Väntan är över

Tack för alla hälsningar under min väntan på svar från Lund. Nu har det kommit, och det visade sig vara helt normalt. Så skönt! Det betyder att jag gått och oroat mig flera veckor i onödan. Sånt kan göra mig rejält irriterad. Nåja, det är bara att lägga det bakom sig och tänka på nåt roligare. 

Sista dagarna har jag hållit på med styrketräning. Jag håller på att möblera om i mitt hobbyrum (vilken gång i ordningen har jag ingen aning om) för att få det så det påminner mer om det jag hade i Åstorp. Även om detta rummet är betydligt mindre ska det gå att fixa, tror jag. I varje fall tänker jag försöka. Jag har tre bokhyllor i rummet som jag staplar tyg, garn och annat hobbymaterial på. Inför omändringen var jag tvungen att tömma samtliga hyllor för att kunna flytta runt på dem. Jag märker att ork och energi har minskat med åren så det tar en evinnerlig tid, men tid har jag gott om så det är egentligen inget problem. Det bästa med att vara pensionär är att ifall jag inte känner för att ”jobba” en dag så tar jag ledigt. Jag brukar aldrig få avslag på min ledighetsansökan. 

I morgon ska jag gå och rösta. Jag tycker det är bekvämare att göra det redan nu än att vänta till valdagen när det ofta är knökafullt med folk i lokalerna. Jag kan rösta på biblioteket här i sta’n. 

Sen tänker jag ta mig till Soso, en liten gatstump som egentligen hör till Storgatan, som går genom centrum. 

Den här lilla biten heter Södra Storgatan och då blev det så småningom Soso, kanske en blinkning mot Soho i London. Här har samlats en hel del hantverkare och kläd-och tygbutiker. 

Det är en väldigt charmig del av Storgatan med gamla hus och innergårdar där man hittar mindre butiker. 

Elskåpen är tjusigt dekorerade. 

                                         Bänkarna som står längs med gatan är väldigt färgglada.

Här finns även Mormor Olgas café och vid sidan om ligger Ostbutiken. De har en innergård tillsammans där man kan sitta och äta eller fika när det är fint väder. Ostbutiken besöker jag lite då och då. De säljer inte bara en massa olika ostar utan även bröd, marmelader och kryddor. Att gå in där är som att åka till Ikea; man hittar alltid något man känner är absolut nödvändigt att köpa. 

Det serveras även lunch i den här butiken. Det finns alltid en soppa på menyn, men olika för varje vecka. När jag är klar med röstningen ska jag gå dit och beställa dagens soppa, vad det nu kan vara denna veckan. Det blir en överraskning.

Inget riktigt inlägg

Tankarna far runt i huvudet på mig och det blir inget vettigt av det. I morgon ska jag åka till Lund för biopsin. En fördel är att jag inte behövt vänta så länge. Ulrika följer med mig till mottagningen och det känns tryggt. Jag är livrädd för stick av alla de slag. Det kvittar om det är av sprutor eller getingar. Det är precis lika illa. Har ingen aning ifall det dröjer länge innan jag får veta resultatet, för jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Jag tar en liten paus tills jag städat bort alla hjärnspöken.

Bortkastad tid

Det är något som inte stämmer. Senaste tiden har det blivit ganska mycket fotbollstittande för min del, och det hör inte till vanligheterna. Jag följde inte VM så noga. Jag läste inte ens reportagen i tidningen, men eftersom jag äter middag hos min dotter på helgen och Rasmus också dyker upp där då går det inte att undvika att bli lite uppdaterad. De abonnerar på sportkanaler för att inte missa något och TV:n är oftast påslagen när jag kommer dit....och det visas alltid sport.

Rasmus åkte till Norrköping när HIF skulle spela där, så Bo och Ulrika kom till mig för att äta middag. Givetvis ville Bo titta på matchen när vi ätit klart. Det händer ytterst sällan att jag ser en hel fotbollsmatch från början till slut, men nu fanns ju chansen att jag skulle kunna få syn på Rasmus på läktaren. Jag stirrade på TV- rutan under två halvlekar helt i onödan. Inte syntes Rasmus i rutan. Det var 90 helt bortkastade minuter.

