Enarmad bandit

Jag kan inte påstå att jag känner mig som en bandit, men däremot enarmad. Historien med axeln tycks bli lång som en följetong. Det känns betydligt bättre, men inte helt ok. Läkaren tyckte att jag skulle röntga den eftersom de inte kan komma på vad det egentligen är för fel. Jag fick ett brev om tid på röntgen i Landskorona om två veckor. Dit måste jag ta mig med först tåg och sen taxi. Väldigt onödigt tyckte jag eftersom jag kan gå till lasarettet här i stan på 25 minuter. När jag ringde och ville omboka fick jag veta att det var tre gånger så lång väntetid i Ängelholm jämfört med i Landskrona. Tre månader kan jag väl vänta, tänkte jag, när jag redan dragits med det onda i ett år. Efter att ha kollat i listorna såg damen att det fanns en ledig tid i Ängelholm redan dagen efter. Det blev en kort väntan.

 

Tur i oturen får man nog säga är att jag när jag var 10 år, bröt min högra arm. Som vanligt under sommarloven var min syster och jag hos farmor och farfar. En dag hade jag varit inne i ladan och hälsat på kattungarna och farmor ropade att det var mat. På den tiden gick jag inte......jag sprang till vad det än var jag skulle göra. Varför jag hade så bråttom minns jag inte. Det var kullerstenar på gårdsplanen och jag trampade väl fel, för plötsligt låg jag raklång med armen under mig. När jag reste mig blev jag rejält rädd, för armen såg ut som ett U. 

Farfar hade varken körkort eller bil och lasarettet var dryga milen bort. Som tur var så fanns det en granne vars son just köpt bil, så han skjutsade oss till Ystad lasarett. Där sövde de mig och drog armen rätt. När jag vaknade upp hade jag gips från axeln och ner över handen. Jag kunde bara vicka lite på fingrarna. Det var underarmen som brutits en bit från armbågen, och jag fick gå i 6 veckor med gipsad arm. 1955 var en extremt varm sommar och jag minns hur varmt och äckligt det kändes. Idag är man som tur är inte lika glad för att kleta på så mycket gips. 

Resten av sommarlovet fick jag träna på att lära mig skriva med vänster hand. På den tiden fanns inga datorer till hjälp i skolan och ingen extra personal som kunde hjälpa till att skriva. Jag blev faktiskt ganska bra på att använda vänsterhanden och det har hållit i sig under åren. Ibland testar jag att skriva med vänster hand bara för att se om färdigheten finns kvar. Det blir klart inte så snyggt men fullt läsligt.

Det finns personer som kan använda både vänster och höger hand lika bra och då är man tvåhänt eller ambidextri. Det har jag haft stor nytta av nu. Samma sak gäller fötter. Det måste vara en fördel för fotbollsspelare. Jag hittade namnet på en del ambidextroösa fotbollsspelare på nätet. Jag tror säkert BP känner till dem. 

Tiden går fort

Det är 15 år sedan jag slutade jobba. Det känns lite overkligt. Mycket har hänt under de här åren...både positiva och negativa saker, givetvis. När jag tittar i mitt bildbibliotek är det de positiva bitarna som överväger. Barnbarnsbilderna är många och det är på dem jag ser att åren har gått. Själv ser jag givetvis likadan ut som för 15 år sen...eller det är bara inbillning?

                     

Rasmus började i första klass när jag slutade jobba och då blev det automatiskt så att jag hämtade honom på skolan när han slutade de dagar han inte följde med en kompis hem. Ibland ville han att någon skulle följa med hem till honom och då stannade jag kvar där och fixade mellis till dem. Väldigt ofta blev det dock att vi åkte hem till mig. Han gillade att snickra och morfars snickarrum hade allt han kunde önska sig.

Han gillade att pyssla över huvud taget och eftersom vi hade skogen så nära hittade vi mycket material där. 

