Lucka 3

 Triad

Triad betyder tretal och är även namnet på ett brottssyndikat i Hongkong, Macao, Taiwan och runt om i världen där stor mängd kinesiska invånare finns. De huvudsakliga inkomsterna kommer från narkotikahandel, penningtvätt, utpressning och kontraktsbrott. 

Triaderna började på 1700-talet som en motståndsgrupp mot Qingdynastin. Denna förening kallades för Tiandihui (Föreningen himmel och jord). Deras målsättning var att störta Qingdynastin och återinföra Mingdynastin. I takt med att gruppen växte bildades olika grenar. Idag finns det 57 triadgrupperingar i Hongkong.

Berättelser om triaderna är populära både i filmer, böcker och spel. I filmen Dödligt vapen 4 med Mel Gibson dyker det upp medlemmar som hör till triaderna. De här personerna är människor som helt saknar empati.

Tack och lov finns det några som ger ordet triad en helt annan innebörd, nämligen sångtrion Triad. Medlemmarna är Lasse Lindbom, Janne Bark och Niklas Sjöstedt. De blev kända med a capella-låten Tänd ett ljus. Det är en av de mest spelade julmelodierna genom tiderna. Texten är mycket tänkvärd. Första versen låter så här:

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,

det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på.

Tänd ett ljus för världens barn.

Lucka 2

En ekvation

LL=Tvål

Om man läser LL dvs. två L snabbt låter det som tvål.Vi säger fortfarande tvål på svenska, och inte soap, som i USA.......men det är väl bara en tidsfråga. Tvål kan ge upphov till lödder, och då är steget inte  långt till Lödder eller Soap, som är titeln på en serie som sändes på svensk TV med premiär i oktober 1978. Det var en parodi på den tidens såpoperor och titeln var mycket passande.

Den handlade om två systrar och deras familjer. Ena familjen var en medelklassfamilj och den andra var rik med egen butler. Han var väldigt sarkastisk och jag minns att jag gillade hans snabba och dräpande kommentarer. Han fick en egen serie lite senare som hette Benson.

Handlingen är aningen skruvad. I medelklassfamiljen blir maken utbytt mot en utomjording. Som i de flesta såpoperor innehåller den här serien otrohet, intriger och allehanda missförstånd, men om man jämför med dagens TV-serier så måste man nog säga att den var ganska oförarglig och retade inte upp många tittare.

En serie där tittarna verkligen delades upp i två läger var Dallas. Antingen gillade man JR eller så avskydde man honom. Det fanns inget mittemellan. När vi första gången besökte vår son i Dallas var det ofrånkomligt att inte åka till Southfork och spatsera runt i huset och på ägorna. Lite underligt var det faktiskt att just den dagen vi var där på besök avled JR Ewing, eller Larry Hagman som var hans riktiga namn. 

Ännu ett sammanträffande är att Susan Harris som skrev Lödder även stod bakom min absoluta favoritserie Pantertanter.

Lucka 1

 En eller ett

Alla siffror har ett namn utom den första, som har två...nämligen en eller ett. Det beror på vilket ord som följer efter. För oss svenskar känns det helt naturligt. Vi säger t.ex inte en bord och ett stol utan tvärtom. För de som ska lära sig svenska gäller det i stället att förstå grammatiken bakom. En eller ett kan sättas ihop med andra ord och får då en helt annan betydelse som inte har med mängd att göra.

Jag tänker på envis och ettrig. Det är två olika egenskaper. Att vara envis kan vara både positivt och negativt. Positivt tycker jag det är om man inte ger upp utan kämpar på så mycket man orkar. Det är en beundransvärd egenskap. Negativt tycker jag däremot det är om envisheten visar sig vara egoistisk. De personer som alltid ska ha rätt och inte ger sig en tum är ganska jobbiga. Man överlever även om man inte får sista ordet. Jag menar inte att man måste var mjäkig, men att kunna kompromissa är inte så dumt.

Ettrig ser jag mest som enbart negativt. För mig är en ettrig person en som är väldigt tjatig. De vinner nog ofta genom att trötta ut motparten. En ettrig person har ofta talets gåva. Vid en del tillfällen i livet kan det säkert vara en fördel att vara både envis och ettrig.

