Svindlande höjder

Ända sedan jag flyttade hit har det varit show på taket till hyreshuset mittemot. Det började med att det flög en massa stora fåglar runt skorstenarna. De sätts visst dit varje år för att skrämma bort fiskmåsar. Det lyckas inte alls. Fiskmåsarna flyger runt de här fåglarna och skränar skadeglatt.

I fjor sommar började det synas en del arbetare på taket. Det var  kupfönstren som skulle bytas. I år är det dags för takarbete igen. För det mesta är det endast en ensam kille som springer runt högst upp på taket. Ja, han nästintill springer och jag står där och tittar med hjärtat i halsgropen. Det ser livsfarligt ut. Jag hoppas han är fäst med en säkerhetslina även om jag inte kan se någon. Rasmus lugnade mig med att det finns en gång längst upp på taket som är helt ok att gå på. Men det fodras en enorm balans, kan jag tänka mig. 

Rovfåglarna är väldigt intresserade och när de nu inte kan skrämma några andra fåglar passar de på att övervaka takjobbet i stället.

Jag har inte den blekaste aning om vad arbetet går ut på. Just nu är det nerstucket en massa rör i skorstenarna. Det ser ut som stora planteringskrukor med vissna blommor som ingen orkat ta bort..

Rasmus är också van att jobba på höga höjder. Han är ju plåtslagare och hans företag jobbar mycket med att lägga koppartak på kyrkor. Det byggs ställningar runt tornet så det ska vara säkert att jobba där, för det är rejält högt upp. En dag hade det kommit en glada flygande förbi. -"Vet du hur stor den är?" undrade Rasmus. Från marken ser den megastor ut så jag kan tänka mig att den var enorm när den flaxade förbi. Jag läste att vingspannet är 170-185 cm. Då föredrar jag småfåglarna som sitter och kvittrar i träden nere vid ån.

Kramdjur

De flesta har nog haft ett gosedjur när de var små, eller något annat som gav tröst. Jag hade en pytteliten nalle som jag fick när jag var två år och den finns fortfarande kvar.

Mina tre barn har också haft sina favoriter. Ulrika var väldigt förtjust i en rosa frottégris som min syster sydde till henne. 

Katarinas favorit var en liten kanin, som hon konstigt nog döpte till Ljuse nalle. 

Peter bar runt på en liten svart/vit mjuk hund som fick namnet Fia. Alla tre har sina gosedjur kvar.

När Rasmus var bara några dagar gammal fick han en nalle med en påsydd sparkdräkt. Efter något år var klädseln väldigt sliten och stoppningen började ramla ut. Han blev magrare och magrare. Då åkte han till Mormorsjukhuset och genomgick inte en fettsugning utan motsatsen. Jag fyllde upp med extra vadd och sydde en ny sparkdräkt för att hålla ihop honom. Operationen blev lyckad. 

Rasmus fick många fler nallar under årens lopp, men favoriten var den första som kallades för Gamlenalle.

Min syster skickade en tygdocka till Zoé när hon föddes. Rosie hade långa bruna flätor och hon var Zoés ständiga följeslagare.

Rosie ville naturligtvis likna Zoé så mycket som möjligt, så en gång fick jag en beställning på en "fluffig" sovmask i stil med den som Zoé hade. 

Även om Zoés tröstare var en docka så har hon faktiskt haft ett riktigt livs levande gosedjur, nämligen Santos.

  

När Daniel var liten bar han runt på den figuren som fanns med i filmen Toy Story. Den var klädd i cowboymundering. Eftersom Daniel själv var en liten Dallascowboy passade det perfekt.

Hannas favorit var en figur från ett spel, som jag inte känner till så mycket. Det var en kattliknande figur med namnet Scarfy. Egentligen var det bara ett orange katthuvud, men den var ganska gullig.

Alla de här leksakerna är riktigt kramiga och sånt som är roligt att tänka tillbaka på och minnas. Ingen av barnbarnen har visat intresse för lite annorlunda djur, så jag måste erkänna att jag blev aningen snopen när jag fick följande bilder från Zoé.

Hennes skola hade haft Öppet hus och hon och några andra elever var i biologisalen och visade runt. Skolan har en del egna djur. Varför välja dessa två när det finns så många gulliga djur att välja mellan? Pytonormen kramar visserligen ihjäl sitt byte, så på sätt och vis är den ett kramdjur. Spindeln är bara läskig.

Lucka 10

 Celebritet på 10 Downing Street

Chief Mouser to the Cabinet Office (Högste musfångare för Storbrittaniens regering) är den officiella titeln på den tjänstgörande katten på 10 Downing Street. Sedan 1500-talet lär det ha funnits en katt i den brittiska regeringen, som varit anställd som musfångare och husdjur. Trots att andra katter har tjänstgjort här, var Larry den första som fick den officiella titeln av den brittiska regeringen. Även strikta, brittiska parlamentsledamöter har tydligen humor. 