När jag sen var ensam på kvällen letade jag upp en kanal som visade deckare. Jag var tvungen att kolla deckare hela natten för att få tillbaka skärpan på TV-skärmen. Det är bara till att konstatera att sport är inte nyttigt för min TV.

Minskning

Jag har börjat på en gin och tonic-diet. 

Än så länge har jag tappat två dagar.

Bakvänt

  + 1 år

 Igår blev jag en bakvänd 18-åring, men jag kan inte påstå att jag känner mig så bakvänd. Faktum är att jag är ganska nöjd med de färdigheter jag har. Visst märker jag många gånger att jag har tummen mitt i handen, men det går inte att vara bra på allt. Ända sedan jag var tonåring har jag tyckt om att prova på olika saker. Uttrycket att "man vet inte om man klarar av något förrän man testat," tycker jag är toppen. Det är aldrig fel att prova på något nytt. Helt plötsligt upptäcker man kanske en ny hobby? 

När jag var yngre anmälde jag mig till många olika slags kurser. Jag har provat på keramik, oljemålning, batik, tygtryck, modeteckning och mycket annat. Det är inte bara det att man får lära sig något nytt. Man blir dessutom bekant med många nya människor med samma intresse. Nu är det väldigt längesen jag var med på någon kurs. Till hösten brukar det skickas ut broschyrer om vad som erbjuds. Jag får vara uppmärksam och se om jag kan hitta något intressant.

På biblioteket här i sta´n kan man gå på en hel del föreläsningar och konstutställningar. Har jag tur kommer det att vara något som känns lockande i höst. En del gånger har jag inte varit så väldigt engagerad i ämnet, men en bra föreläsare kan få nästan vem som helst intresserad. Det är en konst att kunna fånga åhörarnas intresse.

Att bara strosa runt till olika platser i Ängelholm är minst lika roligt som en föreläsning. Det finns många ställen jag fortfarande inte besökt. Jag brukar leta efter information på biblioteket och sen tar jag mig till de olika platserna för att se dem i verkligheten. I regel finns det alltid en spännande historia förknippad med varje plats. Det är lätt att bli "hemmablind" och inte se tjusningen i det som finns nästan mitt framför näsan och det vill jag undvika.

Förklädd terrorist

Idag blir det inte så mycket resande för min del längre, men ibland tänker jag tillbaka på alla konstiga situationer man kunde hamna i. Sen jag överlämnade min bil till Rasmus har jag skaffat mig privatchaufför…två stycken t.o.m. Vill jag åka buss är det helt gratis inom Ängelholms kommun och järnvägsstationen ligger på 20 minuters gångavstånd så möjligheterna till att resa finns kvar. Det är mer att jag blivit lite bekväm med åren.

När Ulrika gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn bodde hon tillfälligt i Helsingör, för det blev betydligt enklare att pendla därifrån till skolan. När hon var nyinflyttad åkte jag över några kvällar i rad för att hjälpa henne komma i ordning med möbleringen.

Det blev ganska sent när jag åkte hem igen till Helsingborg, och tulltjänstemännen stod på plats när jag gick av färjan. Efter några kvällar blev jag invinkad och de ville titta i min väska. Då kan jag säga att jag var glad att jag inte blev "haffad" kvällen innan, för då hade jag en hammare i min väska. Jag hade nämligen åkt över med hammare och x-krokar för att sätta upp tavlor i Ulrikas lägenhet så det blev lite hemtrevligt.

När det gäller flygresor är säkerhetskontrollerna betydligt strängare. Här är det inte tal om några stickprovskontroller, och det tycker jag är jättebra. När Zoé var liten åkte jag ofta till Luxemburg för att vara barnvakt. Då var jag noga med att inte packa ner något vasst i handbagaget. För det mesta hade jag alltid något handarbete med mig när jag åkte….oftast var det något plagg jag höll på att sticka och det checkade jag alltid in. Jag ville inte bli känd som "terroristmormorn som fastnade i säkerhetskontrollen med stickor nr. 4 i handbagaget."

