En fullfjädrad kursledare

Jag har berättat om att locken till jordnötsbehållarna ramlade av. Då tog blåmesen tillfället i akt och plockade hela nötter uppifrån i stället för att sitta på sidan och hacka av småbitar.

Han var så fräck att han t.o.m. hoppade ner i behållaren när nötterna sjunkit så långt ner att han inte nådde dem när han satt på kanten. Jag får då säga att det var initiativrikt.

De flesta fåglarna har ätit som det är tänkt att man ska äta från den här behållaren, men jag misstänker att blåmesen har hållit i en del kurser för några av dem.

Nu var det dags för examensprov. En läraktig pilfink satt på kanten och tittade ner på godsakerna.

Sen sträckte han på sig och gjorde sig så lång som möjligt.

Det lyckades! Han fick tag på en jordnöt och visar stolt upp den. Han får säkert diplom som han kan hänga upp på väggen inne i holken.

Tvärstopp

Göran klagar ibland på min bilkörning. Han påstår att jag inte motorbromsar när jag ska sakta ner. Det gör jag visst! Jag trycker på bromspedalen och den har kontakt med motorn...tror jag...så bilen saktar in. Idag läste jag att man skulle tvärnita nån gång emellanåt, annars bildades rost på bromsarna. När jag övningskörde för sisådär en 50 år sedan så berättade vår lärare för oss att det var bra och göra så. Det är alltså ingen nyhet. Men han tillade också att de flesta karlar inte gör så när de saktar farten. De växlar ner till en lägre växel i stället.

Det riktiga sättet att bromsa är alltså att slänga sig på bromsen med all kraft. Han kallade det för "Fruntimmerskörning" eftersom de flesta kvinnor kör på det viset enligt honom. Nu tycker jag att Fruntimmerskörning kan ha en lite negativ klang. Jag föreslår att vi kallar det för Expertkörning, för det är just det som det handlar om.

När Göran kör, och tydligen de flesta karlar, så växlar han till en lägre växel i stället för att bara trampa på bromspedalen. Det är väl det som kallas för att motorbromsa, antar jag. Så mesigt!!!!! Det är så man nästan sitter och somnar. Nej, tacka vet jag några rejäla inbromsningar då och då så man märker att bilen fungerar som den ska. Jag är helt övertygad om att bromsarna på min bil ALDRIG kommer att rosta.

Det duger inte med Foppatofflor

Rasmus växer så det knakar nästan. Jag tycker inte det är längesen jag var med honom och köpte fotbollsskor. Nu klämmer de på tårna. Det var bara att ge sig iväg ut igen och leta nya skor. Vi passade på en dag när det var studiedag från skolan. Innan vi gick in i den första affären tyckte jag Rasmus sa nåt om "grisdubbar" och jag blev lite konfunderad. Han hade naturligtvis sagt grusdubbar, men det blåste så förskräckligt så jag hade hört fel. Väl inne i affären hittade han ett par Christian Ronaldoskor med en gång. De fanns bland juniorskorna och de slutar med nr 38,5. Tyvärr kunde inte Rasmus "knöla" ner tårna i dem, utan vi fick gå över till vuxenstorlekarna. Där fanns emellertid inte alls så många snygga modeller att välja mellan. Lite underligt, kan jag tycka. Det är inte speciellt ovanligt att killar i Rasmus ålder har stora fötter och naturligtvis vill de ha tuffa skor.

Vi bestämde oss för att prova sportaffärerna inne på Väla centrum. Det finns 3 olika butiker så det borde inte vara något problem......men det var det. Grässkor fanns det i överflöd, men nu var det grusskor som vi letade efter och de lyste med sin frånvaro. När vi gått ut från den tredje affären var vi ganska trötta och besvikna, så vi satte oss och fikade med kaffe, läsk och var sin stor chokladmuffins. Det var precis vad som behövdes. Nu hade vi fått ny energi. Innan vi gick till bilen tittade vi lite på de tjusiga bilarna som stod uppställda i ett stort tält på parkeringen, bl.a. en gul sportbil. Jag tyckte Rasmus sa:"Det står Din bil på skylten." -"Ok," sa jag, "då går vi in och hämtar den." Han bara tittade på mig. -"Jag sa det står Hedins bil på skylten." Ojdå! Jag skyller fortfarande på blåsten.

Vi åkte tillbaka till den första affären och tänkte dammsuga hyllorna i jakt på grusskor. Bland utgående modeller hittade han faktiskt ett par tjusiga dojor som satt skönt på foten. Målvaktshandskar stod också med på inköpslistan och det fanns en del att välja mellan. Rasmus förklarade för mig att vanliga märken på sådana handskar var Nike eller Select. -"Det är bara du som kör med Findus frysvantar," sa han. Jag har ett par sådana vantar som jag använder i trädgården och ibland har jag haft dem på när jag varit målvakt. De fungerar alldeles utmärkt. Man får väldigt bra grepp om bollen med dem för de är lite räfflade på insidan. Fast sist vi tränade tog jag på mig ett par bruna stickade vantar med glitter. Tjusigt värre.

Tänk att så lite kan betyda så mycket

Ibland tar den minsta sak upp största delen av ditt hjärta.