Sport var också ett stort intresse och han provade på lite av varje.....tennis, hockey och fotboll. Jag fick ofta agera fotbollsspelare och var med på alla träningspass uppe på gräsplanen en bit från vårt hus. På den tiden var jag ganska vig. Det är kanske men efter skadorna från min fotbollskarriär som jag får dras med nu. Jag har så många roliga minnen från alla år med Rasmus. Eftersom han är det enda barnbarnet som bott nära mig har vi träffats väldigt ofta.

Nu har han en köpt sin första lägenhet. Han fick tag på en tvåa med balkong i Klippan...ett litet samhälle ett par mil från Ängelholm och han flyttade in förra veckan.

Jag kan fortfarande inte fatta att den lille parveln, som ringde mig nästan varje fredagkväll och sa:-" Hej, mormor! Kan jag boka in mig hos dig över helgen?", nu är en ung man på 22 år. Nu får det kanske bli jag som ringer till Klippan och hör om jag kan boka in mig över helgen.  

Vilket liv!

Jag tittade på Å, vilket liv! i lördags och det dök upp många kända personer som ville hylla Christer Lindarw. Jag har alltid gillat honom och hans shower och har sett honom uppträda ett par gånger i Helsingborg. Han är förutom artist även en duktig designer som sytt scenkläder till många andra artister.

När jag gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn såg jag att de även hade en utbildning där man lärde sig rita och sy teaterkläder. Det lät väldigt lockande men jag nöjde mig med den vanliga designutbildningen.

Christer har verkligen fått leva ut lusten att skapa fantasifulla kreationer med massor av glitter och glamour.

Så kul att drottning Silvia kom dit och överlämnade en ros. En väldigt fin gest, tycker jag. Att hon fortfarande kan bära sin klänning sen 50 år tillbaka är för mig en gåta. 

Jag har kvar min brudklänning, och det är 57 år sen jag använde den. Den passar definitivt inte längre.

Jag har faktiskt ännu en klänning som är betydligt äldre. Den sydde jag när jag var 14 år och jag var mager som en sticka. Ulrika fick klänningen för hon gillade tyget. När hon försökte sätta den på sin provdocka kunde hon inte dra upp blixtlåset i ryggen. Hennes provdocka är minsta modellen som går att köpa, men jag var tydligen extremt smal. Nåja, det har ändrats under årens lopp. 

En favoritdesigner

 

Det är många år sedan jag bläddrade i en veckotidning som jag själv köpt. Numera blir det någon enstaka gång i väntrummet hos tandläkaren eller doktorn. Dagstidningen läser jag på nätet och det är väldigt praktiskt att inte samla på sig en massa papper som måste slängas. För ett tag sedan fick jag ett erbjudande om att prenumerera på Hemmets Journal till ett rabatterat pris och dessutom ingick en gåva. Det var en Björn Winblad-vas. 

Jag har varit förtjust i hans alster ända sedan jag var tonåring och när jag skaffade min första lägenhet köpte jag en stor plansch som han designat. Den var 120x180 cm och jag hängde den ovanför min säng. Den hette Vanitas=Fåfängan. Tyvärr blev den förstörd och jag har inte köpt någon ny, mest p.g.a. priset. Jag har ändå alltid tänkt på den här planschen och pratat mycket om den. Ulrika letade till sist upp en bild av den på nätet som hon skrev ut och ramade in till mig. Nu hänger den i min hall, och även om den är betydligt mindre än originalet är jag nöjd md den.

För en del år sedan besökte jag en utställning på Arken i Danmark. Jag har gjort ett inlägg om det tidigare.   Det som gjorde mig mest upprörd på den utställningen var när jag läste hur servisen han designat för Rosenthal behandlats. Shahen av Iran hade beställt den här servisen, men efter att han störtades samlades allt porslin in och slogs sönder. Vi fick en likadan servis när vi gifte oss och namnet på den är Romance, mycket passande. Min servis finns inte heller kvar. Jag packade in samtliga delar i bubbelplast och lade i små flyttlådor för vidare färd till Luxemburg. Förhoppningsvis kommer Zoé att få glädje av den längre fram. 

Jag köpte en liten prydnadssak vid mitt besök på Arken. Dessförinnan hade jag köpt hans månadstavlor och Göran monterade in dem i en av bokhyllorna. 