O

Det brukade flyta lugnt i Köpenhamn när gick genom den där "pipbågen", och det borde det göra också. Jag hade aldrig något förbjudet varken på mig eller i handbagaget. När jag skulle åka hem packade jag på samma vis och tänkte att det är bara till att promenera igenom och se världsvan ut. Så fel jag hade! Väskan och jackan åkte genom utan problem, men när jag gick genom bågen så pep den och jag tror nästan det var lampor som blinkade i den också. Man kunde nästan tro att de fått jackpot i säkerhetskontrollen. En allvarlig dam kom genast och tog mig i armen, och jag fick sätta mig ner och ta av skorna, som sedan kördes genom röntgen igen utan att det lät nåt. Då fick jag resa på mig och det blev kroppsvisitering...utanpå kläderna. 

Det fanns inget extra på mig som inte skulle vara där förutom bilringarna runt midjan. Jag fick ta mina pinaler och vandra vidare, men jag var ändå glad att de var så uppmärksamma. Även den mest timida gamla dam kan faktiskt vara en förklädd terrorist.

Tänk positivt!

Ibland känner man sig riktigt deppig och det känns som man helt tappat fotfästet. Då gäller det att se det från den ljusa sidan.

När man nått botten har man åtminstone fast mark under fötterna.

Gäääääsp!!!!!

I måndags var det sjusovardagen. Det är en dag som verkligen är värd att firas, tycker jag. Själv tillhör jag den exklusiva skara som gillar att sova länge på morgnarna. Det påstås att om man sover länge den här dagen blir man trött ett helt år framåt. För ovanlighetens skull steg jag upp redan kl. 8 i måndags för jag hade en tid att passa på förmiddagen. Det måste betyda att jag kommer att vara jättepigg ett helt år framåt. Det låter lovande. Mellan åren 1680 och 1901 fanns sjusovardagen med i almanackan. Varför den togs bort förstår jag inte alls.

 

Sjusovardagen handlar egentligen inte om alla morgontrötta utan är tillägnad sju kristna helgon från Anatolien. Enligt legenden levde sju kristna män omkring år 250 i Efesos i det nuvarande Turkiet. Kejsar Decius lät bygga ett avgudatempel i staden och hotade att döda alla som inte dyrkade i det. De sju männen delade då ut sina ägodelar till de fattiga i staden och gömde sig i en grotta. Där la de sig ner för att sova. När kejsaren fick reda på detta lät han mura igen grottan, men två män skrev ner deras liv och martyrium och la in skriften mellan stenarna. 

Efter ca 200 år bröt murare upp grottöppningen för att bygga ett stall, och de sju sovarna vaknade till liv igen. De trodde att de bara sovit en natt och en av dem gick ner till staden för att köpa bröd. När han försökte betala med sina gamla mynt trodde befolkningen att han hittat en skatt. Det väckte stor uppståndelse när borgmästaren fick veta detta och de följde med till grottan där de fann brevet. Kejsaren kom dit och efter att männen talat med honom dog de. 

Det finns även ett litet djur som heter sjusovare. Den påminner om en ekorre men hör till familjen sovmöss. Den ligger i dvala från  november fram till maj. Det skulle jag också kunna tänka mig för då slapp jag ifrån den skånska vintern.

Oproffsigt bemötande

Jag går två gånger i veckan och får omlagt såret på mitt ben. Det upptäcktes en knuta vid sidan om och idag var det dags för läkaren att inspektera. Han visste inte vad det var utan skrev en remiss för biopsi. Det blir troligtvis inom det snaraste. Sen sa det nötet (ursäkta, men jag kan inte komma på nåt bättre namn): -"Ja, sen får vi hoppas att det inte är något fanskap, på ren svenska.” Säger man så till en orolig patient? Han kanske trodde han var rolig, men där misstog han sig grovt. Jag brukar kunna se det komiska i det mesta, men inte denna gången. Jag blev bara orolig och aningen chockad. Det var inget jag hade förväntat mig att få höra.