Några som alltid ansetts som ettriga är terrierna. Jag tycker inte det stämmer. Jag har haft en liten Australiensisk Silkyterrier och det var världens snällaste hund. Milou älskade att springa i skogen och det blev många och långa promenader där. Man lever mycket sunt när man har en hund. Han hittade på många hyss, men gillade mest att bara få ligga och trängas i TV-soffan om kvällarna. Jag minns fortfarande hur len och mjuk han var. 

Inte femtioelfte.....

 ....men elfte gången blir det som jag har en julkalender här på bloggen. Årets tema är siffrorna 1 till 24. Det var det närmaste jag kunde komma något som har någon liten anknytning till julen, nämligen decemberdagarna fram t.o.m. julafton. Jag har haft hjälp av båda mina döttrar och Rasmus med att komma på idéer och naturligtvis finns det även i år ett foto med som jag fått låna från Bosse och ett från Karin. Jag vet inte om det är jag eller min dator som är ringrostig p.g.a. för lite bloggande, men jag har problem. Förr om åren kunde jag markera ett ord och när man klickade på det kom man till den blogg eller det inlägg som det var hämtat från. Det går inte längre. Jag har försökt och försökt i det oändliga och jag håller fortfarande på. Om jag inte skulle lyckas så vill jag berätta att Bosse har bloggen Gotland upp och ner och Karins blogg heter Äventyret framtiden. Det är två bloggare som jag följt under många år, för jag gillar deras sätt att skriva. Inläggen är både varierande och intressanta och båda två har en mycket finurlig humor.

När det gäller söndagsbloggarna har jag tänkt om lite. Nästa år kommer det att bli en blandning av alla tidigare skribenter. Det är alltid kul att träffa gamla bekanta. 

I morgon flyger min dotter Katarina upp hit och stannar fram till måndag. Det ska bli jättekul. Även om vi skickar sms nästan varje dag så blir det aldrig detsamma som att ses i verkligheten. Resan från Luxemburg är inte så ansträngande. Själva flygturen tar ca 1 1/2 time och efter landningen i Köpenhamn är det bara att sätta sig på tåget, som kör till Ängelholm utan några byten. Sen står jag på stationen och hälsar välkommen. Promenaden hem till mig tar bara 15 minuter. Jag ser verkligen fram emot helgen.

Alla hälsas hjärtligt välkomna till min kalender som startar på söndag 1 december.

Topplacering

Jag har nästan topplacering i mitt hyreshus. Det finns bara en våning ovanför min. Det hör en liten balkong till min lägenhet och där har jag suttit mycket i sommar. Den är inte inbyggd, så Bo och Rasmus satte upp balkongskydd till mig och det blev så ombonat och mysigt. En dag skickades ett meddelande ut till samtliga hyresgäster att balkongerna måste tömmas. När nu huset var färdigmålat var det dags att högtryckstvätta balkongerna invändigt. Det var bara till att plocka in alla möbler och montera ner skydden.

En kille hissades upp i en lift och sen klättrade han in på balkongen och tvättade den. Det gick supersnabbt. Nu återstår bara att få möblerna på plats igen. Det kanske fortfarande kan bli någon solig balkongdag i år. 

Hela huset är "julstädat" utvändigt och jag känner pressen. Jag måste snart börja fixa till lägenheten inför jul. Det kommer garanterat inte att ta lika lång tid som uppfräschningen av huset. Lägenheten är bara en tredjedel av ytan jag bodde på tidigare. 

Innan jag flyttade lämnade jag bort ganska mycket julpynt. Endast en tomte fick flytta med. Han måste känna sig som tuppen i hönsgården där han står bland en del av mina änglar. Man kan aldrig ha för många änglar. 

I fredags började det snöa redan på morgonen och det tog i och blev mer och mer intensivt. Jag hade en tid att passa på eftermiddagen och jag kände att det var rejält halt när jag gick. Tyvärr är vägunderhållet i Skåne under all kritik på vintern. Det finns plogbilar här, men de kommer inte ut ur sina garage när det behövs. Tål de kanske inte snö? Resultatet blir naturligtvis många bilolyckor och avstängda vägar. Man kan ju undra om de som bestämmer om plogbilarna i Skåne aldrig själv är ute och kör när det är snö. Som vanligt töade allt bort dagen efter och nu har vi återigen barmark....dvs lerigt och blött.

