Det finns glasögon för närsynta och långsynta, men inte för kortsynta och trångsynta.
Det är underligt, eftersom det finns ett stort behov av den sortens glasögon.
Det finns glasögon för närsynta och långsynta, men inte för kortsynta och trångsynta.
Det är underligt, eftersom det finns ett stort behov av den sortens glasögon.
Nej, jag har inte stavat fel. Jag menar Luxfika och inte lyxfika, även om det kändes lite lyxigt. Jag fikade tillsammans med min dotter i Luxemburg via Face-time. Det blir inte så många sådana här fikastunder under året, men så fort tillfälle ges lagar vi var sin kopp kaffe, sätter oss framför datorn och ringer upp via Face-time. En dag i förra veckan jobbade hon hemifrån och då passade vi på när hon hade en paus. Det blir något annorlunda än att bara skicka sms. Det känns nästan som "på riktigt" och vi kan visa upp saker för varandra. "Paddan" är perfekt att bära runt i lägenheten och visa när det ändrats något.
Tyvärr är det två extra lyxiga fikor som jag går miste om denna veckan. I lördags fyllde mitt yngsta barnbarn Hanna i Dallas 8 år.
Kommande lördag fyller Zoé 13 år. När Zoé var mindre åkte jag alltid ner och var med på hennes kalas, men det tog slut i samband med covidutbrottet. Nu är hon redan tonåring. Oj, vad de här åren har flugit iväg!
Bilden av hur det är att vara pensionär har ändrats mycket. När jag var barn tyckte jag att pensionärer var jättegamla, och det var inte ofta man hörde talas om att äldre människor planerade resor och annat kul, vilket idag är vardagsmat. Det vanligaste var att de framställdes som personer som satt i parken och matade duvor. Så totalt fel! Både då och nu. Fantasin och lusten att roa sig tar inte slut för att man uppnår pensionärsåldern. Då börjar en ny tid som på många sätt är mer hektisk än tidigare.
Nu har man tid att göra allt sådant som jobbet tidigare inkräktade på. Det är bara att välja och vraka. Jag har stortrivts som pensionär från första dagen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin undrat över vad jag skulle sysselsätta mig med under dagen. Snarare har det varit så att jag tänkt:" Hur i all världen ska jag hinna med allt jag vill?" Jag har alltid haft många saker jag tyckt om att göra, så det har inte bara varit en endaste hobby. Sömnad och handarbete är givetvis nr. 1, men jag testar gärna sådant som jag inte gjort tidigare, bara för att se ifall jag fixar det.
Jag har ända sedan jag var ung älskat att skriva listor på vad jag ska göra under dagen. I regel stämmer det inte in med vad jag sen gör, så jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Det är mycket sällan jag kan stryka allt på dagens lista. Det gör inte så mycket för det är jag som är chef i firman och jag är mycket förstående.
Jag läste en dikt, som jag tycker stämmer in på hur livet kan vara. Den är skriven av Siv Andersson. Hon är från Örebro och har skrivit scentexter till bl.a. Ulla Skoogs ståuppföreställningar och sångtexter till Meta Roos.
När tiden inte räcker till
Av Siv Andersson
Det händer alltför ofta att tiden går för fort
och nog känns det som om andra får mycket mera gjort.
Man försöker fånga dagen men den liksom flyr ifrån en,
man skriver långa listor som snart når upp till månen.....
Och plötsligt kan man se det i ett större perspektiv
- det är ju bara jag som bestämmer i mitt liv.
Så även om det känns som om ingen tid blir över
så gör jag här och nu just det jag bäst behöver.
Jag önskar att jag kunde lämna in min kropp på gym och hämta ut den när jag var klar.
Ungefär som en kemtvätt.
Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.
Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.
Det är väl ingen intern som kan tacka nej till ett sådant erbjudande? Tänk att få åka utomlands helt gratis och bo ståndsmässigt med all inclusive. Fackförbundet sätter sig emot detta. Ja inte internernas fack utan fångvaktarnas....dvs. de blivande reseledarna. Fackordföranden är även orolig för de intagnas skull. Hon är rädd att deras rättigheter inte kommer att uppfyllas. Jag kan tycka att har man misshandlat en annan människa eller t.o.m. mördat har man förverkat sina rättigheter. Ett fängelsestraff ska väl vara ett straff och inte en betald semester?
