Väntan är över

Nu har jag fått svar från Lund om provet som togs. Det visade sig vara helt normalt. Så skönt! Det betyder att jag gått och oroat mig flera veckor i onödan. Sånt kan göra mig rejält irriterad. Nåja, det är bara att lägga det bakom sig och tänka på nåt roligare. 

Sista dagarna har jag hållit på med styrketräning. Jag håller på att möblera om i mitt hobbyrum (vilken gång i ordningen har jag ingen aning om) för att få det så det påminner mer om det jag hade i Åstorp. Även om detta rummet är betydligt mindre ska det gå att fixa, tror jag. I varje fall tänker jag försöka. Jag har tre bokhyllor i rummet som jag staplar tyg, garn och annat hobbymaterial på. Inför omändringen var jag tvungen att tömma samtliga hyllor för att kunna flytta runt på dem. Jag märker att ork och energi har minskat med åren så det tar en evinnerlig tid, men tid har jag gott om så det är egentligen inget problem. Det bästa med att vara pensionär är att ifall jag inte känner för att ”jobba” en dag så tar jag ledigt. Jag brukar aldrig få avslag på min ledighetsansökan. 

I morgon ska jag gå och rösta. Jag tycker det är bekvämare att göra det redan nu än att vänta till valdagen när det ofta är knökafullt med folk i lokalerna. Jag kan rösta på biblioteket här i sta’n. 

Sen tänker jag ta mig till Soso, en liten gatstump som egentligen hör till Storgatan, som går genom centrum. 

Den här lilla biten heter Södra Storgatan och då blev det så småningom Soso, kanske en blinkning mot Soho i London. Här har samlats en hel del hantverkare och kläd-och tygbutiker. 

Det är en väldigt charmig del av Storgatan med gamla hus och innergårdar där man hittar mindre butiker. 

Elskåpen är tjusigt dekorerade. 

                                         Bänkarna som står längs med gatan är väldigt färgglada.

Här finns även Mormor Olgas café och vid sidan om ligger Ostbutiken. De har en innergård tillsammans där man kan sitta och äta eller fika när det är fint väder. Ostbutiken besöker jag lite då och då. De säljer inte bara en massa olika ostar utan även bröd, marmelader och kryddor. Att gå in där är som att åka till Ikea; man hittar alltid något man känner är absolut nödvändigt att köpa. 

Det serveras även lunch i den här butiken. Det finns alltid en soppa på menyn, men olika för varje vecka. När jag är klar med röstningen ska jag gå dit och beställa dagens soppa, vad det nu kan vara denna veckan. Det blir en överraskning.

Inget riktigt inlägg

Tankarna far runt i huvudet på mig och det blir inget vettigt av det. I morgon ska jag åka till Lund för biopsin. En fördel är att jag inte behövt vänta så länge. Ulrika följer med mig till mottagningen och det känns tryggt. Jag är livrädd för stick av alla de slag. Det kvittar om det är av sprutor eller getingar. Det är precis lika illa. Har ingen aning ifall det dröjer länge innan jag får veta resultatet, för jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Jag tar en liten paus tills jag städat bort alla hjärnspöken.

Bortkastad tid

Det är något som inte stämmer. Senaste tiden har det blivit ganska mycket fotbollstittande för min del, och det hör inte till vanligheterna. Jag följde inte VM så noga. Jag läste inte ens reportagen i tidningen, men eftersom jag äter middag hos min dotter på helgen och Rasmus också dyker upp där då går det inte att undvika att bli lite uppdaterad. De abonnerar på sportkanaler för att inte missa något och TV:n är oftast påslagen när jag kommer dit....och det visas alltid sport.

Rasmus åkte till Norrköping när HIF skulle spela där, så Bo och Ulrika kom till mig för att äta middag. Givetvis ville Bo titta på matchen när vi ätit klart. Det händer ytterst sällan att jag ser en hel fotbollsmatch från början till slut, men nu fanns ju chansen att jag skulle kunna få syn på Rasmus på läktaren. Jag stirrade på TV- rutan under två halvlekar helt i onödan. Inte syntes Rasmus i rutan. Det var 90 helt bortkastade minuter.

När jag sen var ensam på kvällen letade jag upp en kanal som visade deckare. Jag var tvungen att kolla deckare hela natten för att få tillbaka skärpan på TV-skärmen. Det är bara till att konstatera att sport är inte nyttigt för min TV.

Minskning

Jag har börjat på en gin och tonic-diet. 

Än så länge har jag tappat två dagar.