Häromdagen fick jag mycket trevlig post. Det damp ner ett rött A4-blad på dörrmattan. Välkommen på glöggmingel, läste jag. Alla hyresgäster i huset....det finns bara en trappuppgång i mitt hus och det är bara 8 lägenheter.....var inbjudna till damen på första våningen. Hon bjöd på glögg och kaffe och kaka. Det var drop in med start halv 3. Det ska bli jättekul! Då får jag förhoppningsvis träffa alla grannar i trappan. Endast två par som bor här är gifta, resten är ensamma damer och vi är alla nästan i samma ålder. Minglet är den 21 december och det blir en trevlig början på julfirandet.

Overkliga

 

Jag vet att rösterna i mitt huvud inte är verkliga, men oj vilka roliga idéer de kommer med.

Alla ideér måste testas.

Lätt träning

Jag går hos en fysioterapeut varannan vecka, och hon hjälper mig mycket. Dels får jag råd om övningar som jag ska göra hemma och dels får jag en del behandlingar när jag är hos henne. Jag vågar inte chansa och leta efter tips på nätet fler gånger. När jag hade som mest ont hittade jag korta videosnuttar med rörelser som skulle vara bra för mina krämpor. Det stämde inte alls! Jag gjorde en del av dem på kvällen innan jag la mig, och nästa morgon kom jag inte ur sängen.

Jag kunde inte röra benen för det gjorde jätteont. Till sist kom jag på att om jag slängde ner täcket på golvet, så kunde jag rulla ner från kanten på sängen och landa mjukt. Det fungerade. Täcket var på plats och dessutom är jag nästan som en Michelingubbe, så det dämpade fallet avsevärt.

Sen kom nästa problem. Hur tar jag mig upp från golvet? Jag gjorde många försök, men kom inte längre än att jag kunde stå på knä. Det blev till att krypa runt i lägenheten den dagen. Inte precis så kul. Nu såg jag på nära håll alla dammtussar på golvet. Jag är glad att jag inte lider av städmani. Dagen efter kunde jag  resa mig upp i min fulla längd och gå med hjälp av rollator. 

Jag har fått veta att det är bra att jag promenerar mycket, även om jag har ont, och det har jag inget emot. Jag älskar att promenera. Med tiden ska jag utforska vilka promenadslingor som finns här i närheten, men än så länge går jag längs ån. Där finns bänkar utsatta lite överallt och på en del ställen är det byggt små bryggor, där det även finns bänkar att sitta och vila. Man behöver aldrig känna sig ensam, för vips så kommer det en fiskmås farande och sätter sig bredvid. Det går med andra ord inte att sitta och fika där om man inte vill dela med sig.

Det är väldigt gott om sittplatser runt om i stan. I Stadsparken finns många små rosa stolar utsatta. På stolarnas ryggstöd ser man änglavingar. 

En del bänkar har text på ryggstödet: Ett litet hej kan betyda så mycket.

Motion är bra för alla, men jag har alltid trott att jag inte skulle klara av att gå på gym och t.ex. lyfta vikter, även om jag hört att styrketräning ska vara bra när man blir äldre. När min fysioterapeut föreslog att jag skulle komma till deras gym en gång i veckan, blev jag lite betänksam, men jag tänkte att jag ger det en chans. Jag blev positivt överraskad, men det beror klart på att hon bara visar mig de rörelser som hon vet är bra för mig. När jag går hem genom parken stannar jag ibland till och gör den här rörelsen, som inte är så värst ansträngande. 

Skratta och gråta

Idag läste jag om en ny forskning, som fick mig att vänta med ögondropparna en stund. Det var en undersökning om torra ögon. Det har jag besvärats av under många år och jag droppar mina ögon flera gånger om dagen. I den här studien hade 299 personer deltagit...ingen större mängd, kan jag tycka. De delades in i två grupper. De fick antingen genomföra skrattövningar fyra gånger per dag eller använda ögondroppar lika många gånger.

