söndag 16 februari 2025

Optikertips



Det finns glasögon för närsynta och långsynta, men inte för kortsynta och trångsynta. 

Det är underligt, eftersom det finns ett stort behov av den sortens glasögon.

torsdag 13 februari 2025

Luxfika

 Nej, jag har inte stavat fel. Jag menar Luxfika och inte lyxfika, även om det kändes lite lyxigt. Jag fikade tillsammans med min dotter i Luxemburg via Face-time. Det blir inte så många sådana här fikastunder under året, men så fort tillfälle ges lagar vi var sin kopp kaffe, sätter oss framför datorn och ringer upp via Face-time. En dag i förra veckan jobbade hon hemifrån och då passade vi på när hon hade en paus. Det blir något annorlunda än att bara skicka sms. Det känns nästan som "på riktigt" och vi kan visa upp saker för varandra. "Paddan" är perfekt att bära runt i lägenheten och visa när det ändrats något.





Tyvärr är det två extra lyxiga fikor som jag går miste om denna veckan. I lördags fyllde mitt yngsta barnbarn Hanna i Dallas 8 år.








Kommande lördag fyller Zoé 13 år. När Zoé var mindre åkte jag alltid ner och var med på hennes kalas, men det tog slut i samband med covidutbrottet. Nu är hon redan tonåring. Oj, vad de här åren har flugit iväg!

                                                                                       

I september fyller mina två barnbarnspojkar år; nämligen Hannas storebror Daniel, som också blir tonåring,


och Rasmus som snart blir 22 år.

Förhoppningsvis kommer alla barn och barnbarn hit när jag "nollar" i sommar. Då får det bli ett hejdundrande kalas. För ca 10 år sedan ordnade vi ett Årskalas där vi firade alla i familjen som hade fyllt eller skulle fylla år. Det var väldigt praktiskt eftersom vi träffades alla samtidigt den sommaren. Det händer tyvärr inte så ofta längre, eftersom skolloven i USA och Luxemburg inte följer samma schema.


tisdag 11 februari 2025

Att vara en passionerad pensionär

 

 Bilden av hur det är att vara pensionär har ändrats mycket. När jag var barn tyckte jag att pensionärer var jättegamla, och det var inte ofta man hörde talas om att äldre människor planerade resor och annat kul, vilket idag är vardagsmat. Det vanligaste var att de framställdes som personer som satt i parken och matade duvor. Så totalt fel! Både då och nu. Fantasin och lusten att roa sig tar inte slut för att man uppnår pensionärsåldern. Då börjar en ny tid som på många sätt är mer hektisk än tidigare.

Nu har man tid att göra allt sådant som jobbet tidigare inkräktade på. Det är bara att välja och vraka. Jag har stortrivts som pensionär från första dagen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin undrat över vad jag skulle sysselsätta mig med under dagen. Snarare har det varit så att jag tänkt:" Hur i all världen ska jag hinna med allt jag vill?" Jag har alltid haft många saker jag tyckt om att göra, så det har inte bara varit en endaste hobby. Sömnad och handarbete är givetvis nr. 1, men jag testar gärna sådant som jag inte gjort tidigare, bara för att se ifall jag fixar det.

Jag har ända sedan jag var ung älskat att skriva listor på vad jag ska göra under dagen. I regel stämmer det inte in med vad jag sen gör, så jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Det är mycket sällan jag kan stryka allt på dagens lista. Det gör inte så mycket för det är jag som är chef i firman och jag är mycket förstående. 

Jag läste en dikt, som jag tycker stämmer in på hur livet kan vara. Den är skriven av Siv Andersson. Hon är från Örebro och har skrivit scentexter till bl.a. Ulla Skoogs ståuppföreställningar och sångtexter till Meta Roos. 

När tiden inte räcker till

Av Siv Andersson

Det händer alltför ofta att tiden går för fort

och nog känns det som om andra får mycket mera gjort.

Man försöker fånga dagen men den liksom flyr ifrån en,

man skriver långa listor som snart når upp till månen.....

