Det närmar sig

Idag är det 9 dagar kvar tills jag flyttar. Det blir inte mycket tid över för bloggen just nu. Datorn är fortfarande på plats, men övriga möbler är emballerade. Bokhyllorna gapar tomt och jag har bara kvar köksmöblemanget och ett par fåtöljer som jag kan sitta i. Soffbordet har fått respass, för jag måste införskaffa ett mindre. Men jag upptäckte att det gick precis lika bra att sätta kaffekoppen på en flyttlåda när jag satt framför TV:n. 

Jag gillar att ha saker och ting klara i god tid, men den här gången har jag nog varit lite väl snabb. Att tömma de olika rummen var inga problem, och sen gav jag mig på köket. Alla skåp tömdes och jag behöll bara några tallrikar, glas och bestick lättillgängligt. Tyvärr visade det sig att jag räknat lite snålt när det gällde vad jag behövde använda. Jag hade visserligen skrivit PORSLIN på de lådor där jag packat ner köksgrejer, men jag hade inte specificerat det så noga. Det blev till att börja leta när jag behövde en visp för att göra pannkakor en dag. 

Jag gör inte många knop per dag längre. Det är lite som om luften gått ur. Det känns som jag inte gjort annat än packat hela året och just nu är jag ganska less på det. Faktum är att det som ännu är opackat nog får förbli så fram till sista dagarna. Trädgården skriker på hjälp och hittills har jag slagit dövörat till. Jag rensade bort ogräs för några veckor sedan, men efter allt regnande så märks det inte nu. Jag får se nästa vecka ifall lusten infinner sig, men det är inte så troligt.

I morgon ska jag hämta nyckeln till lägenheten och då kan jag börja ta dit lite småsaker. Jag har levt med flyttlådor runt ikring mig i flera månader och det kommer att bli likadant när jag flyttat, men ändå inte. Då är det dags att plocka ur lådorna och ställa saker och ting på sin plats. Den 23:e går flyttlasset till Ängelholm. O, vad jag längtar!

Kommer jag att lyckas?

Idag ska jag försöka uppföra mig som en helt normal människa. 

Det blir svårt.

Det finns omtänksamma människor

Den unge killen som köpt mitt hus ringde häromdagen och undrade ifall han kunde komma upp med några hantverkare och kolla in taket på huset. Hela huset ska få sig en uppfräschning och först på listan står taket. Mycket smart! Häromdagen kom de hit och gick runt och kontrollerade vad som behövde göras. 

Under tiden som hantverkarna höll på med det stod vi och småpratade. Han undrade ifall jag fått tag på någon lägenhet, och det kunde jag glädjande nog säga att jag hade. Jag berättade, att från början trodde jag att det skulle bli så att jag behövde flytta runt och bo hos mina barn, men det löste sig snabbt. Då sa han: "Du kunde få bott här hos oss". Väldigt osvenskt, men omtänksamt. Jag vet att de är många syskon och att de ofta hjälper honom i hans företag. Andra släktingar är också involverade och sammanhållningen är stor. Den omtänksamheten och speciellt respekten för äldre människor är bristvara idag.

När hantverkarna var klara och de skulle ge sig iväg undrade han om jag gillade pizza. Han är nämligen ägare till en av pizzeriorna i Åstorp. Jag tycker det är gott och beställer hem ibland. -"Då kommer jag upp med en pizza till dig på fredag", sa han innan han körde iväg. Härligt! Då behöver jag inte fundera på någon middag till fredag utan jag kan "roa" mig med att packa flyttlådor hela dagen. 

Rekord

Jag vill inte skryta, men jag klarade av min 14-dagars diet på 3 timmar och 29 minuter.

Nu väntar jag bara på samtal från en representant för Guiness rekordbok.

