Hippopotomonstrosesquipedaliofobi

 

Man borde inte hänga upp sig på saker och ting, men ibland är det svårt att låta bli. Eftersom jag gillar grammatik är det ofta ord och uttryck som kan få mitt blodtryck att stiga. Det långa ordet jag skrivit är den ironiska och lite skämtsamma benämningen på fobin för långa ord. Då är detta knappast ett passande namn. Bara genom att läsa eller höra ordet så utlöses fobin. Hur tänkte man då? Jag hörde en sketch med Fredrik Lindström där han undrade över just fenomenet med ord som inte passar in riktigt. Ta läspning. t.ex. De enda som inte kan uttala det här ordet riktigt är just de som läspar. Precis som läs-och skrivsvårigheter...dyslexi. Det ordet kan vem som helst ha svårigheter att läsa.

Världens längsta platsnamn har 85 bokstäver. Det är namnet på en kulle i Nya Zeeland. Tack och lov så kallas kullen för Taumata, men det finns en skylt med hela namnet. Världens längsta ord lär vara det engelska ordet för proteinet titin. Det innehåller 189 819 bokstäver. 

Motsatsen till alla de här långa orden är förkortningar, som är så populära idag. De är inte alltid så lätta att förstå. I stället för att gissa sig till betydelsen kan man kolla i en speciell ordlista. Här följer ett litet utdrag från den.

Backup - ligga på mage

E-post - långsammare än både A-post och B-post

Fildelning - en 1/2 liter var

USB - landet som kommer efter USA

Bluetooth - hos den som ätit blåbär

Hemsida - gavel på huset

Internminne - anekdot från Kumla

Pust, stånk och stön

 

Jag tycker om värme i lagom dos, men det är definitivt inte lagom dos nu längre. Hela förra veckan var det runt 30 grader här. Det är absolut inte nyttigt för hälsan. Jag satte klockan på alarm så jag kunde gå och handla innan det blev outhärdligt hett. Som tur är öppnar min matbutik redan kl. 7 och då var jag där och hängde på låset. Inne i butiken var svalt och skönt, så handlingen var snabbt överstökad. Kvickt in med varorna i kyl och frys när jag kommit hem och sen hoppade jag i säng igen och fortsatte min skönhetssömn. 

Förr i tiden hade vi fyra årstider i Sverige. Vart har de tagit vägen? När jag var barn visste man att i april började våren komma så sakta och hela maj var en ljuvlig vårmånad. Jag instämmer i sången : ” Sköna maj välkommen!”. 

Sommarlovet började i juni och sträckte sig fram emot slutet av augusti. Det var sol och varmt, men en skön värme. Det enda året jag minns som lite speciellt var 1955. Då var det verkligen varmt! Hur många grader det var minns jag inte, men jag minns att jag bröt armen under sommarlovet. På lasarettet sa doktorn att de hade haft många både arm och benbrott den sommaren. Om det hade något samband med värmen vet jag inte, men det verkade lite underligt.

Den enda årstid som fortfarande lever upp till namnet är hösten. Det börjar bli lite svalare och löven ändrar färg. Det blir rena färgexplosionen i naturen. Löv, bokollon och kastanjer ramlar ner på marken. När mina barn var små gick vi alltid in i skogen och plockade med oss hem lite av varje. När jag sen började jobba på Fritids fortsatte jag på samma vis. Jag måste erkänna att det fortfarande kliar lite i fingrarna när jag ser så mycket som ligger på marken i parker och på trottoarer. Det är som en hobbybutik med halvfabrikat…helt gratis. 

Vintern, åtminstone här i Skåne, är ingen vinter i egentlig mening. Kallt kan det bli förstås, men nederbörden kommer mycket sällan i form av snö, som den gjorde när jag var barn och även när mina egna barn var små. Under ”vintermånaderna” blir det mest regn, frost och bilolyckor. Många bilförare har alldeles för höga tankar om sin egen körförmåga. Det kom snö, rejält med snö, vintern 1979. Hela södra Skåne var igenkorkat och det gick inte att ta sig fram på vägarna. Jag förstår inte varför det alltid måste vara sådana ytterligheter när det gäller vädret. Varför kan det inte vara lagom? Sverige påstås vara landet Lagom. Det enda som inte är lagom här är vädret.

Upprop

Välkomna till kursen "Det är lätt att stiga upp tidigt på morgonen". 

Vi träffas för gemensam frukost kl. 13.00.

En gammal barnvisa

Barnvisan "Huvud, axlar, knä och tå" (engelska: Head, Shoulders, Knees and Toes) kommer ursprungligen från USA. Man har kommit fram till att texten fanns redan 1912, men är inte helt säker på vem som skrev den. Visan sjungs ofta till melodin "There is a Tavern in the Town". Den svenska texten skrevs av Karl-Axel Elmquist på 1950-talet. Sången blev väldigt populär via scoutrörelsen och den är översatt till många språk.