TV-utbudet idag är enormt. Jag har ingen aning om hur många kanaler det finns att tillgå. Själv nöjer jag mig med det programutbud som ingår i min hyra. För mig räcker det mer än väl. Det sänds program dygnet runt, så vaknar jag på natten och inte kan somna om händer det att jag går upp och kollar om det är något vettigt program på TV. Ibland är det faktiskt det och då blir det mindre trist att vara sömnlös i Ängelholm.
När man tänker på hur det ser ut idag känns det overkligt att det 1960 genomfördes att vi skulle ha en TV-fri dag i veckan. Onsdagen valdes ut till att bli den speciella dagen. På den tiden fanns endast en kanal och sändningarna startade med barnprogram kl. 17.30 och under vardagkvällarna slutade sista programmet kl. 22.00. Jag vet inte hur länge man kunde se TV på helgen. Detta låter som överförmynderi. Det är inget som skulle gått att genomföra idag, och jag ser inte heller nyttan med det hela. Efter 1 1/2 år upphörde förbudet.
Nu pratas mycket om att vi måste minska skärmtiden och det är mer befogat idag. Det gäller både barn och vuxna. Jag erkänner att jag kan sitta lite onödigt länge framför datorn ibland. Mobilen är nog ändå den största tidstjuven. I stort sett allt fixas med hjälp av mobilen: bankärenden, mail, sms, spel och informationssök. Ibland används den t.o.m. att ringa med.
Jag skulle inte vilja var utan varken TV, dator eller mobil. Vi får inte vara bakåtsträvare, men givetvis måste allt användas med måtta.
Det är ingen hemlighet att jag inte gillar vintern. För mig är sommaren den bästa årstiden och på andra plats kommer våren. Hösten tar en bronsplacering, medan vintern bara är ett mörkt elände. Det enda positiva är julbelysningen. Jag plockar fram adventsstakar och annan julbelysning till första advent. Endast granen med sin ljusslinga får vänta till veckan före jul.
Det är så mysigt när man är ute och promenerar efter att det börjat skymma. I alla fönster lyser en adventsstake. I huset mitt emot min lägenhet har de flesta belysning även på sina balkonger. Den sitter uppe året om och det är bara under vår och sommar som den inte tänds på kvällarna.
Fortsätter man att promenera Storgatan fram ändras belysningen nu till ljuskvadrater som hänger över varje gatlykta.
I förra veckan plockades allt bort och jag saknar det verkligen. Jag är väldigt beroende av ljus för att må bra och har alltid tak-och smålampor tända i min lägenhet, trots att vi här i Skåne är väldigt styvmoderligt behandlade när det gäller elpriset. Jag får spara in på något annat i stället.
För en del år sedan anordnades en ljusinstallationsfest i Helsingborg. Det var väldigt fantasirikt med bl.a. jättestora kristallkronor som hängde över gatorna. De var fästa i linor som dragits mellan husväggarna.
Det är längesen jag fick samtal från säljare nu, vilket jag inte saknar. Så fort jag ser ett jättelångt nummer i displayen blockerar jag det. Skräppost på datorn dyker tyvärr upp en hel del, men det är lätt åtgärdat. Häromdagen fick jag en underlig kommentar på min blogg. Jag kontaktade Mamsellen och fick då veta att en person skrev tråkiga kommentarer på hennes blogg. Jag råkade själv ut för nåt liknande för många år sedan och då skrev jag inlägget som följer efter kommentarerna.
Jo, det vill jag, och jag tänker fortsätta kommentera hos Mammsellen eftersom jag gillar hennes blogg.
Det måste räknas som en stor förbättring
Det är anropet för när ett fartyg eller flygplan är i fara. Jag befinner mig på landbacken, så jag borde egentligen ropa
HJÄLP!!!!!
Under många års tid har jag regelbundet gått och fått fotvård. Man ska unna sig själv att bli ompysslad, tycker jag. När jag flyttade blev jag tvungen att leta upp en ny fotvårdare, och jag hittade en på promenadavstånd. Första tiden tyckte jag det fungerade bra, men sen vet jag inte vad som hände. Fotvårdaren sa, att jag hade nageltrång. Nageltrång???? Då har man väl ont? Jag kände ingenting annorlunda, men hon tog en skalpell och skar bort en liten bit av nageln. Nästa gång jag kom dit hade jag nageltrång på fler tår, enligt henne.
