söndag 21 juni 2020

Bättre än Covid-19


Ett leende smittar. Låt oss starta en glädjepandemi!

Jag har tyckt mig märka att en del börjar bli sitt vanliga jag igen. I början av den här pandemin var de flesta väldigt omtänksamma och vänliga. Det blev tydligen för jobbigt, för nu träffar jag åter igen på surkarter, och människor som inte har en aning om hur långt 2 meter är. Tack och lov är de här personerna fortfarande i minoritet och vi måste se till att det förblir så.

torsdag 18 juni 2020

Helgfirande


I morgon är det midsommarafton och då serveras säkerligen matjessill, nypotatis och jordgubbar i de flesta hushåll. Det är en så typisk midsommarmeny. Helst ska man kunna sitta utomhus och äta också. Då är det helt perfekt. Det återstår att se hur vädret blir i morgon, men det har varnats för regn. Vi får gardera oss och duka på altanen så är vi ändå delvis ute. Midsommar är nog den högtid som mest symboliserar Sverigesommaren.

För en del år sedan diskuterades livligt i Helsingborg om det skulle införas flexibla helgdagar bland de kommunanställda med tanke på vad de var vanda vid från sina hemländer. Jag förstod inte riktigt problemet. Jag har en dotter i Luxemburg och en son i USA som inte längre kan njuta av våra svenska helgdagar, men som i stället fått andra dagar som respektive land firar. Det fungerar alldeles utmärkt. Risken är väl att det kan bli väldigt rörigt på en arbetsplats med individuella helgdagar. Då måste ledningen ha full koll på vem som firar vad, så de är införstådda med när och varför personen inte dyker upp på jobb. Det är kanske lättare då att göra en enkät bland personalen och utifrån den sortera så att det finns lite blandat firande på de olika avdelningarna. På det viset kunde det ju alltid finnas någon som jobbade; även vid våra s.k. storhelger. Alla har ju ett visst antal semesterdagar att ta ut under året, så det skulle klart också kunna vara en lösning. Hur resultatet blev har jag ingen aning om och jag bryr mig inte heller. Jag tillhör ju den lyxgruppen som firar helg varje dag.


GLAD MIDSOMMAR

tisdag 16 juni 2020

Omoderna prylar


Nu är min diskmaskin inkopplad och fungerar perfekt. Det är stor skillnad på redskap man använde i hushållet förr och nu. De vi har nu är så praktiska; man behöver knappt anstränga sig det minsta. I regel trycker man bara på en knapp och sen är det klart. Men jag tycker att det som användes förr är så charmigt. Det vore synd om allt sådant bara försvann. Inte för att jag skulle vilja vara beroende av dem igen, men de är vackra att se på. Tänk bara så fint målade många redskap var och det låg mycket arbete bakom. Idag köper vi det vi vill ha i butiken och de är ärligt talat ganska tråkiga till utseendet. När vi flyttade in i vårt hus 1973 satte vi in mörkgrön spis och kylskåp. Väldigt snyggt! Vad jag inte då visste var att alla kletiga fingrar syntes tydligt på dörrarna. När de hade tjänat ut skaffade vi oss nya vitvaror i just vitt. Så mycket enklare att hålla i ordning.



Jag har en del saker som jag ärvt, och de vill jag gärna kunna se varje dag. På en hylla ovanför affärsdisken i köket står min mors gamla våg, ett klappeträ som man använde vid tvätt, min farmors kopparkittel och köttkvarn. På väggen hänger skäkteträn. Dessa två är s.k. "fästmögåvor". Det är därför de är så fint målade. Det som har initialerna GN har tillhört min mans farmor.


Ännu en våg, men den har varit min svärmors liksom mjölkkannan och kaffekvarnen.


Lerkrus i olika modeller och storlekar pryder sin plats.

Gamla plåtburkar har alltid så fina mönster. Ja, även nytillverkade är mycket dekorativa. Jag tog bort dörrarna till ett av mina köksskåp, så att burkarna skulle synas. De använder jag till all slags torrvaror. I kryddhyllan ovanför spisen står de minsta burkarna fyllda med kryddor. Jag tycker att man ska använda alla saker som står framme, om det finns en möjlighet till det. 

söndag 14 juni 2020

Värt att tänka på


Någon kallade mig lat idag. Jag orkade nästan svara.