Och plötsligt kan man se det i ett större perspektiv

- det är ju bara jag som bestämmer i mitt liv.

Så även om det känns som om ingen tid blir över

så gör jag här och nu just det jag bäst behöver.

söndag 9 februari 2025

Önsketänkande

 


Jag önskar att jag kunde lämna in min kropp på gym och hämta ut den när jag var klar.

Ungefär som en kemtvätt.

torsdag 6 februari 2025

Här är ditt kylskåp

Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.

Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.

tisdag 4 februari 2025

Ut i det blå


Det har getts förslag om att Sverige ska kunna hyra fängelseplatser utomlands. Det råder tydligen brist på fängelseplatser här och behovet väntas öka. Norge, Danmark och Belgien har testat detta tidigare. Det är bara tal om att anlita länder som är med i EU och det gäller endast de personer som är över 18 år. Har den intagne barn, som kan tänkas vilja besöka föräldern, är även det ett skäl till att inte skicka personen utomlands. Men det är tydligen viktigt att behandlingen ska vara likvärdig den som ges i Sverige.

Det är väl ingen intern som kan tacka nej till ett sådant erbjudande? Tänk att få åka utomlands helt gratis och bo ståndsmässigt med all inclusive. Fackförbundet sätter sig emot detta. Ja inte internernas fack utan fångvaktarnas....dvs. de blivande reseledarna. Fackordföranden är även orolig för de intagnas skull. Hon är rädd att deras rättigheter inte kommer att uppfyllas. Jag kan tycka att har man misshandlat en annan människa eller t.o.m. mördat har man förverkat sina rättigheter. Ett fängelsestraff ska väl vara ett straff och inte en betald semester?


Att det skulle vara svårt att rekrytera personal för utlandsjobb tror jag definitivt inte. EU har ju gjort att det är enklare att söka jobb i andra länder. Detta är väl ett bra tillfälle att utnyttja det? I framtiden blir det kanske så att efter den dömde fått sitt straff delas det ut en "resekatalog" där de kan välja vart de vill åka. Den blir säkerligen inte lika tjock som den man får från t.ex. Scandorama, men här handlar det klart om ett begränsat urval av länder. Det kan inte heller ingå något utflyktsprogram, så det räcker kanske med ett A4-papper..

söndag 2 februari 2025

Varning!

 


Jag kan både Kung Fu, Karate, Jiujitsu, Judo, boxning och 28 andra farliga ord.

Alltid skrämmer det väl någon..

torsdag 30 januari 2025

Minnenas television

TV-utbudet idag är enormt. Jag har ingen aning om hur många kanaler det finns att tillgå. Själv nöjer jag mig med det programutbud som ingår i min hyra. För mig räcker det mer än väl. Det sänds program dygnet runt, så vaknar jag på natten och inte kan somna om händer det att jag går upp och kollar om det är något vettigt program på TV. Ibland är det faktiskt det och då blir det mindre trist att vara sömnlös i Ängelholm.

                                

När man tänker på hur det ser ut idag känns det overkligt att det 1960 genomfördes att vi skulle ha en TV-fri dag i veckan. Onsdagen valdes ut till att bli den speciella dagen. På den tiden fanns endast en kanal och sändningarna startade med barnprogram kl. 17.30 och under vardagkvällarna slutade sista programmet kl. 22.00. Jag vet inte hur länge man kunde se TV på helgen. Detta låter som överförmynderi. Det är inget som skulle gått att genomföra idag, och jag ser inte heller nyttan med det hela. Efter 1 1/2 år upphörde förbudet.

                                     

Nu pratas mycket om att vi måste minska skärmtiden och det är mer befogat idag. Det gäller både barn och vuxna. Jag erkänner att jag kan sitta lite onödigt länge framför datorn ibland. Mobilen är nog ändå den största tidstjuven. I stort sett allt fixas med hjälp av mobilen: bankärenden, mail, sms, spel och informationssök. Ibland används den t.o.m. att ringa med.

