Ett gott råd

 

Starta inte på något som du inte kan skjuta upp till morgondagen eller dagen därpå.

Ibland är det bäst att inte starta alls.

Fartfyllt hjärta

 

Jag har haft besvär med hjärtflimmer från och till i snart tre år, men det har varit borta nästan ett helt år nu. I torsdags natt vaknade jag vid tvåtiden av att hjärtat dunkade …inte i 190 men i 150. Det var inget skönt uppvaknande. Jag försökte andas som jag lärt mig på yogan, för ibland har det hjälpt, men inte denna gången. Till sist steg jag upp och tände i alla rum och öppnade TV:n. Jag blir lite nojjig när jag är ensam och det händer på natten. Efter fyra timmar tog jag en tablett för att förhoppningsvis få ner pulsen, men det gav inget resultat.

Jag visste att Ulrika var ledig den här dagen så jag chansade på att hon var vaken och skickade ett SMS till henne. Det var ok att jag gick dit så jag fick lite sällskap. Jag kunde t.o.m. sova där ett par timmar, men flimret höll fortfarande på och det kändes jobbigt att andas. Vid middagstid tyckte Ulrika att vi borde åka till akuten, men jag ville först gå hem och byta om och plocka ihop lite grejer ifall jag behövde stanna kvar nån längre tid.

Under tiden jag höll på med det började hjärtat sakta ner. Äntligen! Jag kände mig ganska urlakad efter 10 timmar med ett spurtande hjärta. Nu var det inte lika angeläget att åka till akuten. I stället gick jag och la mig och somnade. När jag precis vaknat kom Ulrika och undrade om jag ville ha kaffe. Det lät inte alls dumt. Dessutom hade hon bakat kakor som hon tagit med sig. Det blev en trevlig avslutning på en jobbig dag. 

Det jobbigaste nu efteråt är den enorma tröttheten, och oron för att jag ska vakna med flimmer igen. Efter första flimret för tre år sen upptäckte jag att det kändes bättre om jag hade ljud runt ikring mig innan jag somnade, så jag började ligga och sjunga för mig själv. Tyvärr sjunger jag så falskt så jag blev klarvaken istället. Då kom jag på att jag kunde lyssna på musik på mobilen. Det fungerar mycket bättre med Tom Jones och Cher.

Kastanjetider

 Det finns inte mycket jag saknar från Åstorp förutom mina hobbyrum och skogen. Det tog mig bara fem minuter att promenera dit och det gjorde jag nästan varje dag. Jag har alltid gillat att pyssla och dekorera och här hade jag världens största hobbybutik alldeles runt knuten. Mina barn hade skogen som en stor lekplats och så småningom blev de också intresserade av att plocka hem material därifrån som vi kunde använda till pyssel. Även grannbarnen gillade det och ofta samlades vi i vårt kök och plockade fram allt vi hittat och gjorde riktiga konstverk. Jag jobbade inte på skolloven, så det var helt naturligt att pysslandet skedde hemma hos oss. Dessutom hade jag ett stort förråd av lite av varje, som vi kunde plocka fram och använda.

Det fins saker att hitta här i Ängelholm också även om det inte är lika nära som tidigare och heller inte samlat på samma plats. Nu har jag bott här i tre år och jag tyckte det var på tiden att jag började göra som tidigare. När jag var på bropromenad senast såg jag ett jättestort kastanjeträd och tänkte att när det blir dags ska jag plocka dem. Nu börjar de ramla ner och Ulrika och jag gav oss iväg för att se om vi kunde få tag på några fina kastanjer..

Det visade sig vara helt rätt tidpunkt. Det låg massor av kastanjer på marken och när vi  gick där och plockade så smällde det till väldigt ofta. Det var kastanjer som ramlade ner på gatan och hoppade ur sitt skal. Man hade nästan behövt skyddshjälm för det duggade tätt. Vi fick ihop en stor kasse med kastanjer. Det var lite som att gå och handla. Jag placerade varorna i ”kundvagnen” (rollatorn). Precis som "butiken" i Åstorp så blev det ingen avstämning utan jag bara rullade hemåt med mina varor.