Via en mobilapp skulle skrattdeltagarna upprepa fraserna "hee hee hee, hah hah hah, cheese cheese cheese, check check check, hah hah hah hah hah hah" 30 gånger under fem minuter. De skulle samtidigt överdriva sina ansiktsuttryck, men på vilket sätt stod det inte. Efter åtta veckors behandling hade deltagarnas symptom minskat lika mycket i båda grupperna. Därför drog forskarna slutsatsen att skrattövningarna inte var sämre än ögondropparna som behandling. Hur i all världen går det att få anslag för att göra sådana löjliga undersökningar? Jag tror de pengarna hade gjort bättre nytta någon annanstans.

Att ögonen blir torra beror ju på att man inte har samma mängd tårvätska som tidigare, och då har jag ett mycket bättre knep; nämligen att skratta tills tårarna rinner. Skrattyoga har jag aldrig testat av den enkla anledningen att jag har så otroligt lätt för att skratt utan anledning. Så har det varit sen jag var tonåring. Jag kan börja skratta helt plötsligt och när någon frågar vad jag skrattar åt, så har jag inte den blekaste aning. Det bara drar i mungiporna och jag känner hur skrattet vill komma ut. 

Jag har två skrattkompisar...mina två döttrar. De lider av samma problem som jag. Fast lider gör vi inte direkt. Katarina och jag har våra skrattsessioner mest via sms, men nästa helg kommer hon hit och då blir det "på riktigt". Ulrika och jag träffas ofta eftersom vi bor så nära varandra och varje gång händer det alltid något som får oss att fnittra. Jag har ibland märkt att en del tittar lite misstänksamt, men det kan man inte ta hänsyn till.

Förr i världen ansågs de som gick och pratade eller skrattade för sig själv som lite underliga. Idag är det inget konstigt alls. Jag möter dagligen personer som går och pratar högt...inte för sig själv såklart...utan personen är upptagen med ett mobilsamtal. Jag tror faktisk jag ska skaffa mig öronproppar och sätta i öronen. Sen kan jag gå runt på sta´n och skratta så mycket jag vill. De som möter mig tror bara att jag pratar i mobilen med en mycket humoristisk person.

Motion är nyttigt.....har jag hört

Jag har köpt en rörelsedetektor i stället för en stegräknare. 

Det gäller att börja lite försiktigt när man är otränad.

Nöjesnytt

Halloween är en helg, som jag inte firat så mycket. Det var bara några år när Rasmus var mindre. Jag tycker det räcker så bra med våra gamla vanliga svenska högtider. I Ängelholm staplades det upp höbalar som dekorerats med orange pumpor lite varstans och det piggar klart upp i höstmörkret. De är faktiskt väldigt bra på att pynta och göra lite annorlunda utsmyckningar här. Jag ser verkligen fram emot alla ljusinstallationer till jul. Hoppas det blir lika mycket som i fjor.

Nu är julen nära. Det märks inte bara ute  butikerna. Även TV har hakat på trenden. De började visa sina evinnerliga julfilmer redan i oktober. Jag minns så spännande det var när jag var barn speciellt inför julskyltningssöndagen. Då sattes brunt papper framför fönstren på lördagen och inte förrän dagen efter fick man se vad butiken hade pyntat med. Ofta var det hela jullandskap, som inte hade något att göra med vad man kunde handla där. Jag tycker nästan det börjar bli lite urvattnat idag.  Julkänslan infinner sig inte hos mig redan i oktober. Det var bättre förr.

 

För några veckor sen var jag och lyssnade på Jonas Gardell på Jarl Kullescenen här i Ängelholm. Föreställningen hette: "Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är hela grejen" och temat var hur det är att bli gammal. Han har själv fyllt 60. Jag tycker inte det är speciellt gammalt, men det beror klart på vad man jämför med. Han fick publiken med sig från början och det var en jättekul föreställning. Emellanåt pratade han om allvarligare saker och det är en konst att kunna blanda humor och allvar så det blir intressant. Det är han verkligen expert på. Annars hade han klart inte fortsatt att vara i ropet under så många år. Jag ser fram emot fler bra föreställningar på den scenen. Det är så bekvämt att kunna promenera dit utan att behöva bekymra sig om ifall det finns en parkeringsplats i närheten.