Jag skulle inte vilja var utan varken TV, dator eller mobil. Vi får inte vara bakåtsträvare, men givetvis måste allt användas med måtta. 

tisdag 28 januari 2025

Tänt var det här!

 Det är ingen hemlighet att jag inte gillar vintern. För mig är sommaren den bästa årstiden och på andra plats kommer våren. Hösten tar en bronsplacering, medan vintern bara är ett mörkt elände. Det enda positiva är julbelysningen. Jag plockar fram adventsstakar och annan julbelysning till första advent. Endast granen med sin ljusslinga får vänta till veckan före jul. 

Det är så mysigt när man är ute och promenerar efter att det börjat skymma. I alla fönster lyser en adventsstake. I huset mitt emot min lägenhet har de flesta belysning även på sina balkonger. Den sitter uppe året om och det är bara under vår och sommar som den inte tänds på kvällarna.

Foto Bo Moberg

Ängelholms julbelysning är mycket vacker. På Stortorget lyses alla träden upp av massvis med smålampor.

Foto Bo Moberg

Det jag gillar mest är de stora ljuskloten. De är uppsatta längs Storgatan och slutar vid Stadsparken.

Foto Bo Moberg

Där står ett stort kastanjeträd och här häckar en massa änglar. Man ser dem inte så tydligt. Det är mest vingarna man lägger märke till. Änglarna är väldigt kloka för de har reflexer på sina vingar för att undvika kollisioner.


Jag är också väldigt noga med att bära reflex när jag vistas ute efter att det börjar skymma. Naturligtvis har jag en ängelreflex.

Foto Bo Moberg

Fortsätter man att promenera Storgatan fram ändras belysningen nu till ljuskvadrater som hänger över varje gatlykta.

I förra veckan plockades allt bort och jag saknar det verkligen. Jag är väldigt beroende av ljus för att må bra och har alltid tak-och smålampor tända i min lägenhet, trots att vi här i Skåne är väldigt styvmoderligt behandlade när det gäller elpriset. Jag får spara in på något annat i stället. 

För en del år sedan anordnades en ljusinstallationsfest i Helsingborg. Det var väldigt fantasirikt med bl.a. jättestora kristallkronor som hängde över gatorna. De var fästa i linor som dragits mellan husväggarna. 


Min favorit var den stora bordslampan som var placerad mellan några hyreshus.

Det finns mycket man kan göra för att lysa upp tillvaron under den mörka årstiden. Endast fantasin sätter gränser. Nu väntar jag med spänning på nästa stora ljusinstallation:

VÅRSOLEN!!!!

söndag 26 januari 2025

Förklaring

Jag är vacker, klok och charmant. Då kan jag inte vara smal också.

Det hade inte varit rättvist.

torsdag 23 januari 2025

I Trollskogen

Det är längesen jag fick samtal från säljare nu, vilket jag inte saknar. Så fort jag ser ett jättelångt nummer i displayen blockerar jag det. Skräppost på datorn dyker tyvärr upp en hel del, men det är lätt åtgärdat. Häromdagen fick jag en underlig kommentar på min blogg. Jag kontaktade Mamsellen och fick då veta att en person skrev tråkiga kommentarer på hennes blogg. Jag råkade själv ut för nåt liknande för många år sedan och då skrev jag inlägget som följer efter kommentarerna.

  1. Snäälla,var vänlig att inte kommentera hos mammselen.
    Mvh,dotter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du vill inte veta

      Radera
    2. Jo, det vill jag, och jag tänker fortsätta kommentera hos Mammsellen eftersom jag gillar hennes blogg.

                                     

Jag började blogga för lite mer än två år sedan. Till en början var det bara min familj och mina arbetskompisar som läste den, men med tiden har den skaran utökats rejält. Jag tycker det är jättekul att skriva om lite av varje, som händer här kring mig. Min humor är åt det sjuka hållet, men jag hoppas verkligen att ingen har tagit illa upp nån gång. Det har aldrig varit min mening. Jag försöker skriva så ingen ska känna sig sårad.