Slutresultatet blev ett stort äggakagefat med två ljus omgivna av kastanjer. Ulrika hade även plockat en del kastanjer som fortfarande var kvar i sitt skal och det satte extra piff på det hela. Det ska pryda mitt köksbord nu i höst. Nästa gång ska vi iväg och plocka ekollon och bokollon. Sådana promenader får mig att må så bra.

Sevärt

Igår var jag hos optikern och fick provat ut nya glasögon. Det är något som jag har längtat efter länge. Bågar hade jag ju valt ut sen tidigare så nu var det bara att få rätt styrka på glasen. Jag kom först in till en optiker som gjorde en del undersökningar och ställde en massa frågor. Jag tyckte inte jag såg nåt bättre med de glas jag provade och humöret sjönk en aning. Han tyckte jag skulle träffa hans kollega som hade tillgång till andra apparater, men då fick jag vänta en timme eller komma dagen efter. Jag tyckte det var lika bra att få allt ordnat när jag nu var på plats.

Det dröjde inte mer än en halvtimme innan jag fick träffa nästa optiker. Han berättade att efter en starroperation brukar man se väldigt bra direkt efter men sen kan det bli sämre igen. Just så har jag också upplevt det. Jag kan fortfarande se på TV utan problem, men det är svårare att läsa texten. Han konstaterade att jag hade 20% syn på höger öga och 40% på vänster. Nu gällde det bara att hitta glas som passade mina ögon. Det tog ganska lång tid, och det gick inte att få full synstyrka. Det är gula fläcken som är boven i dramat. Till sist provade jag glas som gav 50% synstyrka på höger öga och 70% på vänster. Optikern tyckte inte det var så illa. Jag får vara nöjd med det och när jag tittar med båda ögonen samtidigt är jag uppe i 120%.

Det är nästan som en falk med glasögon.

På den gamla goda tiden

 

Förr i världen innan Internet fanns visste man inte hur många idioter det fanns i världen.

Idag går det inte att räkna dem alla.

Snart lättar dimman

Båda ögonoperationerna gick bra, men tyvärr fick jag sen inflammation i ena ögat och det har varit drygt. I förra veckan var jag på besök igen och nu tyckte läkaren det var ok att prova ut nya glasögon. Det har jag längtat efter länge. Det har klart inte hindrat mig från att kolla runt vad det finns för olika bågar. Jag har bestämt mig för att köpa ett par bågar i rose’guld. Då blir jag inte så låst när det gäller klädfärger. Det finns fyra optiker på samma gata här i Ängelholm, så det är bara till att välja och vraka.

De flesta byggnader på Storgatan är gamla och definitivt inte handikappvänliga om man vill ta sig in där, men de är väldigt charmiga. Alla butiker behöver inte ha stora glasdörrar som öppnas automatiskt bara man går förbi dem. Det gör inte att jag känner mig mer välkommen för det. Personalen i butikerna som är lite svåra att ta sig in i är väldigt hjälpsamma. De ser med en gång när jag försöker lyfta upp rollatorn på trappstegen och då kommer de och öppnar dörren och hjälper mig. Servicen i de här små butikerna är suverän.

Jag har redan varit hos två optiker och letat efter bågar och igår var det dags för butik nr. 3. Tredje gången gillt sägs det ju och det stämmer, för här hittade jag ett par som jag fastnade för direkt. Ulrika följde med som smakråd och det var egentligen hon som fick syn på dem först. Jag provade en hel del andra modeller också, men jag trivdes bäst med de jag provade först. De var i rose’guld med mönster på skalmarna. På måndag är det dags för undersökning och sen dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan jag har falksyn.

Efter optikerbesöket gick vi till Ostbutiken i Soso och åt lunch. Det serverades morotssoppa med linser och till det små bitar av chorizo och syrad grädde. Till soppan fick vi även knäckebröd med en liten bit ost, som jag glömt namnet på, men den var jättegod. Det var ett perfekt avslut på en runda på sta’n. 