 I dokument från 1929 står det att finansdepartementet tillät att det betalades ut 1 pence om dagen till underhåll av en "effektiv katt". På 2000-talet hade musfångarens lön ökat till 100 pund per år. Jag undrar om det inte blivit billigare med musfällor. 

Bild lånad av Bosse

Det kanske också hade varit idé att sätta upp en skylt som visade att här fanns ett övergångsställe för katter. Skrämselpropagande hjälper ibland. 

Den katt som funnits längst på 10 Downing Street är Peter III som tjänstgjorde i över 16 år under fem olika premiärministrar. Det har funnits 12 musfångare under årets lopp och ibland har tjänsten varit delad. Några år har det varit uppehåll och då har mössen och även råttorna "dansat på bordet". Under ett TV-nyhetsinslag 2011 kunde man se råttor springa över trappan till 10 Downing Street och efter det införskaffades Larry.

Larry har fått träffa många utländska berömdheter bl. a. president Obama.

Tillökning

 

Jag har alltid gillat de tre aporna som inget ser, 

inget hör

och inget säger. 

De finns avbildade i ofantligt många variationer. Man tror att idéen till de här aporna kom från Indien, via Kina till Japan redan på 700-talet. Den mest kända och kanske mest bevarade bilden av dem finns ovanför ett snideri från 1600-talet i en japansk stad.

Det är ursprungligen en buddhistisk tanke att den som inte utsätts för något ont inte heller tänker eller gör något ont. Rena önsketänkandet. Det fungerar naturligtvis inte i vår tid där allt går att förvränga. I Östasien tog man fasta på det och menade på att det var bra med censur för då kom det inte in onda tankar eller sedvänjor i landet. När jag tänker på censur så går inte mina tankar åt det hållet. Det går ju också att tolka aporna så att de medvetet inte hör, ser eller säger något för att slippa ta ställning och reagera, vilket är fegt. 

Nu har trion fått en ny medlem, som är summan av de tre första. Han ser ingen, han hör ingen och han pratar inte med någon. Dessutom har han ofta ont i nacken och tummarna.

Att det är just apor som fått symbolisera det här uttrycket är egentligen en japansk ordlek. På klassisk japanska lyder ordspråket: mizaru, kikazaru, iwazaru. Zaru som avslutar alla tre orden låter likadant som det japanska ordet för apa. Varje apa har ett eget namn. Mizaru eller Minai (inte se), Kikazaru eller Kikanai (inte höra), och Iwazaru eller Iwanai (inte säga). Då borde den fjärde apan heta Mobilzaru eller Mobilnai.

Motivet med aporna förknippas också med en myt om hur gudarna sände tre spejare till jorden för att rapportera människornas fel och brister. Bilden av de tre aporna blir i det sammanhanget ett uttryck för förhoppningen om att gudarnas informanter ska ha en förlåtande inställning och inte rapportera allt. 

Granne med Hitchcock

En morgon för några månader sen hajade jag till när jag tittade ut genom fönstret. Fyra megastora fåglar cirkulerade över hyreshuset i motsatta kvarteret.Vingspannet var imponerande. Jag kunde inte urskilja vad det var för sorts fåglar, men med tanke på storleken så måste det vara rovfåglar. När jag tittade närmare såg jag att de var fästa i en lina från taket. Ängelholm är en mysig stad och det tycker även fiskmåsarna, som gärna bygger bo på taken. Inga hyresvärdar vill ha hyresgäster som inte betalar hyran. Dessutom är fiskmåsarna väldigt aggressiva när de har ungar. Men jag tror faktiskt inte att de här skrämselrovfåglarna gör någon nytta, för jag ser ofta fiskmåsar flyga runt dem precis som om de ville retas.

Det är inte tillåtet att mata småfåglar när man bor i hyreshus och det har jag full förståelse för, men jag kan ändå sakna det lite, Vi hade alltid besök av en massa olika fåglar när vi bodde i hus. Vi hade många olika matstationer och det var fullt överallt.

Det var så kul att se när de kom med sina små ungar.

Ettt par år hade vi även koltrastar som bodde på vår altan. Det berodde på att vi aldrig märkte när de började byggaa bo, och sen var det helt omöjligt att ta bort det när de installerat sig. Nu får jag njuta av småfåglarna när jag går längs ån i stället.

Konstutställning

                                 

Att gå i skogen är nästan som att besöka ett konstmuseum. Där finns otroligt mycket vackert att titta på, och det ser inte likadant ut året om. Dessutom står det bänkar lite här och där så man kan sätta sig och beundra konstverken.

Konstkritiker pratar ofta om att det finns djup i tavlorna, och det tycker jag man ser tydligt här.

Trädstammar kan ha de mest fantastiska mönster.