Jag har kommit i kontakt med otroligt många trevliga personer tack vare bloggen. Det konstiga är att efter en tid känns det som man är gamla bekanta....även om vi aldrig träffats på riktigt. Jag läser många bloggar och kommenterar när jag tycker jag har nåt att tillföra det som står i inlägget. I annat fall låter jag bli. Därför händer det ibland att jag bara läser och inte skriver något. Det betyder inte att inlägget var tråkigt, utan bara att jag inte visste vad jag skulle skriva. Nån gång kanske jag bara skriver en liten hälsning, men det ska kännas att det kommer från hjärtat då, annars är det bara falskt.

Samma händer i mina bloggar har jag märkt. Om jag räknar antalet kommentarer per dag och jämför med de som besökt min blogg, så stämmer det aldrig. Det finns helt klart många som läser min blogg utan att kommentera en endaste gång, och jag tycker det är helt i sin ordning. Det är inget tvång att kommentera. Då blir det så konstlat, tycker jag.

Detta är ju mina åsikter om bloggandet, men jag har förstått att det inte gäller för alla. En bloggare har retat upp sig rejält på mig. Först blev jag uppläxad för att jag inte kommenterade ofta nog, och det verkade som det var väldigt viktigt vem som hade kommenterat senast. Sånt har jag aldrig hållit koll på. Det händer att någon skriver i min blogg flera gånger innan jag skriver nåt tillbaka. Det finns också de bloggar där jag skriver kanske en gång och aldrig mer. Det ska väl ändå vara frivilligt om man vill sända ett meddelande? Det är ju inget jobb man har. Jag fick så nog av alla måsten under tiden jag jobbade, så när jag nu är Lyxlirare så tar jag mig vilka friheter som helst.

Jag fick en trist kommentar av den här bloggaren, som jag plockade bort. Därefter klickade jag i så jag måste godkänna alla kommentarer innan de kommer in på bloggen (ifall ni undrar varför det har blivit lite annorlunda). Då fick jag följande kommentar:


"Tack för att mina kommentarer raderas hos dig.
Har förstått att du går i samma fotspår som vissa andra Och jag saknar dej inte "

Eftersom jag lagt till kommentarsgranskning, så hamnade den ju i min inbox. Jag valde att inte publicera den, för jag tyckte inte det var nåt intressant för de som följer min blogg att läsa. Tyvärr retade det upp den här personen ännu mer, och lite senare kom nästa "trevliga" kommentar:

"Knäppkärringar som raderar kommentarer hela tiden är inte värda att kommentera hos. Ha det bra i din lilla värld" 

Ja, vad ska man säga? Jag väljer att bara skratta åt alltihop och lägger det bakom mig. Jag kommer att skriva i min blogg det jag känner för att skriva om just nu och kommentera i andras bloggar om jag tycker jag har nåt av värde att skriva där. Bloggen har jag för att det är kul, så jag tänker inte slösa energi på att bry mig om sådana här påhopp.

Jag såg att det var 13 år sedan detta hände, och jag har varit förskonad från liknande saker sen dess. Det var flera bloggare som drabbades av hennes skrivariver. Jag lyckades ta reda på hennes riktiga namn och adress, men helt plötsligt försvann hon från bloggvärlden. Om hon blev portad av Blogger eller anmäld på annat sätt vet jag inte. Det finns smarta personer som kan leta upp det mesta på nätet, så de där anonyma trollen är egentligen inte så anonyma som de tror. 

tisdag 21 januari 2025

Själsfränder

 


Den här statyn står i Stadsparken i Ängelholm. Den heter Cykelhjälm, knäskydd och flytväst....vad hjälper det mot ensamhet? En mycket tänkvärd titel. Ensamhet är en folksjukdom idag. Det gäller både barn och vuxna och ganska mycket äldre i dagens samhälle. Det var inte så fel som man gjorde förr när flera generationer bodde tillsammans. Alla kunde hjälpas åt. Givetvis hade det inte fungerat idag med tanke på de arbetsvillkor som finns nu, men skillnaden mellan då och nu är milsvid. Man skulle vilja plocka russinen ur kakan och ta det bästa från den tiden och blanda med det bästa som är nu. Att ha någon i närheten som man litar på och kan få hjälp av när det behövs är guld värt. 