Jag tänkte snacka lite skit

Inte så lite egentligen. Jag förvånar mig ständigt över att det finns en del stelopererade hundägare. Det kan inte finnas nån annan förklaring till varför promenadstigarna annars ser ut som rena svinstian ibland. Eftersom hunden inte gör sina behov i flygande fläng, så måste den som varit med ha varit tvungen att stå kvar och vänta. Trodde personen att hunden bara satte sig på huk för att vila, eller hur gick tankarna? Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sin hund. Naturligtvis finns det många som sköter det här alldeles utmärkt, men det borde vara fler som följde deras exempel. Det finns ju hundlatriner uppsatta lite varstans. För en hundägare är en hundbajspåse en nödvändig accessoar.

Tyvärr kan man se samma fenomen på en del trottoarer. Häromkvällen när jag gick hem var det lite halvskumt och det är väl inte alltid jag tittar så noga på trottoaren när jag går. Tack och lov gjorde jag det denna gången och upptäckte nåt mörkt längre fram. Min syn är inte den bästa så jag kunde inte urskilja vad det var förrän jag var riktigt nära. En stor hundlort! Nu kunde jag tack och lov gå ut i cykelbanan för att inte trampa i den. 

Det ska väl inte behövas ett slags körkort för att få gå ut med sin hund på allmän plats utan sunt förnuft borde räcka. De som övningskör med bil blir automatiskt underkända om de missar en stoppskylt. Samma borde gälla för hundägare som nonchalerar en sådan här anordning.

Att vara ägare till en hund är en stor förmån och innebär ett stort ansvar. Jag tror inte alla klarar av att ha och fostra en hund och det är hunden som blir lidande. Det finns inget mysigare än att ha en liten lurvig kompis. Jag saknar fortfarande både Milou och Santos.

Vilodag

 

Idag är det inte mycket som står på agendan.

Det passar mig alldeles utmärkt.

Flicka med pärlörhänge

Jag har alltid gillat örhängen. När jag började köpa den sortens smycken var det med clips, en anordning som påminde nästan om en tvättklämma fast mindre, som klämdes fast runt örsnibben. Det var rena tortyrredskapet. En del clips satt så hårt att man fick huvudvärk och bara längtade tills man kom hem och kunde ta av dem. Vill man vara fin får man lida pin, sägs det, och jag undrar om man då tänkte på gamla tiders örhängen. Efter ett antal år blev det mer modernt att göra ett litet hål i örsnibben och ha örhängen med stift. Jag hade en del modiga kompisar som själv gjorde hål med en stoppnål. Den gruppen hörde jag definitivt inte till. 

Det dröjd ganska många år innan jag fattat mod så jag kunde gå till en juvelerarbutik och få det fixat. Så mycket enklare det blev nu. Jag vet inte hur många par jag har, men det är en hel del, och jag köper fortfarande när jag ser några som jag känner kommer att passa perfekt till mina kläder. 

Den holländske 1600-talskonstnären Vermeer är världsberömd för sin målning Flicka med pärlörhänge. Det har skrivits en bok och även gjorts en film med samma titel. 

Även en del tecknade bilder med motivet har dykt upp.

Jag tycker förstås att jag har den värdefullaste Flickan med pärlörhänge.

Namnsdag

 

Idag har Sigrid namnsdag. Så hette min mor, som skulle ha fyllt 102 år idag. När hon föddes kunde hennes föräldrar inte komma överens om vad hon skulle döpas till, så hennes farmor kom med förslaget att titta i almanackan. Sigrid hade namnsdag den 15:e september och dagen efter var det Eufemia. Det namnet är borttaget från almanackan nu, och jag minns att mor tyckte det var bra, för hon gillade aldrig namnet.

Min mor fick leukemi året innan hon fyllde 80 och läkarna sa att hon kanske hade 3-4 mån kvar att leva. Det struntade hon i och kämpade på i ett år. Under sitt sista år bodde hon växelvis hos mig och min syster. Jag jobbade fortfarande men kunde ordna så att jag bara jobbade varannan vecka. Vi trodde mor skulle tycka det var jobbigt att fara mellan oss systrar, men hon tyckte bara det var kul. Hon packade så glatt sin väska när det var dags att åka till nästa dotter. Hon var en mycket omtyckt svärmor. Annars hade klart inte detta upplägget fungerat så bra. 

