Gemensamma intressen

Nu har vi återgått till vanliga dagar igen. Rasmus tog sitt pick och pack och flyttade hem till helgen. Det har varit så kul att ha honom här och vi har haft stor hjälp av honom. Varken Göran eller jag är lika viga som för några år sedan. Jag tror jag har växt en hel del för det känns som det är väldigt långt ner till golvet. Golvlisterna runt spaljén till trappan ner till källaren behövde fixas till och det erbjöd sig Rasmus att ta hand om. Han har alltid gillat snickeriarbeten och har dykt upp här i alla år med sin verktygslåda och fixat allehanda saker.

Snickarlinjen, som han går på, är helt perfekt för honom. Morfars snickarrum är favoritrummet i vårt hus numera.

Jag har ett barnbarn till med snickargener; nämligen Daniel. Han kommer hit om 3 veckor så då blir det kanske trångt bland snickerimaskinerna.






Naturligtvis kan flickor också vara bra på att snickra, men flickkusinerna är mer inne på prinsesstemat. Ingen av deras föräldrar har vurmat för att de skulle leka med dockor eller klä sig i rosa, utan det är deras eget val. Då tycker jag man ska acceptera det och inte försöka ändra på det vad än alla genuspedagoger säger.







Den första prinsessan som Zoé var förtjust i hette Sofia och då var hon cirka 3 år.....lika gammal som Hanna är nu. Hon tycker om Elsa från filmen Frost och det har varit en av Zoés favoriter med. Prinsessorna har varierat genom åren, men tiarorna och de långa klänningarna har alltid varit aktuella. Vi ska ha kalas för Hanna när hon kommer hit, och jag undrar vad klädkoden kommer att bli......prinsessklänningar och snickarbyxor, kanske? Jag får kolla vad jag har i garderoben så jag smälter in i sällskapet.

Bara att nonchalera

Varför lyssnar jag på kritik från människor som jag aldrig skulle be om ett gott råd? 

Det är konstigt att negativ kritik ofta dröjer kvar i ens minne längre än positiv sådan. Det finns ingen anledning att ta åt sig av vad människor som inte är ens vänner har för åsikter. 

Ännu en 20-minutersresa

Rasmus har sportlov denna veckan och har varit här sen i helgen. Igår bestämde vi oss för att ta en tur till Helsingör. Meningen var att han åter skulle besöka den minililla och röriga fotbollsbutiken, som fanns gömd inne i en gränd. Det är några år sedan vi var där senast, och vi blev både snopna och besvikna när vi kom fram. Butiken hade flyttat och det fanns ingen hänvisning till vart. Vi letade på nätet och såg att det var en bra bit att promenera dit, så vi struntade i det.

I stället gick vi och handlade danskt grovbröd och lite gott pålägg till lunchen när vi kom hem igen. Det hade öppnats en del nya butiker sen jag var där senast och jag tittade lite i deras skyltfönster. Rasmus var väldigt omtänksam och undrade ifall jag ville gå in i någon affär, men jag var inte riktigt upplagd för att prova kläder. Det var ändå gulligt av honom att fråga, tyckte jag.

Både Göran och Rasmus är väldigt sportintresserade och de häckar framför TV:n om kvällarna. Det är inget för mig. I stället har jag plockat fram en gammal bok, som jag inte läst tidigare. Den har stått i min bokhylla i många år och av någon anledning så har den fått stå orörd. Jag tog med den på flyget till Zoé och började läsa. Vilken tur att det var dagsljus hela resan, för handlingen i boken är rejält kuslig. Boken är skriven av Stephen King och heter Staden som försvann. Jag hann bara läsa några kapitel när jag åkte ner, så jag fortsatte på hemresan. Det varnades för att det kunde bli lite skumpigt p.g.a. blåsten, men jag märkte ingenting.

Helt plötsligt plingade det till och visade att vi skulle ta på säkerhetsbältena igen. OK, tänkte jag, då är det väl dags för lite skumpande nu och jag var helt säker på vad piloten skulle berätta när det rasslade till i högtalaren. Men, så fel jag hade! Han berättade att vi skulle snart landa. Jag hade varit så inne i bokläsandet så jag hade inte märkt hur snabbt tiden gått.

