V.I.P.

Alla kan inte vara superstjärnor.

Några måste stå vid sidan och hurra och vinka när jag åker förbi.

Den som spar han har

När min son var liten ville han ha en hamster. Det fick han och han döpte den till Piff efter Piff och Puff i Kalle Anka-avsnittet med julgranen. Piff bodde i en liten bur och Peter tyckte det var kul att tita på när han stoppade in frön i kinderna så de blev som ballonger. Det fanns alltid gott om mat i buren, så egentligen behövde den lille hamstern inte samla på sig så mycket och gömma undan. Det är väl därifrån vi fått ordet hamstra. 

På TV har jag sett några avsnitt som visar personer som verkligen hamstrar saker. Det är inte så att de har en hobby så det bara är en sorts grejer de plockar hem. Nej, de samlar på i stort sett allting, och ingenting som finns kvar i huset sen åratal tillbaka slängs. Här är det inte samlarmani det handlar om utan det är en sorts sjukdom. I regel bor de här personerna på landet eller i mindre samhällen och de har nästan alltid ett eget hus. Det är nog förutsättningen för att man ska kunna samla som de gör. Alla rum från källaren och upp är belamrade. Ibland har de t.o.m. svårt att ta sig fram till sin säng. Köket brukar vara en sanitär olägenhet. 

TV-teamet ställer upp med psykolog och personer som kan hjälpa till att plocka bort saker och de sätter sätter också dit containrar. Det är inte det lättaste jobbet för dem. I regel är den de är där för att hjälpa inte alltid med på noterna. Anhöriga, som tidigare försökt förbättra för sin släkting, ställer upp även nu. Efter långa förhandlingar brukar det ändå sluta med att huset töms och det går inte att känna igen från första gången man såg det.

Jag är nog själv lite av en hamster. Jag har under årens lopp samlat på en hel del olika saker som miniserviser, fingerborgar, miniskor och plåtburkar. Burkar i alla storlekar och former är perfekta att förvara mindre saker i. Det blir som att jag förenar nytta med nöje. I mitt syrum har jag en hel del plåtburkar som jag samlat på mig under åren. 

I den största burken har jag vita skoband, som jag använder till när jag syr babyskor. De två andra innehåller öljetter i olika färger och storlekar.

De här "rokokoburkarna" gömmer träpärlor och osorterade knappar.

Rosita Wachtmeisters målningar har jag alltid tyckt om och jag kunde inte låta bli att köpa den här kattburken när jag såg den på en loppis.

Jag var tonåring i slutet av 50-talet och början på 60-talet, så burken med James Dean väcker många kul minnen till livs. Väskan har innehållit godis, men nu har jag fyllt den med skärpspännen.

En gång fick jag en flaska champagne i en mycket tjusig förpackning. Champagnen är slut men burken finns kvar. Den lilla dockburken rymmer strassnitar.

 Jag gillar den annorlunda formen på dessa två burkar och motiven påminner om gammaldags bokmärken.

Två av burkarna har samma motiv men olika storlek. Den art-deco-inspirerade saknar lock. men kommer ändå till användning som förvaring för rundstickor.

Den här asken är så långt från plåt man kan komma, men jag måste ta med den ändå. Det är en pappförpackning som har innehållit nylonstrumpor. Nylonstrumpor var ett dyrt kapitel förr. När jag flyttade till Åstorp för drygt 65 år sen fanns en manufakturaffär, som det så fint hette, i samhället. Damen som ägde affären tog emot nylonstrumpor för "uppmaskning". Eftersom strumporna var så dyra, så var det vanligt att lämna in dem för lagning. Jag minns hur min mor ibland gick dit med strumpor när det "hade gått en maska". Lagningen var så skickligt gjord så strumporna såg ut som nya efteråt.

Vid sidan om bron

Rönneå slingrar sig genom Ängelholm och det finns många broar i staden som går över ån. Det finns även många parker här och alla har så fina planteringar. De pyntas extra inför alla helger och andra dagar eller veckor som bör uppmärksammas. Över huvud taget tycker jag det görs mycket för att staden ska kännas inbjudande. Häromdagen passerade jag en av alla broar och precis när jag gått över den upptäckte jag en liten trappa som gick ner mellan några höga buskar. Det var inte så lätt att se vad som fanns där, men jag blev givetvis nyfiken. 