Mor var en riktig sagoboksmormor.......inte med vitt hår uppsatt i en knut i nacken.....men hon intresserade sig för att lyssna på barnen och gav sig tid med dem. Sex barnbarn hade hon och alla har så många roliga minnen av henne. Hon fick även träffa fem barnbarnsbarn, varav Rasmus var den yngste. 

Mor var väldigt positiv och ungdomlig i sitt sätt. Min syster och jag har kunnat prata med henne om allting och hon har lärt oss väldigt mycket. Hennes tålamod var enormt. Hon var så stolt och glad varje gång det föddes ett nytt litet barnbarn eller barnbarnsbarn. Nu när jag själv har barnbarn förstår jag precis den känslan hon hade. Det är drygt 20 år sedan mor gick bort, men hon är fortfarande oerhört saknad.

Höstmode

Dior har designat klänningen.

Lindt har designat kroppen.

Måste man ha tråkigt?

Tiderna förändras och när jag var barn fanns inte alls det utbud av nöjen och sysselsättning som finns idag. Dessutom var synen på barn så helt annorlunda då. Man skulle synas men inte höras. Så otroligt korkat! Det där att man måste ha tråkigt ibland annars vet man inte när det är roligt kanske det ligger en gnutta sanning i. Efter en del problem så visst uppskattar man då desto mer när det händer nåt kul. Men man måste inte ha tråkigt bara för tråkets skull. Jag tycker man måste försöka göra det bästa av situationen i alla lägen. Helt klart mår man bättre om man har en optimistisk inställning till saker och ting.

Det som förvånar mig är att det mest talas om barn....att de inte klarar av att ha tråkigt. De måste ha mobiler, TV-spel och allt mellan himmel och jord. Det kanske de har....men hur många vuxna är det inte som använder samma saker? Vari ligger skillnaden? Ok, vuxna arbetar och behöver koppla av när de kommer hem, men barnen går i skolan och det är också ett jobb.

Under alla år jag jobbat med barn både i skola och på Fritids har jag sett hur arbetet förändrats, Både krav och arbetsklimat är mycket tuffare idag. Det mest konstiga är att de som alltid framför en negativ åsikt om skolan oftast är de som aldrig satt sin fot i en lektionssal sen de själv slutade skolan. Ändå vet de exakt hur det går till där och har naturligtvis också lösningen på problemen. Då kan jag för mitt liv inte begripa varför de inte har utbildat sig till lärare, och kämpat för en förändring. Vilken toppenskola vi hade haft då !

Jag vet att jag är partisk och oftast tar barnens parti, och det tänker jag fortsätta med. Jag tänker aldrig tvinga varken mig själv eller någon annan att ha tråkigt, bara för att kanske bli väldigt helt otroligt makalöst jättemycket glad sen när det händer nåt kul. Det räcker så bra med att bli glad.

Förvirrad med stort F

Jag läste på nätet någon som beskrev förvirring på ett kul sätt. Det stod: Ibland är man mycket intelligent och kan föra djupsinniga samtal och ibland kan man mäta upp mjöl medan bordsfläkten är igång precis bredvid. Den beskrivningen skulle mycket väl kunna passa in på mig, En morgon bestämde jag mig för att fixa till en ägg - och kaviarsmörgås till frukost. Jag hade kokta ägg i kylskåpet så det vara bara till att plocka fram och skala. När jag skivat det tog jag fram en tub från kylskåpet. Det var inte mycket kvar i den märkte jag, för den var nästan helt hoprullad. När jag tryckte på den kom det ut en smal sträng som såg väldigt underlig ut. Den var lite beigefärgad. Kaviar brukar väl vara mer rostfärgad? Först trodde jag att tuben var för gammal så jag vecklade ut den för att läsa bäst-före-datumet. Det visade sig att den skulle hålla sig fräsch ännu en månad. När nu hela tuben var utrullad kunde jag läsa vad som stod skrivet på den….Ädelost!  Som tur var hade jag en oöppnad tub kaviar i kylskåpet så jag kunde ändå äta det jag planerat. Morgnar är inte den bästa tiden för mig. Min uppmärksamhet är inte på topp då. 