Så fort jag fått svar på biopsin ska jag byta VC. Detta var droppen. Han har tidigare skrivit ut medicin till mig som det står i journalen att jag är allergisk mot. Det gäller att vara uppmärksam. I julas satte han ut en medicin jag tagit i över ett år utan att tala om för mig att jag måste trappa ner sakta. När jag började må dåligt läste jag på nätet att man fick absolut inte sluta tvärt med just denna medicinen, för då kunde man få nåt liknande abstinensbesvär. Dessutom rekommenderades medicinen definitivt inte till äldre patienter.

Det går inte att ha förtroende för en sådan läkare. Han är lika gammal som jag så han borde vara pensionerad för länge sen. Det finns många äldre som är helskärpta,  men det finns också många som definitivt inte borde få fortsätta jobba. Som läkare måste man vara extremt kunnig och känna till alla nyheter inom området. Dessutom är det helt nödvändigt med social kompetens. Ett bra bemötande på en vårdcentral är A och O. Man går dit för att man är orolig för sin hälsa och vill då inte höra några skrämselprofetior. En läkare ska bara berätta fakta och inte slänga ur sig antaganden som en slags spågubbe.

Konstaterande

Jag är alldeles för ung för att vara så här gammal.

Den känslan har jag haft länge.

Torsdagsblogg

Nu har det tyvärr blivit en oplanerad paus igen. Jag gillar inte sånt. Det är bäst när allt flyter på som vanligt. VC skickade iväg mig till ett ”hjärtligt” besök på akuten. Där tillbringade jag många timmar på en smal, hård brits. Varför måste de vara så smala? Det går ju inte ens att vända sig på sidan utan att man far i golvet. Det påminner lite om att ligga i en hängmatta. Jag blev grundligt undersökt och det togs många prover. Till sist kom de fram till att jag kunde få åka hem. 

I morgon ska jag till ögonläkaren och nu hoppas jag att allt är bra så jag äntligen kan beställa tid hos en optiker. Jag är så trött på denna ”Londondimma”. Jag fixar att gå ut och promenera för jag ser var jag går, men jag kan inte läsa något. Mina gamla glasögon har inte den styrkan som passar min syn nu efter operationen. Det är egentligen bara min iPad som jag kan läsa något på.

Det blir problem när jag går och handlar. Jag kan inte läsa vad det står på paketen, så jag får hålla mig till de varor jag känner igen. Ofta kan jag inte laga till det jag planerat eftersom jag fått fel ingredienser med mig hem.

Vi har riktigt mänskligt väder just nu. Vilken skillnad några grader upp eller ner kan göra. När man ser på video eller film går det ju att ”frysa” bilden. Jag önskar man kunde göra likadant med vädret som vi har nu.

Akutbesök

För någon månad sedan märkte jag att jag hade en liten hård knöl på benet, men eftersom jag inte hade något besvär av den, så glömde jag bort det. Jag märkte förstås att den blev lite större efter en tid. Förra veckan satte den fart att växa något enormt på bara några dagar. Det blev som en liten bula. Det såg ut som jag hade en kulformad knapp där och den var röd och öm. Jag ringde VC och fick en tid till igår eftermiddag.

Även om det bara är en kort promenad dit kände jag mig helt utmattad när jag kom fram på grund av värmen. Det var onödigt varmt. Inne på VC var det däremot svalt och skönt. Det talas mycket om återvinning och att man inte ska slänga saker i onödan. Det hade VC verkligen tagit till sig. Jag valde en tidning från tidningsstället och satte mig för att läsa medan jag väntade. Den var från december i fjor. Det kändes riktigt svalkande att läsa om julpyssel och julmat.

