Vem vet?

Livet är som att spela golf. Jag har ingen aning om hur man spelar golf.

Livet är fullt av överraskningar; både bra och dåliga. 

Även om det inte är söndag så dyker Mimmi upp här. Tyvärr har de dåliga överraskningarna samlats lite på hög nu, så det blir ett uppehåll på bloggen.

En fräsch 60-åring

I år fyller Ken 60 år. Han har klarat sig genom alla år utan att ens få ett endaste grått hår eller början till gubbmage. När dockan lanserades 1961 såldes han iklädd röda shorts och röda sandaler och med en gul handduk käckt om halsen. Lite stel såg han nog ut, men det har blivit bättre med åren. Nu är han mycket rörligare. Han måste klart ha tillbringat många timmar på gymmet för att ha kvar den figuren. Enligt vad jag har läst ska han ha haft 40 olika jobb. Om han varit arbetslös mellan de olika jobben förtäljer inte historien, men den här "docksläkten" har ju försökt följa med i verkliga livet, så det är väl inte helt omöjligt.

Flickvännen Barbie är två år äldre och lika tjusig. En del ansiktslyftningar, hårfärgningar och frisyrbyten har det faktiskt blivit under årens lopp. Första dockan var nästan ful, tycker jag. Hon såg helt overklig ut med sin höga panna och insjunkna ögon. Håret liknade tagel och spretade hur mycket man än kammade henne. Hon blev betydligt snyggare med åren, precis som många andra kvinnor.

Det har gått att köpa olika saker som förknippats med de här dockorna under alla år; kläder, väskor, smycken, böcker ja, t.o.m. julgransprydnader. Så Barbie behöver inte sjunga: "Tänk att få ha en karl i byrån" utan hon kan sjunga "Tänk att få ha en karl i granen". Jag undrar om hon packade in Ken också bland övrigt julpynt nu när hon slängde ut granen. 

Biverkningar

 Jag motionerade en gång och insåg att jag var allergisk. Jag blev röd i ansiktet, hjärtat galopperade, jag svettades och kunde knappt andas. Livsfarligt!

Alla människor tål inte samma slags medicin. Det verkar som det är likadant när det gäller motion.

En bild, en låt och lite fantasi

Jag tittade genom mina foton i bildarkivet och hittade detta. Det föreställer Zoés säng med alla hennes gosedjur. Hennes mamma var också väldigt förtjust i gosedjur och det tog sin lilla tid innan hon hade nattat alla i docksängar, vaggor, skolådor och vad hon kunde få tag på. Zoé låter alla sova i hennes säng i stället. Var ska hon själv sova?

Detta fick mig att tänka på en låt som jag får lyssna på varje kväll. Göran har alltid radion igång innan han ska sova och varje kväll rattar han in ett program där samma bitar spelas om och om igen. Jag kan nästan alla utantill nu. Det är speciellt en låt som passar perfekt in på föregående foto.

"Var ska vi sova i natt?" sjunger Perikles. Det är ett dansband som kommer från Ystad. Det startades 1974, så det har några år på nacken. Bara det att de kommer från min födelsestad är ett extra plus och dessutom sjunger de på skånska. Jag tycker vi måste värna om våra dialekter. Det sätter piff på tillvaron. Annars blir det lika slätstruket som registreringsskyltarna idag. Förr kunde man med en gång se var någonstans i Sverige som bilen hörde hemma. Nu är det helt omöjligt. 

Jag bodde bara i Ystad tills jag fyllt två år sen flyttade vi till Eslöv där jag bodde i 15 år. När vi flyttade till Åstorp tyckte mina kompisar att jag hade en lite konstig dialekt. Det kanske jag hade enligt dem. I Eslöv sa vi O i stället för U så jag hette inte Gunnel utan Gonnel när jag bodde i Eslöv. Vi åkte inte buss utan vi åkte boss. Jag försökte plocka bort det mest utmärkande från min dialekt och jag trodde i min enfald att nu pratade jag som alla andra i nordvästra Skåne. Men oj, vad jag bedrog mig! När jag var i 40-årsåldern och alltså hade bott i Åstorp i ca 25 år gick jag in i en butik i Helsingborg. När jag pratat en stund med expediten sa han: "Du är väl från Eslöv?" Ränderna går tydligen aldrig ur. 

