Jag vet inte om det är rätt uttryck. Men jag menar sådana kurser där man lär sig sätta sele på sin hund. Till min egen hund, Milou, skaffade jag en sele som var väldigt enkel att ta på. Den påminde nästan om en barnsele. Jag knäppte fast den på ett nix när vi skulle gå ut. Igår var jag barn och hundvakt, för båda mina döttrar åkte till Göteborg över dagen. Jag såg då min chans att få rå om både Rasmus och Santos helt själv. Rasmus fixar själv sina kläder när han ska gå ut, men det är lite värre med Santos. Min dotter hade köpt en ny sele till honom, som jag inte hade använt på honom tidigare. Det finns ett stort utbud av selar, men hon hade lyckats få tag på ett exemplar som var helt omöjligt att ta på. Både min man och jag försökte både länge och väl, och vände och svängde på selen. Ibland satt den säkert både fram och bak och upp och ner. Det kunde väl åtminstone varit ritat någon pil någonstans som en vägledning? Santos satt kvar lika lugnt hela tiden och lyfte på tassarna om och om igen när vi testade. Han hade verkligen en ängels tålamod.
Rasmus kom med råd hela tiden, men vi lyckades ändå aldrig få helt rätt på det. Som tur är så gillar inte Santos kylan, så han var nog inte alltför besviken att det inte blev några långa rundor. Rasmus däremot älskar snö och vinter så han är i sitt esse nu. Det måste vara underbart att känna glädje inför något som ju faktiskt är oundvikligt. Vintern kommer antingen vi vill eller inte. Jag tyckte att han kunde komma in emellanåt och värma sig, och det gjorde han, om än motvilligt. Vi brukar komma väldigt bra överens, men ibland tycker han att "hans pappas svärmor" har väldigt konstiga ideér. När vi är överens kallas jag Mormor. Vad Santos tycker efter allt han fick utstå, vet jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar