Talangfull

 

Jag kan sjunga trestämmigt....

....högt, falskt och med inlevelse.

Modenytt

 Det är ingen hemlighet att jag gillar kläder och mode, och det intresset har inte svalnat med åren. Även som äldre är det kul att klä sig snyggt. Det behöver inte följa senaste modetrenden. Det viktigaste är att jag själv gillar det och att jag tycker det passar mig. Bor man i en liten stad eller mindre samhälle bör man inte sticka ut. Det fick jag erfara när jag bodde i Eslöv. Som tur var hade jag en del vänner som delade mitt modeintresse, och bara för att reta upp kritikerna klädde vi oss ibland ganska extremt. En av mina kompisar kom en dag till skolan iklädd en blå och en röd långstrumpa. Det var innan strumpbyxan blivit populär. En annan av tjejerna sydde en kjol av en jutesäck. När man ser på modet idag så var hon inte helt fel ute. Det går att göra kläder av allt. 

Tänk bara på Bea Szenfelds pappersklänning som Alice Bah Kunke bar på en Nobelfest.

Min stora idol under tonåren var Gunilla Pontén och hennes kläder är fortfande populära. Paris och Milano har sedan lång tid tillbaka varit modestäderna i topp. Det mesta som visas där är inget som vem som helst kan klä sig i. Det är svindyrt och var i all värden ska man ha på sig de modellerna? Knappast i kassakön på ICA. 

Min mor var en skicklig sömmerska och hon lärde mig tidigt att man ska sy om gamla kläder och ta vara på minsta lilla tygbit. Det är en trend idag, men förr var det mer en nödvändighet. Även om jag fortfarande syr en del kläder så hindrar det inte mig från att köpa något färdigt plagg. I regel blir det en T-skirt eller ett par jeans. Det finns många kläder som har ett meddelande tryckt framtill och det tycker jag är uppiggande. Jag har köpt några som jag gillar.

It´s not gray hair it´s wisdom glitter. Det stämmer in på alla gråhåriga damer.

 Det bästa av det bästa. Här nickar jag bara instämmande när jag ser mig i spegeln.

Admit it. Life would be boring without me. Den här använder jag bara hemma för den är nog aningen provocerande, även om jag tycker att texten är sann…..hmmm….hmmm.

Den här är som gjord för mig.

Enarmad bandit

Jag kan inte påstå att jag känner mig som en bandit, men däremot enarmad. Historien med axeln tycks bli lång som en följetong. Det känns betydligt bättre, men inte helt ok. Läkaren tyckte att jag skulle röntga den eftersom de inte kan komma på vad det egentligen är för fel. Jag fick ett brev om tid på röntgen i Landskorona om två veckor. Dit måste jag ta mig med först tåg och sen taxi. Väldigt onödigt tyckte jag eftersom jag kan gå till lasarettet här i stan på 25 minuter. När jag ringde och ville omboka fick jag veta att det var tre gånger så lång väntetid i Ängelholm jämfört med i Landskrona. Tre månader kan jag väl vänta, tänkte jag, när jag redan dragits med det onda i ett år. Efter att ha kollat i listorna såg damen att det fanns en ledig tid i Ängelholm redan dagen efter. Det blev en kort väntan.

 

Tur i oturen får man nog säga är att jag när jag var 10 år, bröt min högra arm. Som vanligt under sommarloven var min syster och jag hos farmor och farfar. En dag hade jag varit inne i ladan och hälsat på kattungarna och farmor ropade att det var mat. På den tiden gick jag inte......jag sprang till vad det än var jag skulle göra. Varför jag hade så bråttom minns jag inte. Det var kullerstenar på gårdsplanen och jag trampade väl fel, för plötsligt låg jag raklång med armen under mig. När jag reste mig blev jag rejält rädd, för armen såg ut som ett U. 

Farfar hade varken körkort eller bil och lasarettet var dryga milen bort. Som tur var så fanns det en granne vars son just köpt bil, så han skjutsade oss till Ystad lasarett. Där sövde de mig och drog armen rätt. När jag vaknade upp hade jag gips från axeln och ner över handen. Jag kunde bara vicka lite på fingrarna. Det var underarmen som brutits en bit från armbågen, och jag fick gå i 6 veckor med gipsad arm. 1955 var en extremt varm sommar och jag minns hur varmt och äckligt det kändes. Idag är man som tur är inte lika glad för att kleta på så mycket gips. 

Resten av sommarlovet fick jag träna på att lära mig skriva med vänster hand. På den tiden fanns inga datorer till hjälp i skolan och ingen extra personal som kunde hjälpa till att skriva. Jag blev faktiskt ganska bra på att använda vänsterhanden och det har hållit i sig under åren. Ibland testar jag att skriva med vänster hand bara för att se om färdigheten finns kvar. Det blir klart inte så snyggt men fullt läsligt.

Det finns personer som kan använda både vänster och höger hand lika bra och då är man tvåhänt eller ambidextri. Det har jag haft stor nytta av nu. Samma sak gäller fötter. Det måste vara en fördel för fotbollsspelare. Jag hittade namnet på en del ambidextroösa fotbollsspelare på nätet. Jag tror säkert BP känner till dem. 

Hjälpmedel för virriga

 

Numera finns en speciell GPS för seniorer. Den visar inte bara vilken väg du ska köra och hur långt det är till målet. Den talar även om vad du ska göra när du kommit fram.

En sådan pryl är jag i stort behov av.