Jag har sjungit den otaliga gånger tillsammans med mindre förskolebarn. De får på ett kul sätt lära sig namnen på kroppsdelarna och även röra på sig lite. Det som barnen gillade allra mest var att samma vers sjöngs om och om igen, så de lärde sig snabbt texten. Dessutom sjöngs visan fortare och fortare för varje gång och till sist gick det så snabbt att de hann inte med att göra rörelserna. Det brukade sluta med att man bara såg armviftningar och hörde en massa skratt.

Det finns en vuxenversion också: "Plånbok, glasögon, nycklar och mobil." Fast jag nöjer mig nog med att sjunga: "Glasögon, nycklar och mobil" för jag har mina betalkort i mobilskalet. Barnvisan är perfekt till ädregympa. Det är inga avancerade rörelser. Dessutom går den bra att använda när man ska på läkarbesök. Sjunger man den och gör alla rörelser glömmer man inte bort vad man behöver hjälp med hos doktorn. 

Just nu hade jag behövt hjälp med ögon, axel, knä och tå. Det har nämligen visat sig att jag fått infektion i det senast opererade ögat. Nu är det ögondroppar som gäller igen ett tag framöver. Axel och knä har jag artros i sen många år tillbaka och historien med tån är lång som en följetång. Det blev aldrig riktigt bra efter operationen.

Jag har fått den här melodin på hjärnan, men jag struntar i att göra rörelserna. I stället sätter jag mig i TV-fåtöljen och trycker på knappen så ryggstödet sänks och fotstödet höjs. Sen sitter jag där och nynnar för mig själv och tänker att allt ordnar sig säkert till sist.

Fotboll på TV

I lördags hände något som inte har hänt på nästan 15 år. Jag såg en hel fotbollsmatch från avspark till slutsignal. Senast det hände var när Rasmus var yngre och ofta ringde och ville vara hos mig över helgen. Då var det alltid fotboll som gällde, och även om jag inte var så intresserad på den tiden heller, så var det ändå kul att titta på matcherna tillsammans med honom. Han agerade kommentator och hans humoristiska referat fick mig att gilla fotboll. Han kunde förklara lite för mig vad som hände och varför domaren blåste. Alla de kunskaperna är som bortblåsta idag.

Tidigare på eftermiddagen såg jag ett reportage från Houston om den berömda holländska supportermarschen (Orange Fanwalk). Det är en tradition där tusentals supportrar klädda i orange vandrar genom gatorna i värdstaden innan fotbollsmatchen. Den är känd för att deltagarna dansar, festar och marscherar tillsammans till arenan, ofta ledda av den ikoniska dubbeldäckarbussen. 15 000 supportrar gick den 4 km långa sträckan fram till arenan.

Jag gillar verkligen den orange matchdräkten. Spelarna syns så tydligt och de matchar gräsplanen perfekt.  Givetvis hoppades jag att Sverige skulle vinna, men eftersom de holländska spelarna hade den goda smaken att klä sig i orange kan jag acceptera förlusten. 

Jag rekommenderar alla ni som är intresserade av fotboll på riktigt att kika in hos BP och läsa hennes inlägg. Hon har en betydligt proffsigare syn på fotboll än vad jag har.

Gott om tid

 

Det är 1440 minuter på ett dygn.

Då kan jag med gott samvete ta en paus på 5 minuter.

Färgtema

Det finns färger som man blir extra glad av som t.ex. orange med alla sina nyanser från skarpt neonfärgat till milt aprikos. När jag var ung sa vi alltid brandgul och det var väl ingen speciellt populär färg, men jag har alltid gillat den. I tonåren köpte jag neonfärgade strumpor eftersom det var modernt då...det gällde både orange och neongrönt. De kallades för självlysande strumpor men jag har inget minne av att de lyste i mörker. 

Mitt hår är vad man kallar för "råttfärgat". Jag avundades alla som var naturligt rödhåriga, även om det på den tiden inte ansågs som något vackert. Som tur var gick det ju att ändra sin hårfärg och det gjorde jag ofta. Till en början testade jag i luggen. Vätesuperoxid gjorde att jag fick ljusa slingor och jag kände mig väldigt nöjd.

Efter en tid tyckte jag det var lite mesigt, så jag gick till en frisör som blonderade mitt hår. Jag var blondin en hel sommar.

Det var lite jobbigt när håret växte ut, för då märktes det väldigt tydligt, och jag färgade det så det åter blev lite mörkare.

Jag har haft olika rödbruna eller kopparfärgade nyanser i mitt hår.....

....och även lite åt det blonda hållet. 

När Hanna döptes för 9 år sedan hade jag precis varit hos frisören och färgat håret hasselnötsbrunt och det lutar åt att jag väljer den nyansen igen. Min "frissa" är väldigt skicklig. Hon ser direkt vilken hårfärg som passar mig och jag litar på henne till 100 %. 

Det är mysigt att gå dit och känna sig ompysslad.