Jag hatar när jag går ut i köket på kvällen för att jag är sugen på nåt att äta och det enda jag hittar är ingredienser.
Då vill jag nästan sjunga som Lilll Lindfors: Tänk dig att ha en kock i byrån i en liten ask bland andra grejer. Fast det hade kanske varit mer lämpligt att placera asken i grytskåpet.
Efter att ha lämpat av allt oönskat var det dags för matinköp. Zoé med familj kommer hit på söndag och det känns bra att ha hemma en del så vi inte behöver ge oss iväg med en gång för att handla mat. Jag har nog varit lite för energisk när jag packade, för jag upptäckte nu att jag hade inga extra sängkläder här. Alla lådor står ute i garaget och jag ids inte leta efter vilken låda de ligger i. Det fick bli lite nyinköp.
Det är alltid besvärligt när man ser färger på nätet, för de brukar inte stämma med verkligheten. Soffan fanns att få i många olika slags klädslar, och jag fastnade för en som kallades mustard. Jag inbillade mig att det skulle vara nåt i gult, men på bilden såg den grön ut. När jag kom till butiken visade det sig att färgen var precis som jag föreställt mig...mörkt senapsgul....ungefär som skånsk senap utan de där svarta prickarna. Den var jätteskön att sitta i och lätt att resa sig ur; inte alls oviktigt. Leveranstiden var några veckor, sa försäljaren, och när hon tittade på datumet så visade det sig bli samma vecka som jag flyttar in i lägenheten. Tidsmässigt kunde det inte passa bättre. Soffan heter Eden och snart kan jag sitta i den i mitt nya paradis.
Ett år då det händer mycket trevligt och det finns massor att fira kallas för jubelår. Motsatsen är oår. Jag kan väl tycka att det är ett lite mesigt uttryck för ett helt värdelöst år. Nog måste det finnas ett bättre namn för det med lite mer tyngd bakom. År 2023 började i moll för mig och det har varit många negativa saker som radat upp sig. Humöret har verkligen varit i botten, men med hjälp från mina barn med familjer och alla peppande och omtänksamma kommentarer och mail från er bloggare har det varit uthärdligt. Det påstås att man måste nå botten för att ta sig upp igen, och det har jag tydligen gjort. Nu känns det som om jag har mer än näsan ovanför vattenytan. Skönt, med tanke på att jag avskyr att få vatten i både näsa och öron. Helt plötsligt bara vände allt. Det blev nästan som en ketchupeffekt.
Tråkigt nog har bloggen fått ta stryk, men jag har så smått fått in en någorlunda rutin igen. Jag kom då på att mina söndagsbloggare har varit arbetslösa under lång tid. För att kompensera detta har jag redan nu bestämt att de ska få en ny chans nästa år. När jag tittade bakåt vilka som skrivit här på söndagarna, upptäckte jag att en hel del av dem har mycket gemensamt med mina flickbarnbarn.
Om vi börjar med Audrey Hepburn, så gillade hon att äta sin frukost utanför Tiffany´s när hon var på väg hem efter nattens festande. Iklädd lång svart klänning och diadem i håret var hon mycket vacker.
Zoé tycker det är precis lika viktigt med diadem när man äter mellis i Hembygdsparken i Ängelholm.
Marilyn Monroe sjunger om att "Diamonds are a girls best friend"
och Hanna håller med henne till 100%.
Zoé har tagit "examen" och burit tjusiga munderingar.
Jag tycker det hjälper att organisera saker i kategorier.
1. Saker jag inte ska göra nu.
2. Saker jag inte ska göra senare.
3. Saker jag aldrig ska göra.
Fler kategorier behövs inte..
När Rasmus gick på förskola jobbade jag på fritids i Kvidinge. Jag hade uppehållstjänst och var alltså ledig på loven. Då tyckte Rasmus att det var inte mer än rätt att han också var ledig. Jag körde till Kvidinge varje dag och hämtade honom så att vi kunde göra kul saker. Under längre lov stannade vi kvar hemma hos honom så han kunde vara med sina kompisar. Men det var en fördel, tyckte han, att jag var där och lagade mat. När han började högstadiet fick han åka buss till Åstorp och på eftermiddagarna hämtade jag honom så han åt mellis här och gjorde läxan. Det hände lite då och då att han och hans kompisar behövde skjuts och eftersom jag var ledig så blev det helt naturligt att jag blev ombedd att köra. Även när han gick på gymnasiet i Klippan ringde han ofta och undrade om jag hade tid att hämta honom. Bussturerna hem från skolan var inte alltid så passande. Vi skojade ibland om att jag körde skoltaxi.