Ulrika och jag bestämde oss för att undersöka detta lite närmare en dag hon var ledig. Då såg vi att det var en liten plantering som ingen av oss kände till sen tidigare. Fastän den var placerad precis intill en av infarterna till Ängelholm så syntes den inte så bra från gatan, och definitivt inte när man kom åkande i bil. Det kändes lite som att komma in i en hemlig trädgård. Höga buskar växte hela vägen runt så det var nästan helt insynsskyddat. Bänkar var utplacerade på många ställen och det var så skönt att sitta där och njuta av stillheten mitt i sta´n. Jag tog reda på att den här vackra platsen heter Rosentäppan. 

Precis när vi kommit ner för trapporna såg vi en liten damm. Ulrika hade kameran med sig och jag bara pekade på det jag ville ha fotograferat, sen skickade hon över alla bilder till mig. Jag har sen lång tid tillbaka insett min begränsning som fotograf.

K

Mittemot dammen stod en staty med titeln Docka vid näckrosdamm.

Växterna var tätt placerade och det fanns inte en tillstymmelse till ogräs någonstans.

Jag tog ett foto inifrån parken ut emot bron och vägen som leder in till centrum. Att bo i en liten stad är mysigt. Nästan allting är på promenadavstånd.

Lyssna noga!

 

Så fort jag ser en bit choklad hör jag två röster inne i mitt huvud. 

Den ena säger:-"Ät den!" och den andra säger:-"Hörde du? Du skulle äta den!"

Hippopotomonstrosesquipedaliofobi

 

Man borde inte hänga upp sig på saker och ting, men ibland är det svårt att låta bli. Eftersom jag gillar grammatik är det ofta ord och uttryck som kan få mitt blodtryck att stiga. Det långa ordet jag skrivit är den ironiska och lite skämtsamma benämningen på fobin för långa ord. Då är detta knappast ett passande namn. Bara genom att läsa eller höra ordet så utlöses fobin. Hur tänkte man då? Jag hörde en sketch med Fredrik Lindström där han undrade över just fenomenet med ord som inte passar in riktigt. Ta läspning. t.ex. De enda som inte kan uttala det här ordet riktigt är just de som läspar. Precis som läs-och skrivsvårigheter...dyslexi. Det ordet kan vem som helst ha svårigheter att läsa.

Världens längsta platsnamn har 85 bokstäver. Det är namnet på en kulle i Nya Zeeland. Tack och lov så kallas kullen för Taumata, men det finns en skylt med hela namnet. Världens längsta ord lär vara det engelska ordet för proteinet titin. Det innehåller 189 819 bokstäver. 

Motsatsen till alla de här långa orden är förkortningar, som är så populära idag. De är inte alltid så lätta att förstå. I stället för att gissa sig till betydelsen kan man kolla i en speciell ordlista. Här följer ett litet utdrag från den.

Backup - ligga på mage

E-post - långsammare än både A-post och B-post

Fildelning - en 1/2 liter var

USB - landet som kommer efter USA

Bluetooth - hos den som ätit blåbär

Hemsida - gavel på huset

Internminne - anekdot från Kumla

Pust, stånk och stön

 

Jag tycker om värme i lagom dos, men det är definitivt inte lagom dos nu längre. Hela förra veckan var det runt 30 grader här. Det är absolut inte nyttigt för hälsan. Jag satte klockan på alarm så jag kunde gå och handla innan det blev outhärdligt hett. Som tur är öppnar min matbutik redan kl. 7 och då var jag där och hängde på låset. Inne i butiken var svalt och skönt, så handlingen var snabbt överstökad. Kvickt in med varorna i kyl och frys när jag kommit hem och sen hoppade jag i säng igen och fortsatte min skönhetssömn. 

Förr i tiden hade vi fyra årstider i Sverige. Vart har de tagit vägen? När jag var barn visste man att i april började våren komma så sakta och hela maj var en ljuvlig vårmånad. Jag instämmer i sången : ” Sköna maj välkommen!”. 

Sommarlovet började i juni och sträckte sig fram emot slutet av augusti. Det var sol och varmt, men en skön värme. Det enda året jag minns som lite speciellt var 1955. Då var det verkligen varmt! Hur många grader det var minns jag inte, men jag minns att jag bröt armen under sommarlovet. På lasarettet sa doktorn att de hade haft många både arm och benbrott den sommaren. Om det hade något samband med värmen vet jag inte, men det verkade lite underligt.