Ett par gånger jag varit på besök fick jag ringa och komma tillbaka igen efter ett par dagar, för jag hade så ont. Tån såg till sist väldigt konstig ut. Precis som om nageln sjönk ner i tån på nåt mystiskt vis. Sista gången jag var där i november skar hon av en stor bit av nageln och drog bort. Hon visade stolt upp så mycket hon tagit bort. Det gjorde vansinnigt ont! Dagen efter blödde det och tån svullnade upp, så jag fick ringa vårdcentralen.
Sköterskan där blev helt chockad och menade på att det var endast läkare som fick använda skalpell och skära bort nagelbitar. Som tur var hamnade jag hos en väldigt skicklig och omtänksam sköterska. Jag har nu gått hos henne för omläggning två gånger i veckan i snart två månader. Det har bildats nåt som heter svallkött över nageln, och det hoppas hon ska försvinna med tiden. En läkare har kollat på tån och tyckte först det var bäst att operera bort nageln, men nu har de bestämt att avvakta och se om svallköttet försvinner. Det ser ut som en liten bilring runt nageln. Jag måste säga att jag föredrar bilringar runt midjan i stället för svallkött runt nageln.
Den här fotvårdaren påminner om läkaren jag stötte på i Åstorp när jag sågat mig i fingret. Hon sydde ihop såret utan bedövning. När jag kom dit och skulle ta borta stygnen fick jag veta att hon fått sparken. Hon hade tydligen behandlat fler patienter illa. De kallade henne för doktor Mayday och det var ett passande namn. När man träffar på en sån typ befinner man sig verkligen i en nödsituation och behöver ropa på hjälp.
Både läkaren och fotvårdaren tillhör nog samma falang. De påminner lite om Triaderna. Jag påstår inte att de har liv på sina samveten, men de saknar helt empati.
Igår var det Tjugondag Knut och julen skulle dansas ut. Hos mig har den dansat ut för ca en vecka sen. TV däremot vill fortfarande ha kvar julstämningen har jag förstått. Redan långt innan julafton började det sändas amerikanska julfilmer på en del kanaler och det håller på fortfarande. Det visas flera filmer varje dag, och när jag tittade i tablån för veckan så kunde jag konstatera att det kommer fortsätta åtminstone veckan ut.
Ingen av filmerna har gjort något större intryck på mig, men de är perfekta att slötitta på när jag sitter framför TV:n och bloggar eller handarbetar. Emellanåt lyfter jag blicken och märker att jag har inte missat så mycket av handlingen, utan jag kan enkelt hoppa in och fortsätta titta. Manuset är ibland riktigt uselt. En del av skådespelarna är så dåliga att det är förvånansvärt att de över huvud taget fått en roll.
Många gånger dyker det emellertid upp äldre skådespelare som jag känner igen. Det är kanske så att julfilmerna är ett slags pensionärsjobb för gamla stjärnor i stil med Veteranpoolen här i Sverige. Det passar ju bra för de som vill fortsätta jobba och det är även en fördel för oss som tittar, för dessa personer kan åtminstone agera. I ett par filmer har Patrick Duffy dykt upp. Ni minns väl Bobby Ewing i Dallas? Han är sig lik förutom att han numera är nästan helt vithårig.
En annan gammal skådespelare som medverkat i några julfilmer är Treat Williams, som spelade hippie i musicalfilmen Hair. Jag minns särskilt den scenen där han innan han blir utkastad från festen hoppar upp på bordet och dansar fram. De sittande gästerna får snabbt hugga tag i glas och tallrikar så de inte far i golvet. Vilken livsglädje! Så vital är han inte i julfilmerna.
Den dansscenen finns även med i Mamma Mia, men där är det Julie Walters som sjunger och dansar innan hon hoppar ner i knäet på Stellan Skarsgård.
I visan Nu är det jul igen sjungs det visserligen att julen varar fram till påska´, men i år kommer påsken väldigt sent. När det är påsk vill jag att det ska vara vår. Det får inte bli så att vi får en julig vår i stället för en ljuvlig vår.
Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.
Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.
Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen. I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det! Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.
Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån.
Julafton firades hemma hos mig som det gjorts under många år. Båda mina döttrar och deras familjer var här och senare på kvällen skypade vi med Peter och hans familj. Vi började med glögg, pepparkakor och lussekatter på eftermiddagen och efter det delade vi ut julklappar. Sedan en del år tillbaka ger inte vi vuxna varandra några julklappar utan det är endast barnen som får det. Rasmus är knappast ett barn längre, men givetvis har han inget emot att räknas in i den kategorin på julafton. Zoé anser väl inte heller att hon är något barn längre. Hon blir tonåring i februari.
På kvällen blev det traditionell julmat, och visst är det gott en gång om året. För att kompensera för de uteblivna julklapparna till de vuxna så har vi i många år spelat julklappsspelet. Där deltar både barn och vuxna. Varje år har det alltid varit en julklapp som varit väldigt eftertraktad. I år var det en bok som hette Lilla boken om Chanel. Så fort jag fick en etta aller sexa på tärningen roffade jag åt mig boken, men den gjädjen varade inte länge. Boken åkte kors och tvärs över bordet. När tiden var ute satt jag utan ett enda paket och det var det fler som gjorde. Rasmus, däremot hade en liten hög framför sig. Han räckte över boken till mig och sa:"Jag tänkte att du ville nog ha den." Han är otroligt omtänksam.
Det har blivit tradition att spela något spel på julaftonskvällen och de sista åren har vi hållit oss till När då då?. Det är ett mycket roligt spel. Man spelar i lag och vi delade in oss i tre lag: två systrar, två svågrar och mormor+barnbarn. Det blev faktiskt ganska jämt, men systrarna vann en gång mer än vi andra.
Det känns skönt att julen är över och allt återgår till det vardagliga igen. Jag minns hur min farmor bakade och lagade mat i det oändliga inför julen, men hon var alltid på gott humör och verkade inte stressad. Hon var helt lugn och visste av erfarenhet att allt blev klart till jul, och blev det inte det så var det inte världens undergång. Jag gillade hennes livsfilosofi och har försökt anamma den så mycket som möjligt. Jularna hemma hos farmor och farfar var de bästa jag upplevt. Det var riktigt gammaldags jular. Inget fattades och alla hade tid att umgås och prata med varandra. Vi barn, min syster och jag och våra två kusiner var väldigt mycket i centrum. Det såg farmor till.
När inte farmor fanns längre tog min mor över julfirandet. Hon var en duktig matmamma precis som min farmor och hon gjorde själv alla sillinläggningar, aladåber (som jag tyckte var så äckliga där de stod och dallrade), leverpastej, leverkorv och allt som man över huvud taget kunde tänka sig hörde till ett julbord. Till skillnad från min farmor var mor stressad till tusen. Inte nog med att maten skulle vara perfekt...hela huset skulle skina. Vi försökte få henne att åtminstone dra ner lite på städningen. Det var väl bättre att ta den efter jul? Nej, det gick inte! Alla köksskåp skulle skuras både in och utvändigt. På julafton var hon helt slutkörd. Hon hade ordnat en riktig Carl Larsson-jul men orkade inte själv njuta av den som vi andra gjorde.
Både min farmor och min mor är två kvinnor som jag beundrar och har lärt mig mycket av. Den som gjort störst intryck på mig är min farmor. Hon kunde få allting att verka så enkelt och hon bekymrade sig inte om oväsentligheter. Det viktigaste för henne var familj och vänner och barn i synnerhet. Min syster och jag tillbringade alla skollov hos farmor och farfar på deras gård och jag kan fortfarande med glädje tänka tillbaka på alla tokigheter vi gjorde där. Farfar var lite mer sträng, men farmor kunde alltid hitta någon ursäkt för våra hyss. Dessutom var hon själv ganska bra på att hitta på upptåg.
Det påstås att en farmor/mormor består av fyra fjärdedelar.......en fjärdedel förälder, en fjärdedel lärare, en fjärdedel bästa vän och en fjärdedel medbrottsling. Den beskrivningen passar perfekt in på min farmor.
Snäälla,var vänlig att inte kommentera hos mammselen.
SvaraRaderaMvh,dotter