Även rötterna kan se helt olika ut och sträcka sig långt iväg.

Var den här roten får sin näring ifrån har jag inte kunnat räkna ut.

Trädkronorna visar upp mycket snirklingar och färger, och i natuen passar allt...inget är varken för mycket eller för lite eller har fel färg.

Något som jag däremot inte tyckte passade in var den här "moderna konsten".

På konsthallar är tavlorna markerade med nummer och röda prickar när de blir sålda. Jag såg samma sak inne i skogen, men det har nog en annan förklaring.

Ett jobb för råttfångaren i Hameln

 Det är en medeltida sägen som bröderna Grimm skrev ner. I den ursprungliga versionen finns inte råttorna med. Det skrevs inte om dem förrän på 1500-talet. Sagan utspelar sig i slutet på 1200-talet och staden Hameln har invaderats av råttor. En man försäkrar ortsborna att han kan få bort råttorna och han tar fram sin flöjt och lurar ner dem i floden Weser, där de drunknar. Efteråt vägras han betalning och han blir naturligtvis arg. Flera dagar senare återvänder mannen när de vuxna är i kyrkan. Han tar fram sin flöjt igen och den här gången är det barnen som luras med av melodin. De går in i en grotta och försvinner. Det finns olika teorier kring verkliga händelser som låg till grund för sägnen; alltifrån att det rörde sig om pest och att de förvisades från staden i hopp om att stoppa smittan till det som hålls för mest troligt, nämligen att barnen gjorde en pilgrimsfärd och i så fall skulle råttfångaren ha varit en vuxen ledare. 

Råttfångaren hade verkligen behövts i Helsingborg häromdagen. En man promenerade ner mot centrum och såg att det sprang råttor i gräset. Plötsligt sprang en av dem upp i trädet som en ekorre. När han tittade upp såg han att det satt kanske 10 råttor uppe i trädet och käkade bär. Det är inte helt ovanligt att råttor klättrar upp och försöker äta talgbollar som egentligen hängts dit för småfåglarnas skull. Tack och lov har jag aldrig fått syn på en sån gynnare här.

För en del vintrar sedan vägrade min bil helt plötsligt att starta och när jag lämnade in den på verkstaden fick jag veta att en slang var avbiten. Det såg ut som om någon tagit rejäla tuggor av slangen. Reparatören var helt övertygad om att det varit en råtta som kalasat på min bil.

Jag har inte mycket gott att säga om råttor, men när jag läste om minröjarråttan Magawa kom jag på att fördomar kan man ha om i stort sett allt. Berättelsen om den här råttan fick mig att omvärdera deras existens....i varje fall när det gäller påsråttor. Magawa var en gambiansk påsråtta som vägde 1,2 kg och var 70 cm lång. Han utbildades av den belgiska välgörenhetsorganisationen Apopot till att leta efter landminor. Bland alla råttor som tränades blev han den mest framgångsrike. Ett område stort som en tennisplan söktes av på 20 minuter. För en mänsklig minröjare kunde det ta upp till fyra dagar. Råttorna tränades att upptäcka en kemisk förening som finns i sprängämnena. Det påminner lite om hur polisens knarkhundar jobbar. En polishund har ju alltid en husse eller matte, men jag vet inte om Magawa också hade det. Han fick en förtjänstmedalj i guld när han pensionerades 2020. Magawa blev åtta år gammal och under sin levnad räddade han livet på många människor.

Lucka 6

Fröjdgökbi

Jag kan inte påstå att jag fröjdas åt varken bin eller getingar, men det här biet har åtminstone ett namn som passar in i mitt tema. Fröjdgökbi är en ny bekantskap för mig.......ja, ingen bekantskap direkt för jag har aldrig träffat på ett sådant. Längden varierar mellan 5-8 mm och huvud och mellankropp är svarta medan bakkroppen har röda och benvita fläckar. På honan är den röda färgen mer framträdande. Biet förekommer i ett stråk från Bohuslän till Uppland. Det har även synts till i Småland i trakten av Vimmerby och Vetlanda. I Skåne fanns det en del av den här arten på 1800-talet men nu är det väldigt sällsynt. Det har även funnits på Gotland tidigare. 

Fröjdgökbiet är boparasit på fröjdsandbi, och det är kanske det som är upphov till det lite annorlunda namnet. Biet lägger sina ägg i värdbiets bon. Den nykläckta larven äter upp värdägget och lever av den insamlade näringen. Båda bisorterna förekommer i öppen skogsmark och ängsmarker. Arten är rödlistad vilket betyder att den är sårbar. Minskningen beror till stor del på övergödningen i jordbruket. Huruvida det här biet är fredligt eller inte vet jag inget om. Vad jag däremot vet är att vanliga bin inte är det....i varje fall inte ifall någon retar dem. 