Bakvänt

  + 1 år

 Igår blev jag en bakvänd 18-åring, men jag kan inte påstå att jag känner mig så bakvänd. Faktum är att jag är ganska nöjd med de färdigheter jag har. Visst märker jag många gånger att jag har tummen mitt i handen, men det går inte att vara bra på allt. Ända sedan jag var tonåring har jag tyckt om att prova på olika saker. Uttrycket att "man vet inte om man klarar av något förrän man testat," tycker jag är toppen. Det är aldrig fel att prova på något nytt. Helt plötsligt upptäcker man kanske en ny hobby? 

När jag var yngre anmälde jag mig till många olika slags kurser. Jag har provat på keramik, oljemålning, batik, tygtryck, modeteckning och mycket annat. Det är inte bara det att man får lära sig något nytt. Man blir dessutom bekant med många nya människor med samma intresse. Nu är det väldigt längesen jag var med på någon kurs. Till hösten brukar det skickas ut broschyrer om vad som erbjuds. Jag får vara uppmärksam och se om jag kan hitta något intressant.

På biblioteket här i sta´n kan man gå på en hel del föreläsningar och konstutställningar. Har jag tur kommer det att vara något som känns lockande i höst. En del gånger har jag inte varit så väldigt engagerad i ämnet, men en bra föreläsare kan få nästan vem som helst intresserad. Det är en konst att kunna fånga åhörarnas intresse.

Att bara strosa runt till olika platser i Ängelholm är minst lika roligt som en föreläsning. Det finns många ställen jag fortfarande inte besökt. Jag brukar leta efter information på biblioteket och sen tar jag mig till de olika platserna för att se dem i verkligheten. I regel finns det alltid en spännande historia förknippad med varje plats. Det är lätt att bli "hemmablind" och inte se tjusningen i det som finns nästan mitt framför näsan och det vill jag undvika.

Förklädd terrorist

Idag blir det inte så mycket resande för min del längre, men ibland tänker jag tillbaka på alla konstiga situationer man kunde hamna i. Sen jag överlämnade min bil till Rasmus har jag skaffat mig privatchaufför…två stycken t.o.m. Vill jag åka buss är det helt gratis inom Ängelholms kommun och järnvägsstationen ligger på 20 minuters gångavstånd så möjligheterna till att resa finns kvar. Det är mer att jag blivit lite bekväm med åren.

När Ulrika gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn bodde hon tillfälligt i Helsingör, för det blev betydligt enklare att pendla därifrån till skolan. När hon var nyinflyttad åkte jag över några kvällar i rad för att hjälpa henne komma i ordning med möbleringen.

Det blev ganska sent när jag åkte hem igen till Helsingborg, och tulltjänstemännen stod på plats när jag gick av färjan. Efter några kvällar blev jag invinkad och de ville titta i min väska. Då kan jag säga att jag var glad att jag inte blev "haffad" kvällen innan, för då hade jag en hammare i min väska. Jag hade nämligen åkt över med hammare och x-krokar för att sätta upp tavlor i Ulrikas lägenhet så det blev lite hemtrevligt.

När det gäller flygresor är säkerhetskontrollerna betydligt strängare. Här är det inte tal om några stickprovskontroller, och det tycker jag är jättebra. När Zoé var liten åkte jag ofta till Luxemburg för att vara barnvakt. Då var jag noga med att inte packa ner något vasst i handbagaget. För det mesta hade jag alltid något handarbete med mig när jag åkte….oftast var det något plagg jag höll på att sticka och det checkade jag alltid in. Jag ville inte bli känd som "terroristmormorn som fastnade i säkerhetskontrollen med stickor nr. 4 i handbagaget."

O

Det brukade flyta lugnt i Köpenhamn när gick genom den där "pipbågen", och det borde det göra också. Jag hade aldrig något förbjudet varken på mig eller i handbagaget. När jag skulle åka hem packade jag på samma vis och tänkte att det är bara till att promenera igenom och se världsvan ut. Så fel jag hade! Väskan och jackan åkte genom utan problem, men när jag gick genom bågen så pep den och jag tror nästan det var lampor som blinkade i den också. Man kunde nästan tro att de fått jackpot i säkerhetskontrollen. En allvarlig dam kom genast och tog mig i armen, och jag fick sätta mig ner och ta av skorna, som sedan kördes genom röntgen igen utan att det lät nåt. Då fick jag resa på mig och det blev kroppsvisitering...utanpå kläderna. 

Det fanns inget extra på mig som inte skulle vara där förutom bilringarna runt midjan. Jag fick ta mina pinaler och vandra vidare, men jag var ändå glad att de var så uppmärksamma. Även den mest timida gamla dam kan faktiskt vara en förklädd terrorist.

Tänk positivt!

Ibland känner man sig riktigt deppig och det känns som man helt tappat fotfästet. Då gäller det att se det från den ljusa sidan.

När man nått botten har man åtminstone fast mark under fötterna.