Men sen tänkte jag:"Varför ödsla energi på dumma påståenden? Att jag håller mig i stillhet beror på att det är febril aktivitet i min hjärna och jag vill inte störa den med några hastiga rörelser."

torsdag 11 juni 2020

Rödhårig


En del forskare tror att genen som ger rött hår har uppkommit i Europa eftersom det är så molnigt här. När det nu pratas så mycket om klimatförändringar och att vi går varmare tider till mötes har de börjat tänka i banorna att den här genen kanske försvinner. Deras gissning är att om ca 100 år finns det inga äkta rödhåriga personer kvar, utan det blir bara sådana "fuskrödhåringar" som jag.


Mindre än 2% av världens befolkning är rödhårig med undantag av Skottland där så många som 13% vandrar runt med den här tjusiga hårfärgen. Orsaken tros vara att vädret är så mycket sämre där. Jag har aldrig varit i Skottland så jag vet inte om det stämmer, men många spännande filmer utspelar sig på de dimmiga hedarna, så det kanske ligger någon sanning bakom.


En bra sak med den här genen är att den tar upp D-vitamin lättare från solljuset. Det måste betyda att inga rödhåriga personer behöver köpa D-vitamintabletter. De har ljusare hy och tål solen sämre, men det är inte nyttigt med för mycket solande för någon. Inte bara för risken för hudcancer, men huden blir inte vacker av för mycket sol och det kan inte vara särskilt kul att se ut som en väl använd läderväska i ansiktet. Jag tycker det är snyggt med lite solbränna, men det ska se naturligt ut ändå.


Förr hörde man ofta människor tycka synd om de föräldrar som hade ett rödhårigt barn. Jag förstod aldrig det. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag avundats alla som var naturligt rödhåriga. Den mest rödhåriga person jag kan tänka mig är Pippi Långstrump och hon är lika gammal som jag. Kanske Astrid Lindgren gjorde henne rödhårig för att kompensera för att det ansågs som fult. Heder åt henne i så fall. Pippi är en härlig figur; fantasifull, snäll, omtänksam, rättvis och inte rädd för att ställa upp för de svaga. Hon har alla de nödvändigaste egenskaperna för att vara en bra medmänniska.


Det finns många påståenden om rött hår...sanna eller osanna. Rödhåriga lär ha färre hårstrån än andra (jag har sett många rödhåriga personer med rejäla kalufser), deras hår ska vara svårare att färga (varför i all världen skulle de vilja ha en annan färg?????), de blir inte gråhåriga (har ingen aning om det stämmer) och de anses vara väldigt temperamentsfulla. Det förstår jag inte vad det har med hårfärgen att göra. Det finns många blonda, svarthåriga och brunetter som har kort stubin.


I Breda utanför Amsterdam firas varje år första helgen i september Redhead Day. Då samlas rödhåriga från hela världen. Så kul det skulle ha varit att få vara med där......fast då hade jag väl känt mig som en katt bland hermelinerna.
.........men vänta nu ett tag!!!!!

Jag har sällan D-vitaminbrist, jag tål inte sol särskilt bra, mitt hår är väldigt tunt, men det är nog inte speciellt svårt att färga förståss. Det dröjde länge innan jag blev gråhårig, men jag ser att det som växer ut nu har en suspekt färg, så den döljer jag under olika röda färger med hjälp av frissan kvickt som bara den. Jag får nog räkna in mig bland de temperamentsfulla och det tycker jag inte bara är negativt. Precis som Pippi så tycker jag om att fantisera och är på sätt och vis också en sakletare.......jag gillar att gå på loppisar. Jag kanske ändå är en rödhåring innerst inne? Det blir bara nåt fel när hårstråna kommer ut i friska luften. 

tisdag 9 juni 2020

Saker som inte fungerar


När jag tryckte på startknappen till diskmaskinen häromdagen hände ingenting. Den var helt död! Vad hade hänt under natten? Dagen före fungerade den alldeles utmärkt. Sådana incidenter kan få mitt humör att rasa katastrofalt. Jag såg framför mig högar av odiskade tallrikar på diskbänken. Jag hade nämligen inga planer på att agera "diskmaskin". En icke fungerande diskmaskin i huset betyder alltså papptallrikar och engångsbestick. Det är möjligt att det gick lika bra att diska för hand förr i tiden. Men det var då det! 



