Fotoutmaning

Veckans fotoutmaning har temat HÅL. Det finns både oplanerade och planerade hål. En del bör fyllas igen snabbt och en del kan man vänta en stund med. Förr sa man alltid när man fick en oväntad räkning eller köpte nåt extra dyrt att det blev ett stort hål i plånboken. Numera är det väl snarare betalkortet som blir en aning perforerat. Ett oplanerat och mycket onödigt hål är det man får i tänderna, men det fixar ju tandläkaren lätt. Jag har fått tagit hål i öronen för många år sen, och det var ett planerat hål. Det är inte alltid jag fyller upp det med örhänge. Vissa hål SKA inte fyllas. Det är det som är själva poängen med det här hålet.

Trädgårdsstolens många hål i både sits och ryggstöd bildar ett fint mönster.....

.......liksom hålmönstret på dopfilten. Utan hål hade det inte varit lika vackert. Hål är viktiga. 

Titta in hos Edith och jag eller Mamma med ambitioner om du vill se fler som visar bilder på temat HÅL.

Luxemburg till fots

Det är lite förvillande att både landet och staden heter samma. Luxemburg är en mycket vacker stad. Den är rejält kuperad och helt perfekt om man vill motionera. Katarina och jag tog en promenad med Zoé varje dag. Hösten har börjat komma men just denna helgen var det mellan 25-30 grader.

Det är nästan som om det är olika våningar i staden.

Vi gick genom ett stort parkliknande område och sen tog vi hissen upp, för det var rejält motlut. Det blev ett par timmars promenad varje dag, så min dietsköterska måste bli nöjd. 

Hissen tog oss upp till torget strax bredvid katedralen. På en hög pelare står en guldfärgad staty.

Det är Die Gelle Frau, ett minnesmärke över dem som har dött i krig.

De andra gångerna jag varit i Luxemburg, har vi passat på att åka och titta på andra platser i landet, men det finns mycket att se och upptäcka i huvudstaden också. Det finns väldigt mycket gammalt bevarat lite överallt, och det är intressant att få veta mer om det. Min svärson är en perfekt guide då. Luxemburg är ca 100 mil bort, men med en flygtid dit på en och en halv timme så är det fullt överkomligt

Mingla på röda mattan

James Bond firar 50 år i år och nu visas den 23:e filmen om honom. Jag har inte sett alla, men en hel del av dem. Skådespelarna har varierat under årens lopp helt naturligt. Jag läste idag att Sean Connery inte var den förste att gestalta Bond, utan det var en amerikansk skådespelare som hette Barry Nelson. Han spelade Bond i en TV-version av Casino Royale redan 1954. Dessutom var Sean Connery inte den som Ian Flemming ville ha som huvudperson. Han ville hellre ha David Niven. Jag är glad att han blev övertalad. För mig är Sean Connery den "riktige" Bond även om de flesta efterföljare varit ok.

Idag bjuder Kulturhuset i Svalöv in till mingel på röda mattan en timme innan premiärvisningen av den senaste Bondfilmen "Skyfall". Man uppmanas komma klädd i äkta Bondstil. Jag ska genast dyka in i garderoben och se vad jag hittar. Redan när jag läste inbjudningen i tidningen i morse, så kände jag att den var delvis riktad till mig. Jag har faktiskt lite erfarenhet av att promenera på röda mattan.

På restaurang

Vilken tur jag hade som fick ett fönsterbord.

Jag är jättehungrig!

Det är bäst att jag kollar matsedeln med en gång.

Det kom en väldigt trevlig servitris och tog upp beställningen.

Vilken tid det ska ta att värma lite puré! Jag börjar på servetten.

Äntligen!!!!! Här kommer maten.

Jag vet hur det känns att gå på röda mattan

Nu är jag tillbaka i Sverige igen efter en kunglig semester i många avseenden. Jag fick ge mig iväg på morgonen eftersom jag gärna vill var på plats vid incheckningen i god tid. Resan ner till Kastrup tar allt som allt ungefär 2 timmar. Eftersom jag inte är någon van flygresenär föredrar jag att ha väldigt gott om tid på mig ifall något skulle gå snett.....och det gjorde det. När jag gick av färjan i Helsingör så fastnade det utdragbara handtaget på resväskan i uppläge. Det var lögn att få ner det igen. Det har hänt tidigare så jag visste att om jag öppnade väskan, drog bort fodret och tryckte på en del knappar så skulle det fixa sig. Men inte katten kunde jag stå på Kastrup och plocka ur hela väskan! Jag sa som det var till personalen att jag fick inte ner handtaget, och de var väldigt hjälpsamma och försökte på alla sätt och vis utan resultat. Väskan fick komma med ändå, men jag var tvungen att gå en bra bit iväg till en annan del av flygterminalen för att lämna in den. Sådana överraskningar är inte lämpliga när man har lite resfeber.