Jag hade en tid bokad hos tandhygienisten, och efter frukost spatserade jag iväg. Ytterdörren till tandläkarmottagningen är ganska tung och det är besvärligt att ta sig in där med rollator. Som tur är finns en knapp att trycka på så dörren öppnas. Det regnade lite den dagen och en dam stod precis utanför dörren och pratade i sin mobil för att få lite lä för regn och blåst. När hon såg att jag skulle gå in just där började hon först flytta sig lite, men sen kom hon nog på att hon kunde öppna dörren genom att trycka på knappen. Det hände ingenting, så hon tryckte en gång till med samma resultat. Då flyttade hon sig bara från dörren fortfarande med mobilen intill örat. 

Jag måste erkänna att jag kände mig lite snopen. Jag hade förväntat mig att hon skulle öppna dörren för mig. Bra kvinna reder sig själv, tänkte jag och gick fram och skulle precis ta tag i dörrhandtaget när en ung kille kom förbi och sträckte sig fram och höll upp dörren. Vilken gentleman! Jag har många gånger märkt att yngre personer är mycket artigare och mer omtänksamma om andra människor än många andra. En stor eloge till de ungdomarna!

Tandläkarbesöket var riktigt positivt. Jag hade för mig att rabatten för äldre inte gällde om man gick till tandhygienist, men jag hade tydligen fel. Hela kalaset gick på 2700 men tandvårdsbidraget på 600kr drogs av först och sen räknades det bort mer rabatt. Det slutade med att jag betalade bara 330kr. Ett mycket humant pris!

Kvällsrutin

I morgon kommer alla kort i min plånbok att vara laddade.

Hoppas att det inte blir strömavbrott i natt,

Heja Danmark!

Jag läste i tidningen att i Danmark hade det gjorts en undersökning av Dansk Sprognævn om vad danskar tyckte om engelska låneord. Det var en hel del ord som de ville ha bort. Först och främst vill de kalla REA för udsalg i stället för sale, nice bör heta dejlig och random ska återigen heta tilfældig om danskarna får som de vill. Det hoppas jag verkligen att de får. Nu har språknämnden startat en ny undersökning där danskarna får bedöma alternativen. Särskilt unga uppmanas att delta, eftersom personer mellan 54 och 70 dominerade den första undersökningen. 

I Sverige har vi Institutet för språk och fornminnen. Det vore väl något för dem att ta upp? De ska ju värna om det svenska språket och våra dialekter, men de gör väldigt lite väsen av sig. Naturligtvis måste vi få in nya ord i vårt språk. Så har det ju skett i alla tider. Inte pratar vi nu som de gjorde på 1700-talet. Vad jag inte förstår är varför lånandet är så ensidigt. Orden kommer nästan uteslutande från USA.

Är det meningen att vi ska prata trumpska i fortsättningen? Så kommer naturligtvis språket de talar i USA snart att heta. Tokstollen ändrar ju namn på det mesta.

Broarnas stad

 Det finns 17 broar längs Rönneå i centrala Ängelholm från motorvägen och fram till åns mynning. Jag har fortfarande inte sett alla, men det står på min att-göra-lista.

Ängelholms bro var länge den bro man körde över för att komma in i Ängelholm. Den första bron byggdes redan 1516 i samband med att Ängelholm blev stad. I mitten av 1700-talet var den livsfarlig att färdas på och ersattes med en pråm. Inte förrän 1783 stod en ny träbro klar, men redan efter två år försvann den i vårfloden och man fick förlita sig på pråmfart i ytterligare 20 år. 