När jag var tonåring läste jag alla böckerna i Anne på Grönkulla-serien. De var lättsammare än Kulla Gulla-böckerna, som också var väldigt populära. Anne pratade alltid om sin väninna som en själsfrände. En flicka som hon litade blint på och vågade berätta allt för. Hittar man en sådan person gäller det att hålla i den hårt. Jag har haft turen att träffa några sådana personer, där jag med en gång kände samhörighet. Det var precis som om vi känt varandra i evighet. Tyvärr finns en del av dem inte kvar längre. Det är inte lika lätt att skaffa nya vänner när man blir äldre, men det är absolut inte omöjligt. 

Jag har märkt sen jag flyttade hit att det är lättare att få kontakt med andra människor här än det var i Åstorp. Vad det beror på vet jag inte. Här hälsar många när man möter dem även om vi inte är bekanta, och det är inte ovanligt att man stöter på en helt okänd människa och plötsligt är man igång och diskuterar något. Det känns inte som om det finns någon misstänksamhet mot det som är okänt. Att vara nyinflyttad i Ängelholm har inte varit besvärligt. 

Jag gillar när inte alla tycker likadant, för då får man veta orsaken och ibland börjar man själv tänka efter att den andra personen kanske inte har så fel. För det mesta är det väl mänskliga varelser man känner gemenskap med, men man kan t.o.m. ha något gemensamt med en tecknad figur, som katten Gustav t.ex. Jag tycker att vi har mycket gemensamt. Han är en riktig själsfrände.


Vi älskar lasagne.


Vi har en dietfri zon där vi bor. I mitt fall är det TV-soffan.


Vi är båda två helt övertygade om att vågen ljuger.


När vi tränar gör vi fler ligg-ner än sitt-upp.


Vi tycker morgnarna skulle starta nån gång vid lunchdags.


Vi har inte alltid rätt, men vi har aldrig fel.

söndag 19 januari 2025

Minnesvärt

 

Mitt minne har blivit bättre på sista tiden. Nu kommer jag oftare ihåg att jag har glömt något.

Det måste räknas som en stor förbättring

torsdag 16 januari 2025

Mayday! Mayday!

 Det är anropet för när ett fartyg eller flygplan är i fara. Jag befinner mig på landbacken, så jag borde egentligen ropa

HJÄLP!!!!!

Under många års tid har jag regelbundet gått och fått fotvård. Man ska unna sig själv att bli ompysslad, tycker jag. När jag flyttade blev jag tvungen att leta upp en ny fotvårdare, och jag hittade en på promenadavstånd. Första tiden tyckte jag det fungerade bra, men sen vet jag inte vad som hände. Fotvårdaren sa, att jag hade nageltrång. Nageltrång???? Då har man väl ont? Jag kände ingenting annorlunda, men hon tog en skalpell och skar bort en liten bit av nageln. Nästa gång jag kom dit hade jag nageltrång på fler tår, enligt henne.

Ett par gånger jag varit på besök fick jag ringa och komma tillbaka igen efter ett par dagar, för jag hade så ont. Tån såg till sist väldigt konstig ut. Precis som om nageln sjönk ner i tån på nåt mystiskt vis. Sista gången jag var där i november skar hon av en stor bit av nageln och drog bort. Hon visade stolt upp så mycket hon tagit bort. Det gjorde vansinnigt ont! Dagen efter blödde det och tån svullnade upp, så jag fick ringa vårdcentralen.