Den enda årstid som fortfarande lever upp till namnet är hösten. Det börjar bli lite svalare och löven ändrar färg. Det blir rena färgexplosionen i naturen. Löv, bokollon och kastanjer ramlar ner på marken. När mina barn var små gick vi alltid in i skogen och plockade med oss hem lite av varje. När jag sen började jobba på Fritids fortsatte jag på samma vis. Jag måste erkänna att det fortfarande kliar lite i fingrarna när jag ser så mycket som ligger på marken i parker och på trottoarer. Det är som en hobbybutik med halvfabrikat…helt gratis. 

Vintern, åtminstone här i Skåne, är ingen vinter i egentlig mening. Kallt kan det bli förstås, men nederbörden kommer mycket sällan i form av snö, som den gjorde när jag var barn och även när mina egna barn var små. Under ”vintermånaderna” blir det mest regn, frost och bilolyckor. Många bilförare har alldeles för höga tankar om sin egen körförmåga. Det kom snö, rejält med snö, vintern 1979. Hela södra Skåne var igenkorkat och det gick inte att ta sig fram på vägarna. Jag förstår inte varför det alltid måste vara sådana ytterligheter när det gäller vädret. Varför kan det inte vara lagom? Sverige påstås vara landet Lagom. Det enda som inte är lagom här är vädret.

Upprop

Välkomna till kursen "Det är lätt att stiga upp tidigt på morgonen". 

Vi träffas för gemensam frukost kl. 13.00.

En gammal barnvisa

Barnvisan "Huvud, axlar, knä och tå" (engelska: Head, Shoulders, Knees and Toes) kommer ursprungligen från USA. Man har kommit fram till att texten fanns redan 1912, men är inte helt säker på vem som skrev den. Visan sjungs ofta till melodin "There is a Tavern in the Town". Den svenska texten skrevs av Karl-Axel Elmquist på 1950-talet. Sången blev väldigt populär via scoutrörelsen och den är översatt till många språk.

Jag har sjungit den otaliga gånger tillsammans med mindre förskolebarn. De får på ett kul sätt lära sig namnen på kroppsdelarna och även röra på sig lite. Det som barnen gillade allra mest var att samma vers sjöngs om och om igen, så de lärde sig snabbt texten. Dessutom sjöngs visan fortare och fortare för varje gång och till sist gick det så snabbt att de hann inte med att göra rörelserna. Det brukade sluta med att man bara såg armviftningar och hörde en massa skratt.

Det finns en vuxenversion också: "Plånbok, glasögon, nycklar och mobil." Fast jag nöjer mig nog med att sjunga: "Glasögon, nycklar och mobil" för jag har mina betalkort i mobilskalet. Barnvisan är perfekt till ädregympa. Det är inga avancerade rörelser. Dessutom går den bra att använda när man ska på läkarbesök. Sjunger man den och gör alla rörelser glömmer man inte bort vad man behöver hjälp med hos doktorn. 

Just nu hade jag behövt hjälp med ögon, axel, knä och tå. Det har nämligen visat sig att jag fått infektion i det senast opererade ögat. Nu är det ögondroppar som gäller igen ett tag framöver. Axel och knä har jag artros i sen många år tillbaka och historien med tån är lång som en följetång. Det blev aldrig riktigt bra efter operationen.

Jag har fått den här melodin på hjärnan, men jag struntar i att göra rörelserna. I stället sätter jag mig i TV-fåtöljen och trycker på knappen så ryggstödet sänks och fotstödet höjs. Sen sitter jag där och nynnar för mig själv och tänker att allt ordnar sig säkert till sist.

Fotboll på TV

I lördags hände något som inte har hänt på nästan 15 år. Jag såg en hel fotbollsmatch från avspark till slutsignal. Senast det hände var när Rasmus var yngre och ofta ringde och ville vara hos mig över helgen. Då var det alltid fotboll som gällde, och även om jag inte var så intresserad på den tiden heller, så var det ändå kul att titta på matcherna tillsammans med honom. Han agerade kommentator och hans humoristiska referat fick mig att gilla fotboll. Han kunde förklara lite för mig vad som hände och varför domaren blåste. Alla de kunskaperna är som bortblåsta idag.