Gåvan jag skulle få när jag prenumererade kom häromdagen. Som tur var hade jag en blomma som passade precis till vasen. Det ser nästan ut som om damen har grönt, lockigt hår.

Jag har försökt att lägga in en länk snyggt i texten, men det fungerar inte. Hoppas ni hittar till mitt gamla inlägg om Björn Winblad när ni klickar på denna länken.

https://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.com/2016/01/bjorn-winbladh.html

En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.

Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det! Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån. 

God fortsättning på det nya året!

Julafton firades hemma hos mig som det gjorts under många år. Båda mina döttrar och deras familjer var här och senare på kvällen skypade vi med Peter och hans familj. Vi började med glögg, pepparkakor och lussekatter på eftermiddagen och efter det delade vi ut julklappar. Sedan en del år tillbaka ger inte vi vuxna varandra några julklappar utan det är endast barnen som får det. Rasmus är knappast ett barn längre, men givetvis har han inget emot att räknas in i den kategorin på julafton. Zoé anser väl inte heller att hon är något barn längre. Hon blir tonåring i februari. 

På kvällen blev det traditionell julmat, och visst är det gott en gång om året. För att kompensera för de uteblivna julklapparna till de vuxna så har vi i många år spelat julklappsspelet. Där deltar både barn och vuxna. Varje år har det alltid varit en julklapp som varit väldigt eftertraktad. I år var det en bok som hette Lilla boken om Chanel. Så fort jag fick en etta aller sexa på tärningen roffade jag åt mig boken, men den gjädjen varade inte länge. Boken åkte kors och tvärs över bordet. När tiden var ute satt jag utan ett enda paket och det var det fler som gjorde. Rasmus, däremot hade en liten hög framför sig. Han räckte över boken till mig och sa:"Jag tänkte att du ville nog ha den." Han är otroligt omtänksam.

Det har blivit tradition att spela något spel på julaftonskvällen och de sista åren har vi hållit oss till När då då?. Det är ett mycket roligt spel. Man spelar i lag och vi delade in oss i tre lag: två systrar, två svågrar och mormor+barnbarn. Det blev faktiskt ganska jämt, men systrarna vann en gång mer än vi andra. 

Det känns skönt att julen är över och allt återgår till det vardagliga igen. Jag minns hur min farmor bakade och lagade mat i det oändliga inför julen, men hon var alltid på gott humör och verkade inte stressad. Hon var helt lugn och visste av erfarenhet att allt blev klart till jul, och blev det inte det så var det inte världens undergång. Jag gillade hennes livsfilosofi och har försökt anamma den så mycket som möjligt. Jularna hemma hos farmor och farfar var de bästa jag upplevt. Det var riktigt gammaldags jular. Inget fattades och alla hade tid att umgås och prata med varandra. Vi barn, min syster och jag och våra två kusiner var väldigt mycket i centrum. Det såg farmor till.

När inte farmor fanns längre tog min mor över julfirandet. Hon var en duktig matmamma precis som min farmor och hon gjorde själv alla sillinläggningar, aladåber (som jag tyckte var så äckliga där de stod och dallrade), leverpastej, leverkorv och allt som man över huvud taget kunde tänka sig hörde till ett julbord. Till skillnad från min farmor var mor stressad till tusen. Inte nog med att maten skulle vara perfekt...hela huset skulle skina. Vi försökte få henne att åtminstone dra ner lite på städningen. Det var väl bättre att ta den efter jul? Nej, det gick inte! Alla köksskåp skulle skuras både in och utvändigt. På julafton var hon helt slutkörd. Hon hade ordnat en riktig Carl Larsson-jul men orkade inte själv njuta av den som vi andra gjorde. 

Både min farmor och min mor är två kvinnor som jag beundrar och har lärt mig mycket av. Den som gjort störst intryck på mig är min farmor. Hon kunde få allting att verka så enkelt och hon bekymrade sig inte om oväsentligheter. Det viktigaste för henne var familj och vänner och barn i synnerhet. Min syster och jag tillbringade alla skollov hos farmor och farfar på deras gård och jag kan fortfarande med glädje tänka tillbaka på alla tokigheter vi gjorde där. Farfar var lite mer sträng, men farmor kunde alltid hitta någon ursäkt för våra hyss. Dessutom var hon själv ganska bra på att hitta på upptåg.