Födelsedagskalas

Jag blev rejält firad på min födelsedag. På morgonen lagade Zoé frukost. Hon hade vändstekt ägg åt oss alla och det smakade bra till det övriga som serverades. Av barn och barnbarn fick jag bl.a. en minimotionscykel. När jag läste om den hos BP blev jag väldigt intresserad och pratade om den.......antagligen väldigt många gånger. Jag har bestämt mig för att bli lite mer sportig. Gratismotion när jag sitter och tittar på TV kan aldrig vara fel. Det är dessutom bra storlek på cykeln för att ha den i en lägenhet.

Vi åkte lite senare till Grand hotell i Mölle för att äta lunch. Vädret var perfekt så vi satt ute på en av deras terasser och åt. Utsikten är helt enorm. Det ligger ju precis vid vattnet och när det är klart väder kan man se över till Danmark. 

När vi var nöjda med Möllebesöket åkte vi vidare för att dricka eftermiddagskaffe. Det blev ett besök hos Flickorna Lundgren på Skäret. Det var hit kung Gustav VI Adolf åkte och fikade varje sommar när han var på Sofiero. Han beställde alltid vaniljhjärtan och det har jag full förståelse för. Det gjorde vi med och det var de godaste hjärtan jag ätit. Här var det rejält med vaniljkräm i kakorna och inte bara en litem mesig klick. Caféet är kunglig hovlevarantör av just de här kakorna. 

Trädgården liknar en riktig "mormorsträdgård" med massor av gammaldags perenner, som blommar i all världens färger. 

Det gick att sitta och fika både framför det gamla huset och på baksidan. Man är väldigt beroende av vädret här, för det finns ingen plats att sitta inomhus. Det regnade både före och efter min födelsedag, men den 5:e augusti var en riktig solskensdag. Jag kan faktiskt inte påminna mig att det någonsin har regnat på min födelsedag. Min farmor sa alltid när jag var liten, att det berodde på att jag varit snäll under året som gått. 

På kvällen körde vi till en liten restaurang i Ängelholm för att äta thailändsk mat. Alla beställde fyra små rätter, men namnet på rätten var mycket missvisande. Små var de definitivt inte. Det var helt omöjligt att äta upp hur gärna man än ville, men Zoé och jag hade ändå plats över för lite glass. 

På kvällen var det TV-soffan som gällde. Någon mer mat behövdes definitivt inte. Jag gillar födelsedagar.

Smakfull

 

Ålder har ingen betydelse om du inte är en ost.

Idag är jag 78 år och en dag. Jag är med andra ord vällagrad.

Att sitta i det gröna.

Det skulle jag faktiskt kunnat göra ifall jag valt grässoffan, som jag visade. Min bloggvän Tove var nog orolig att jag inte skulle ha andra möbler som passade till, så hon skickade en bild på vad hon hittat.

Det var både fåtölj, bord, matta och golvlampa. Det enda som fattas är väl egentligen en vas med maskrosor på bordet. Nu väntar jag bara på att någon ska skicka mig en bild med gräsgardiner, sen är möbleringen klar. Men jag tvivlar på att någon heminredningstidning kontaktar mig för att göra ett hemma-hos reportage. Stilen är nog lite väl extrem. 

I söndags kom Zoé och hennes familj hit och stannar i två veckor. Pysselrummet, som Zoé älskade är borta, men det hindrade inte henne från att göra ett litet album till mig. Hon placerade sig vid köksbordet med sitt material och efter ett tag kom hon och lämnade mig ett jättefint album.

Detta är framsidan och sen följde ett stort antal sidor där hon satt in foton på oss två och skrivit lite och klistrat dekorationer.

Man kan ju bara bli glad för en sådan present. Det första rum som jag ska inreda i lägenheten är hobbyrummet, så Zoé och jag har någonstans att sitta och pyssla. Jag ska ha ett stort bord där, så det kommer inte att bli trångt när Hanna kommer samtidigt. Hon är också en liten pysselfia.

