Virrig GPS-dam

Idag känner jag mig lite "dagen efter"; alltså dagen efter Symässan. Fötterna värker och jag har träningsvärk i hela kroppen. Att stå eller gå så många timmar i sträck, som vi gjorde igår, är inget jag sysslar med dagligen. Ulrika och jag ställde kosan mot Malmö igår förmiddag. Målet var Symässan givetvis. Jag kopplade in min GPS i bilen, för jag kan inte skryta med att jag har nåt bra lokalsinne. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte tillstymmelse till lokalsinne alls. Då känns det tryggt att ha Ulrika med i bilen. Först och främst så har hon ärvt sin pappas superlokalsinne och sen kan hon tänka logiskt och memorera var man har kört.

Att ta sig till Malmö är ingen större konst. Det är när man kommer in i själva stan som det besvärliga börjar. Då brukar jag ändå fixa det med hjälp av GPS, men igår vet jag inte vad som hände. Skärmen visade en körväg och "damen i lådan" föreslog nåt helt annat.  Enligt henne skulle vi köra in i en rondell. Det syntes ingen rondell så långt ögat nådde. Vi lyckades ändå ta oss till mässan tack vare Ulrika. Jag har full förståelse för att man inte alltid kan parkera precis framför ingången, men jag förstår inte varför parkeringen ska befinna sig nästan på motsatta sidan stan. Parkeringsplatser var det gott om och vi tågade iväg till automaten för att betala. Jag hade ingen växel, men tänkte att det går säkert lika bra att betala med kort. Det stod på automaten att det gick bra med Visa-kort. Det gjorde det inte alls! Vi var flera stycken som försökte utan att lyckas. Då kom till slut två killar som jag frågade ifall de kunde växla, och de kunde hjälpa till med en del. Den ene av dem gav mig 13 kr och ville inte ha nåt tillbaks. Tänk, vad glad man blir av att stöta på sådana människor!

När vi kom fram till Mässhallen var det låååååång kö. Det visade sig dock att den delade på sig. Ena kön (som var väldigt kort) var för de som betalade kontant och den andra var för kortbetalare.  Lyckligtvis hade vi kontanter med oss, så vi kände oss nästan som VIPare när de vinkas in till innekrogarna förbi alla andra i kön. Ingen oäven känsla alls. Att besöka en mässa av det här slaget är så nära man kan komma himmelriket på jorden. Att vara omgiven av montrar fyllda med garn, tyg och allehanda hobbymaterial är rena terapin för en stressad själ. Vi fyndade en hel del och samlade på oss massor av nya tips och adresser till butiker som vi gillade.

Mot slutet på eftermiddagen kände vi oss nöjda och kände att det fanns inte plats för mer information i våra hjärnor, så vi drog oss mot bilen för hemfärd. Nu hade GPS-damen ballat ur totalt. När jag startade bilen kom det först upp en Europakarta och sen visades bara en bil på en väg med vatten på båda sidor. Jag skulle väl inte köra Öresundsbron för att komma hem? Jag tänkte att jag kör samma väg vi kom hit till parkeringen, så sansar hon sig nog. Där tänkte jag fel. När jag kom fram till korsningen och skulle svänga åt vänster så opponerade hon sig direkt. -"Gör om rutt!" hördes det från skärmen. Jag visste ju att jag körde på rätt håll så jag låtsades inte om det utan bara fortsatte. -"GÖR OM RUTT! "hördes det då igen i en irriterad ton, men jag nonchalerade henne totalt. -"GÖR OM RUTT! GÖR OM RUTT!" gastade människan hysteriskt. Då brast mitt tålamod och jag drog ur kontakten. I stället lotsade Ulrika mig ut ur Malmö lugnt och sansat.

Idag har jag varit väldigt ineffektiv. Eftersom iPaden var ledig så har jag mest legat i soffan med fötterna i högläge och kollat in hemsidor hos de försäljare som vi var intresserade av. När Göran har skymtat förbi så har jag ropat -"Gör om rutt!" så han skulle förstå att det var dags att gå ut i köket och hämta en kopp kaffe åt mig.