Det påstås att en farmor/mormor består av fyra fjärdedelar.......en fjärdedel förälder, en fjärdedel lärare, en fjärdedel bästa vän och en fjärdedel medbrottsling. Den beskrivningen passar perfekt in på min farmor.

Lucka 24

Lapptäcke

Skepptunatäcket är ett textilt arbete som kommer från Skepptuna kyrka i Uppland och som nu finns på Statens historiska museum. Enligt en Kol-14-analys av arbetet har det sytts mellan 1440 och 1620. I museets databas anges tillverkningstiden till 1500-talet. Täcket är 160x210 cm och består av tjugofyra  blå och röda kvadrater med djurfigurer ordnade i sex kolumner och fyra rader, samt en bred grön kantbård.

Djurfigurerna är utfärdade i intarsiabroderi. Ibland kallas broderikonsten för mosaik-broderi. Det är en teknik där ett mönster, ofta ett djurmotiv, klipps ut från två olikfärgade bitar vadmal, som byts mot varandra och sys in i hålet som bildas när figuren klippts ut. Nästan lite som att lägga pussel. På framsidan täcks sömmarna av gyllenläder. Kvadraterna är sinsemellan avdelade av tunna vadmalsremsor. Eftersom de här sömmarna blir ganska ostabila så har tekniken inte använts för att tillverka vardagliga saker. De exemplar som finns kvar är oftast brudpällar och ibland har dessa gjorts om till kuddar.

Skepptuna täcket kan ha varit en brudpäll. Man vet inte hur traditionen med brudpäll kom till. En teori är att den härstammar från en tyghimmel som fanns uppspänd över hedersgästerna vid ett gästabud som skydd mot sotflagor från spisen. En annan att den, liksom slöjan, skulle vara ett tecken på blygsamhet. Till en början hölls pällen upp med sträckta armar, men efter hand tillkom bärpinnar eftersom det kunde bli tröttsamt för armarna. I Sverige började brudpällen försvinna på 1700-talet samtidigt som brudslöjan infördes, men i allmogemiljö var den vanlig in på 1900-talet. Att "gå under pällen" var ett annat namn för att gifta sig.

Detta var sista kalenderinlägget och jag tackar alla som orkat läsa. Nu är det julfirande som gäller. Jag önskar alla en riktigt

 God Jul och ett Gott Nytt År

Lucka 15

 15 meter historia

På Järntorget i Örebro finns en 15 m lång tidslinje framför statyn av Karl XIV Johan. Den beskriver händelser från 1810 och fram till 2010. Det täcker alltså de första tvåhundra åren släkten Bernadotte funnits i Sverige. Man kan läsa om över 100 olika händelser; både lokalt från Örebrotrakten, men också från övriga världen. Här nedan har jag bara tagit med ett litet fåtal.

Det börjar med 1810 när den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare vid ett extrainkallat riksmöte i Örebro. Anledningen till detta var att kung Karl XIII inte hade egna barn. Han och hans drottning hade adopterat prins Karl August, som avled på Kvidingehed i Kvidinge, en halvmil utanför Åstorp. Det finns ett monument där som rests över denna händelse .

1818 blev Karl XIV Johan vald till kung och nu börjar Bernadottesläktens historia på Sveriges tron.

1862 införs studentexamen som avslutning på det svenska gymnasiet.

1889 invigs Eiffeltornet som entré till världsutställningen i Paris.

1901 äger den första Nobelprisceremonin rum. Bland pristagarna finns Wilhelm Conrad Röntgen.

1921 införs allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. 

1925 påannonserar Sven Jerring den första rundradiosändningen.

1938 stiftas en lag som garanterar alla två veckors semester.

1945 fäller USA atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Strax därefter var andra världskriget slut.

1948 införs allmänt barnbidrag med 200 kr per barn och år.

1954 startar provsändningar av TV-program i Sverige.