Efterfrågad förare

Jag är körkortslös sedan ca 3 månader tillbaka, men det var inte så enkelt. Redan tidigt i våras fick jag brev från Transportstyrelsen att jag måste förnya mitt körkort. Eftersom jag redan bestämt mig för att jag inte ville ha kvar det, så rev jag sönder brevet och tänkte att nu är det ur världen. Om jag inte förnyar det så måste det automatiskt bli ogiltligt, trodde jag. Så fel jag hade. Det dök upp ytterligare två eller tre påminnelser, med ca 1 månads mellanrum, som åkte raka vägen i soptunnan. 

Jag har aldrig tidigare varit med om att vara så eftersökt. Jag fick även ett brev efter att tiden för förnyelse gått ut där det stod att datumet var framflyttat så jag fortfarande kunde ansöka om ett nytt. Jag var precis lika envis som tidigare och slängde även det brevet. Då dök det upp ett brev med lite allvarligare ton. Jag skulle skriva under på ett papper att jag inte ville förnya körkortet och skicka in det snarast möjligt. Om jag inte gjorde det skulle det lämnas vidare så någon kom hem till mig och fick det underskrivet. De måste ha för mycket personal på Transportstyrelsen om de har tid för sånt här trams. Jag gav upp och undertecknade brevet och skickade in det. Sen dess har jag inte hört något mer. Ärendet är förhoppningsvis avslutat. 

Trots att jag är körkortslös är jag ändå ägare till ett fyrhjuligt fordon som är mycket billigare i drift än en bil. Ingen skatt och ingen försäkring behövs och jag tankar det med min egen energi......väldigt miljövänligt.

Feststämning

Det har varit så mysigt att umgås med alla barn och barnbarn samtidigt. Peter och hans familj hyrde en villa i Ängelholm, för det är mer praktiskt för en barnfamilj. De hade tur och kunde hyra samma villa som i fjor. Den är stor och har även en stor trädgård med många sittplatser ute. Peter och Anne erbjöd sig att ordna mitt födelsedagskalas hos dem. Det tackade jag mer än gärna ja till, för det hade blivit ganska trångt i min lägenhet. Vid sådana tillfällen kan jag sakna mitt hus. Där var gott om plats och jag älskade att planera fester.

I år behövde jag inte göra ett dugg. Ulrika lagade maten, Katarina tog hand om dukning och dekorering och Peter och Anne fixade med möbler. Jag dök bara upp när allt var klart. Vilken lyx! Jag tror nästan det är första gången som jag inte varit med och organiserat en fest. Det gav faktiskt lite mersmak.

Det var uppdukat i det inglasade uterummet och det var smart, för lite senare på kvällen kom en rejäl hagelskur. Annars om åren har det alltid varit strålande solsken på min födelsedag, så jag vet inte riktigt vad som gick fel i år. Kan det tro ha varit en protest mot att jag höll mig undan alla förberedelser?

Vi har träffats väldigt ofta under den här tiden för avståndet har varit betydligt kortare än vad det brukar vara. Sista kvällen samlades vi alla hos min son igen för en gemensam grillkväll. De här två veckorna har försvunnit i raketfart. Innan jag visste ordet av hade alla semesterfirare åkt hem.

Nu gäller det att komma in i vardagsrutinerna igen och däribland bloggandet. Det har jag saknat en hel del. Tack för alla grattishälsningar på min födelsedag!

Världens största fegisar

Jag tycker det är så kul att läsa era bloggar och skriva en liten kommentar, och det är precis lika kul när ni sen kommenterar hos mig. Vi har ju känt varandra ganska länge en del av oss. Det blir en helt ny bekantskapskrets. Tänk att man kan hitta så många trevliga människor på nätet. 

Tyvärr har jag den senaste tiden fått en del konstiga kommentarer. Det finns många underliga typer, som antagligen lever väldigt trista liv och tar ut sin frustration på andra. Jag har raderat kommentarerna så fort jag sett dem. Det skulle aldrig falla mig in att svara på något sådant. Det är ju det de vill....bli uppmärksammade och den glädjen vill jag inte ge dem. De ska ignoreras precis som de nollor de är. Något som förvånat mig är att alla tycks heta likadant, nämligen Anonym. Inte visste jag att det var ett så vanligt förnamn. Det finns ingen i min bekantskapskrets som heter så. 

Om jag skriver till någon jag känner undertecknar jag med bara förnamnet, men är det till någon jag bara är ytligt bekant med skriver jag alltid G. Moberg, för jag tycker det är artigare. Etikettsregler är väl inget som står så högt upp på listan hos det här fega klientelet, men jag föreslår ändå att de följer mitt råd när det gäller att underteckna det man skrivit. Jag kan sträcka mig så långt som att jag kan godta att de bara skriver under med sitt efternamn: IDIOT.

Jag har nu bestämt att ha kommentarsgranskning på min blogg, så ni ska slippa se smörjan.

I helgen kommer mina båda utlandsboende barn med familjer hit och stannar i två veckor. Under den tiden pausar jag bloggen, för jag vill umgås med dem så mycket som möjligt. Det är en del år sedan som jag träffade alla mina tre barn samtidigt, så jag ska verkligen njuta av de här veckorna. Extra roligt är det klart att deras vistelse sammanfaller med min födelsedag. Bättre än så kan det inte bli. 

Kom ihåg att äldre damer bara är coola tjejer som levt länge.