Rättelse

Det blev lite tokigt med soffinlägget förra veckan. Jag försökte spara ner bilden så jag skulle kunna visa den på bloggen, men det bara strulade hela tiden, Därför visade jag en annan soffa, men den liknar inte alls den jag har köpt. Inte nog med att bilden på klädseln är grön, den är gräsligt gräsgrön...ja klädseln  är faktiskt gjord av gräs. Jag såg den en gång jag besökte en plantskola. Huruvida den är skön att sitta i vet jag inte, för det var inte aktuellt med något soffinköp för mig då. 

Jag har över huvud taget haft en del strul med bloggen sista tiden. Hos en del tar det en evighet att få kommentarerna att gå igenom. Det kommer hela tiden upp en ruta som säger att ett fel har inträffat. Efter en tre till fyra gånger brukar det ändå lyckas som tur är. Idag har jag försökt spara soffbilden igen, och nu lyckades det. Det gick tyvärr inte att få samma färg på den som den har i verkligheten hur mycket jag än försökte. Ni får använda fantasin och tänka mycket mer åt det gula hållet. 

Så här ser soffan ut. Benen är lite högre än på de flesta soffor. Det stod att det skulle vara väldigt lätt att städa under den, om man nu skulle känna för det.

Jag älskar "muckarkalendrar". Sådana kan man ha för alla tillfällen. Just nu har jag en flyttmuckarkalender. Idag är det 46 dagar kvar tills jag flyttar. Innan dess är det ännu en hel del som ska packas ner i lådor. Jag får ta en runda i trädgården med, för där har jag inte varit på evigheter. Den liknar snart en savann och jag undrar varje morgon jag drar upp persiennerna om jag ska få syn på några vilda djur. Det vildaste jag sett hittills är grannens katt.

Retligt

 Jag hatar när jag går ut i köket på kvällen för att jag är sugen på nåt att äta och det enda jag hittar är ingredienser.

Då vill jag nästan sjunga som Lilll Lindfors: Tänk dig att ha en kock i byrån i en liten ask bland andra grejer. Fast det hade kanske varit mer lämpligt att placera asken i grytskåpet.

Nyinköp

Idag kom min privatchaufför hit och hämtade mig. Jag hade beställt en körning till tippen. När Rasmus övertog min bil lämnade han genast in den på rekonditionering och även tvätt av klädseln invändigt. Den glänser som en nybil och när man känner på lacken är det nästan som att ta på sammet, fastän det är plåt. Den är nu avprogrammerad så den hittar inte till någon tipp över huvud taget. Idag kom Rasmus hit i sina föräldrars bil och de fick låna hans att åka med till jobb.

Efter att ha lämpat av allt oönskat var det dags för matinköp. Zoé med familj kommer hit på söndag och det känns bra att ha hemma en del så vi inte behöver ge oss iväg med en gång för att handla mat. Jag har nog varit lite för energisk när jag packade, för jag upptäckte nu att jag hade inga extra sängkläder här. Alla lådor står ute i garaget och jag ids inte leta efter vilken låda de ligger i. Det fick bli lite nyinköp. 

I utkanten av Ängelholm finns ett mindre handelsområde med mataffärer, byggvaror, blommor, möbler m.m. Mitt mål var möbelaffären. Jag hade sett på nätet att de hade en tresitssoffa som jag gillade. Eftersom jag skänkt bort min blå hörnsoffa är jag klart tvungen att ha något nytt. En hörnsoffa blir alldeles för stor så jag känner att jag gjorde rätt, och killen som fick den blev jätteglad. 

Det är alltid besvärligt när man ser färger på nätet, för de brukar inte stämma med verkligheten. Soffan fanns att få i många olika slags klädslar, och jag fastnade för en som kallades mustard. Jag inbillade mig att det skulle vara nåt i gult, men på bilden såg den grön ut. När jag kom till butiken visade det sig att färgen var precis som jag föreställt mig...mörkt senapsgul....ungefär som skånsk senap utan de där svarta prickarna. Den var jätteskön att sitta i och lätt att resa sig ur; inte alls oviktigt. Leveranstiden var några veckor, sa försäljaren, och när hon tittade på datumet så visade det sig bli samma vecka som jag flyttar in i lägenheten. Tidsmässigt kunde det inte passa bättre. Soffan heter Eden och snart kan jag sitta i den i mitt nya paradis. 