När jag väl kommit genom säkerhetskontollen kopplade jag av. Det finns otroligt många affärer att gå och titta i och en hel del restauranger, så tiden gick väldigt fort. När vi gott ombord på planet meddelades att vi skulle bli en aning försenade eftersom vi väntade på några VIP-gäster. Långt om länge så började det då droppa in en del människor. Först ett antal storvuxna, bistra herrar i kostym och därefter ett antal damer som bar på små löjliga runda resväskor. Jag kom på sen att det måste ha varit hattaskar. När de väl var på planet dök först kronprinsparet  Hakon och Mette Marit upp och alldeles bakom dem kom det danska kronprinsparet Fredrik och Mary. Jag har alltid inbillat mig att kungligheter åker i privatplan eller åtminstone i  något lite lyxigare än detta lilla SAS-plan. Väl framme i Luxemburg gick naturligtvis först de kungliga med uppvaktning av planet för transport till terminalen. Sen var det vi vanliga dödliga som stod på tur. Vi fick också skjuts in till terminalen...men med buss. Strunt samma. Det stod en delegation och tog emot mig med.... Zoé med föräldrar.

På lördagen var det dags för bröllop och det var avstängt lite överallt såg vi när vi gick in emot katedralen. Det var så trångt och jag tror inte att de som stod direkt utanför hade någon större chans att få en glimt av gästerna, så vi gick till ett torg bakom katedralen i stället. Där var uppsatt en jättestor bildskärm som vi kunde följa bröllopet på. Det var jag fullt nöjd med. Jag var mest intresserad av kläderna och de syntes perfekt på skärmen. Efter bröllopet gick vi till ett torg med en massa uteserveringar och skålade för brudparet i välling och champagne.

På söndagen gick Zoé, Katarina och jag en tur i staden och då kom vi förbi katedralen. Den röda mattan låg fortfarande kvar, så jag var tvungen att gå en bit på den för att känna hur det kändes. Jag trodde att den skulle vara nåt i stil med en nålfiltsmatta, men den var jättemjuk att gå på. Det skulle jag nog kunna tänka mig att göra fler gånger.

Hej då!

Idag reser jag till Zoé. Jag kommer att använda mig av en hel del olika transportmedel. Det börjar med att Göran kör in mig med bil till Helsingborg. Där går jag på färjan till Danmark och väl framme i Helsingör hoppar jag på tåget till Kastrup. Till sist är det bara att efter incheckning gå ombord på planet till Luxemburg. Planet beräknas vara framme 10 över 5 i kväll och sen har jag många timmar på mig att kela med Zoé innan hon ska nattas. Nu tar jag semester fram t.o.m. tisdag. 

Dagen med stort D

Gammalmodig?

Längre tillbaks i tiden var det mer uppdelat vad kvinnor och män skulle göra. Jag tror aldrig att jag såg min farfar t.ex. diska nån gång. Min far gjorde det faktiskt när jag var i de övre tonåren, för då förvärvsarbetade min mor också. Hon var hemmafru alla år jag gick i skolan. Det började bli lite mer vanligt att karlar tog mer ansvar för hem och barn, men det går inte att jämföra med hur det är idag. Dagens unga är mycket mer jämställda, även om det naturligtvis finns undantag nu med. Förvärvsarbetar båda föräldrarna finns väl ingen anledning att endast den ena av dem ska ha huvudansvaret för hem och barn. Jag tror, eller hoppas, att den där knasiga attityden att det inte är manligt att utföra hushållssysslor eller passa barn är förlegad.

Göran kan både städa och laga mat lika bra eller dåligt som jag. Trots det är jag lite dum ibland, måste jag erkänna. När jag ska åka iväg några dagar så ser jag alltid till att handla hem mat och gärna förbereda middagar så han bara kan sätta in i micron. Det är inget som han ber mig att göra, men han hindrar mig inte heller från det. Varför är jag så korkad? När Göran ska åka iväg över dagen så tror jag aldrig han tänker tanken att han måste fixa middag till mig som jag bara kan plocka från frysen och värma. Jag måste ha kvar nån gammal gen från förr i tiden som biter sig fast.

Rasmus har antagligen hört när jag har diskuterat med hans mamma att jag förberett en del innan jag nu skulle åka, för han meddelade kort och koncist: "Vi kan passa morfar åt dig." Vad skönt! Då var det problemet ur världen.

Nu är det bara 1 dag kvar.