Snurra min jord

Det finns ingen som har så mycket att göra som en pensionär. Jag sa väl själv så lite skämtsamt många gånger under tiden jag jobbade. Nu vet jag bättre. Det stämmer ju!!!!! Jag har aldrig varit så upptagen eller haft så ont om tid som jag har nu. Det är faktiskt mer än jag som undrar över hur vi över huvud taget hann med att jobba förr. Naturligtvis gick det ut över fritiden, och det är inte riktigt rätt. Det fanns så mycket måsten förr. Man måste jobba, man måste hinna handla mat, man måste hinna med hushållsarbetet, man måste hinna träffa barn och barnbarn, man måste hinna motionera, man måste hinna...ja, i stort sett allt. Nu åker jag och handlar när jag känner för det. Hushållsarbetet....ja vi är ju två som är hemma på dagarna och det står inte skrivet :"Får endast öppnas av Pantertanten" på köksluckorna. Göran lagar god mat, och enligt Rasmus så är morfars köttbullar snäppet bättre än mormors.

Barn och barnbarn träffar jag så ofta jag har en chans till det, även om jag måste åka i många timmar. Motionerar gör jag som jag sagt tidigare INTE. Santos och jag strosar runt i skogen. Han är också pensionär så vi håller samma takt. Även om jag inte har några tider att passa så känns det ändå som om tiden inte vill räcka till. Kan det vara så illa att en pensionärstimme inte är lika lång som en normal timme? Det skulle inte förvåna mig det minsta om någon har dragit in på minuterna där. Det dras in på så mycket för pensionärerna.

Men nu har jag hittat lösningen på det hela. Den sista timmen den sista dagen i juni 2015 får vi EN HEL MINUT extra. Ja, inte bara vi pensionärer utan alla människor. Då ska jag skynda mig att göra så mycket jag bara kan. Anledningen till den här extra tiden är att jorden snurrar allt långsammare. Den kanske sätter sprutt igen, vem vet, men jag vill då inte att den ska stanna. Musikaltiteln Stoppa världen - jag vill kliva av låter inte alls lockande. Det var förresten i den här musikalen som Jan Malmsjö fick sitt stora genombrott när han spelade clownen Lilleman.

Kondition....vad är det?

Efter större helger är i stort sett alla veckotidningar likadana innehållsmässigt. Motionstips och diettips sida upp och sida ner. Det känns inte alls inspirerande, tycker jag. Vädret är uruselt...... det är mörkt största delen av dygnet....nog behöver man läsa om nåt kul då så man blir lite uppiggad. Jag fick ett annonsblad idag från en av våra butiker i samhället, och de hade extrapris på träningsredskap. De skröt om att de hade allt för min "fitness". Jag har ingen "fitness" och konditionen är lika dålig. 

Sit ups ska visst vara bra för magmusklerna. Varför heter det egentligen sit ups? Man ligger ner på golvet och försöker resa ryggen, men jag lyckas då aldrig komma upp i sittande ställning.

Sitt ners är mycket enklare. Det gör jag ofta under dagen både framför datorn och TV:n. 

 Några skivstångsövningar behöver jag inte bekymra mig om. Det räcker att jag åker och veckohandlar. Då har jag ett antal kassar att lasta in i bilen och sen när jag kommer hem ska de ut ur bilen och in i huset. Det är lyft som heter duga.

I annonsbladet kunde jag läsa att de sålde hopprep med kullager. De påstods vara snabbroterande så jag skulle kunna hoppa snabbt och det hade t.o.m. en timer fastsatt på handtaget. Jag vet inte riktigt om man skulle ställa in timern på tid, så den tjöt eller nåt när man hoppat klart. Jag har ett vanligt gammaldags hopprep och en äggaklocka...det duger lika bra.

Den motionsform jag kommer att ägna mig mest åt den närmaste tiden är promenader i sakta mak. Jag har aldrig gillat gymnastik och är inte speciellt sportintresserad, men jag tror att det är minst lika viktigt att vara ute i friska luften och röra på sig som att vara inne på ett gym och träna på olika maskiner. 