Gemensamma nämnare

Ett år då det händer mycket trevligt och det finns massor att fira kallas för jubelår. Motsatsen är oår. Jag kan väl tycka att det är ett lite mesigt uttryck för ett helt värdelöst år. Nog måste det finnas ett bättre namn för det med lite mer tyngd bakom. År 2023 började i moll för mig och det har varit många negativa saker som radat upp sig. Humöret har verkligen varit i botten, men med hjälp från mina barn med familjer och alla peppande och omtänksamma kommentarer och mail från er bloggare har det varit uthärdligt. Det påstås att man måste nå botten för att ta sig upp igen, och det har jag tydligen gjort. Nu känns det som om jag har mer än näsan ovanför vattenytan. Skönt, med tanke på att jag avskyr att få vatten i både näsa och öron. Helt plötsligt bara vände allt. Det blev nästan som en ketchupeffekt.

Tråkigt nog har bloggen fått ta stryk, men jag har så smått fått in en någorlunda rutin igen. Jag kom då på att mina söndagsbloggare har varit arbetslösa under lång tid. För att kompensera detta har jag redan nu bestämt att de ska få en ny chans nästa år. När jag tittade bakåt vilka som skrivit här på söndagarna, upptäckte jag att en hel del av dem har mycket gemensamt med mina flickbarnbarn.

Om vi börjar med Audrey Hepburn, så gillade hon att äta sin frukost utanför Tiffany´s när hon var på väg hem efter nattens festande. Iklädd lång svart klänning och diadem i håret var hon mycket vacker.

Zoé tycker det är precis lika viktigt med diadem när man äter mellis i Hembygdsparken i Ängelholm.

Marilyn Monroe sjunger om att "Diamonds are a girls best friend"

och Hanna håller med henne till 100%.

Både Mimmi och

Zoé har tagit "examen" och burit tjusiga munderingar.

Kajsa och 

Hanna delar intresset för att baka.

Alla goda ting är tre

 Jag tycker det hjälper att organisera saker i kategorier.

 1. Saker jag inte ska göra nu.

        2. Saker jag inte ska göra senare.

3. Saker jag aldrig ska göra.

Fler kategorier behövs inte..

Ombytta roller

När Rasmus gick på förskola jobbade jag på fritids i Kvidinge. Jag hade uppehållstjänst och var alltså ledig på loven. Då tyckte Rasmus att det var inte mer än rätt att han också var ledig. Jag körde till Kvidinge varje dag och hämtade honom så att vi kunde göra kul saker. Under längre lov stannade vi kvar hemma hos honom så han kunde vara med sina kompisar. Men det var en fördel, tyckte han, att jag var där och lagade mat. När han började högstadiet fick han åka buss till Åstorp och på eftermiddagarna hämtade jag honom så han åt mellis här och gjorde läxan. Det hände lite då och då att han och hans kompisar behövde skjuts och eftersom jag var ledig så blev det helt naturligt att jag blev ombedd att köra.  Även när han gick på gymnasiet i Klippan ringde han ofta och undrade om jag hade tid att hämta honom. Bussturerna hem från skolan var inte alltid så passande. Vi skojade ibland om att jag körde skoltaxi. 

Rasmus sålde bingolotter för sin fotbollsklubb och jag brukade köpa av honom. En gång hade han två lotter över och då köpte Ulrika en och jag den andra. Som vanligt vann jag inte något, men Rasmus ringde och berättade att de hade vunnit....EN BIL! Eftersom det var en dubbellott blev det två bilar. Bara kort tid innan hade de köpt en sprillans ny bil och nu blev det problem. Vad gör man med tre nya bilar? Jo, de sålde vinstbilarna och köpte en bil som de önskat sig länge och deras "gamla" bil fick jag överta. Det passade utmärkt eftersom den bilen jag hade då började få lite ålderskrämpor.