Den 3 september 1967 går Sverige över till högertrafik.

1979 ändras successionsordningen så det blir tillåtet med kvinnlig tronföljd.

Detta är ett mycket trevligt och intressant sätt att få veta mer om historiska händelser. Tänk om man kunnat få se något liknande i andra kommuner! Åtminstone borde det vara av intresse att föra fram den egna kommunens historia.

Änglarna i Ängelholm

Jag måste erkänna att jag var lite orolig hur det skulle kännas den här julen. Nu har ett helt år gått då jag fått uppleva alla bemärkelsedagar och helger utan Göran. En del säger att det blir bättre sen, och det vill jag tro på. Saknaden blir klart kvar men kanske på ett annat sätt.

Flytten till lägenhet har definitivt gjort att det mesta känns lättare. Innerst inne är jag en positiv själ och kan se det komiska i det mesta. Det räddar många trista situationer. Jag körde i skytteltrafik till återvinningscentralen innan jag flyttade, men jag märker att jag hade behövt tagit ett par rundor till. Det svåraste har varit att få plats till mina hobbygrejer. I huset hade jag två syrum plus två rum där jag förvarade tyger och pysselmaterial. I lägenheten har jag ett hobbyrum och givetvis ett förråd i källaren. Jag får jobba som en skållad råtta med att sy och sticka så det mesta av materialet försvinner. 

Det har varit lite trångt i lägenheten under julhelgen. Jag och ca 50 "väninnor" har försökt samsas om utrymmet. Det har varit ett evigt flaxande här, för naturligtvis hade jag inte hjärta att lämna bort mina änglar. 

Det var inte riktigt plats för en stor gran så jag fick tag på en liten med slinga och allt klart. Där hängde jag alla småänglarna som tidigare flög runt i en mobil. 

I fönstren placerades stjärnorna som Göran gjort tillsammans med ett antal änglar. 

Man kan väl säga att den här vingförsedda damen "hänger på låset." 

Märkligt nog hittade jag utrymmen för samtliga damer. Ja, en del håller mig sällskap året om. Jag är kanske inte så värst änglalik själv, men jag säger ändå som en av mina söndagsbloggare för något år sen: "Jag är faktiskt en ängel. Hornen är där bara för att hålla glorian på plats."

Tre mammor

 Jag har tre böcker av Gunnel Linde som heter 

När jag var mamma, När mamma vara mamma  och När mormor var mamma

När min mormor var ung arbetade hon som piga på en bondgård. Äldste sonen där fattade tycke för mormor och de gifte sig. Han var betydligt äldre än mormor....hela 22 år, men det var tydligen ett lyckligt äktenskap ändå. Min morfar lär ha varit väldigt snäll. De fick 7 barn, där min mor Sigrid var äldst och efter henne kom 6 pojkar. Mor var väl inte så begeistrad, så när det var dags för barn nummer sju att födas sa hon: "Blir det en pojke slänger jag honom på gödselhögen." Naturligtvis blev det en pojke och morfar frågade henne då om de skulle slänga bebisen. Men mor var väldigt barnkär och så klart ville hon behålla sin lillebror. När mor var 12 år blev hennes far sjuk i lunginflammation och dog efter någon vecka. Nu stod mormor ensam med 7 barn där mor var äldst, och den minste brodern var 5 månader. 

Mormor fick sälja gården och flytta till ett mindre torp. Det var inte lätt för henne att försörja så många barn. De tre äldsta blev utplacerade hos släktingar. Så hemskt att splittra en familj på det viset. Mor hade oturen att komma till en mycket elak faster. Hon var känd i byn för att var mycket otrevlig mot alla. Mor berättade hur hon fick slita i jordbruket när hon kom hem från skolan. Fastän det var hennes släktingar fick hon aldrig sitta med vid matbordet utan vänta tills familjen var klar och då fick hon och pigan äta. 