Stormen kom

Det varnas allt som oftast för den ena "katastrofen" värre än den andra...dvs. orkaner, snökaos och liknande. För det mesta stämmer det inte in, vilket naturligtvis är bra på ett sätt, men faran är att det blir som i sagan om Peter och vargen. Till sist litar man inte på varningarna utan nonchalerar dem helt och då kan resultatet bli en katastrof på riktigt. Jag måste erkänna att jag inte trodde på att det skulle bli så starka vindar den här gången, eftersom det varit en del skrämselkott tidigare som har mynnat ut i ingenting.

Det tog i mer och mer att blåsa på lördagkvällen och det hördes riktigt kusligt när man gick ut...ett otäckt rytande när trädkronorna svajade farligt nära hustaken. Man får verkligen vara tacksam att man har någonstans att bo så man kan krypa in i ett hörn och bara vänta ut stormen. Jag satt och tittade på en deckare sent på kvällen och när det började att dra ihop sig till att jag skulle få veta vem som var mördaren så slocknade allt ljus. Det var värre än reklamavbrotten. Då vet jag åtminstone att efter ett tag så fortsätter filmen igen. I och med att alla gatlyktor också slocknade så blev det nattsvart. Jag fick treva mig ut i köket till min "katastroflåda" som är fylld med värmeljusstakar och en tändare. När jag fått placerat ut ljusen så hade vi åtminstone någorlunda sikt och kunde ta oss mellan rummen.

Strömavbrottet varade inte så länge, men tillräckligt länge för att filmen skulle hinna ta slut. Det kändes lite snopet. Det visade sig vara ett par gatlyktor som blåst omkull och det kanske var det som gjorde att strömmen försvann. Blåsten har avtagit betydligt men jag vågar inte ge mig in i skogen än. Efter de andra stormarna har det sett ut som plockepinn där inne, men så allvarligt tror jag inte det är denna gången. Lite småhinder av nerblåsta grenar och mindre träd kan det nog finnas, förståss. Det känns när man går att vinden tar i ordentligt, men jag har ganska bra tyngd så det ska mycket till innan jag lyfter. Santos, däremot, ligger i riskzonen. Jag hade inte blivit förvånad om han blåst iväg som en ballong. Det gäller att hålla hårt i snöret/kopplet.

Att tänka på efter alla helger

Den som struntar i gymnastik
.......en bulle blir han lik.

Det har skrivits i alla tider

Sättet att skriva har förändrats genom tiderna. Tack och lov så har vi det inte lika jobbigt som de som knackade in meddelanden på runstenar. Många större fåglar har fått släppa till vingpennor för att vi människor skulle kunna skriva. På 300-talet skrev man med en fjäderpenna som ofta kom från en gåsvinge. På 1800-talet kom stålpennan och den användes ännu när jag började skolan. Vi fick ett träskaft där man kunde sätta fast en stålspets. Den doppade man sen i ett bläckhorn som man hade på sin bänk. Det var ett speciellt runt hål på bänken som behållaren stod i. Milda makter så besvärligt det var att skriva med de här pennorna! Ofta fick man för mycket bläck när man doppade så det blev stora bläckplumpar på sidan. Då var det bara att börja om på nytt. Innan man kunde lägga ihop boken var man tvungen att lägga ett läskpapper över sidan så inte bläcket smetade av sig. Det var nästan omöjligt för en liten 7-åring att klara av allt detta. De som håller på med kalligrafi idag gör på ett liknande sätt, men det är i regel vuxna människor.

Reservoarpennan kom redan 1930 så varför vi inte fick använda den i stället förstår jag inte. Då sög man upp bläck i en behållare på pennan och skrev som med en stålbläckpenna, men slapp ifrån en hel del plumpar. Jag började skolan 1952 men antagligen var det då som nu att man inhandlade skolmaterial så billigt som möjligt. 1950 gjorde kulspetspennan sitt intåg och det var ännu en förbättring. Ingen bläckpåfyllning och inget droppande...nästan som att skriva med en vanlig blyertspenna.

Skrivmaskinen var länge populär, men nu är den nog helt utmanövrerad av datorn. Det är så enkelt att skriva på datorn. Att rätta fel gör man bara genom att trycka på en tangent och man kan flytta runt i texten på det man skrivit hur enkelt som helst. Vilken tur att vi slipper ifrån de här stålbläckpennorna till vardags. Allt strulet kring själva skrivandet tar bort både lust och fantasi. Hur skulle man kunnat blogga om inte datorn fanns? Jag tror aldrig att jag hade skrivit så mycket om jag inte haft en dator. Den är verkligen ett stort hjälpmedel och en utmärkt manick att sammanföra personer. Jag har blivit bekant med otroligt många trevliga bloggare de senaste åren.

