Jag blir tokig

.....på alla dessa koder och lösenord. Igår fick jag ett nytt kort från Shell eftersom det närmade sig utgångsdatum på mitt gamla kort. Jag blev anmodad att klippa sönder det gamla och börja använda det här nya i stället. Koden på mitt gamla kort har jag aldrig lyckats lära mig, för jag tyckte siffrorna hade inget sammanhang över huvud taget. Det har ändå funkat bra eftersom jag visat mitt körkort som extra koll av signaturen. Men idag var det totalstopp. Tjejen i kassan försökte åtskilliga gånger. Hon berättade att alla nya kort hade strulat idag, och det var antagligen så att man måste ha kod till sitt kort. Mitt gamla kort hade jag naturligtvis inte med mig, så jag fick betala med mitt Visakort. Mycket irriterande!

Nu gäller det bara att plugga in ännu en kod. Det är ju inte så lyckat att ha en sifferkombination i plånboken, även om det inte står direkt vilket kort det passar till. Hemma har jag en anteckningsbok där jag skriver upp alla användarnamn och lösenord som jag måste använda på datorn. Det är helt omöjligt att komma ihåg annars. 

Min förhoppning är att någon inom det snaraste ska komma på en lösning på det här problemet. Man kunde kanske ha ett chip inopererat i armen som de bara scannade av i kassan? Jag går med på vad som helst bara jag slipper plugga in fler sifferkoder.

Santos

Santos är en riktig partynisse. Han följer glatt med matte och husse till krogen. Där kryper han snällt in under bordet och lägger sig. Kan det ha varit en sådan här händelse som har givit upphov till uttrycket "fyllehund"? Santos är en liten Bichon Friseé och bor i Luxemburg. Där är det inga konstigheter att ta med sig hunden i stort sett var som helst. Jag har väldigt svårt för att tänka mig att nåt liknande skulle vara tillåtet i Sverige.

Därför blev jag lite konfunderad i morse när jag läste artikeln om att få ta med sig hunden på jobbet. Det måste ju vara helt uteslutet för de som jobbar i livsmedelsbranschen med alla de regler och lagar som finns. Kan tänka mig att det finns många andra arbetsplatser där det också skulle stöta på motstånd. Hunden lockar alltid fram det bästa inom människan så tanken är god, men det finns nog för många problem att lösa för att det ska gå att genomföra här.

Det är ju inte tillåtet att röka på restauranger och många andra ställen. Man kan ju bara undra vad de som röker skulle tycka om att det blev fritt fram för hundar att gå in var som helst. Jag tycker det är mycket bra att man numera alltid kan sitta och äta i en rökfri lokal. Jag röker inte själv, men för den skull tycker jag inte man behöver jaga de som gör det med blåslampa.

Yrkesdrömmar

Mina största intressen har alltid varit barn, sömnad och språk. Som tonåring ville jag utbilda mig till antingen flygvärdinna eller modetecknerska. Mina föräldrar gillade inte detta alls. Flygvärdinna var väl inte precis vad de hade tänkt sig, och modetecknerska var helt uteslutet. Det var ett alldeles för osäkert yrke. Man skulle sträva efter att ha ett jobb som man kunde försörja sig på i tid och evighet. Jag föreslog då barnsköterska och det accepterades. Det var ett tryggt yrkesval. JOVISST! På den tiden var det så och vi hade alla i min kurs fått jobb innan vi var klara med utbildningen. Idag är det närmast skottpengar på barnskötare. Men vi är ett segt släkte!!!!!!

Jag har i och för sig aldrig ångrat mitt yrkesval. Då hade jag inte jobbat kvar inom yrket i 45 år. Men jag måste erkänna att det har påverkat mig i min syn på ungdomars yrkesval. Det är helt ok att ge råd men var och en måste själv få bestämma vad man vill jobba med. Idag finns det knappast några "säkra" jobb. Arbetslösheten kan drabba vem som helst.

Mina egna barn har fått utbilda sig till det som de själv har velat och det känns lite som en revansch för mig. Speciellt som de många gånger gjort just det jag inte själv fick möjlighet att göra när jag var ung; studera på Tillskärarakademin i Köpenhamn, åka på språkresa, resa överallt i världen och jobba utomlands.

