Det finns glasögon för närsynta och långsynta, men inte för kortsynta och trångsynta.
Det är underligt, eftersom det finns ett stort behov av den sortens glasögon.
Det finns glasögon för närsynta och långsynta, men inte för kortsynta och trångsynta.
Det är underligt, eftersom det finns ett stort behov av den sortens glasögon.
Nej, jag har inte stavat fel. Jag menar Luxfika och inte lyxfika, även om det kändes lite lyxigt. Jag fikade tillsammans med min dotter i Luxemburg via Face-time. Det blir inte så många sådana här fikastunder under året, men så fort tillfälle ges lagar vi var sin kopp kaffe, sätter oss framför datorn och ringer upp via Face-time. En dag i förra veckan jobbade hon hemifrån och då passade vi på när hon hade en paus. Det blir något annorlunda än att bara skicka sms. Det känns nästan som "på riktigt" och vi kan visa upp saker för varandra. "Paddan" är perfekt att bära runt i lägenheten och visa när det ändrats något.
Tyvärr är det två extra lyxiga fikor som jag går miste om denna veckan. I lördags fyllde mitt yngsta barnbarn Hanna i Dallas 8 år.
Kommande lördag fyller Zoé 13 år. När Zoé var mindre åkte jag alltid ner och var med på hennes kalas, men det tog slut i samband med covidutbrottet. Nu är hon redan tonåring. Oj, vad de här åren har flugit iväg!
Bilden av hur det är att vara pensionär har ändrats mycket. När jag var barn tyckte jag att pensionärer var jättegamla, och det var inte ofta man hörde talas om att äldre människor planerade resor och annat kul, vilket idag är vardagsmat. Det vanligaste var att de framställdes som personer som satt i parken och matade duvor. Så totalt fel! Både då och nu. Fantasin och lusten att roa sig tar inte slut för att man uppnår pensionärsåldern. Då börjar en ny tid som på många sätt är mer hektisk än tidigare.
Nu har man tid att göra allt sådant som jobbet tidigare inkräktade på. Det är bara att välja och vraka. Jag har stortrivts som pensionär från första dagen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin undrat över vad jag skulle sysselsätta mig med under dagen. Snarare har det varit så att jag tänkt:" Hur i all världen ska jag hinna med allt jag vill?" Jag har alltid haft många saker jag tyckt om att göra, så det har inte bara varit en endaste hobby. Sömnad och handarbete är givetvis nr. 1, men jag testar gärna sådant som jag inte gjort tidigare, bara för att se ifall jag fixar det.
Jag har ända sedan jag var ung älskat att skriva listor på vad jag ska göra under dagen. I regel stämmer det inte in med vad jag sen gör, så jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Det är mycket sällan jag kan stryka allt på dagens lista. Det gör inte så mycket för det är jag som är chef i firman och jag är mycket förstående.
Jag läste en dikt, som jag tycker stämmer in på hur livet kan vara. Den är skriven av Siv Andersson. Hon är från Örebro och har skrivit scentexter till bl.a. Ulla Skoogs ståuppföreställningar och sångtexter till Meta Roos.
När tiden inte räcker till
Av Siv Andersson
Det händer alltför ofta att tiden går för fort
och nog känns det som om andra får mycket mera gjort.
Man försöker fånga dagen men den liksom flyr ifrån en,
man skriver långa listor som snart når upp till månen.....
Och plötsligt kan man se det i ett större perspektiv
- det är ju bara jag som bestämmer i mitt liv.
Så även om det känns som om ingen tid blir över
så gör jag här och nu just det jag bäst behöver.
Jag önskar att jag kunde lämna in min kropp på gym och hämta ut den när jag var klar.
Ungefär som en kemtvätt.
Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.
Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.
Det är väl ingen intern som kan tacka nej till ett sådant erbjudande? Tänk att få åka utomlands helt gratis och bo ståndsmässigt med all inclusive. Fackförbundet sätter sig emot detta. Ja inte internernas fack utan fångvaktarnas....dvs. de blivande reseledarna. Fackordföranden är även orolig för de intagnas skull. Hon är rädd att deras rättigheter inte kommer att uppfyllas. Jag kan tycka att har man misshandlat en annan människa eller t.o.m. mördat har man förverkat sina rättigheter. Ett fängelsestraff ska väl vara ett straff och inte en betald semester?