Upprop

Välkomna till kursen "Det är lätt att stiga upp tidigt på morgonen". 

Vi träffas för gemensam frukost kl. 13.00.

En gammal barnvisa

Barnvisan "Huvud, axlar, knä och tå" (engelska: Head, Shoulders, Knees and Toes) kommer ursprungligen från USA. Man har kommit fram till att texten fanns redan 1912, men är inte helt säker på vem som skrev den. Visan sjungs ofta till melodin "There is a Tavern in the Town". Den svenska texten skrevs av Karl-Axel Elmquist på 1950-talet. Sången blev väldigt populär via scoutrörelsen och den är översatt till många språk.

Jag har sjungit den otaliga gånger tillsammans med mindre förskolebarn. De får på ett kul sätt lära sig namnen på kroppsdelarna och även röra på sig lite. Det som barnen gillade allra mest var att samma vers sjöngs om och om igen, så de lärde sig snabbt texten. Dessutom sjöngs visan fortare och fortare för varje gång och till sist gick det så snabbt att de hann inte med att göra rörelserna. Det brukade sluta med att man bara såg armviftningar och hörde en massa skratt.

Det finns en vuxenversion också: "Plånbok, glasögon, nycklar och mobil." Fast jag nöjer mig nog med att sjunga: "Glasögon, nycklar och mobil" för jag har mina betalkort i mobilskalet. Barnvisan är perfekt till ädregympa. Det är inga avancerade rörelser. Dessutom går den bra att använda när man ska på läkarbesök. Sjunger man den och gör alla rörelser glömmer man inte bort vad man behöver hjälp med hos doktorn. 

Just nu hade jag behövt hjälp med ögon, axel, knä och tå. Det har nämligen visat sig att jag fått infektion i det senast opererade ögat. Nu är det ögondroppar som gäller igen ett tag framöver. Axel och knä har jag artros i sen många år tillbaka och historien med tån är lång som en följetång. Det blev aldrig riktigt bra efter operationen.

Jag har fått den här melodin på hjärnan, men jag struntar i att göra rörelserna. I stället sätter jag mig i TV-fåtöljen och trycker på knappen så ryggstödet sänks och fotstödet höjs. Sen sitter jag där och nynnar för mig själv och tänker att allt ordnar sig säkert till sist.

Fotboll på TV

I lördags hände något som inte har hänt på nästan 15 år. Jag såg en hel fotbollsmatch från avspark till slutsignal. Senast det hände var när Rasmus var yngre och ofta ringde och ville vara hos mig över helgen. Då var det alltid fotboll som gällde, och även om jag inte var så intresserad på den tiden heller, så var det ändå kul att titta på matcherna tillsammans med honom. Han agerade kommentator och hans humoristiska referat fick mig att gilla fotboll. Han kunde förklara lite för mig vad som hände och varför domaren blåste. Alla de kunskaperna är som bortblåsta idag.

Tidigare på eftermiddagen såg jag ett reportage från Houston om den berömda holländska supportermarschen (Orange Fanwalk). Det är en tradition där tusentals supportrar klädda i orange vandrar genom gatorna i värdstaden innan fotbollsmatchen. Den är känd för att deltagarna dansar, festar och marscherar tillsammans till arenan, ofta ledda av den ikoniska dubbeldäckarbussen. 15 000 supportrar gick den 4 km långa sträckan fram till arenan.

Jag gillar verkligen den orange matchdräkten. Spelarna syns så tydligt och de matchar gräsplanen perfekt.  Givetvis hoppades jag att Sverige skulle vinna, men eftersom de holländska spelarna hade den goda smaken att klä sig i orange kan jag acceptera förlusten. 

Jag rekommenderar alla ni som är intresserade av fotboll på riktigt att kika in hos BP och läsa hennes inlägg. Hon har en betydligt proffsigare syn på fotboll än vad jag har.

Gott om tid

 

Det är 1440 minuter på ett dygn.

Då kan jag med gott samvete ta en paus på 5 minuter.

Färgtema

Det finns färger som man blir extra glad av som t.ex. orange med alla sina nyanser från skarpt neonfärgat till milt aprikos. När jag var ung sa vi alltid brandgul och det var väl ingen speciellt populär färg, men jag har alltid gillat den. I tonåren köpte jag neonfärgade strumpor eftersom det var modernt då...det gällde både orange och neongrönt. De kallades för självlysande strumpor men jag har inget minne av att de lyste i mörker. 

Mitt hår är vad man kallar för "råttfärgat". Jag avundades alla som var naturligt rödhåriga, även om det på den tiden inte ansågs som något vackert. Som tur var gick det ju att ändra sin hårfärg och det gjorde jag ofta. Till en början testade jag i luggen. Vätesuperoxid gjorde att jag fick ljusa slingor och jag kände mig väldigt nöjd.

Efter en tid tyckte jag det var lite mesigt, så jag gick till en frisör som blonderade mitt hår. Jag var blondin en hel sommar.

Det var lite jobbigt när håret växte ut, för då märktes det väldigt tydligt, och jag färgade det så det åter blev lite mörkare.

Jag har haft olika rödbruna eller kopparfärgade nyanser i mitt hår.....

....och även lite åt det blonda hållet. 

När Hanna döptes för 9 år sedan hade jag precis varit hos frisören och färgat håret hasselnötsbrunt och det lutar åt att jag väljer den nyansen igen. Min "frissa" är väldigt skicklig. Hon ser direkt vilken hårfärg som passar mig och jag litar på henne till 100 %. 

Det är mysigt att gå dit och känna sig ompysslad.

Isabella x 2

I september i fjor berättade jag om en muralmålning här i Ängelholm. Den är 5,5 m hög. Det var en fransk konstnär som gjorde den. Hon höll på i tre dagar så jag hann gå dit många gånger och beundra hennes arbete. Bilden föreställde volleybollspelaren Isabella Haak, som spelat i Ängelholm tidigare. Hon hade tyvärr inte möjlighet att själv närvara vid invigningen, eftersom hennes italienska lag var fullt upptaget med matcher.

I förra veckan var hon däremot på plats och kunde beundra konstverket. Likheten är slående. En stor eloge till konstnären. Både Isabella och hennes syster Anna var på plats. Även Anna är en duktig volleybollspelare och spelar för närvarande för ett lag i USA. Systrarna är hemma för att spela två matcher för Sverige i European League. Matcherna spelades i Ängelholm och Sverige vann båda matcherna. Isabella fick inte oväntat pris som bästa spelare. I slutet av augusti är det dags för EM i Göteborg. Det är kul att kvinnliga idrottare uppmärksammas. Det är lite snedvridet på den fronten, tycker jag. Glädjande nog har ingen börjat klottra eller försöka på annat vis att förstöra konstverket. 

På tal om träning

 Det finns en grupp människor som är så viga att de kan stå upp och lägga ett ben bakom nacken.

Jag tillhör den gruppen som kan sitta och lägga båda händerna på knäna.