Det flimrar

Jag har sakta men säkert vant mig vid att hjärtat rusar iväg med jämna mellanrum. Det känns väldigt otäckt, men jag blir inte lika skärrad nu längre när det händer. Det finns ju mycket hjälp att få både med medicin och avslappningsövningar. Givetvis hjälper det inta alla, men så är det ju med all slags behandling. Jag har nog tur, för jag drabbas inte av obehaget så ofta.

För några veckor sedan startade flimret och efter några timmar tog jag en tablett, en betablockerare, och pulsen sjönk så småningom. Jag läste om att det är bra att motionera, så jag gav mig ut på en promenad. Det kändes lugnare att ha andra människor runt ikring. Jag tänkte som så, att blir jag sämre och tuppar av eller något så är det väl alltid någon som ringer efter en ambulans. Om jag stannat inomhus hade ingen märkt något sådant. När jag varit ute en bra stund märkte jag att det kändes bättre. Oron kan ställa till mycket problem.

Häromdagen var det dags igen. Jag vaknade mitt i natten av att hjärtat dunkade som det värsta trumsolo. Typiskt! Just den dagen hade jag en tandläkartid. Jag ringde mottagningen och undrade ifall jag ändå kunde få tanden lagad eller det kunde förvärra det hela. Sköterskan sa, att det trodde hon inte att det gjorde, men det var mest om det var obehagligt för mig. För min del är det precis lika obehagligt att gå till tandläkaren, så det kändes som att behöva välja mellan pest och kolera. Hon skulle prata med tandläkaren och höra av sig om jag behövde boka en ny tid. 

Jag fick inget samtal, så jag traskade iväg....inte glad i hågen direkt...men jag tröstade mig med att när tanden var lagad så var åtminstone en obehaglig sak åtgärdad. Lagningen var snabbt avklarad och nu behöver jag förhoppningsvis inte gå dit förrän om ett år.