Tidigare på eftermiddagen såg jag ett reportage från Houston om den berömda holländska supportermarschen (Orange Fanwalk). Det är en tradition där tusentals supportrar klädda i orange vandrar genom gatorna i värdstaden innan fotbollsmatchen. Den är känd för att deltagarna dansar, festar och marscherar tillsammans till arenan, ofta ledda av den ikoniska dubbeldäckarbussen. 15 000 supportrar gick den 4 km långa sträckan fram till arenan.

Jag gillar verkligen den orange matchdräkten. Spelarna syns så tydligt och de matchar gräsplanen perfekt.  Givetvis hoppades jag att Sverige skulle vinna, men eftersom de holländska spelarna hade den goda smaken att klä sig i orange kan jag acceptera förlusten. 

Jag rekommenderar alla ni som är intresserade av fotboll på riktigt att kika in hos BP och läsa hennes inlägg. Hon har en betydligt proffsigare syn på fotboll än vad jag har.

Gott om tid

 

Det är 1440 minuter på ett dygn.

Då kan jag med gott samvete ta en paus på 5 minuter.

Färgtema

Det finns färger som man blir extra glad av som t.ex. orange med alla sina nyanser från skarpt neonfärgat till milt aprikos. När jag var ung sa vi alltid brandgul och det var väl ingen speciellt populär färg, men jag har alltid gillat den. I tonåren köpte jag neonfärgade strumpor eftersom det var modernt då...det gällde både orange och neongrönt. De kallades för självlysande strumpor men jag har inget minne av att de lyste i mörker. 

Mitt hår är vad man kallar för "råttfärgat". Jag avundades alla som var naturligt rödhåriga, även om det på den tiden inte ansågs som något vackert. Som tur var gick det ju att ändra sin hårfärg och det gjorde jag ofta. Till en början testade jag i luggen. Vätesuperoxid gjorde att jag fick ljusa slingor och jag kände mig väldigt nöjd.

Efter en tid tyckte jag det var lite mesigt, så jag gick till en frisör som blonderade mitt hår. Jag var blondin en hel sommar.

Det var lite jobbigt när håret växte ut, för då märktes det väldigt tydligt, och jag färgade det så det åter blev lite mörkare.

Jag har haft olika rödbruna eller kopparfärgade nyanser i mitt hår.....

....och även lite åt det blonda hållet. 

När Hanna döptes för 9 år sedan hade jag precis varit hos frisören och färgat håret hasselnötsbrunt och det lutar åt att jag väljer den nyansen igen. Min "frissa" är väldigt skicklig. Hon ser direkt vilken hårfärg som passar mig och jag litar på henne till 100 %. 

Det är mysigt att gå dit och känna sig ompysslad.

Isabella x 2

I september i fjor berättade jag om en muralmålning här i Ängelholm. Den är 5,5 m hög. Det var en fransk konstnär som gjorde den. Hon höll på i tre dagar så jag hann gå dit många gånger och beundra hennes arbete. Bilden föreställde volleybollspelaren Isabella Haak, som spelat i Ängelholm tidigare. Hon hade tyvärr inte möjlighet att själv närvara vid invigningen, eftersom hennes italienska lag var fullt upptaget med matcher.

I förra veckan var hon däremot på plats och kunde beundra konstverket. Likheten är slående. En stor eloge till konstnären. Både Isabella och hennes syster Anna var på plats. Även Anna är en duktig volleybollspelare och spelar för närvarande för ett lag i USA. Systrarna är hemma för att spela två matcher för Sverige i European League. Matcherna spelades i Ängelholm och Sverige vann båda matcherna. Isabella fick inte oväntat pris som bästa spelare. I slutet av augusti är det dags för EM i Göteborg. Det är kul att kvinnliga idrottare uppmärksammas. Det är lite snedvridet på den fronten, tycker jag. Glädjande nog har ingen börjat klottra eller försöka på annat vis att förstöra konstverket. 

På tal om träning

 Det finns en grupp människor som är så viga att de kan stå upp och lägga ett ben bakom nacken.

Jag tillhör den gruppen som kan sitta och lägga båda händerna på knäna.

Igår gjorde jag inte mycket

Igår blev det en innedag för mig. När jag drog upp rullgardinerna på morgonen....eller fram emot förmiddagen såg jag att det hade regnat under natten för det var stora pölar på trottoaren. Fönsterrutorna hade fått sig en dusch. Visserligen hade nog en del av den gamla smutsen runnit bort, men det såg inte ett dugg bättre ut nu. Jag får snart beställa hit fönsterputsaren....Bo.