Det var en ganska stor gård och de behövde mycket hjälp så min far kom att jobba där så småningom. Mor och far förlovade sig efter ett tag och när farmor hörde hur min mor blev behandlad tyckte hon att mor skulle flytta hem och bo hos dem i stället. Min farmor var mån om alla människor. Mor och far bodde i ett litet rum hos farmor och farfar och mor började jobba i en pälsaffär där hon utbildade sig till pälssömmerska. 

Mina föräldrar flyttade till Eslöv efter att min syster blivit född och då jobbade far på en firma som sålde jordbruksmaskiner. Mor var hemmafru ända tills min syster och jag blev tonåringar. Då började hon jobba inom åldringsvården.

Jag fick mitt första barn, Ulrika när jag var 24 år och sedan dröjde det 3,5 år innan lillasyster Katarina såg dagens ljus. 1,5 år senare var det dags för minstingen Peter att göra entré. Jag jobbade på Barnsjukhusets spädbarnsavdelning i Helsingborg när jag väntade Ulrika. På den tiden var även de för tidigt födda barnen placerade där. Idag har de en egen avdelning, Neonatalavd. Jag älskade att jobba med de där små knytena. De var som dockor.  Efter att Ulrika fötts var jag mammaledig i 6 mån och därefter sa jag upp min tjänst. Det var det vanligaste på den tiden och det var inga problem med att få komma tillbaka och jobba igen efter några år, vilket jag gjorde när Ulrika var ett par år gammal, fast då valde jag att jobba natt och med det förbehållet att jag ville bara hoppa in strönätter och inte ha en fast tjänst. Jag fortsatte att jobba så under många år. På det viset kunde jag vara mycket hemma med barnen. Inte förrän alla tre gick i skolan och klarade av att gå hem själv och fixa mellis började jag jobba dagtid. Då dök det upp ett jobb inom skola och barnomsorg och det passade mig perfekt. Jag fick samma lov som barnen. Jag har alltså jobbat med barn i hela mitt liv...från bebisar till sjätteklassare. 

Om jag jämför hur livet varit för oss tre mammor så är det utan tvekan jag som har haft det lättast. Även om allt i samhället inte är perfekt idag, så är det ofantligt mycket bättre än förr. 

Det stämmer in på mig

Jag brukar inte läsa horoskop eftersom jag inte tror så mycket på det som står där, men när jag var hos tandläkaren senast såg jag i en tidning att det fanns ett inredningshoroskop och blev lite nyfiken. Inredning intresserar mig väldigt mycket och här stod att läsa om vad som var utmärkande för varje stjärntecken. Jag är född i Lejonets tecken och jag måste säga att det var en hel del som stämde in.

Lejonet-öppet och lättstädat
(23juli-23 augusti)

Lejonet hatar att städa. Speciellt om det är plottrigt med en massa grejer överallt. Nej, golvet ska vara tomt, det ska vara rent och enkelt att ha överblick över saker och ting, och om man nu måste stå och laga mat kan man väl gärna få blicka ut över någonting samtidigt? Se vilka som kommer och går. Men samtidigt - det måste vara lätt att ha besök, få gäster, gärna stora grupper, kunna hålla möten kanske, se till att alla i bokklubben får plats. Alla ska må bra, det ska tilltala många sorters människor och alla ska se att man helt enkelt har lagt ner lite energi på att få det mysigt och bra. Ett hem för alla! Där Lejonet kan trona och trivas och tänka på allt annat än städning.

Om vi tar det från början så avskyr jag städning. Vanlig veckostädning är rent själsdödande. Jag kan tänka mig storstädning, för det påminner mer om ommöblering, och det gillar jag. Det får gärna var lite svängrum mellan möblerna så man slipper att stöta emot något när man går förbi. Att kunna titta ut när man lagar mat är jag inte i nåt större behov av. Det måste väl vara bättre att kolla det man håller på med så det inte bränns vid. Dessutom kan jag bara titta rakt in i kaklet när jag står vid spisen, men det är snyggt så det är helt ok.