En ny träbro byggdes, men man planerade redan för en bro i sten och järn och 1864 var den klar. Nu byttes namnet till Carl XV:s bro. Järnet rostade och på 1920-talet byggdes den om och fick gångbanor. Genomfartstrafiken leddes på 50-talet utanför staden och bron kunde överleva när den inte användes så mycket. Idag är det bara tillåtet för gångtrafikanter och utryckningsforden att ta sig fram där.

Det finns både villor och hyreshus som gränsar till ån. Jag brukar beundra de vackra planteringarna där. Sofiero har många vackra rhododendron, men detta är minst lika magnifikt.

När man står på Carl XV:s bro kan man se Tullportsbron längre bort. Den här gamla bron leder till gamla lasarettet och Tullportsbron, som är Ängelholms nyaste bro, leder till nya lasarettet. Dessutom börjar den där Soso slutar, så den ligger väldigt centralt. Nästa bropromenad ställer jag kosan mot Tullportsbron. Det är Ulrika som tagit alla foton och förhoppningsvis följer hon med på nästa bropromenad också.

Lurad

Jag har alltid trott att luft var gratis.

Sen köpte jag en påse chips och upptäckte hur fel jag hade.

Nyinköp

För några helger sen var jag ute på en trevlig shoppingrunda. Ulrika hade hört talas om en klädbutik som låg en bit utanför Väla köpcenter. Den hade legat där i flera år, men lite undangömd. Det var en medelstor butik med massvis av snygga kläder. Det bästa var att det även fanns kläder i större storlekar och vi välkomnades av ägarinnan, som inte var pinnsmal. Bara det gjorde att det kändes hoppfullt att leta bland modellerna. 

Jag hittade ett par ljust plommonfärgade jeans och en tunika mönstrad i rosa, beige och svart. Som grädde på moset var det 70 % rabatt på det jag köpte. Den butiken besöker jag gärna igen.

Nästan vägg i vägg låg ett matställe, så vi passade på att äta lunch innan vi for vidare mot det stora köpcentrat. Det är så stort och alltid smockfullt med folk där. Jag var på jakt efter skor och jag ställde stegen mot Sketcherbutiken. Deras skor är så sköna, och dessutom snygga. Jag hittade ett par sandaler och ett par promenadskor. Både paren hade uppbyggt hålfotsstöd. På nysvenska heter det arch fit. 

Sandalerna var dessutom sådana att jag bara kunde trampa i dem utan att hjälpa till med händerna. Det har naturligtvis också fått en svensk översättning….slip in.  Det var en perfekt shoppingdag för båda paren var nedsatta med 30%. Dessutom hade jag två presentkort som jag utnyttjade. Det slutade med att jag bara behövde betala några hundralappar ur egen ficka för allt jag handlade.

När vi kom hem och visade inköpen, sa Bo:-”30+70 blir 100%. Då skulle du egentligen inte behövt betala något alls.” Jag gillar hans sätt att räkna.

Väntan är över

Tack för alla hälsningar under min väntan på svar från Lund. Nu har det kommit, och det visade sig vara helt normalt. Så skönt! Det betyder att jag gått och oroat mig flera veckor i onödan. Sånt kan göra mig rejält irriterad. Nåja, det är bara att lägga det bakom sig och tänka på nåt roligare. 

Sista dagarna har jag hållit på med styrketräning. Jag håller på att möblera om i mitt hobbyrum (vilken gång i ordningen har jag ingen aning om) för att få det så det påminner mer om det jag hade i Åstorp. Även om detta rummet är betydligt mindre ska det gå att fixa, tror jag. I varje fall tänker jag försöka. Jag har tre bokhyllor i rummet som jag staplar tyg, garn och annat hobbymaterial på. Inför omändringen var jag tvungen att tömma samtliga hyllor för att kunna flytta runt på dem. Jag märker att ork och energi har minskat med åren så det tar en evinnerlig tid, men tid har jag gott om så det är egentligen inget problem. Det bästa med att vara pensionär är att ifall jag inte känner för att ”jobba” en dag så tar jag ledigt. Jag brukar aldrig få avslag på min ledighetsansökan. 