Läkaren tog bara en snabb blick på mitt ben innan han konstaterade att det var en böld. Antibiotika skrevs ut som jag ska ta i tio dagar. Han sa, att hade jag tur så skulle det räcka med medicinen för att bölden skulle försvinna. Annars skulle han bli tvungen att skära i den. Måtte det vara en dunderkur han skrivit ut till mig!

I balkonglådan

Rasmus berättade att det är mer än 1 år sedan han flyttade in i sin lägenhet. Tiden går verkligen fort. Han har själv renoverat den och har en del småsaker kvar att göra. Det är fördelen med en bostadsrätt. Jag får inte ändra på någonting i min lya, och jag hade inte klarat av det heller för den delen. Jag får hålla mig till att möblera om här. 

Rasmus lägenhet är en tvårummare med klädkammare och stor balkong. Han skickade en bild för att visa att han tillverkat en balkonglåda i koppar på sitt jobb. Jag blev lite konfunderad när jag såg vad han planterat i den. Gräs! Nu var det inte vilket slags gräs som helst. Det var en kvadratdecimeter av gräsmattan från HIF: s hemmaarena Olympia i Helsingborg.

Efter 15 år hade nu bestämts att fotbollsplanen skulle få en hybridgräsmatta i stället. Ledande personer tyckte det var en bra idé att låta fansen få ett litet minne med sig hem. Gräsmattan delades in i bitar om 10x10 cm och paketerades i plastpåsar med en lapp om hur den skulle skötas.

Det var många som nappade på erbjudandet och efter sista hemmamatchen ringlade kön lång med ”gräsfantaster”. Rasmus berättade att han vattnar den varje dag, och det kan behövas i denna värmen. Den växer mycket och en grässax har inhandlats för att klippa den varannan dag.  Det ska bli riktigt spännande att se vad det blir av det här HIF-gräset. Om Rasmus i framtiden skaffar sig ett eget hus med trädgård har han ju redan nu början till en gräsmatta.

V.I.P.

Alla kan inte vara superstjärnor.

Några måste stå vid sidan och hurra och vinka när jag åker förbi.

Den som spar han har

När min son var liten ville han ha en hamster. Det fick han och han döpte den till Piff efter Piff och Puff i Kalle Anka-avsnittet med julgranen. Piff bodde i en liten bur och Peter tyckte det var kul att tita på när han stoppade in frön i kinderna så de blev som ballonger. Det fanns alltid gott om mat i buren, så egentligen behövde den lille hamstern inte samla på sig så mycket och gömma undan. Det är väl därifrån vi fått ordet hamstra. 

På TV har jag sett några avsnitt som visar personer som verkligen hamstrar saker. Det är inte så att de har en hobby så det bara är en sorts grejer de plockar hem. Nej, de samlar på i stort sett allting, och ingenting som finns kvar i huset sen åratal tillbaka slängs. Här är det inte samlarmani det handlar om utan det är en sorts sjukdom. I regel bor de här personerna på landet eller i mindre samhällen och de har nästan alltid ett eget hus. Det är nog förutsättningen för att man ska kunna samla som de gör. Alla rum från källaren och upp är belamrade. Ibland har de t.o.m. svårt att ta sig fram till sin säng. Köket brukar vara en sanitär olägenhet. 

TV-teamet ställer upp med psykolog och personer som kan hjälpa till att plocka bort saker och de sätter sätter också dit containrar. Det är inte det lättaste jobbet för dem. I regel är den de är där för att hjälpa inte alltid med på noterna. Anhöriga, som tidigare försökt förbättra för sin släkting, ställer upp även nu. Efter långa förhandlingar brukar det ändå sluta med att huset töms och det går inte att känna igen från första gången man såg det.

Jag är nog själv lite av en hamster. Jag har under årens lopp samlat på en hel del olika saker som miniserviser, fingerborgar, miniskor och plåtburkar. Burkar i alla storlekar och former är perfekta att förvara mindre saker i. Det blir som att jag förenar nytta med nöje. I mitt syrum har jag en hel del plåtburkar som jag samlat på mig under åren. 