Men det är aldrig försent att förverkliga sina drömmar. Jag har sedan mina barn blev vuxna utbildat mig på Tillskärarakademin och jag har rest mer än jag kunnat drömma om. Man ska alltid ha nåt att se fram emot. Då blir livet en FEST.

Sveriges tråkigaste stad

Alla som hör det tänker genast på Eslöv. Egentligen är det ingen som har sagt just såhär. Hans Ostelius, en känd globetrotter, var med i ett TV-program för väldigt många år sen, och fick då frågan om han som hade rest så mycket inte skulle tycka det vore spännande att resa till månen. "Aldrig," svarade han, "på månen är det till och med tråkigare än i Eslöv." Naturligtvis blev det ett ramaskri, så varje gång han fick frågan igen så svarade han:"Sa jag verkligen Eslöv? Jag menade Landskrona." Detta har tyvärr fallit i glömska.

Eslöv är min barndomsstad. Vi flyttade dit när jag var 2 år och bodde kvar tills jag fyllt 16. Jag kan inte påstå att jag led nämnvärt av att växa upp i den här lilla staden. Den var i stort sett som alla andra småstäder. Gångavstånd till skola från första klass till gymnasiet. De flesta affärerna låg samlade runt torget. Utbudet av olika affärer var faktiskt större än det är i vissa städer idag, där allt samlas i stora köpcentrum utanför stan.

Trollsjön är en liten sjö en bit från centrum där vi alltid samlades efter skolan vintertid och åkte skridskor. När det började skymma, tändes belysningen runt sjön. På en stor skylt stod skrivet om isen var tillräckligt tjock, i annat fall var det förbjudet att åka där, och det rättade man sig efter. Precis bredvid Trollsjön låg Sjöhusgården, ett gammalt korsvirkeshus, som tyvärr har brunnit ner. Här kunde man fika sommartid. På andra sidan vägen var en stor lekpark.

Ett av Eslövs märkligaste byggnadsverk är Stenberget. En man som kallades för "Eslövskungen" byggde det av stenar som blivit över när han byggt sin villa. Man går runt, runt, runt och till sist står man högst uppe på berget. Nerifrån ser det ut som om det är byggt i våningar, vilket det inte är.

Så fort man nämner något om Eslöv, så säger alla automatiskt: Sveriges tråkigaste stad. Även de som aldrig ens har satt sin fot där. Jag tycker Eslöv har fått lida helt oförtjänt. Hur kul är det egentligen i Höganäs?????

Grått hår och löständer

Ja, det var min högsta önskan när jag var tonåring, för då inbillade jag mig att jag

1. slapp att gå till tandläkaren

2. kunde färga mitt hår så där tjusigt orangerött

Tandläkarskräcken har jag dragits med i många år. Inte konstigt egentligen när man tänker efter hur barn behandlades hos tandläkaren förr. Hur rädd man än var, så kom ingen på tanken att förklara vad de tänkte göra eller prata lite vänligt. Där fick man bara höra: "Du måste gapa större!" Även om man gapade så det knakade i käken. Instrumenten de använde var inte att leka med. Inga vattensprutande borr där inte....nej, de borrade så det osade bränt! Jag misstänker starkt att jag råkade ut för en tandläkarpsykopat. Måtte han sitta på ett varmt ställe nu och gapa! Inte underligt att man önskade sig löständer.

Jag har alltid haft väldigt mjukt, flygigt babyhår. Väldigt gulligt när man är liten, men rena katastrofen när man är tonåring och äldre med för den delen. Jag har provat alla tänkbara medel för att få mitt hår att bli mer lättskött. Inget hjälper! Min normala hårfärg är ganska mörkbrun, tror jag, men jag har färgat det i så många år nu så jag är inte helt säker på det. Jag har i alla tider avundats alla som var naturligt rödhåriga. Vilka färgfabrikat jag än provade så blev aldrig mitt hår rött. Frissan sa att jag var för mörkhårig i mig själv. Jag testade att bleka det först. Var blondin en hel sommar. Men inte katten blev jag rödhårig när jag färgade det sen. Då fick jag höra att om man var gråhårig, så skulle den rödorange färgen fastna jättelätt och hårstråna skulle bli grövre. Hurra! Det fanns en lösning!