Jag skriver under på att det måste var lätt att ha gäster. Vi har tre bäddsoffor som lätt kan förvandlas till sängar. Det är även skönt att vi har plats i huset så att varje familj kan få sitt eget krypin när alla barn och barnbarn samlas. Vi har ändrat om i huset så att alla rummen används dagligen även när det bara är vi två hemma. Det känns så onödigt att ha rum som står tomma. Då blir det nästan som förr i tiden när det alltid stod ett "finrum" redo för kalas. Min farmor hade ett sådant rum och det kallades för "salen". Det var ett stort rum med ett matsalsbord och en massa stolar och skåp för porslin. Där var alltid svinkallt på höst och vinter, för farfar eldade bara där när de skulle ha gäster. 

Ommöblering är som sagt något som jag gillar. Det slutar alltid med att jag kommer på några nya detaljer som fattas. I regel är det sånt som jag själv kan fixa men ibland måste Göran också involveras. Snickeribiten får jag ändå inte befatta mig med. Där lägger han in sitt veto.

Höstlov

                                              

Nu är det höstlov i skolorna. När Rasmus var yngre valde han att sova över här de flesta dagarna. Hans föräldrar brukade komma hit efter jobb och fråga om han ville följa med hem, men de hade i regel ingen tur. En kväll när vi satt och åt middag sa han:" De försökte muta mig med pizza idag." Vilken tur att vi just den dagen bestämt oss för att laga Chili con carne. Det var också en älsklingsrätt.

Många av de kompisar han brukade vara med hade åkt till mor eller farföräldrar. Det verkade vara väldigt populärt. Mina barn gjorde likadant och jag och min syster åkte alltid till vår farmor och farfar i Kabusa när vi hade både höstlov och sommarlov. Vi såg så fram emot det och räknade dagarna tills vi skulle åka. Våra farföräldrar var jättesnälla och ägnade all tid åt oss. Farfar hade ju djuren att ta hand om och annat jordbruksarbete, men vi fick gärna följa med honom och hjälpa till.

För två stadsbarn var det rena drömmen att få vara på landet bland en massa djur. Farfar brukade ha korna på sommarbete. Varje sommar utökades det med en del kalvar. De var bundna med en lång kedja som längst ut hade nåt som såg ut som en stor järnspik. Den bankade farfar ner i marken. Min syster och jag tyckte att en av kalvarna såg väldigt törstig ut. Vattenhon var så långt bort så den kunde inte nå den, men vi fann på råd. Vi hade sett att farfar slog på snedden på den där järnspiken och då lossnade den, så vi gjorde likadant. Sen tog vi tag i kättingen och ledde kalven mot vattnet. Den hade däremot andra planer. Den hoppade och skuttade och sprang ifrån oss. Vi sprang in till farfar och berättade att kalven hade slitit sig, men nämnde inte att vi var inblandade. Farfar förstod naturligtvis hur det gått till men låtsades inte om det.

Jag minns att när vi skulle åka hem igen så var min mor i upplösningstillstånd. Inga kläder passade oss, allt kliade eller satt för hårt eller för löst eller vad som helst vi kunde hitta på. Inte hjälpte det...vi fick ändå följa med våra föräldrar hem. Det beställdes taxi som körde oss till Köpingebro där vi sen åkte med tåget till Eslöv. När vi satt oss i taxin och den började köra vinkade vi så länge vi kunde se farmor. Farfar stod också på gården och vinkade av oss, men så fort taxin svängt ut på vägen så gick han in i stallet. Vi undrade alltid varför han gjorde så. Farmor berättade då för mor att han gick in där och grät. På den tiden var det helt omöjligt för en man och visa att han var ledsen.

Nostalgitripp

 Jag blir alltid så nostalgisk när jag läser Ankis blogg. Hon berättar ofta om sina barnbarn och det får mig att tänka på när Rasmus var yngre och tillbringade så mycket tid här. Nu är han en stor och lång kille på snart 19 år, men han kommer fortfarande hit lite då och då. Numera tar han sig hit på egen hand eftersom han har både körkort och egen bil. Telefonsamtal blir det ofta eftersom han vill höra hur vi mår. Sånt är guld värt.