I den största burken har jag vita skoband, som jag använder till när jag syr babyskor. De två andra innehåller öljetter i olika färger och storlekar.

De här "rokokoburkarna" gömmer träpärlor och osorterade knappar.

Rosita Wachtmeisters målningar har jag alltid tyckt om och jag kunde inte låta bli att köpa den här kattburken när jag såg den på en loppis.

Jag var tonåring i slutet av 50-talet och början på 60-talet, så burken med James Dean väcker många kul minnen till livs. Väskan har innehållit godis, men nu har jag fyllt den med skärpspännen.

En gång fick jag en flaska champagne i en mycket tjusig förpackning. Champagnen är slut men burken finns kvar. Den lilla dockburken rymmer strassnitar.

 Jag gillar den annorlunda formen på dessa två burkar och motiven påminner om gammaldags bokmärken.

Två av burkarna har samma motiv men olika storlek. Den art-deco-inspirerade saknar lock. men kommer ändå till användning som förvaring för rundstickor.

Den här asken är så långt från plåt man kan komma, men jag måste ta med den ändå. Det är en pappförpackning som har innehållit nylonstrumpor. Nylonstrumpor var ett dyrt kapitel förr. När jag flyttade till Åstorp för drygt 65 år sen fanns en manufakturaffär, som det så fint hette, i samhället. Damen som ägde affären tog emot nylonstrumpor för "uppmaskning". Eftersom strumporna var så dyra, så var det vanligt att lämna in dem för lagning. Jag minns hur min mor ibland gick dit med strumpor när det "hade gått en maska". Lagningen var så skickligt gjord så strumporna såg ut som nya efteråt.

Vid sidan om bron

Rönneå slingrar sig genom Ängelholm och det finns många broar i staden som går över ån. Det finns även många parker här och alla har så fina planteringar. De pyntas extra inför alla helger och andra dagar eller veckor som bör uppmärksammas. Över huvud taget tycker jag det görs mycket för att staden ska kännas inbjudande. Häromdagen passerade jag en av alla broar och precis när jag gått över den upptäckte jag en liten trappa som gick ner mellan några höga buskar. Det var inte så lätt att se vad som fanns där, men jag blev givetvis nyfiken. 

Ulrika och jag bestämde oss för att undersöka detta lite närmare en dag hon var ledig. Då såg vi att det var en liten plantering som ingen av oss kände till sen tidigare. Fastän den var placerad precis intill en av infarterna till Ängelholm så syntes den inte så bra från gatan, och definitivt inte när man kom åkande i bil. Det kändes lite som att komma in i en hemlig trädgård. Höga buskar växte hela vägen runt så det var nästan helt insynsskyddat. Bänkar var utplacerade på många ställen och det var så skönt att sitta där och njuta av stillheten mitt i sta´n. Jag tog reda på att den här vackra platsen heter Rosentäppan. 

Precis när vi kommit ner för trapporna såg vi en liten damm. Ulrika hade kameran med sig och jag bara pekade på det jag ville ha fotograferat, sen skickade hon över alla bilder till mig. Jag har sen lång tid tillbaka insett min begränsning som fotograf.

K

Mittemot dammen stod en staty med titeln Docka vid näckrosdamm.

Växterna var tätt placerade och det fanns inte en tillstymmelse till ogräs någonstans.

Jag tog ett foto inifrån parken ut emot bron och vägen som leder in till centrum. Att bo i en liten stad är mysigt. Nästan allting är på promenadavstånd.

Lyssna noga!

 

Så fort jag ser en bit choklad hör jag två röster inne i mitt huvud. 

Den ena säger:-"Ät den!" och den andra säger:-"Hörde du? Du skulle äta den!"