I morgon ska jag gå och rösta. Jag tycker det är bekvämare att göra det redan nu än att vänta till valdagen när det ofta är knökafullt med folk i lokalerna. Jag kan rösta på biblioteket här i sta’n. 

Sen tänker jag ta mig till Soso, en liten gatstump som egentligen hör till Storgatan, som går genom centrum. 

Den här lilla biten heter Södra Storgatan och då blev det så småningom Soso, kanske en blinkning mot Soho i London. Här har samlats en hel del hantverkare och kläd-och tygbutiker. 

Det är en väldigt charmig del av Storgatan med gamla hus och innergårdar där man hittar mindre butiker. 

Elskåpen är tjusigt dekorerade. 

                                         Bänkarna som står längs med gatan är väldigt färgglada.

Här finns även Mormor Olgas café och vid sidan om ligger Ostbutiken. De har en innergård tillsammans där man kan sitta och äta eller fika när det är fint väder. Ostbutiken besöker jag lite då och då. De säljer inte bara en massa olika ostar utan även bröd, marmelader och kryddor. Att gå in där är som att åka till Ikea; man hittar alltid något man känner är absolut nödvändigt att köpa. 

Det serveras även lunch i den här butiken. Det finns alltid en soppa på menyn, men olika för varje vecka. När jag är klar med röstningen ska jag gå dit och beställa dagens soppa, vad det nu kan vara denna veckan. Det blir en överraskning.

Inget riktigt inlägg

Tankarna far runt i huvudet på mig och det blir inget vettigt av det. I morgon ska jag åka till Lund för biopsin. En fördel är att jag inte behövt vänta så länge. Ulrika följer med mig till mottagningen och det känns tryggt. Jag är livrädd för stick av alla de slag. Det kvittar om det är av sprutor eller getingar. Det är precis lika illa. Har ingen aning ifall det dröjer länge innan jag får veta resultatet, för jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Jag tar en liten paus tills jag städat bort alla hjärnspöken.

Bortkastad tid

Det är något som inte stämmer. Senaste tiden har det blivit ganska mycket fotbollstittande för min del, och det hör inte till vanligheterna. Jag följde inte VM så noga. Jag läste inte ens reportagen i tidningen, men eftersom jag äter middag hos min dotter på helgen och Rasmus också dyker upp där då går det inte att undvika att bli lite uppdaterad. De abonnerar på sportkanaler för att inte missa något och TV:n är oftast påslagen när jag kommer dit....och det visas alltid sport.

Rasmus åkte till Norrköping när HIF skulle spela där, så Bo och Ulrika kom till mig för att äta middag. Givetvis ville Bo titta på matchen när vi ätit klart. Det händer ytterst sällan att jag ser en hel fotbollsmatch från början till slut, men nu fanns ju chansen att jag skulle kunna få syn på Rasmus på läktaren. Jag stirrade på TV- rutan under två halvlekar helt i onödan. Inte syntes Rasmus i rutan. Det var 90 helt bortkastade minuter.

När jag sen var ensam på kvällen letade jag upp en kanal som visade deckare. Jag var tvungen att kolla deckare hela natten för att få tillbaka skärpan på TV-skärmen. Det är bara till att konstatera att sport är inte nyttigt för min TV.

Minskning

Jag har börjat på en gin och tonic-diet. 

Än så länge har jag tappat två dagar.

Bakvänt

  + 1 år

 Igår blev jag en bakvänd 18-åring, men jag kan inte påstå att jag känner mig så bakvänd. Faktum är att jag är ganska nöjd med de färdigheter jag har. Visst märker jag många gånger att jag har tummen mitt i handen, men det går inte att vara bra på allt. Ända sedan jag var tonåring har jag tyckt om att prova på olika saker. Uttrycket att "man vet inte om man klarar av något förrän man testat," tycker jag är toppen. Det är aldrig fel att prova på något nytt. Helt plötsligt upptäcker man kanske en ny hobby? 