Det har hela tiden sen jag flyttade hit förvånat mig att så många går med rollator här. Det är nästan som ett lämmeltåg. Ängelholm är en väldigt äldrevänlig stad, det märks på mycket här; både att man åker gratis buss och subventionerad taxi plus en massa andra förmåner. Jag antog att medelåldern i stan borde vara ganska hög, och det stämde. I Ängelholm är medelåldern 43,7 år jämfört med hela landet där siffran är 41,4 år. Det måste vara alla vi rollatorförarae som höjer den siffran.

På tal om att vara gammal. Ett år fick jag en brosch när jag fyllde år med texten: "Jag är inte gammal om man jämför med pyramiderna". Det kändes väldigt uppmuntrande.      

Tillbaka från bloggpausen

Det blev en ganska lång paus, men jag tror den var välbehövlig. De här två sista åren har varit tuffa och jag har inte känt mig som vanligt. Eftersom jag alltid varit frisk som en nötkärna, har det varit svårt att acceptera alla krämpor. Jag kan väl inte påstå att jag accepterat det fullt ut än....det är jag lite väl envis för, men jag tycker ändå jag har börjat få in en ganska bra rutin nu.

Alla kommentarer, sms, mobilsamtal och mail under pausen har gjort mig på väldigt gott humör och fått mig att längta tillbaka till bloggen. Tack för det! Nu har jag en helt ny plats att upptäcka och jag ser fram emot att skriva om Ängelholm och visa foton från den här fina staden.

Givetvis har det hänt många kul saker också de här åren och det är dem som jag försöker tänka på mest. Sedan jag flyttade hit har mycket förenklats. Först och främst har jag mindre yta att städa, och det är ett stort plus. Det enda jag egentligen saknar från huset i Åstorp är mina två hobbyrum. Men det fungerar utmärkt med ett rum för det här. Jag har bara fått fundera ut andra lösningar för förvaring. Här har jag ett kombinerat sy/datarum och det är egentligen ganska bra. Datorn och symaskinen står på ett långt arbetsbord, så jag kan bara flytta mig någon meter om jag tröttnar på att sy och istället vill blogga. 

Jag har bott i lägenheten ett år nu, men fortfarande inte träffat alla hyresgäster fastän det bara är en trappuppgång. Under två månaders tid har det gjorts en del uppfräschningar av huset. Det byggdes en ställning ända upp till fjärde våningen för fasaden skulle målas. Då var de tvungna att sätta plast framför fönstren och under tre veckors tid gick det inte att se ut. Jag fick nästan cellskräck. 

När plasten försvann drog jag en suck av lättnad. Ställningarna var fortfarande kvar och en eftermiddag jag satt och tittade på TV dök det plötsligt upp en kille utanför mitt fönster och vinkade till mig. Det är inget som händer varje dag eftersom jag bor på tredje våningen. Det var dags att måla fönsterbågarna och han ville att jag skulle öppna upp fönstret. 

Byggställningarna är nu borta, men jag tycker det är synd att de inte putsade fönstren till oss när de ändå var i gång med att fräscha upp allt. Nu får jag be min svärson göra det i stället.

Beskrivning

 

Jag är inte snygg, överdrivet smal eller vältränad, men jag är rolig och tycker om choklad.

Det måste väl räknas till pluskontot?

Skrämmande diet

 Enda gången jag läser skvallertidningar är när jag sitter i väntrummet hos doktorn eller tandläkaren. Det finns inte mycket annat att fördriva tiden med där. Sista gången läste jag något mycket underligt. Man kan förbränna lika mycket kalorier genom att titta på en skräckfilm som att ta en promenad på en halvtimme. Det låter som en saga men det är forskare som testat detta på försökspersoner, så det bör väl stämma då. När man blev rädd så utsöndrades adrenalin och syreupptaget blev större. Det hade även inverkan på ämnesomsättningen. 

Kroppen återgick till det tillstånd som var vanligt hos våra förfäder långt tillbaka i tiden när de kämpade varje dag för att överleva. Det finns hemskheter nu med, men vi lever ändå i en betydligt tryggare värld än vad stenåldersmänniskorna gjorde. 