Jag behöver ingen bil nu när jag flyttar till Ängelholm eftersom jag bor 5 minuter från den stora gågatan i centrum. Det finns både stadsbuss och buss och tågförbindelser till allt jag kan önska mig. Fördelen är även att jag slipper skatt, försäkring, garageplats och bensinkostnad om jag är bilfri. Rasmus köpte en begagnad bil så fort han tagit körkort, men han ville sälja den nu. Det passade alldeles utmärkt, tyckte jag, att han övertog min bil då. Jag fick den helt gratis av dem för 7 år sen, så man kan ju säga att jag har leasat den under dessa åren. Nu har jag sagt upp avtalet och igår hämtade Rasmus bilen. Han sa, att jag kunde ringa när jag behövde skjuts nånstans så kom han och hämtade mig. Det dröjer nästan 2 månader tills jag kan flytta och eftersom jag bor högt uppe på berget, precis som Bamses farmor, så är det kämpigt att ta sig hem efter att ha varit nere i samhället. Jag har redan beställt en hämtning. Nu får Rasmus agera färdtjänst och det vet jag att han gör utan att klaga.

Hittegods

 

Jag har tappat minnet. Om ni hittar det så bry er inte om att lämna tillbaka det.

Det fungerade ändå inte.

Tjugo frågor

Mellan åren1948-1960 sändes ett radioprogram som hette Tjugo frågor. Astrid Lindgren, Stig Järrel och Kjell Stensson fick ställa sammanlagt högst 20 frågor för att komma fram till ett hemligt ord som bara studiopubliken och radiolyssnarna kände till. Programledare var Per-Martin Hamberg. Något liknande har det varit här senaste tiden. Jag insåg med en gång att jag skulle bli tvungen att avyttra en hel del möbler och ganska mycket av mitt hobbyförråd när jag flyttade till lägenhet. Några trädgårdsredskap behöver jag inte heller. 

Min svärson, Bo, erbjöd sig att ta hand om den saken, vilket jag var tacksam för. Han fotograferade det som skulle säljas och satte in annons på olika säljsidor på nätet. Eftersom det var saker som var i bra skick fanns ingen anledning att bara kassera dem. Jag var glad att jag slapp ha kontakten med köparna, för det var mycket frågor och mycket prutande. Bo är perfekt som försäljare så han klarade det galant. Något som jag tyckte var lite underligt var det, att det var ganska många som sa att de ville köpa och bestämde en tid de skulle komma och hämta det utannonserade, och sen dök de ändå inte upp. Varför gör man sig besväret att ringa om man inte tänkt köpa varan? Det hände faktiskt många gånger. Vi pratade med en del köpare, som själv varit med om samma sak när de försökt sälja. Verkligen en lite annorlunda hobby.

Det blev en del minder grejer som slängdes på tippen eller lämnades till loppisar. Större saker som vi trodde skulle vara svårsålda sattes in under Skänkes. Det var absolut inga problem att bli av med de sakerna. Bo skrev på skoj att de kunde ta med ett paket Zoégas kaffe när de hämtade varan. Det var ingen som prutade på priset och bara ville lämna ett halvt paket eller inget alls. Jag har nu en rejäl hög med Zoégas gröna, världens godaste kaffe. 

Jag kan nästan bygga "kaffehus" i stället för korthus. 

God morgon

 Min kropp har stigit upp. Hjärnan följer efter så småningom.

Det är i varje fall vad jag hoppas på.