Hippopotomonstrosesquipedaliofobi

 

Man borde inte hänga upp sig på saker och ting, men ibland är det svårt att låta bli. Eftersom jag gillar grammatik är det ofta ord och uttryck som kan få mitt blodtryck att stiga. Det långa ordet jag skrivit är den ironiska och lite skämtsamma benämningen på fobin för långa ord. Då är detta knappast ett passande namn. Bara genom att läsa eller höra ordet så utlöses fobin. Hur tänkte man då? Jag hörde en sketch med Fredrik Lindström där han undrade över just fenomenet med ord som inte passar in riktigt. Ta läspning. t.ex. De enda som inte kan uttala det här ordet riktigt är just de som läspar. Precis som läs-och skrivsvårigheter...dyslexi. Det ordet kan vem som helst ha svårigheter att läsa.

Världens längsta platsnamn har 85 bokstäver. Det är namnet på en kulle i Nya Zeeland. Tack och lov så kallas kullen för Taumata, men det finns en skylt med hela namnet. Världens längsta ord lär vara det engelska ordet för proteinet titin. Det innehåller 189 819 bokstäver. 

Motsatsen till alla de här långa orden är förkortningar, som är så populära idag. De är inte alltid så lätta att förstå. I stället för att gissa sig till betydelsen kan man kolla i en speciell ordlista. Här följer ett litet utdrag från den.

Backup - ligga på mage

E-post - långsammare än både A-post och B-post

Fildelning - en 1/2 liter var

USB - landet som kommer efter USA

Bluetooth - hos den som ätit blåbär

Hemsida - gavel på huset

Internminne - anekdot från Kumla

Pust, stånk och stön

 

Jag tycker om värme i lagom dos, men det är definitivt inte lagom dos nu längre. Hela förra veckan var det runt 30 grader här. Det är absolut inte nyttigt för hälsan. Jag satte klockan på alarm så jag kunde gå och handla innan det blev outhärdligt hett. Som tur är öppnar min matbutik redan kl. 7 och då var jag där och hängde på låset. Inne i butiken var svalt och skönt, så handlingen var snabbt överstökad. Kvickt in med varorna i kyl och frys när jag kommit hem och sen hoppade jag i säng igen och fortsatte min skönhetssömn. 

Förr i tiden hade vi fyra årstider i Sverige. Vart har de tagit vägen? När jag var barn visste man att i april började våren komma så sakta och hela maj var en ljuvlig vårmånad. Jag instämmer i sången : ” Sköna maj välkommen!”. 

Sommarlovet började i juni och sträckte sig fram emot slutet av augusti. Det var sol och varmt, men en skön värme. Det enda året jag minns som lite speciellt var 1955. Då var det verkligen varmt! Hur många grader det var minns jag inte, men jag minns att jag bröt armen under sommarlovet. På lasarettet sa doktorn att de hade haft många både arm och benbrott den sommaren. Om det hade något samband med värmen vet jag inte, men det verkade lite underligt.

Den enda årstid som fortfarande lever upp till namnet är hösten. Det börjar bli lite svalare och löven ändrar färg. Det blir rena färgexplosionen i naturen. Löv, bokollon och kastanjer ramlar ner på marken. När mina barn var små gick vi alltid in i skogen och plockade med oss hem lite av varje. När jag sen började jobba på Fritids fortsatte jag på samma vis. Jag måste erkänna att det fortfarande kliar lite i fingrarna när jag ser så mycket som ligger på marken i parker och på trottoarer. Det är som en hobbybutik med halvfabrikat…helt gratis. 

Vintern, åtminstone här i Skåne, är ingen vinter i egentlig mening. Kallt kan det bli förstås, men nederbörden kommer mycket sällan i form av snö, som den gjorde när jag var barn och även när mina egna barn var små. Under ”vintermånaderna” blir det mest regn, frost och bilolyckor. Många bilförare har alldeles för höga tankar om sin egen körförmåga. Det kom snö, rejält med snö, vintern 1979. Hela södra Skåne var igenkorkat och det gick inte att ta sig fram på vägarna. Jag förstår inte varför det alltid måste vara sådana ytterligheter när det gäller vädret. Varför kan det inte vara lagom? Sverige påstås vara landet Lagom. Det enda som inte är lagom här är vädret.