Som jag längtade efter att bli gråhårig! Och det fick jag tyvärr göra ganska länge. När jag äntligen upptäckte några grå hårstrån, trodde jag att min lycka var gjord. Sällan! Det kom ett grått hårstrå då och ett då med månader emellan. Nu har jag äntligen fått lite fler gråa hår, men inte har mitt hår blivit grövre. Jag har fortfarande kvar mitt babyhår. Som om inte detta skulle räcka, så har min hudton ändrats så jag klär inte längre i rött hår, utan får hålla mig till brunt.

Det är bara att bita i det sura äpplet (med egna tänder), och blanda ihop lite gips. Det borde väl ändå hjälpa mig att fixa en frisyr som håller mer än en kvart.

Tack alla ni som jobbar

Idag kunde jag åka till Hyllinge och handla inför Midsommarhelgen utan att behöva trängas med er. Jag åkte hemifrån tidigt och det var bara att välja var man ville parkera. Inne i affären kunde jag strosa runt i min egen takt utan att bli påkörd på hälarna. Jag har läst att vissa affärer ibland stänger för allmänheten så att kungligheter eller annat VIP-folk kan gå i lugn och ro och shoppa. Nu förstår jag precis hur de känner sig. När jag kom hem var jag fortfarande pigg så jag lastade in varorna och ställde in dem på sin rätta plats med en gång. I stället för att som annars trycka in allt i kylskåp och skafferi så jag kan slänga mig så fort som möjligt på sängen och pusta ut.

Detta är bara en av många fördelar med att vara PENSIONÄR. Ytterligare en bra grej är alla rabatter man får på inträde lite här och var. För att inte tala om rabatten på tåg och färjor. Det jag saknar är flygrabatten. Jag tror det får bli mitt nästa stora projekt; att fixa pensionärsrabatt hos flygbolagen. Antar att det kommer att stöta på motstånd. Men jag är inte helt omedgörlig. Jag kan sträcka mig så långt som till att priset blir samma för alla, men som pensionär åker man alltid 1:a klass.

Hallå Världen!

I början av 1980 gick jag en datakurs. Datorerna vi använde går inte på långa vägar att jämföra med dagens. Egentligen vet jag inte varför jag anmälde mig till kursen. Antagligen pga nyfikenhet. Nya saker är alltid kul att testa. Jag tröttnade ganska snabbt, för det var alldeles för omständligt. Tacka vet jag dagens PC.

Jag började så smått träna på min dotters PC innan hon flyttade hemifrån. Men jag minns hur nervös jag var i början. Internet var inget jag kände mig hemtam med alls, så i regel tränade jag bara när jag visste att jag kunde få hjälp snabbt. Tack och lov så har den rädslan försvunnit. Nu vågar jag testa saker på egen hand och tror inte längre att datorn flyger i luften om jag trycker på fel tangent. Jag kan tom acceptera att den strejkar ibland utan att mitt blodtryck stiger.

När min son flyttade till USA för 10 år sen skaffade jag mig en hel hög med mailvänner för att träna upp min engelska. Jag har fortfarande kvar många från USA, Nya Zeeland, Japan och från flera länder i Europa som jag mailar till regelbundet. Det är både smidigt och billigt.

Datorn kan användas till mycket. Igår kväll när jag satt och surfade så ringde plötsligt min son via Skype. Han hade lunchrast och var på väg hem i bil. Vi pratade ända tills han kom fram till sitt hus och då hördes ett konstigt ljud. Han hade öppnat garageporten. Snacka om att ha bra hörsel!!!! Jag kan höra en garageport öppnas i Dallas. Senare på kvällen precis innan jag skulle stänga ner datorn loggade min dotter från Luxemburg in på MSN.

Efter en sån datakväll sover man gott, och tänker att världen är ändå inte så stor. I varje fall så känns inte avstånden så oerhört långa när man kan pratas vid när som helst på dygnet.