Jag blev lite nyfiken på namnet Perikles och såg att Storm P, en dansk tecknare, kallade sin luffare, som gör reklam för Tuborgölen, för Perikles.

Shakespeare har skrivit ett drama om Perikles. Den pjäsen har spelats på Stockholms Stadsteater med bl.a. Yvonne Lombard och Krister Henriksson.

Den äldste Perikles jag hittade var en som var statsman i Aten på 400-talet f Kr. 

Trots alla restriktioner reste jag utan både pass och munskydd från Luxemburg till Ystad och vidare till Eslöv och Åstorp. Därifrån var steget inte långt till Danmark...en tur på 20 minuter med färjan över Öresund. En lite längre sjöresa blev det till England och till slut hamnade jag i Aten. Man kan komma långt med fantasins hjälp och träffa många intressanta personer. Bara ett litet tips till alla resglada myndighetspersoner.

Vaccinering

Göran betalar varje månad för servicen att ha hemsjukvård. På det viset ska han slippa att ta sig till vårdcentralen för att ta blodprov, som behöver göras lite då och då. I fjor skrev jag om alla turerna kring influensavaccineringen som fick mig att gå i taket. Igår ringde den person som basar för hemsjukvården och ville veta om Göran var intresserad av Covid-19-vaccinering. Det var han givetvis och då undrade hon om han kunde ta sig till vårdcentralen. -"Nej," sa jag, "det är därför han har hemsjukvård." Vad är det för mening att betala för något som man inte kan utnyttja? Eftersom det var samma person som jag diskuterat den förra vaccineringen med så var jag lite på min vakt och aningen avogt inställd, måste jag säga.

Hon måste fylla i en hälsodeklaration för Göran och behövde då veta några saker som om han fått allergiska reaktioner tidigare och vilka mediciner han tog. Det var lätta frågor för mig att svara på. Hon läste innantill från pappret det hörde jag, men även om man gör det så kollar man väl ändå lite vad det står innan man frågar. I varje fall gör jag så. Frågan hon ställde som fick mig att gapskratta var:"Är han gravid?" Det kunde jag helt sanningsenligt svara nej på. Jag har inte hört talas om så många snart 80-åriga män som är gravida. Damen ifråga hade kanske humor och det fick i varje fall mig på gott humör. 

Hon visste inte hur länge det dröjde innan vaccineringen skulle starta, men vis av skadan tänker jag hålla koll eftersom mitt förtroende för hemsjukvården i samhället inte är så stort.

Prat bakom ryggen

De bästa komplimangerna är de du får höra folk har sagt om dig medan du inte var där.

Varför har en del så svårt att ge komplimanger direkt till en person?

Udda sittplatser

Jag har sett att Susanne med bloggen Gems Weekly Photo Challenge har gjort en lista med verb, som man kan använda som tips på inlägg. Jag har inte varit med på de utmaningarna regelbundet, men jag fastnade för årets första ord; nämligen SITTA. När jag började blogga för drygt 10 år sedan, ville Rasmus också skriva en blogg. Vi startade en tillsammans som hette Rasmus blogg. Där skrev jag texter som om det var Rasmus som kommit på dem och vi tog en del foton, men använde även från när han var mindre. Det var jättekul, för vi åkte ut på många ställen och det gällde att komma på lite udda saker. Ett inlägg vi gjorde handlade om olika saker man kunde sitta på.  

 Rasmus demonstrerade att det gick alldeles utmärkt att sitta i en hink. Däremot gick det inte så bra att resa sig från den. Det fanns nämligen vatten i hinken och den välte när han skulle ställa sig upp. 

Min köksstege gillade han att sitta och läsa på. Kanske inte den mest bekväma sittplatsen, kan jag tycka.

I ett bubbelbadkar var det gott om sittplats.

När han blev äldre och småkusinerna hälsade på tyckte de att Rasmus var en utmärkt sittplats

Daniel behövde lite hjälp för att komma upp i knäet.

Zoé klättrade själv upp och satte sig på magen på honom.

Första gången Hanna besökte Sverige var hon bara 1 år. Hon tyckte tydligen det kändes tryggt att sitta hos Rasmus, så hon somnade.

Det är nu ganska länge sedan alla kusinerna träffades och de har alla blivit äldre och längre. Det är väl tveksamt om de kommer att sitta i knäet på Rasmus nästa gång de träffas.