Jag är uppe i det blå

 

Jag är alltså på samma våningsplan som bloggänglarna. Här händer det saker i raketfart. På mindre än en vecka har jag sålt huset, skaffat förråd och LÄGENHET! Det är nästan så jag tror att jag drömmer. Får nog nypa mig själv i armen....eller båda armarna.....för att vara på den säkra sidan. Ulrika ringde i måndags till fastighetsbolaget som jag ville hyra hos. Dagen efter ringde de tillbaka och meddelade att det fanns två lägenheter som jag kunde titta på om jag var intresserad. Igår var jag på två visningar. Båda lägenheterna var treor med balkong och hiss. Den första var väldigt ljus och fin och jag gillade den verkligen. På eftermiddagen var det dags för nästa visning. Så fort jag kom inom dörren kände jag att här vill jag bo. Den var helt perfekt för mig. Jag började möblera inne i huvudet under tiden jag gick runt och allt bara passade in precis som jag tänkt mig. Nu väntar jag bara på hyreskontraktet.

Lägenheten har alltså tre rum och är på 78 kvm så den är hyfsat stor. Den nuvarande hyresgästen flyttar ut den 1 september, men sen ska hela lägenheten målas så jag får tillgång till den runt den 15 september. Husköparen ville ändra tillträdesdagen till den 27 september och det passar mig alldeles utmärkt. Då kan jag flytta direkt från huset till lägenheten utan att mellanlanda hos min dotter. Det kanske blir någon dag bara i så fall.

Just nu känns det som jag skulle kunna flytta på berg. Det är en helt annan känsla än jag haft de sista månaderna. Jag är inte så naiv att jag tror att allt nu är frid och fröjd, men det gäller att ta vara på alla tillfällen då jag känner att livet inte är så dumt i alla fall.

Jag har ju varit en flitig kund på "tippen" i grannkommunen i flera månader. Det blev några rundor varje vecka, men nu har det varit ett litet uppehåll för jag hittade inte mer att slänga. Bo berättade då, att han läst i tidningen att de skulle bli mer restriktiva på tippen och kolla upp alla registreringsnummer på bilarna så det bara var de som bodde inne i kommunen som fick slänga sitt avfall där. Vi har en tipp här i Åstorp också, men det är som att köra i Alperna...det går upp sen går det ner sen går det upp igen. Helt värdelöst att köra där. Ingen ordning för fem öre. Jag får nog ändå bita i det sura äpplet och ta det sista som blir över innan flytten och lämna här i Åstorp. Katarina föreslog att jag skulle ansöka om diplomatpass till grannkommunens tipp. Ja, frågan är ju fri. De skulle ju kunna ta ut en liten avgift för ickekommunmedlemmar. Det hade jag gladeligen betalat.