Sköterskan där blev helt chockad och menade på att det var endast läkare som fick använda skalpell och skära bort nagelbitar. Som tur var hamnade jag hos en väldigt skicklig och omtänksam sköterska. Jag har nu gått hos henne för omläggning två gånger i veckan i snart två månader. Det har bildats nåt som heter svallkött över nageln, och det hoppas hon ska försvinna med tiden. En läkare har kollat på tån och tyckte först det var bäst att operera bort nageln, men nu har de bestämt att avvakta och se om svallköttet försvinner. Det ser ut som en liten bilring runt nageln. Jag måste säga att jag föredrar bilringar runt midjan i stället för svallkött runt nageln.

Den här fotvårdaren påminner om läkaren jag stötte på i Åstorp när jag sågat mig i fingret. Hon sydde ihop såret utan bedövning. När jag kom dit och skulle ta borta stygnen fick jag veta att hon fått sparken. Hon hade tydligen behandlat fler patienter illa. De kallade henne för doktor Mayday och det var ett passande namn. När man träffar på en sån typ befinner man sig verkligen i en nödsituation och behöver ropa på hjälp. 

Både läkaren och fotvårdaren tillhör nog samma falang. De påminner lite om Triaderna. Jag påstår inte att de har liv på sina samveten, men de saknar helt empati. 

tisdag 14 januari 2025

Nu är glada julen slut....eller?

Igår var det Tjugondag Knut och julen skulle dansas ut. Hos mig har den dansat ut för ca en vecka sen. TV däremot vill fortfarande ha kvar julstämningen har jag förstått. Redan långt innan julafton började det sändas amerikanska julfilmer på en del kanaler och det håller på fortfarande. Det visas flera filmer varje dag, och när jag tittade i tablån för veckan så kunde jag konstatera att det kommer fortsätta åtminstone veckan ut. 

Ingen av filmerna har gjort något större intryck på mig, men de är perfekta att slötitta på när jag sitter framför TV:n och bloggar eller handarbetar. Emellanåt lyfter jag blicken och märker att jag har inte missat så mycket av handlingen, utan jag kan enkelt hoppa in och fortsätta titta. Manuset är ibland riktigt uselt. En del av skådespelarna är så dåliga att det är förvånansvärt att de över huvud taget fått en roll.

Många gånger dyker det emellertid upp äldre skådespelare som jag känner igen. Det är kanske så att julfilmerna är ett slags pensionärsjobb för gamla stjärnor i stil med Veteranpoolen här i Sverige. Det passar ju bra för de som vill fortsätta jobba och det är även en fördel för oss som tittar, för dessa personer kan åtminstone agera. I ett par filmer har Patrick Duffy dykt upp. Ni minns väl Bobby Ewing i Dallas? Han är sig lik förutom att han numera är nästan helt vithårig. 

En annan gammal skådespelare som medverkat i några julfilmer är Treat Williams, som spelade hippie i musicalfilmen Hair. Jag minns särskilt den scenen där han innan han blir utkastad från festen hoppar upp på bordet och dansar fram. De sittande gästerna får snabbt hugga tag i glas och tallrikar så de inte far i golvet. Vilken livsglädje! Så vital är han inte i julfilmerna.

Den dansscenen finns även med i Mamma Mia, men där är det Julie Walters som sjunger och dansar innan hon hoppar ner i knäet på Stellan Skarsgård. 

I visan Nu är det jul igen sjungs det visserligen att julen varar fram till påska´, men i år kommer påsken väldigt sent. När det är påsk vill jag att det ska vara vår. Det får inte bli så att vi får en julig vår i stället för en ljuvlig vår.

söndag 12 januari 2025

Ett bra tips


När jag någon gång funderar på att börja träna sätter jag mig ner en stund och sen tar jag ett glas vin.

 Det har räddat mig från många idrottsskador.

torsdag 9 januari 2025

En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.


Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det! Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån. 

tisdag 7 januari 2025

God fortsättning på det nya året!

