När min son var liten ville han ha en hamster. Det fick han och han döpte den till Piff efter Piff och Puff i Kalle Anka-avsnittet med julgranen. Piff bodde i en liten bur och Peter tyckte det var kul att tita på när han stoppade in frön i kinderna så de blev som ballonger. Det fanns alltid gott om mat i buren, så egentligen behövde den lille hamstern inte samla på sig så mycket och gömma undan. Det är väl därifrån vi fått ordet hamstra.
På TV har jag sett några avsnitt som visar personer som verkligen hamstrar saker. Det är inte så att de har en hobby så det bara är en sorts grejer de plockar hem. Nej, de samlar på i stort sett allting, och ingenting som finns kvar i huset sen åratal tillbaka slängs. Här är det inte samlarmani det handlar om utan det är en sorts sjukdom. I regel bor de här personerna på landet eller i mindre samhällen och de har nästan alltid ett eget hus. Det är nog förutsättningen för att man ska kunna samla som de gör. Alla rum från källaren och upp är belamrade. Ibland har de t.o.m. svårt att ta sig fram till sin säng. Köket brukar vara en sanitär olägenhet.
TV-teamet ställer upp med psykolog och personer som kan hjälpa till att plocka bort saker och de sätter sätter också dit containrar. Det är inte det lättaste jobbet för dem. I regel är den de är där för att hjälpa inte alltid med på noterna. Anhöriga, som tidigare försökt förbättra för sin släkting, ställer upp även nu. Efter långa förhandlingar brukar det ändå sluta med att huset töms och det går inte att känna igen från första gången man såg det.
Jag är nog själv lite av en hamster. Jag har under årens lopp samlat på en hel del olika saker som miniserviser, fingerborgar, miniskor och plåtburkar. Burkar i alla storlekar och former är perfekta att förvara mindre saker i. Det blir som att jag förenar nytta med nöje. I mitt syrum har jag en hel del plåtburkar som jag samlat på mig under åren.
I den största burken har jag vita skoband, som jag använder till när jag syr babyskor. De två andra innehåller öljetter i olika färger och storlekar.
De här "rokokoburkarna" gömmer träpärlor och osorterade knappar.
Rosita Wachtmeisters målningar har jag alltid tyckt om och jag kunde inte låta bli att köpa den här kattburken när jag såg den på en loppis.
Jag var tonåring i slutet av 50-talet och början på 60-talet, så burken med James Dean väcker många kul minnen till livs. Väskan har innehållit godis, men nu har jag fyllt den med skärpspännen.
En gång fick jag en flaska champagne i en mycket tjusig förpackning. Champagnen är slut men burken finns kvar. Den lilla dockburken rymmer strassnitar.
Jag gillar den annorlunda formen på dessa två burkar och motiven påminner om gammaldags bokmärken.
Två av burkarna har samma motiv men olika storlek. Den art-deco-inspirerade saknar lock. men kommer ändå till användning som förvaring för rundstickor.
Den här asken är så långt från plåt man kan komma, men jag måste ta med den ändå. Det är en pappförpackning som har innehållit nylonstrumpor. Nylonstrumpor var ett dyrt kapitel förr. När jag flyttade till Åstorp för drygt 65 år sen fanns en manufakturaffär, som det så fint hette, i samhället. Damen som ägde affären tog emot nylonstrumpor för "uppmaskning". Eftersom strumporna var så dyra, så var det vanligt att lämna in dem för lagning. Jag minns hur min mor ibland gick dit med strumpor när det "hade gått en maska". Lagningen var så skickligt gjord så strumporna såg ut som nya efteråt.