Ännu längre tillbaka så lagade man mat över öppen eld. Ingen har väl nånsin kommit på tanken att slänga ut spisen bara för det? Visst har vi gått delvis tillbaka till att laga mat över öppen eld...nämligen grillningen. Men det gör vi inte varje dag. 



Samma sak gäller för dammsugaren. Jag tror faktiskt att det finns en dammsugare i de flesta hushåll fastän det fortfarande går att köpa sopkvastar. Vi måste följa med i utvecklingen. 



Mycket är annorlunda mot förr...på gott och ont. Det går inte att jämföra då och nu rakt av. Det var ett helt annat levnadssätt förr. Jag tycker inte man tvunget måste skaffa sig alla nymodigheter som kommer ut på marknaden men det finns vissa saker som inte fanns förr och som idag är helt livsnödvändiga. Förutom det ovanstående räknar jag även in kylskåp, frys, tvättmaskin, TV, mobil och dator. 



Och vi får inte glömma bilen! Alla är kanske inte överens med mig om att det är livsviktiga grejer, men för mig är det så och vi har så olika behov så det går inte att säga vilket som är rätt eller fel.

På tal om min diskmaskin. Det var tydligen ett kontaktfel, för när Ulrika tryckte länge och väl på startknappen började den ta in vatten. Nu var det inte första gången som den strulade och maskinen har några år på nacken, så vi beslöt att införskaffa en ny. Den står nu mitt på köksgolvet, som en liten extra köksö, och väntar på att bli inkopplad i morgon.

söndag 7 juni 2020

Livet är härligt


Livet ger dig en andra chans. Det kallas i morgon.

Det känns trösterikt att tänka så de dagar det verkar som om man är en olycksmagnet och alla tråkigheter och negativa saker kommer farande i stora klungor.

torsdag 4 juni 2020

Trippa lätt


Nu är Let´s dance slut för denna säsongen. Jag gillar det programmet inte bara för dansen utan även de tjusiga kläderna man får se. Jag brukar också titta på damernas skor. Hur katten kan de hålla balansen i de där skorna? Men när jag tänker efter så har jag själv varit lite av en expert på det området. Ja, inte när det gäller dansen, men att ta sig fram på höga, smala klackar. De flesta skor jag hade när var var ung hade alltid skyhöga klackar och spetsiga tår. Det är för mig en gåta hur jag kunde trycka in 5 tår i varje sko. Kanske inte så konstigt att fötterna tog lite skada.

Jag vet inte riktigt när mitt skointresse började, men jag gissar att det var nån gång i tonåren. En säsong var det modernt med väldigt mjuka skor, som kallades för jungle foot. De var så mjuka att det kändes nästan som om man gick i bara strumplästen. Riktiga smygarskor. Vi den här tiden blev det mer och mer populärt med italienska skor. De var kända för att var snygga, mjuka, spetsiga och makalöst dyra.  När jag äntligen lyckats spara ihop pengar så jag kunde köpa ett par var jag överlycklig. Jag skulle ut och dansa på lördagkvällen och då skulle jag naturligtvis ha de här tjusiga skorna på mig. Mot slutet av kvällen trampade jag fel under en dans och bröt av klacken. Det blev inget mer dansande för min del. Jag fick linka runt med en sko där klacken hängde och slängde. På måndagen gick jag med skorna till skomakaren, men det gick tyvärr inte att laga dem, eftersom de brutits mitt under sulan. Vilken katastrof!