Julafton firades hemma hos mig som det gjorts under många år. Båda mina döttrar och deras familjer var här och senare på kvällen skypade vi med Peter och hans familj. Vi började med glögg, pepparkakor och lussekatter på eftermiddagen och efter det delade vi ut julklappar. Sedan en del år tillbaka ger inte vi vuxna varandra några julklappar utan det är endast barnen som får det. Rasmus är knappast ett barn längre, men givetvis har han inget emot att räknas in i den kategorin på julafton. Zoé anser väl inte heller att hon är något barn längre. Hon blir tonåring i februari. 

På kvällen blev det traditionell julmat, och visst är det gott en gång om året. För att kompensera för de uteblivna julklapparna till de vuxna så har vi i många år spelat julklappsspelet. Där deltar både barn och vuxna. Varje år har det alltid varit en julklapp som varit väldigt eftertraktad. I år var det en bok som hette Lilla boken om Chanel. Så fort jag fick en etta aller sexa på tärningen roffade jag åt mig boken, men den gjädjen varade inte länge. Boken åkte kors och tvärs över bordet. När tiden var ute satt jag utan ett enda paket och det var det fler som gjorde. Rasmus, däremot hade en liten hög framför sig. Han räckte över boken till mig och sa:"Jag tänkte att du ville nog ha den." Han är otroligt omtänksam.

Det har blivit tradition att spela något spel på julaftonskvällen och de sista åren har vi hållit oss till När då då?. Det är ett mycket roligt spel. Man spelar i lag och vi delade in oss i tre lag: två systrar, två svågrar och mormor+barnbarn. Det blev faktiskt ganska jämt, men systrarna vann en gång mer än vi andra. 

Det känns skönt att julen är över och allt återgår till det vardagliga igen. Jag minns hur min farmor bakade och lagade mat i det oändliga inför julen, men hon var alltid på gott humör och verkade inte stressad. Hon var helt lugn och visste av erfarenhet att allt blev klart till jul, och blev det inte det så var det inte världens undergång. Jag gillade hennes livsfilosofi och har försökt anamma den så mycket som möjligt. Jularna hemma hos farmor och farfar var de bästa jag upplevt. Det var riktigt gammaldags jular. Inget fattades och alla hade tid att umgås och prata med varandra. Vi barn, min syster och jag och våra två kusiner var väldigt mycket i centrum. Det såg farmor till.

När inte farmor fanns längre tog min mor över julfirandet. Hon var en duktig matmamma precis som min farmor och hon gjorde själv alla sillinläggningar, aladåber (som jag tyckte var så äckliga där de stod och dallrade), leverpastej, leverkorv och allt som man över huvud taget kunde tänka sig hörde till ett julbord. Till skillnad från min farmor var mor stressad till tusen. Inte nog med att maten skulle vara perfekt...hela huset skulle skina. Vi försökte få henne att åtminstone dra ner lite på städningen. Det var väl bättre att ta den efter jul? Nej, det gick inte! Alla köksskåp skulle skuras både in och utvändigt. På julafton var hon helt slutkörd. Hon hade ordnat en riktig Carl Larsson-jul men orkade inte själv njuta av den som vi andra gjorde. 

Både min farmor och min mor är två kvinnor som jag beundrar och har lärt mig mycket av. Den som gjort störst intryck på mig är min farmor. Hon kunde få allting att verka så enkelt och hon bekymrade sig inte om oväsentligheter. Det viktigaste för henne var familj och vänner och barn i synnerhet. Min syster och jag tillbringade alla skollov hos farmor och farfar på deras gård och jag kan fortfarande med glädje tänka tillbaka på alla tokigheter vi gjorde där. Farfar var lite mer sträng, men farmor kunde alltid hitta någon ursäkt för våra hyss. Dessutom var hon själv ganska bra på att hitta på upptåg.

Det påstås att en farmor/mormor består av fyra fjärdedelar.......en fjärdedel förälder, en fjärdedel lärare, en fjärdedel bästa vän och en fjärdedel medbrottsling. Den beskrivningen passar perfekt in på min farmor.