Tusen tack för alla förstående och omtänksamma kommentarer på mitt förra inlägg. Det kändes väldigt bra. Vi försöker hantera saknaden efter vår lille Santos så gott det går. Vissa dagar går det lite lättare och sen andra dagar är det helt nattsvart. Det blev väldigt chockartat för oss alla eftersom vi bara ställt in oss på sövning och tandutdragning. Efter epilepsianfallet kändes det dock aningen nervöst, och det var en tuff väntan på telefonsamtalet från veterinären. En stor eloge till personalen som inte bara är så måna om djuren utan även försöker stötta ägarna.

Rasmus var så orolig över att Santos skulle sövas och frågade ideligen om han klarade det och kom hem igen. Santos var 3 år när Rasmus föddes så de har växt upp tillsammans och haft mycket skoj. Santos har ju bott hos mig i omgångar och då flera månader i sträck. Då fick jag ofta packa en liten weekendväska till honom och åka iväg med honom till Kvidinge, för Rasmus ville passa honom. Rasmus har ända sedan han var liten räknat Santos som "sin" hund och Katarina har varit generös och låtit honom vara delägare. Egentligen har vi alla känt oss lite som delägare, så han har varit som en slags storfamiljshund...älskad och omtyckt av alla.

Rasmus var helt otröstlig när han fick höra vad som hänt. Santos var ju hans bäste vän. Som tur är har han en väldigt human lärare som hade full förståelse för att han inte kunde gå till skolan dagen efter. Jag hämtade honom på morgonen och han var väldigt orolig för hur det skulle kännas att komma hit när inte Santos fanns här. -"Det kommer att kännas konstigt att ingen sticker ner huvudet i min väska och kollar", sa han. Vi plockade fram foton på Santos och satte i ramar och pratade mycket om allt kul vi varit med om under åren.

Dagen efter hade han turligt nog studiedag så vi tillbringade dagen tillsammans och fortsatte att prata om alla kul minnen. Vi bestämde oss för att tänka att nu fick Santos träffa min hund Milou och eftersom gamlamormor (min mor) också var i himlen så kunde hon ta ut båda två på kisserundor bland molnen. Min mor var ingen hundmänniska, men både Santos och Milou var hennes favoriter. När hon var sjuk och bodde hos mig hade jag Santos också här i flera månader. Varje gång hon skulle lägga sig och vila så ropade hon på Santos och han kom glatt skuttande och hoppade upp i sängen till henne. Sen låg de där och sov några timmar. Så tanken på att hon nu är ute på hundpromenader är kanske inte så tokig ändå.

Min lille Santosängel

I tisdags hade jag en veterinärtid till Santos på morgonen. Han skulle sövas för röntgen och några tänder som skulle plockas bort. I måndags kväll fick han helt plötsligt ett epileptiskt anfall. Det har aldrig hänt tidigare och jag blev jätterädd. Det varade bara ca 30-40 sekunder och sen var han sitt vanliga jag igen.

Jag berättade för veterinären vad som hänt och han menade på att eftersom han var så gammal så kunde det vara en tumör. Det var två veterinärer som undersökte honom och de tyckte han verkade ovanligt pigg för sin ålder (14,5 år). Det bestämdes att de skulle börja med att ta blodprov för att komma fram till vad som var felet innan de sövde honom. Veterinären ringde mig efter en timme och berättade att Santos hade en stor tumör inkapslad mellan mjälte och lever. Det kanske skulle gå att operera honom, men det betydde också en hel del olika tester innan och cellgifter efteråt. Med tanke på hans ålder var det inte det bästa utgångsläget, men det var upp till mig att bestämma. I samråd med Katarina kom vi fram till att det var inte rätt gentemot Santos. Han har haft ett långt och bra liv och då ska inte hans sista tid bara vara ett enda lidande.

Jag frågade veterinären vad han hade gjort ifall det varit hans hund. Hans svar var, att han hade inte tvekat en sekund på att låta honom somna in med tanke på tumörens storlek och hundens ålder. Det avgjorde det hela för oss. Santos fick somna in i tisdags förmiddag. Jag är ju helt övertygad om att vi tog rätt beslut för Santos skull, men det gör varken sorgen eller saknaden mindre.

Att ta sig vatten över huvudet

Det måste betyda att man är ute när det regnar.

Inlägg 48 i Blogg 100

I stället för sol

Natten till måndagen förra veckan fick vi snö igen. Det låg t.o.m. kvar lite på gräsmattan på morgonen. Sådant gör automatiskt att humöret sjunker. Inte nog med att vi fick snö...det blåste rena vintervindar hela dagen. Resten av veckan var det blåsigt, regnigt och allmänt otrevligt väder. Det har då inte varit något hundväder, enligt Santos sätt att se, och inget människoväder heller enligt mitt sätt att se. Trots det så har vi känt oss manade att ta lite småpromenader. Eftersom solen nästan hela veckan lyst med sin frånvaro, fick vi leta efter gult på marken i stället.

Till fågelcaféet dök gulsparven upp och gjorde det lite färggladare.

Ute i trädgården blommar några minipåskliljor bland scillan.

En gul viva har också börjat slå ut så smått.

Ginsten lyser som en stor strålkastare.

Tussilago växer lite här och där.

Den här skönheten tävlar med vitsipporna om att täcka marken.

Trots att naturen försöker kompensera med gult så längtar jag ändå efter att solen ska börja lysa. Det blir inte bara ljusare utan också varmare, och både energi och humör stiger några grader.

Inlägg 47 i Blogg 100