Ankis yngsta barnbarn Charlie påminner mig mycket om Rasmus. Det är mycket pyssel, skogsvandringar och fotboll. Jag, som inte är det minsta sportintresserad, har faktiskt provat på många sporter tack vare Rasmus. Mest var det givetvis fotboll. Jag blev placerad i mål, för Rasmus trodde antagligen inte att jag kunde sparka på bollen. En dag däremot ville han träna på att dribbla eller vad det heter, så då fick jag också vara utespelare. Vid ett tillfälle fick jag chansen att sparka till bollen rejält. Det blev ett riktigt långskott. -"Oj, du är ju riktigt bra!", sa Rasmus. -"Du skulle kunna spela i MFF". Jag blev väldigt stolt och såg framför mig hur jag på eftermiddagen körde till Intersport för att köpa ett par orange fotbollsdojor till nästa träning.

Men jag hade missuppfattat Rasmus lite. Han menade inte att jag platsade i Malmö FF utan i  Mormors FotbollsFörening. Där har man nog en lite mjukare boll att sparka på så då duger det säkert med raggsockor på fötterna.

Åldersrelaterat

För mig har ålder aldrig varit så viktigt...inte sen jag var barn. Då räknades varje halvår och det var många åldersgränser som skulle betas av. Den första minns jag var när jag skulle börja skolan vid 7 års ålder. Helt plötsligt var jag en skolflicka. 

Nästa gräns var 15 år. Då blev jag konfirmerad och fick även gå på barnförbjudna filmer. Jag gick på läroverket, som det hette på den tiden, och skolans regler var att eleverna fick inte gå runt på stan efter klockan 9 på vardagskvällarna. Det förväntades att vi skulle ha läst våra läxor vid den tiden och helst lagt oss också, så vi var pigga och utvilade till nästkommande skoldag. Mitt i veckan började inte filmerna visas förrän halv 8, och det betydde att de slutade efter kl.9. Vi hade en kvinnlig gymnastiklärare, som var oerhört petig. Hon spankulerade runt i centrum vid 9-tiden på onsdagskvällarna för att kontrollera att inga elever från läroverket bröt mot reglerna. Jag var naturligtvis väldigt lydig, men det berodde mycket på att min far var oerhört sträng.

Nästa betydelsefulla åldersgräns var 18 år. Då fick man börja övningsköra. Min far och jag tränade ofta och det var tur, för jag behövde inte köra så många timmar på bilskolan. Det blev ett billigt körkort. Någon bil hade jag klart inte råd att skaffa mig då, eftersom jag fortfarande gick i skolan, men far var givmild och lånade ut sin bil ibland. En period i mitt liv var jag som synes blondin.

21 år var myndighetsåldern när jag var ung och helt plötsligt ansågs man vuxen. Jag fick ibland den uppfattningen att om man skulle räknas som vuxen så skulle man vara väldigt allvarlig och rekorderlig. Vilket trams! Man blir väl inte en annan människa från ena dagen till den andra bara för att man råkar fylla 21? Man måste få hitta på tokigheter hur gammal eller ung man än är. Jag tycker själv att jag var väldigt smart för jag valde att jobba med barn och de har inga förutfattade meningar om hur man ska vara vid en viss ålder. För det mesta har åldern ingen större betydelse efter att man passerat de viktigaste gränserna. Jag har alltid haft svårigheter att komma ihåg hur gammal jag var när någon frågade och ibland lagt till något år. Men jag har haft full koll på när jag fyllt jämnt, för då brukar det bli lite större firande. 

Igår fick Göran sin fjärde covid-spruta och det är personal från hemsjukvården som kommer hem och fixar det. Jag ringde till min läkarmottagning och undrade ifall jag kunde beställa tid för att få min spruta. Det första sköterskan frågade efter var min ålder. När jag talade om att jag var 77, sa hon att jag var för ung. Jisses! För ung vid 77 års ålder?!?! Det var väldigt strikt med vaccineringen, sa hon, och man måste vara 80 år för att få erbjudande om detta. När jag berättade det för Katarina föreslog hon att jag skulle skaffa mig ett falskt id som ungdomar gör för att komma in på olika ställen som har åldersgräns. 

Jag funderar på att använda mig av det här fotot. Där ser jag väl ut att vara 80?