lördag 23 augusti 2014
Jag har lärt mig ett nytt ord
Jag läste en artikel som handlade om brontofobi. Först tänkte jag att det måste vara en ny sorts dinosaurie som upptäckts. Men så var det inte alls. Brontofobi är rädslan för åska. Det är visst många människor som lider mer eller mindre av detta. I sommar har det verkligen varit rejäla åskväder, och det är inte särskilt kul, men jag kan inte påstå att jag är åskrädd. Jag tycker mest att det är obehagligt.
Egentligen är det konstigt att jag inte är helt vettskrämd när det åskar, om man tänker på hur vuxna i min närhet reagerade inför åska när jag var barn. Värst var det när vi var hemma hos farmor och farfar. På nåt underligt vis så hördes åskan mycket mer ute på landet. Det var kanske inbillning. Min faster var ofta där och hon satt i ett hörn med en kudde framför ansiktet så hon inte skulle se blixtarna. Hon borde haft öronskydd också så hon inte hörde mullrandet, för det tycker jag är det jobbigaste.
Vi bodde i hyreshus när jag var barn och när det då åskade på kvällen eller natten, så väckte mor min syster och mig. Det var samma rutin som hemma hos farmor. Vi fick klä på oss och bankböcker, smycken och annat värdefullt som man kunde bära plockades fram. Sen satt vi bara där och väntade ifall att blixten skulle slå ner så vi skulle bli tvungna att rusa ut.
Efter allt detta förstår jag alltså inte att jag kan gå och lägga mig fastän det åskar och ändå sova gott. Även om jag hade suttit uppe och väntat ut ovädret så behövde jag inte bekymra mig om några bankböcker. Det är bara att ha plånboken med alla korten till hands.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kan inte sova när det åskar.Håller noga koll var mobilen är med kontokorten i........Lovar att berätta om boken.. Kram!
SvaraRaderaMullrar det inte för högt, så tycker jag det går bra att sova ändå.
RaderaUsch ja, så där var det nog många som gjorde. Jag minns att min farmor alltid rusade ut i bilen så fort hon hörde att det mullrade. Och där satt hon tills det slutade, även om det var mitt i natten :)
SvaraRaderaJag är inte heller direkt rädd för åska, men jag gillar inte när det smäller.
Ordet brontofobi har jag aldrig hört, men nu har jag också lärt mig ett nytt ord :)
Kram!
Jag tycker också att mullrandet är värst...fast det är väl egentligen blixtarna man ska ha mer respekt för.
RaderaDu blev verkligen uppskrämd av åskan när du var barn, huudå. Jag har merparten av mitt liv bott på landet och jag har alltid varit fascinerad av blixtarna, kanske inte mullret efteråt men blixtarna. Jag är absolut inte rädd för åska, däremot har jag stor respekt för den. När vi flyttade in i vårt nuvarande hus skapade vi en vana att alltid samlas i farstun med många fönster när det åskar och lever loppan där ute. Där ser vi blixtarna och skyfallet och vi är långt borta från eluttagen. På natten räknar jag sekunderna mellan blixten, som man ser fast man blundar, och bullret....
SvaraRaderaHa en finfin dag!
Jag räknar också sekunderna på dagtid.....men på natten har jag ingen aning om det.
RaderaJag hade en grannfru som var livrädd när det åskade och i all synnerhet under natten. När hon blev änka fanns inget annat att göra än att springa över till henne och vara där tills åskan hade bedarrat. Hon hade som ung flicka varit med om när åskan slog ner i en pojke som stod vid fönstret och det satt i med besked. Rädslan gick aldrig över. Jag har också stor respekt för åskan men är inte rädd. Nu för tiden kan vi dessutom skydda oss med åskledare och liknande så risken är inte lika stor att träffas av blixten som förr. Sedan är det säkert stor skillnad på var man är också. Vi som bor ute på öarna i havet har inte lika mycket åska, lika hård och dundrande, som man har på fastlandet. Vädrets makter är både fascinerande och skrämmande ibland.
SvaraRaderaHa det gott!
Kram
Karin
Inte konstigt att den damen var rädd efter att ha upplevt något sådant.
RaderaExakt det du beskriver om hur en del gjorde förr, ja så gjorde mor (hon hade sett en barnfamilj bli hemlösa) så jag förstår detta precis. Jag säger som du att det är obehagligt, men visst kan man också vara rädd, det var vi i somras (vi bor på landet) det var fruktandsvärt hemskt, väntade varje sekund på att det snart slår ner i huset. Ja då är man liten på jorden.
SvaraRaderaJag kan väl kanske säga att jag lider halvt av brontofobi.
Trevlig helg/ Eva
Det är absolut inget önskeväder.
RaderaJag lider inte heller av brontofobi, men visst har jag respekt för åskan och försöker göra vad jag kan för att den inte ska förstöra något hos mig. Jag drar ur alla datakablar och även elkablarna.
SvaraRaderaFast jag känner igen det du berättar om, för när jag var barn ville alltid mamma att vi skulle vara vakna och redo att ge oss av om åskan skulle slå ner, men så långt som att plocka ihop värdesakerna gick hon inte.
Ha en skön söndag!
Kram, Ingrid
Jag är också noga med att dra ur alla sladdar till dator, TV och symaskin.
RaderaMin mamma var så rädd för åskan att hon ofta satt på toaletten i hyreslägenheten när jag var liten. Då fanns inga elkontakter där. Rädslan kom sig av att hon var lantbrukardotter och alla i familjen var tilldelade en syssla när åskan gick och det ev skulle hända något. Mormors och morfars lilla går låg i skogskanten med jättehöga träd. Vem som skulle göra vad minns inte jag nu mer än att hästen, en rikedom på 50-talet, i bla skogsbruket skulle morfar ta hand om. Jag tycker åska är lite ruggigt och tycker inte blixtar är tjusiga! Jag tror att man blir rädd om man varit med om ett blixtnedslag som fått konsekvenser /M
SvaraRaderaJag tror också att rädslan sitter kvar om man upplevt något hemskt. Jag har tack och lov aldrig själv varit med om något sådant, utan bara hört berättelser fån äldre släktingar. Det blir inte samma sak
RaderaÄr inte åskrädd... men om den kommer alldeles över... ja då tycker jag det är obehagligt...
SvaraRaderaJag tycker också det är obehagligt när det är nära.
Radera