Jag är uppe i det blå

 

Jag är alltså på samma våningsplan som bloggänglarna. Här händer det saker i raketfart. På mindre än en vecka har jag sålt huset, skaffat förråd och LÄGENHET! Det är nästan så jag tror att jag drömmer. Får nog nypa mig själv i armen....eller båda armarna.....för att vara på den säkra sidan. Ulrika ringde i måndags till fastighetsbolaget som jag ville hyra hos. Dagen efter ringde de tillbaka och meddelade att det fanns två lägenheter som jag kunde titta på om jag var intresserad. Igår var jag på två visningar. Båda lägenheterna var treor med balkong och hiss. Den första var väldigt ljus och fin och jag gillade den verkligen. På eftermiddagen var det dags för nästa visning. Så fort jag kom inom dörren kände jag att här vill jag bo. Den var helt perfekt för mig. Jag började möblera inne i huvudet under tiden jag gick runt och allt bara passade in precis som jag tänkt mig. Nu väntar jag bara på hyreskontraktet.

Lägenheten har alltså tre rum och är på 78 kvm så den är hyfsat stor. Den nuvarande hyresgästen flyttar ut den 1 september, men sen ska hela lägenheten målas så jag får tillgång till den runt den 15 september. Husköparen ville ändra tillträdesdagen till den 27 september och det passar mig alldeles utmärkt. Då kan jag flytta direkt från huset till lägenheten utan att mellanlanda hos min dotter. Det kanske blir någon dag bara i så fall.

Just nu känns det som jag skulle kunna flytta på berg. Det är en helt annan känsla än jag haft de sista månaderna. Jag är inte så naiv att jag tror att allt nu är frid och fröjd, men det gäller att ta vara på alla tillfällen då jag känner att livet inte är så dumt i alla fall.

Jag har ju varit en flitig kund på "tippen" i grannkommunen i flera månader. Det blev några rundor varje vecka, men nu har det varit ett litet uppehåll för jag hittade inte mer att slänga. Bo berättade då, att han läst i tidningen att de skulle bli mer restriktiva på tippen och kolla upp alla registreringsnummer på bilarna så det bara var de som bodde inne i kommunen som fick slänga sitt avfall där. Vi har en tipp här i Åstorp också, men det är som att köra i Alperna...det går upp sen går det ner sen går det upp igen. Helt värdelöst att köra där. Ingen ordning för fem öre. Jag får nog ändå bita i det sura äpplet och ta det sista som blir över innan flytten och lämna här i Åstorp. Katarina föreslog att jag skulle ansöka om diplomatpass till grannkommunens tipp. Ja, frågan är ju fri. De skulle ju kunna ta ut en liten avgift för ickekommunmedlemmar. Det hade jag gladeligen betalat.

Bloggvänner är änglar som förtjänat sina vingar

Tusen tack för alla kommentarer, sms, mail och telefonsamtal under alla dessa månader. De har varit till stor hjälp när allt känts helt hopplöst. Tyvärr har jag inte orkat svara på alla, men jag hoppas att det ska kunna bli en ändring på det nu. Det börjar kännas lite som om jag skulle kunna börja leva ett någorlunda normalt liv igen. 

Under den här tiden har jag upptäckt mycket som skulle kunnat göras bekvämare när det händer tråkiga saker. Varje kommun borde ha en avdelning dit man kunde vända sig och få hjälp med alla papper som bara ramlar över en när man blir lämnad ensam. En anställd där skulle ha en lista på allt som ska göras vid sådana här tillfällen så inget glöms bort. Det är så mycket som ska ordnas med avslutning av abonnemang eller överflyttning av diverse försäkringar. Tyvärr är inte alla instanser så hjälpsamma utan räknar med att man själv ska känna till det mesta. Jag har tack och lov mina barn som hjälpt mig mycket, men så ser det inte ut för alla. 