Det fortsatte vara mulet hela dagen men inget regn. Så plötsligt på eftermiddagen hördes en rejäl knall.  Det var väldigt kvavt dagen innan, så jag trodde det skulle bli åska då, men det blev visst en fördröjning. Det kom endast en knall och sen ljusnade det, men min lust att gå ut och promenera var helt borta. 

I stället tog jag fram iPaden och där hittade jag lite av varje som snart fick min hjärna att gå igång. Jag får en hel del mail om träning av någon underlig anledning. Motion är aldrig fel, men nu fick jag läsa om tips på smygmotion ifall man inte hade tid att ge sig iväg till gymmet. Men varför smyga? Det är väl inte förbjudet att träna hemma så det är därför det måste hållas hemligt?

Det fanns ett tips på hur man skulle göra när man pratade i mobilen. Det bästa var att stå upp och det var även viktigt att man rörde på sig under samtalets gång. Det föreslogs då att man vandrade runt i lägenheten som en osalig ande. Jag bor ensam så för mig är det inga problem, men det är värre för de som är några stycken i familjen. Då gäller det att ha klart för sig om det är högerregeln som gäller så det inte blir några kollisioner.

Ett annat tips var att göra en övning varje gång man gick in i köket, som t.ex. 10 knäböjningar......med eller utan hantlar. Förhoppningsvis har man inget på spisen då som håller på att koka över, för då får de där knäböjningarna gå i raketfart. Själv brukade jag förr träna stegklättring....av den enkla anledningen att jag krympt några cm. Det läggs till år men dras ifrån centimetrar. Jag är alltså inte lång och ståtlig längre utan kort och förtjusande. Efter det att jag ramlade huvudstupa nerför stegen en gång jag sorterade i mina garderober, är jag lite mer försiktig. Jag vill gärna känna fast mark under fötterna. 

Jag kikar in

Det har blivit ett långt oplanerat uppehåll här på bloggen som det tyvärr kan bli ibland, men nu mår jag betydligt bättre och hoppas jag kan fortsätta som vanligt. Jag har hunnit få opererat mitt andra öga under den här tiden och det känns skönt att ha det överstökat.

Under bloggpausen passade jag på att läsa bakåt i min blogg och upptäckte en hel massa ”knäppa” kommentarer som slunkit igenom innan jag installerade kommentarsgranskning. Jag har även fast jag inte skrivit nya inlägg på ett tag fått en hel del dumma kommentarer från personen som var upphov till att jag började med granskning. När de aldrig kom in på bloggen började personen kommentera inlägg längre bakåt i bloggen. Kanske i tron att granskningen bara gällde senaste inlägget? Vilken otur för den individen!

 Kommentarerna var rejäla personliga påhopp, svordomar och könsord. Inget som hör hemma i Blogglandia. Hur gärna jag än vill att kommentarerna ska komma in direkt, inser jag att det kommer inte att fungera. Tyvärr drabbar det ju alla ni bloggvänner som skriver trevliga och intressanta kommentarer, men jag hoppas ni har överseende med det.

Jag kom att tänka på den höga rhodedendronhäcken som vi hade i vår trädgård i Åstorp. En sommar hade getingar byggt ett bo i den. Det var inget som vi hade lagt märke till....inte förrän den dagen jag klättrade upp på stegen för att frisera häcken på toppen. Jag lyckades klippa rakt in i getingboet och det var inte populärt kan jag lova. De attackerade från alla håll och jag fick ta ett hopp ner från stegen och rusa in.Vi ringde till Anticimex och en man kom i heltäckande kläder från topp till tå och sprutade något in i boet så att alla objudna husockuppanter försvann. Jag önskar att det fanns nåt liknande Anticimex som jag kunde ringa och som fixade min blogg så all ohyra försvann.

Nu fick jag själv läsa genom inläggen och radera skräpet och det har tagit sin lilla tid. Jag hoppas det inte blir extra jobbigt att kommentera p.g.a. granskningskontrollen. Det skulle var kul och veta om det dyker upp en massa bilder att klicka i eller hur det ser ut när man kommenterar här. Hoppas ni vill berätta.

Det känns otroligt kul att börja skriva igen. Under pausen har jag hållit koll på er och är någorlunda uppdaterad när det gäller vad ni sysslat med.

Grundlurad

 

I fjor odlade jag cocktailtomater, men det var ingen alkohol i dem.