Eftersom inte fröjdgökbi förekommer i någon större utsträckning i Skåne är jag helt övertygad om att det inte var några sådana som tog sig friheter i vår trädgård för en del år sedan. Vår rhodedendronhäck är jättehög och därför blir den inte så ofta inspekterad av oss. Det utnyttjades för ett svartbygge av stickglada gynnare. Vi upptäckte det när jag en dag stod på stegen och tänkte hyfsa till häcken längst upp. Jag råkade klippa mitt i boet och invånarna där blev arga som bi. De kom farande i samlad trupp och attackerade mig. Jag blev jätterädd och tog ett hopp ner från stegen. Det var rena undret att jag inte bröt både armar och ben. Som tur var hade jag långa byxor och en långärmad tröja på mig, men jag fick ändå en hel del stick. 

Vi fick ringa efter Anticimex och dagen efter ringde en man på dörren. Han såg ut som nån från en film där de ska sanera efter farliga giftutsläpp. Mannen bar brun overall, stövlar, stora handskar och en hatt med flor eller nät som hängde ner runt brättet och det täckte hela ansiktet. Han gick in på baksidan av häcken och sprutade på boet. När allt var klart fick vi veta att det var bäst om vi höll oss inomhus de närmaste timmarna. Trädgårdsfirman kommer tillbaka hit till våren och ska då klippa ner häcken så den blir betydligt lägre och sen ska jag vara mer uppmärksam på häckockupanter.

En riktig fågelvecka

Ulrika jobbar halvtid på onsdagar så då hämtar jag henne och vi åker och handlar. Det är inte bara mat det gäller utan även roliga saker som kläder, skor och annat humörhöjande. Ibland lyxar vi till det och slinker in på ett café och tar en fika. Sånt är också nödvändigt i vardagen.

Idag när jag skjutsade hem henne såg vi något stort vitt på ängen utanför deras trädgård. Det var en stork! I och för sig är det inget ovanligt. Det dimper ner storkar där ute på ängen flera gånger i veckan. På Tomarps kungsgård utanför Kvidinge häckar varje år minst ett storkpar och de tar ofta små motionsrundor över Kvidinge och ibland besöker de även Åstorp. 

Egentligen är de trafikfaror, för när man helt plötsligt får syn på en stork bara en liten bit från en stor väg så hajar man till lite och mister koncentrationen. Storkarna går lika lugnt kvar och bryr sig inte så mycket om trafiken. 

Kyrktornet som syns i bakgrunden tillhör Björnkulla kyrka i Åstorp. Kyrkan ligger precis vid foten av Söderåsen, och högst upp på åsen bor jag.

En historia med lyckligt slut

I förra veckan fick jag syn på en liten duvunge som satt uppflugen på altanräcket. 

När jag tittade ut nästa gång satt den på fönsterblecket och kikade in i TV-rummet. Det var tydligen svårt att hålla balansen där för den flaxade till och ramlade ner. Jag kunde inte se att den haltade eller verkade skadad på något vis när den vaggade fram. Troligtvis var det en av ungarna till någon av duvfamiljerna som "hyr" hos oss. I två av våra jättehöga cypresser har två duvpar byggt sina bon. Det är många år sedan som de började med det. Jag gissar att det är samma par som återkommer varje år....ungefär som när man återvänder till sin sommarstuga. På våren ser vi hur de hämtar pinnar och flyger in med i cypressen. Reparationer på gång, tydligen. 

Den här duvungen hade antagligen ramlat ner från boet och jag var lite orolig att en katt skulle komma in på altanen och få syn på den. Jag iklädde mig vaktmundering och höll mig i närheten av altanen. Jag frågade Göran om vi kunde ge den någon mat, men han påstod att vildduvor hade inte samma diet som brevduvor. 

Framåt kvällen dök tack och lov föräldrarna upp.

Ungen blev så glad att den slängde sig om halsen på mamman eller om det nu var pappan. 

Jag måste erkänna att jag blev lika glad.

Frukostdags

 

Utsikten genom köksfönstret när vi äter frukost är väldigt upplyftande. Vi har fågelbordet precis utanför och de håller tydligen frukost samtidigt som vi. 

Det är väldigt gott om grönfinkar här i år, och de tycks inte gilla regn. De tränger ihop sig under taket. 

Det ser så kul ut när de kommer flygande, för då syns den gulgröna färgen bra. Ibland kan man nästan ta miste och tro att det är gula höstlöv som kommer nersinglande. 

Häromdagen såg jag något skumt på baksidan av fågelbordet. Det såg ut som fladdermusöron och jag vet ju att de hänger upp och ner....men finns det rödorange fladdermöss?

Tack och lov visade det sig vara en hackspett.

Vi får besök av fåglar i olika storlekar och de samsas bra.

Vi har en fågelrestaurang på baksidan av huset och det är koltrastens revir.