Hundraåringen som stannade kvar

Naturligtvis är det Santos jag menar. Han fyllde 14 år i december, så han börjar så sakta närma sig hundra människoår. Det är nog inte många hundraåringar som är så pigga och alerta som den här lille ulltussen. Han verkar inte ha några ledproblem, för han hoppar utan problem upp i min säng och bäddar. Det är tydligen något han tycker att jag inte är så bra på.

Nu är vi tre pensionärer i huset och vi tar dagen som den kommer. Väldigt mysigt! Jag vaknade vid sjutiden igår morse och gick upp. Jag tänkte att det var lika bra att klä på sig, så Santos kom ut på sin morgonrunda. Det tyckte inte han var nån bra idé alls. Med lock och pock kom vi ändå ut och då visade det sig att det snöat lite under natten. Santos stod en bra stund och tittade på det där vita på marken, sen gick han försiktigt nerför trappan. Usch! Det var blött! Han tittade anklagande på mig och ville vända om igen. Hur jag än försökte, så kom vi inte längre än till postlådan. Med den hastigheten vi höll räknade jag med att en normal morgonrunda före frukost som vanligtvis tar en halvtimme skulle ta minst det fyrdubbla så jag gav upp och gick in. Så fort kopplet var av sprang han och la sig på sin filt. Det dröjde inte länge förrän han sov och det fortsatte han med fram till halv 10. Då tyckte den lille sömntutan att det var morgon och dags att gå ut.

Han springer glatt iväg in i skogen när vi väl kommer ut. Vi hade sån tur att vi stötte på hans gamla "flickvän" Bella häromdagen. Det blev ett glatt återseende. Hon är en mogen dam på 11 år och verkar lika pigg som Santos. Nu är det givetvis mer spännande att ge sig in i skogen, när chansen finns att träffa på gamla bekanta.

Den ofrivillige golfaren

Har man tröttnat på att inte få golfbollen i hålet när man är ute på sin runda så finns det nu en lösning på det problemet. Åk till Derbyshire! På den golfbanan finns ett hål med en diameter på 40 cm. Där skulle nog t.o.m. jag kunna klara av att pricka rätt. Intresset för den här sporten tycks ha svalnat avsevärt och nu funderas det skarpt på hur man ska göra den populär igen. Det finns tydligen många negativa saker med golf, som att det är för svårt, långsamt och dyrt. Förslag som kommit fram för att vända trenden är förutom sänkta avgifter kortare och snabbare banor och datorsimulerad golf inomhus.

För mig, som inte ens spelar bangolf, låter det här som väldigt gnälligt. Jag kan väl hålla med om att avgifterna är väldigt höga, men det har ju också länge ansetts som en snobbsport. När man tittar på golftävlingar så ser man sällan spelarna komma kånkande på en stor golfbag med klubbor. De har en person som släpar på den och de åker bil mellan de olika utslagsplatserna. Vad spelar det då för roll hur lång banan är? De kan knappast bli trötta av att gå de få stegen fram till bilen och sätta sig. Jag trodde i min enfald att man höll på med sport för att få lite motion.

Att klaga på att hålet är för litet är så ynkligt. Det är anpassat efter bollen, för den rullar ner i hålet om den slås på ett riktigt sätt. Det ska väl vara lite svårt, så man får kämpa? Allt måste inte serveras på en silverbricka. Ifall man nu inte är så duktig på att spela golf, finns det många andra sporter att välja på. Jag har hört golfspelare säga att det är så skönt och avkopplande att komma ut och gå en runda. Nåja, åka en runda då. Ska det nu spelas datorsimulerad golf inomhus i stället blir det inte så mycket bevänt med den friska luften. En lösning är klart att fixa korsdrag i lokalen.

Danny Kaye lär ha sagt: "Om du har tid att spela golf mitt i veckan driver du antingen en framgångsrik affärsrörelse eller så har du inget jobb alls."