Det måste ha varit fuskplantor.

Morgonstund har inte guld i mund

Jag har använt ögondroppar i många år för mina ögon känns så torra. Det är som att ständigt ha grus i dem. Jag köpte Viscotears som har fungerat jättebra. Enda kruxet är att jag är jättedålig på att pricka rätt när jag droppar. Det hamnar minst lika mycket vätska på kinden som i ögat. Det har i och för sig ingen betydelse, för jag håller på tills det blir rätt och det är enkelt att köpa en ny receptfri tub när den gamla tagit slut.

Därför var jag aningen nervös inför hur jag skulle göra efter starroperationen. Att inte Viscotears alltid hamnade där det skulle var ok, men den här medicinen efter operationen var både mot inflammation och smärta, så det var viktigt att det blev rätt från dag ett. Jag behövde få droppat tre gånger om dagen i tre veckor fick jag veta. Jag berättade för min ögonläkare att jag var orolig, men hon lugnade mig och menade att det var inga problem alls. Väldigt många av deras patienter hade samma problem och det fanns hjälp att få. Så fort operationstiden var bestämd tog de kontakt med kommunen och sen blev jag uppringd av en dam därifrån. Hon förklarade, att någon skulle komma hem till mig tre gånger om dagen och droppa mina ögon. Nu kunde jag andas ut.

Det har fungerat jättebra hela tiden. Jag har träffat på många olika personer under de här två veckorna. Första besöket är mellan halv 8 och 8 på morgonen, sen blir det omkring kl 2 och på kvällen kl 8. Kvällstiden har varit enklast att vänja sig vid, för då är jag ändå inte särskilt aktiv. Eftermiddagstiden är lite besvärligare, för jag känner mig aningen låst att jag alltid måste hålla mig hemma mitt på eftermiddagen. Men det absolut värsta är morgonpasset. Eftersom de kan komma och ringa på dörren redan halv 8 har jag satt alarmet på 7 så jag hinner gå upp och klä mig. Vilken pina att behöva gå upp så tidigt! Jag är långt ifrån vaken då, men det rör sig trots allt bara om tre veckor, så det är överkomligt. Men jag måste erkänna att jag längtar till onsdag nästa vecka när jag slipper bli väckt av alarmet               

Jag har fortfarande inte fått någon operationstid för högerögat, men det blir förhoppningsvis snart, och sen blir det tre jobbiga veckor efteråt. Jag kan lugnt påstå att operationen och droppandet i ögonen har varit rena barnleken i jämförelse med att stiga upp i ottan. 

Ur halvamerikansk synvinkel

En av gångerna jag var i Dallas åkte vi till Fort Worth. Det är en gammal stad några mil söderut. Det kändes som att vara med i en Vilda Västern-film när man promenerade runt där. Det vimlade av män klädda i cowboyhattar och stövlar.

Gatunamnen var lite annorlunda mot hemma. Inte bara för att de var på engelska, men Knivgränd låter faktiskt lite läskigt. 

När det närmade sig lunch gick vi in på ett ställe och beställde hamburgare. Vi serverades den största hamburgare jag sett. Det var omöjligt att äta upp den. Två personer hade lätt kunnat dela på en portion. 

Varje dag föstes en stor hjord med longhorns genom staden. Det var många cowboys till häst som hjälptes åt. Longhorns är en lite ovanlig kreatursras. Man tror det är en blandning av spanska och engelska kor.  Alla djuren är rödbruna och har enormt stora horn. När det gäller fåglar pratar man om vingbredd men här handlar det om hornbredd. Det kan röra sig upp emot 2 m. Hornen ser nästan ut som ett cykelstyre. 

På ett ställe stod en sån här ovanlig kossa bunden och man kunde mot betalning få sitta på hennes rygg. För mig lät det inte alls lockande.

När jag opererades fick jag ett papper med förhållningsregler med hem och även ett litet visitkort, som jag inte tittade så noga på. Häromdagen fick jag syn på det igen och läste lite mer noggrant. Det var från företaget som levererat plastlinsen till mitt öga. Företaget finns i Fort Worth. Vilket sammanträffande! Min syn på vänsterögat blir bättre och bättre för varje dag, men jag har fortfarande inte fått syn på några longhorns på Storgatan. Det blir kanske inte förrän jag fått inopererat en Fort Worthlins i andra ögat också. Jag tror jag ska börja leta fram min cowboyhatt.