När jag var yngre anmälde jag mig till många olika slags kurser. Jag har provat på keramik, oljemålning, batik, tygtryck, modeteckning och mycket annat. Det är inte bara det att man får lära sig något nytt. Man blir dessutom bekant med många nya människor med samma intresse. Nu är det väldigt längesen jag var med på någon kurs. Till hösten brukar det skickas ut broschyrer om vad som erbjuds. Jag får vara uppmärksam och se om jag kan hitta något intressant.

På biblioteket här i sta´n kan man gå på en hel del föreläsningar och konstutställningar. Har jag tur kommer det att vara något som känns lockande i höst. En del gånger har jag inte varit så väldigt engagerad i ämnet, men en bra föreläsare kan få nästan vem som helst intresserad. Det är en konst att kunna fånga åhörarnas intresse.

Att bara strosa runt till olika platser i Ängelholm är minst lika roligt som en föreläsning. Det finns många ställen jag fortfarande inte besökt. Jag brukar leta efter information på biblioteket och sen tar jag mig till de olika platserna för att se dem i verkligheten. I regel finns det alltid en spännande historia förknippad med varje plats. Det är lätt att bli "hemmablind" och inte se tjusningen i det som finns nästan mitt framför näsan och det vill jag undvika.

Förklädd terrorist

Idag blir det inte så mycket resande för min del längre, men ibland tänker jag tillbaka på alla konstiga situationer man kunde hamna i. Sen jag överlämnade min bil till Rasmus har jag skaffat mig privatchaufför…två stycken t.o.m. Vill jag åka buss är det helt gratis inom Ängelholms kommun och järnvägsstationen ligger på 20 minuters gångavstånd så möjligheterna till att resa finns kvar. Det är mer att jag blivit lite bekväm med åren.

När Ulrika gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn bodde hon tillfälligt i Helsingör, för det blev betydligt enklare att pendla därifrån till skolan. När hon var nyinflyttad åkte jag över några kvällar i rad för att hjälpa henne komma i ordning med möbleringen.

Det blev ganska sent när jag åkte hem igen till Helsingborg, och tulltjänstemännen stod på plats när jag gick av färjan. Efter några kvällar blev jag invinkad och de ville titta i min väska. Då kan jag säga att jag var glad att jag inte blev "haffad" kvällen innan, för då hade jag en hammare i min väska. Jag hade nämligen åkt över med hammare och x-krokar för att sätta upp tavlor i Ulrikas lägenhet så det blev lite hemtrevligt.

När det gäller flygresor är säkerhetskontrollerna betydligt strängare. Här är det inte tal om några stickprovskontroller, och det tycker jag är jättebra. När Zoé var liten åkte jag ofta till Luxemburg för att vara barnvakt. Då var jag noga med att inte packa ner något vasst i handbagaget. För det mesta hade jag alltid något handarbete med mig när jag åkte….oftast var det något plagg jag höll på att sticka och det checkade jag alltid in. Jag ville inte bli känd som "terroristmormorn som fastnade i säkerhetskontrollen med stickor nr. 4 i handbagaget."

O

Det brukade flyta lugnt i Köpenhamn när gick genom den där "pipbågen", och det borde det göra också. Jag hade aldrig något förbjudet varken på mig eller i handbagaget. När jag skulle åka hem packade jag på samma vis och tänkte att det är bara till att promenera igenom och se världsvan ut. Så fel jag hade! Väskan och jackan åkte genom utan problem, men när jag gick genom bågen så pep den och jag tror nästan det var lampor som blinkade i den också. Man kunde nästan tro att de fått jackpot i säkerhetskontrollen. En allvarlig dam kom genast och tog mig i armen, och jag fick sätta mig ner och ta av skorna, som sedan kördes genom röntgen igen utan att det lät nåt. Då fick jag resa på mig och det blev kroppsvisitering...utanpå kläderna. 

Det fanns inget extra på mig som inte skulle vara där förutom bilringarna runt midjan. Jag fick ta mina pinaler och vandra vidare, men jag var ändå glad att de var så uppmärksamma. Även den mest timida gamla dam kan faktiskt vara en förklädd terrorist.