Någonstans mellan 130 och 190 kalorier försvann beroende på vilken film man såg. I topp låg The Shining med Jack Nicholsen. Mest kalorier förbrändes när man blev rejält skrämd, så det var inte så att man minskade i omfång under hela filmen. Det är inte så många kalorier som försvinner efter varje skräckupplevelse, tycker jag. Det måste vara ett maraton av sådana här filmer om det ska bli en synbar skillnad. Jag märker att jag har tittat alldeles för lite på den slags filmer på sista tiden. Det blir till att omvärdera skråckfilmsgenren. Den har väl inte alltid haft så gott rykte, men nu kanske den t.o.m. kan bli indragen i en ny diet. 

I fortsättningen kan jag alltså med gott samvete sitta i TV-soffan och titta på skräckfilm medan jag mumsar på choklad. De kalorier jag stoppar i mig skräms bort under filmens gång.

Ett brev betyder så mycket

När jag var tonåring var det handskrivna brev som gällde och inte som idag mail eller sms. Jag hade en hel del brevvänner både i Sverige och utomlands. Då fick jag chansen att träna både att skriva läsligt, stava rätt och lära mig en hel del nya ord på köpet. Med tiden tunnade brevskrivandet av och till sist upphörde det helt. Postutlämningen är inte mycket att hurra för......varannan dag....och ibland kommer det inte fram alls. I så fall får man skicka det med Royal Mail, men jag tror inte de har etablerat sig i Ängelholm, för jag har aldrig sett deras bilar här.

Idag skriver jag i stort sett aldrig brev, vilket är lite synd. Jag blir själv så glad varje gång jag får ett handskrivet brev, vilket så klart inte är så ofta. Men häromdagen hände det! Brevet kom från min syster. Hon är en av de få jag känner som fortfarande hellre skriver "riktiga" brev än skickar mail. Ett par dagar senare dök ännu ett brev upp eller ner på min dörrmatta. Någon avsändare hittade jag inte och det gjorde mig klart nyfiken. Jag sprätte upp kuvertet och började med att kolla vem som undertecknat det. Jag har redan hunnit glömma namnet, men det stod även adressen och den gick till Rikets sal. Förr brukade Jehovas vittnen alltid komma och ringa på dörren, men här är portkod till de flesta hyreshus, så de har fått fundera ut en ny metod. En eloge till att de bemödat sig om att skicka ett handskrivet brev, men det är bara till att konstatera att alla brev betyder inte lika mycket för mig. 

Förr i tiden

 

När jag var ung använde vi inte smileys. Vi skrattade själva. 

Det var riktigt kul.

Tillökning

 

Jag har alltid gillat de tre aporna som inget ser, 

inget hör

och inget säger. 

De finns avbildade i ofantligt många variationer. Man tror att idéen till de här aporna kom från Indien, via Kina till Japan redan på 700-talet. Den mest kända och kanske mest bevarade bilden av dem finns ovanför ett snideri från 1600-talet i en japansk stad.

Det är ursprungligen en buddhistisk tanke att den som inte utsätts för något ont inte heller tänker eller gör något ont. Rena önsketänkandet. Det fungerar naturligtvis inte i vår tid där allt går att förvränga. I Östasien tog man fasta på det och menade på att det var bra med censur för då kom det inte in onda tankar eller sedvänjor i landet. När jag tänker på censur så går inte mina tankar åt det hållet. Det går ju också att tolka aporna så att de medvetet inte hör, ser eller säger något för att slippa ta ställning och reagera, vilket är fegt. 

Nu har trion fått en ny medlem, som är summan av de tre första. Han ser ingen, han hör ingen och han pratar inte med någon. Dessutom har han ofta ont i nacken och tummarna.

Att det är just apor som fått symbolisera det här uttrycket är egentligen en japansk ordlek. På klassisk japanska lyder ordspråket: mizaru, kikazaru, iwazaru. Zaru som avslutar alla tre orden låter likadant som det japanska ordet för apa. Varje apa har ett eget namn. Mizaru eller Minai (inte se), Kikazaru eller Kikanai (inte höra), och Iwazaru eller Iwanai (inte säga). Då borde den fjärde apan heta Mobilzaru eller Mobilnai.