Ett stort orosmoment för mig har varit huset. Det är alldeles för stort för att jag själv ska klara av det. Jag kontaktade en mäklare och hade turen att få tag på en mycket effektiv dam. Det har varit åtta visningar av huset och då körde jag hemifrån så att mäklaren själv kunde ta hand om de som var intresserade. Inför varje visning skulle hela huset städas och trädgården fixas så det såg inbjudande ut. Som tur var så hade jag sedan en tid tillbaka tömt källaren nästan helt och paketerat mycket i lådor, som nu förvarades i garaget. Det konstiga är att fastän jag inte var nere i källaren så blev det dammigt och spindelväv dök upp lite här och var. Det påstås att det ska vara bra om man har spindlar i huset för det betyder att där inte är någon fukt. Det är klart bra att slippa fukt, men jag skulle gärna slippa spindlar med. 

Det har varit många som varit på visningarna och en hel del har varit väldigt intresserade, men tyvärr är bankerna ganska restriktiva när det gäller att bevilja lån. Ibland kändes det helt hopplöst. Till sist löste det sig ändå för en av intressenterna och kontraktet skrevs i fredags eftermiddag. Vilken underbar känsla! Jag hade dessutom turen att få en köpare som var väldigt omtänksam. I källaren står fortfarande ett jättestort snickarbord och lite hobbyhyllor. Han sa, att det jag inte ville ha med när jag flyttade kunde jag lämna kvar....både i hus, garage och förråd. Det han hade nytta av behöll han, och resten forslade han själv bort. Jag trodde först jag hört fel, men det stämde. 

Dessutom tyckte köparen att det var onödigt att jag städade överallt eftersom de skulle måla och göra vid i hela huset. Nu var jag helt säker på att jag hallucinerade. Visserligen hade jag tänkt anlita en städfirma, men nu sparade jag de tusenlapparna. 

Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet, men jag har hyrt ett större förråd där jag kan magasinera mina möbler och lådor. Jag ska lämna huset den 1 sep och då flyttar jag in hos Ulrika och hennes familj i Ängelholm. Förhoppningsvis har jag snart ett eget krypin att husera i. Dröjer det för länge får jag väl ge mig ut på världsturné, som vi diskuterat tidigare. 

Kroppsvård

 

Förr använde jag en kroppskräm  som hette Nivea. Nu använder jag Voltaren.

"För att jag är värd det", som det sägs i reklamen.

Sporadiska besök

Det kommer att bli lite si och så med bloggandet ett tag framöver, och likaså mitt bloggläsande och kommenterande. Tiden räcker inte riktigt till för allt. I tisdags dök mäklare, fotograf och besiktningsman upp på en och samma gång. Det blev en dryg eftermiddag. De kom strax efter 12 och var inte klara förrän halv 4. Jag behövde inte göra något för mäklaren tog hand om allt, men jag var ändå jättetrött på kvällen. Det var väldigt positiva besked från besiktningsmannen och det känns klart tryggt. Första visningen blir antagligen nästa helg, men jag har allt klart både ute och inne, så det blir mest till att underhålla det nu framöver. Faktum är att det kändes lite underligt när jag vaknade igår morse....inga måsten stod på min att-göra-lista. Jag följde den slaviskt hela dagen och gjorde inte ett dugg. 

Även om det nu inte är så mycket kroppsligt arbete kvar, så slipper jag inte ifrån allt ringande till myndigheter om än det ena än det andra. Det hör till vanligheterna idag när man ringer någonstans att man blir anmodad att trycka en viss siffra ifall man vill ha informationen på engelska. Igår önskade jag nästan att jag kunnat trycka en siffra för att få informationen på svenska. 

Staten bestämde att det skulle betalas ut elstöd och att det skulle skickas till den som stod för abonnemanget. Först talades det om att det inte skulle betalas ut till dödsbon av nån underlig anledning, men det ändrades. Eftersom Göran stod för vårt abonnemang sattes pengarna in på hans konto. Kontot är låst och jag har ingen tillgång till det utan det kommer hem ett kontoutdrag en gång i månaden. Jag fick blanketter från banken så jag skulle kunna avsluta hans konto och få överfört pengarna till mitt konto i stället. Sen kom beskedet att det skulle komma ett andra elstöd som också skulle betalas ut till dödsbon, och då menade min bankman på att det var enklast att Görans konto fanns kvar så Färsäkringskassan kunde överföra pengarna dit. Jag tyckte med det var en bra idé, för jag räknade kallt med att jag annars skulle behöva jaga de här pengarna från den ena instansen till den andra. Inget får vara för enkelt har jag märkt. 