Mitt skointresse slutade inte där utan jag fortsatte glatt att köpa det ena paret efter det andra. I min garderob fanns skor i alla färger, och med olika slags klackhöjd. Det är inte så mycket högklackat i min garderob nu längre......nästan ingenting, om jag ska vara ärlig. Men jag kan fortfarande falla i trance inför ett par supersnygga skor i ett skyltfönster. Tyvärr brukar det stanna vid det.....en titt i skyltfönstret. Antingen har skofabrikanterna fel på lästerna de gör storlekarna efter, eller så är mina fötter VÄLDIGT unika. Jag kan prova hur många som helst i "min" storlek, och för det mesta hittar jag inga som passar. Numera är jag både ute efter att de ska vara snygga och sköna att ha på fötterna. Det finns vissa affärer som säljer sådana skor, men tyvärr så är det inga som är speciellt billiga.

I modereportage kan man läsa om kända skodesigners som Loboutin och andra. De tillverkar skor direkt efter kundens fot och önskemål om utseende. Här blir det garanterat inga skoskav vid användandet. Antagligen är skorna lika mjuka och bekväma som en handske. Kanske är det därför som filmstjärnor och andra kändisar ser så lyckliga ut när de går på de olika galorna. Det känns antagligen som om de går på moln.


Skomodet ändrar sig lika ofta som klädmodet. Minns ni platådojorna?  Givetvis hade jag sådana skor och till råga på allt var jag gravid. Att jag kunde hålla balansen på de höga sulorna med en stor mage är helt ofattbart. Ett tag var det populärt med modeller med nitar på......sylvassa saker som pekade rakt ut från skon. Oftast satt de på hälen och hela klacken. Tänk er att stå i kön på ICA bakom en sån "piggförsedd" dam, som helt plötsligt fick ett infall och sparkade bakut. Då gällde det att vara reaktionssnabb. På den tiden var det inte tal om att hålla avstånd i kassakön. När jag tänker efter kunde det kanske varit bra om de skorna blev moderna igen. Det finns en del som trots alla rekommendationer har väldigt svårt att förstå att man inte ska stå och flåsa personen framför i nacken.

tisdag 2 juni 2020

Hjälp!

Det är inte så katastrofartat som rubriken vill påskina. Jag tänkte bara fråga om någon har en bra idé till en julkalender. I fjor märkte jag att idéerna började sina rejält. Eftersom jag vill att det ska ha lite julanknytning, så blir jag aningen låst i valet mellan olika teman. När jag startade kalenderskrivandet var min föresats att jag skulle hålla på i 10 år. Det var nog en glädjekalkyl märker jag.

Visserligen är det soligt och väldigt varmt nu, och vinter och december känns långt bort. Men innan vi vet ordet av är vi inne i julmånaden. Jag gillar att ha lite framförhållning och när jag äntligen valt ett tema och börjat fundera på de olika inläggen, märker jag ibland att det tar helt stopp....som om arbetarna på hjärnkontoret packar ihop och tar ledigt. Hur jag än försöker så dyker det inte upp något intressant. Många gånger får jag ge upp och börja fundera ut ett annat att tema skriva om.


De tre första åren skrev jag om änglar, ljus och hjärtan. Sen blev det färgen vit. Som skåning är jag inte så hemtam med snö, men det finns så mycket annat som är vitt och värt att skriva om.


Ett år blev det ett tomteår med hans släktingar och liv och leverne.


I fjor var det krisigt. Då var jag glad att vi stavar j-ljudet på olika vis. 

Under alla år har jag fått låna ett foto av Bosse och i fjor fick jag även hjälp av Karin. Katarina, min dotter, är en stor hjälp när jag ska leta idéer till de olika inläggen. Hon har en enorm fantasi och kommer med de mest tokiga infall ibland. 

Jag brukar hitta så mycket kul på bloggarna jag läser och om man är osäker på en sak går det alltid att skriva en fråga och vips får man svaret i bloggen. På grund av detta är jag helt övertygad om att det bara kommer att drösa in förslag på olika kalenderteman. Det slutar kanske med att jag får hålla på i 20 år i stället?