Motivet med aporna förknippas också med en myt om hur gudarna sände tre spejare till jorden för att rapportera människornas fel och brister. Bilden av de tre aporna blir i det sammanhanget ett uttryck för förhoppningen om att gudarnas informanter ska ha en förlåtande inställning och inte rapportera allt. 

En ganska vanlig måndag

Gårdagen handlade väldigt mycket om motion och träning, när jag väl kom ur sängen. Jag somnade sent  eller tidigt måndag morgon...vid 01-tiden. Det är inget ovanligt eftersom jag är en nattuggla. Jag vaknade till några gånger under natten men inte förrän framåt kl. 10 kände jag att det kanske var dags att stiga upp. 

Min fysioterapeut har visat mig en del rörelser som jag måste göra både morgon och kväll, och en del av dem gör jag i sängen innan jag går upp. När jag sen masat mig ur sängen fortsätter jag med resten av övningarna. Jag gör det inte för att det är kul eller känns skönt, utan för att jag förhoppningsvis ska kunna röra mig lite bättre utan att ha ont i fortsättningen. 

Jag skulle egentligen kunna sjunga: Höften, axel, knä och tå i stället för huvud, axlar, knä och tå när jag håller på med mina övningar för det är just det som det handlar om. Ja, huvudet är väl ok, enligt mitt sätt att se, men axel, höft, knä och tå har jag artros i. För att ändå se det från den ljusa sidan så är det bara högersidan allt elände hamnat i. Till vänster är jag helt ok. 

Måndagen är den dagen jag veckohandlar, och efter en sen frukost gav jag mig iväg till butiken. När jag handlat klart sätter jag mig alltid en stund i parken och vilar, för då är jag halvvägs hemma. Jag brukar använda en bänk som är strategiskt placerad så jag ser trafikljuset där jag ska gå över gatan. Därifrån ser jag när det blir rött och vet då på ett ungefär när jag behöver börja gå för att var framme när det slår om till grönt. Tid är pengar.

Det var inte länge jag hann vara i lägenheten förrän jag måste ge mig iväg ut igen. Nu var det dags att gå till fotvårdaren. Hela måndagen försvann, kändes det som och inget vettigt blev gjort. När jag lagt mig på kvällen kom jag på en viktig sak som jag hade glömt bort.....lunchen!!! Vilken fadäs! I dag får det bli två luncher.

Onödigt vetande

 

Det är ingen mening att hålla reda på hur gammal man är. Det ändrar sig hela tiden. 

Dessutom är det ingen viktig information.

Sol ute, sol inne......

 Så ser det definitivt inte ut hos mig längre. Efter värmeböljan vi hade tidigare så har vädret mer normaliserats och nu har vi fått en hel del regn. Idag är det regn ute och solrosor inne....i varje fall i mitt kök.

Jag har köpt nya överdrag till mina köksstolar och jag hade sedan tidigare en krans som jag gjort med solrosor på. Gardiner har alltid varit något som jag älskat att byta och i huset hade jag en hel del fönster så jag fick mitt lystmäte tillgodosett. Här i lägenheten är det bara köket som jag byter gardiner i, dels för att mina gamla gardiner inte passar här och dels för att det är besvärligt för mig att själv byta. 

I Åstorp ställde jag en stol vid ena sidan av fönstret och en vid den andra. Köksfönstret var så brett så jag var tvungen att sätta en i mitten också. Sen var det bara att klättra upp på stolen, fästa gardinstången i ena sidan och klättra över stolarna till nästa sida av fönstret. Där kunde jag sen hoppa fram och tillbaka som en alpget och rätta till gardinen.

Det blir inte så mycket hoppande numera, kan jag tala om. Jag sätter fortfarande en stol vid varje ända av fönstret, men jag måste knöka in fler stolar så det inte blir något mellanrum, utan att jag kan gå fram och tillbaka. En liten hushållstsege får hjälpa mig upp först och sen ger jag mig ut på en svajig gång. Det känns som att gå på slak lina, för stolsitsarna är mjuka. Tyvärr gör det inte att jag känner mig graciös som en lindanserska. När jag var klar kändes det nästan som om jag hade sol i hjärta och sol i sinne. Jag var nöjd med dagens gärning.