Jag ringde Försäkringskassan för att höra ifall elstödet betalats ut så jag kunde lägga detta till handlingarna. Den som tog emot mitt samtal var en kvinna som pratade väldigt dålig svenska. Hon kunde lika gärna ha pratat kinesiska för jag förstod inte ett skvatt. Det var inte det att hon hade nån konstig brytning utan hennes ordförråd och uttal var väldigt dåligt. Hon var jättevänlig och samtalet var säkert lika frustrerande för henne som för mig. Den som placerade henne i kundtjänst har tänkt väldigt fel....eller inte alls. Om man ringer för att få råd bör den man pratar med kunna förklara så man begriper det. Tyvärr var hon inte så insatt i saken utan fick fråga en kollega hela tiden. Det bästa hade klart varit om jag fått prata med kollegan.

Till sist kunde vi ändå förstå varandra så pass bra att jag förstod att jag borde vänta ett par veckor till och ringa igen. Varför vet jag inte, men jag tänker vänta på nästa kontoutdrag och se om det visar sig att pengarna finns på kontot så jag kan avsluta det. I annat fall får jag nog ringa igen.....men då vill jag banne mig prata med en som kan göra sig förstådd på svenska. 

Beslut

 

Jag har bestämt mig för att sluta stryka. Om inte jag är rynkfri finns det ingen anledning till att mina kläder ska vara det.

Vi måste ju passa ihop.

Knäppa knappar

Det är två ganska lika ord.....bara två prickar som gör skillnaden.....och den är stor. Knapp kan ju både betyda nästan inget alls eller en knapp man syr i ett plagg. Knäpp står för något som är lite udda eller en uppmaning att knäppa. Det går att knäppa knappar eller knäppa med fingrarna i luften för att påkalla uppmärksamhet. Egentligen är det två väldigt användbara ord som passar in i många sammanhang och i många ordkombinationer.

Man kan göra knäppa saker med knappar. De behöver så klart inte vara knäppa men i varje fall lite annorlunda.

En bäddsoffa ska få flytta med till lägenheten, och den ska placeras i mitt nya syrum. Då kommer knappmattan att hamna framför den. Även om jag inte har en aning om hur min nya lägenhet kommer att se ut, så har jag redan börjat möblera den inne i mitt huvud. Det spelar ingen roll om det inte blir så när jag äntligen kommer på plats. Jag älskar ju att möblera om och "tankemöbleringen" är inte lika arbetsam som en verklig.

Knappar har alltid fascinerat mig och jag har flera glasburkar, pappkartonger och lådor med småfack som jag sparar knappar i. En del har legat där i en väldans massa år, men helt plötsligt så kommer jag på att jag behöver något i den stilen, och då är det väldigt enkelt att bara leta i mina lådor. 

Innan jag slänger ett gammalt plagg så "slaktar" jag det...dvs. jag sprättar bort knappar, blixtlås och ifall där finns lite kul märken på plagget. Ibland tar jag tillvara på tyget också, men då klipper jag först sönder plagget i de olika delar som det sytts ihop av. På så sätt tar det mindre plats att förvara. Det finns så mycket fina material i äldre kläder och det är synd att låta det förfaras. På loppis har det faktiskt hänt att jag har köpt ett plagg enbart för att det hade så tjusiga knappar. Det blir betydligt billigare än att gå till sybehörsaffären och köpa dem där. En gång fick jag för mig att jag skulle göra en inventering bland mina knappar, men när jag kom till 7000 gav jag upp. Jag konstaterade bara att jag hade väldigt mycket knappar.

Kanhända att någon tycker mitt knappintresse är knäppt, men det är knappast något jag tänker på.