Rasmus sålde bingolotter för sin fotbollsklubb och jag brukade köpa av honom. En gång hade han två lotter över och då köpte Ulrika en och jag den andra. Som vanligt vann jag inte något, men Rasmus ringde och berättade att de hade vunnit....EN BIL! Eftersom det var en dubbellott blev det två bilar. Bara kort tid innan hade de köpt en sprillans ny bil och nu blev det problem. Vad gör man med tre nya bilar? Jo, de sålde vinstbilarna och köpte en bil som de önskat sig länge och deras "gamla" bil fick jag överta. Det passade utmärkt eftersom den bilen jag hade då började få lite ålderskrämpor.
Jag behöver ingen bil nu när jag flyttar till Ängelholm eftersom jag bor 5 minuter från den stora gågatan i centrum. Det finns både stadsbuss och buss och tågförbindelser till allt jag kan önska mig. Fördelen är även att jag slipper skatt, försäkring, garageplats och bensinkostnad om jag är bilfri. Rasmus köpte en begagnad bil så fort han tagit körkort, men han ville sälja den nu. Det passade alldeles utmärkt, tyckte jag, att han övertog min bil då. Jag fick den helt gratis av dem för 7 år sen, så man kan ju säga att jag har leasat den under dessa åren. Nu har jag sagt upp avtalet och igår hämtade Rasmus bilen. Han sa, att jag kunde ringa när jag behövde skjuts nånstans så kom han och hämtade mig. Det dröjer nästan 2 månader tills jag kan flytta och eftersom jag bor högt uppe på berget, precis som Bamses farmor, så är det kämpigt att ta sig hem efter att ha varit nere i samhället. Jag har redan beställt en hämtning. Nu får Rasmus agera färdtjänst och det vet jag att han gör utan att klaga.
Jag har tappat minnet. Om ni hittar det så bry er inte om att lämna tillbaka det.
Det fungerade ändå inte.
Mellan åren1948-1960 sändes ett radioprogram som hette Tjugo frågor. Astrid Lindgren, Stig Järrel och Kjell Stensson fick ställa sammanlagt högst 20 frågor för att komma fram till ett hemligt ord som bara studiopubliken och radiolyssnarna kände till. Programledare var Per-Martin Hamberg. Något liknande har det varit här senaste tiden. Jag insåg med en gång att jag skulle bli tvungen att avyttra en hel del möbler och ganska mycket av mitt hobbyförråd när jag flyttade till lägenhet. Några trädgårdsredskap behöver jag inte heller.
Min svärson, Bo, erbjöd sig att ta hand om den saken, vilket jag var tacksam för. Han fotograferade det som skulle säljas och satte in annons på olika säljsidor på nätet. Eftersom det var saker som var i bra skick fanns ingen anledning att bara kassera dem. Jag var glad att jag slapp ha kontakten med köparna, för det var mycket frågor och mycket prutande. Bo är perfekt som försäljare så han klarade det galant. Något som jag tyckte var lite underligt var det, att det var ganska många som sa att de ville köpa och bestämde en tid de skulle komma och hämta det utannonserade, och sen dök de ändå inte upp. Varför gör man sig besväret att ringa om man inte tänkt köpa varan? Det hände faktiskt många gånger. Vi pratade med en del köpare, som själv varit med om samma sak när de försökt sälja. Verkligen en lite annorlunda hobby.
Det blev en del minder grejer som slängdes på tippen eller lämnades till loppisar. Större saker som vi trodde skulle vara svårsålda sattes in under Skänkes. Det var absolut inga problem att bli av med de sakerna. Bo skrev på skoj att de kunde ta med ett paket Zoégas kaffe när de hämtade varan. Det var ingen som prutade på priset och bara ville lämna ett halvt paket eller inget alls. Jag har nu en rejäl hög med Zoégas gröna, världens godaste kaffe.
Jag kan nästan bygga "kaffehus" i stället för korthus.
Min kropp har stigit upp. Hjärnan följer efter så småningom.
Det är i varje fall vad jag hoppas på.
Jag är alltså på samma våningsplan som bloggänglarna. Här händer det saker i raketfart. På mindre än en vecka har jag sålt huset, skaffat förråd och LÄGENHET! Det är nästan så jag tror att jag drömmer. Får nog nypa mig själv i armen....eller båda armarna.....för att vara på den säkra sidan. Ulrika ringde i måndags till fastighetsbolaget som jag ville hyra hos. Dagen efter ringde de tillbaka och meddelade att det fanns två lägenheter som jag kunde titta på om jag var intresserad. Igår var jag på två visningar. Båda lägenheterna var treor med balkong och hiss. Den första var väldigt ljus och fin och jag gillade den verkligen. På eftermiddagen var det dags för nästa visning. Så fort jag kom inom dörren kände jag att här vill jag bo. Den var helt perfekt för mig. Jag började möblera inne i huvudet under tiden jag gick runt och allt bara passade in precis som jag tänkt mig. Nu väntar jag bara på hyreskontraktet.
Lägenheten har alltså tre rum och är på 78 kvm så den är hyfsat stor. Den nuvarande hyresgästen flyttar ut den 1 september, men sen ska hela lägenheten målas så jag får tillgång till den runt den 15 september. Husköparen ville ändra tillträdesdagen till den 27 september och det passar mig alldeles utmärkt. Då kan jag flytta direkt från huset till lägenheten utan att mellanlanda hos min dotter. Det kanske blir någon dag bara i så fall.
Just nu känns det som jag skulle kunna flytta på berg. Det är en helt annan känsla än jag haft de sista månaderna. Jag är inte så naiv att jag tror att allt nu är frid och fröjd, men det gäller att ta vara på alla tillfällen då jag känner att livet inte är så dumt i alla fall.
Jag har ju varit en flitig kund på "tippen" i grannkommunen i flera månader. Det blev några rundor varje vecka, men nu har det varit ett litet uppehåll för jag hittade inte mer att slänga. Bo berättade då, att han läst i tidningen att de skulle bli mer restriktiva på tippen och kolla upp alla registreringsnummer på bilarna så det bara var de som bodde inne i kommunen som fick slänga sitt avfall där. Vi har en tipp här i Åstorp också, men det är som att köra i Alperna...det går upp sen går det ner sen går det upp igen. Helt värdelöst att köra där. Ingen ordning för fem öre. Jag får nog ändå bita i det sura äpplet och ta det sista som blir över innan flytten och lämna här i Åstorp. Katarina föreslog att jag skulle ansöka om diplomatpass till grannkommunens tipp. Ja, frågan är ju fri. De skulle ju kunna ta ut en liten avgift för ickekommunmedlemmar. Det hade jag gladeligen betalat.
Tusen tack för alla kommentarer, sms, mail och telefonsamtal under alla dessa månader. De har varit till stor hjälp när allt känts helt hopplöst. Tyvärr har jag inte orkat svara på alla, men jag hoppas att det ska kunna bli en ändring på det nu. Det börjar kännas lite som om jag skulle kunna börja leva ett någorlunda normalt liv igen.
Under den här tiden har jag upptäckt mycket som skulle kunnat göras bekvämare när det händer tråkiga saker. Varje kommun borde ha en avdelning dit man kunde vända sig och få hjälp med alla papper som bara ramlar över en när man blir lämnad ensam. En anställd där skulle ha en lista på allt som ska göras vid sådana här tillfällen så inget glöms bort. Det är så mycket som ska ordnas med avslutning av abonnemang eller överflyttning av diverse försäkringar. Tyvärr är inte alla instanser så hjälpsamma utan räknar med att man själv ska känna till det mesta. Jag har tack och lov mina barn som hjälpt mig mycket, men så ser det inte ut för alla.
Ett stort orosmoment för mig har varit huset. Det är alldeles för stort för att jag själv ska klara av det. Jag kontaktade en mäklare och hade turen att få tag på en mycket effektiv dam. Det har varit åtta visningar av huset och då körde jag hemifrån så att mäklaren själv kunde ta hand om de som var intresserade. Inför varje visning skulle hela huset städas och trädgården fixas så det såg inbjudande ut. Som tur var så hade jag sedan en tid tillbaka tömt källaren nästan helt och paketerat mycket i lådor, som nu förvarades i garaget. Det konstiga är att fastän jag inte var nere i källaren så blev det dammigt och spindelväv dök upp lite här och var. Det påstås att det ska vara bra om man har spindlar i huset för det betyder att där inte är någon fukt. Det är klart bra att slippa fukt, men jag skulle gärna slippa spindlar med.
Det har varit många som varit på visningarna och en hel del har varit väldigt intresserade, men tyvärr är bankerna ganska restriktiva när det gäller att bevilja lån. Ibland kändes det helt hopplöst. Till sist löste det sig ändå för en av intressenterna och kontraktet skrevs i fredags eftermiddag. Vilken underbar känsla! Jag hade dessutom turen att få en köpare som var väldigt omtänksam. I källaren står fortfarande ett jättestort snickarbord och lite hobbyhyllor. Han sa, att det jag inte ville ha med när jag flyttade kunde jag lämna kvar....både i hus, garage och förråd. Det han hade nytta av behöll han, och resten forslade han själv bort. Jag trodde först jag hört fel, men det stämde.
Dessutom tyckte köparen att det var onödigt att jag städade överallt eftersom de skulle måla och göra vid i hela huset. Nu var jag helt säker på att jag hallucinerade. Visserligen hade jag tänkt anlita en städfirma, men nu sparade jag de tusenlapparna.
Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet, men jag har hyrt ett större förråd där jag kan magasinera mina möbler och lådor. Jag ska lämna huset den 1 sep och då flyttar jag in hos Ulrika och hennes familj i Ängelholm. Förhoppningsvis har jag snart ett eget krypin att husera i. Dröjer det för länge får jag väl ge mig ut på världsturné, som vi diskuterat tidigare.