Jag har många sidor kvar att läsa och det är betydligt mer spännande än det som visas på TV. Det känns ändå bra att ha lite sällskap när jag sitter där med min bok framför TV:n, för jag har livlig fantasi och är aningen mörkrädd.

20-minutersetapper

Jag åkte till Luxemburg i fredags och den resan går nästan att dela in i 20-minutersetapper...i varje fall första delen. Det tar mig 20 minuter att komma till Helsingborg där jag går på färjan till Helsingör som seglar var 20:e minut. Färden över sundet tar 20 minuter. Därefter blir det tåg till Köpenhamn. Tåget avgår var 20:e minut, men resan tar lite längre tid...drygt en timme. När jag kommit in i flygterminalen fick jag vänta 20 minuter innan incheckningsdisken öppnades. Det var ovanligt lite resande den här eftermiddagen, så säkerhetskontrollen avverkades på rekordtid. Jag brukar köpa med mig en baguette och något att dricka och bege mig direkt till gaten. Det känns bra att vara på plats i god tid.

Det var mysigt att få träffa Zoé igen och när hennes mamma undrat vad hon ville göra på sin födelsedag svarade hon bestämt: "Leka med dockor med mormor." Hon hade även andra förslag, som att leka skönhetssalong. Jag fick först manikyr och sen målades mina naglar med ett orange glitterlack. När det var klart var det dags för make up. Det blev både rouge, läppstift och ögonskugga. Jag kände mig nästan som jag var med i ett avsnitt av TV:s Gör-om-mig.

På lördagen var det dags för presentutdelning och Ulrika och jag hade köpt en del kläder till Zoé. Hon gillar rosa, tyll, glitter och fluffiga tröjor, så det var enkelt att hitta sånt som passade. Hon hade även önskat sig en American doll, men eftersom hon visste att den var lite dyr hade hon accepterat att den kunde hon inte få. Lyckligtvis hittade Katarina en sådan docka till humant pris som hon utan Zoés vetskap packade ner i bagaget när de åkte upp till Sverige i julas. Under ett par veckors tid har jag varit upptagen med ett rita mönster och sy upp en vår och sommarkollektion.







Eftersom Zoé fick en rosa fluffig tröja med silverpaljettstjärna på magen och rosa långbyxor, sydde jag samma kläder till hennes docka. När vi gick till lekparken var de likadant klädda.

Jag använde upp små stuvbitar och garner som jag sparat på sen tidigare.

Accessoarer är viktigt även för dockor. Det blev armband, halsband och väska.

 Jeans och kofta trivs nog alla i. På hobbymässan köpte jag en enda sak; nämligen en guldglittrig ryggsäck som skulle hängas på en väska som ett smycke. När jag såg den tänkte jag direkt på att den skulle passa bra som skolväska till Zoés docka. Jag plockade bort fästanordningen och sydde dit axelremmar i stället. Storleken var helt perfekt.

Eftersom det aldrig kan bli för mycket glitter och paljetter måste dockan naturligtvis ha en festklädsel med blus och sammetskjol. Något lite blir det nog plats till i silverväskan.

Jag kom hem igår kväll. Vissa helger går alldeles för fort.

En tänkare

Man måste tänka på vad man äter. Just nu tänker jag på semla.

Det går klart lika bra att tänka på choklad eller nåt annat smaskigt.

Är det jobbigt att vara vänlig?

Det tycker inte jag, men jag undrar lite över Vänliga veckan. För ett antal år sedan skrevs det alltid om den här veckan långt i förväg. Det gavs tips på vad man kunde göra för att visa vänlighet mot någon annan. Egentligen skulle det inte behövas en sådan påminnelse och det är lite snålt med bara en vecka. Alla dagar borde vara "medmänsklighetsdagar" men då är det klart några som behövde jobba rejält för att inte falla ur ramen.

Vänliga veckan är en gammal svensk tradition. Det startade redan 1946. Anledningen till det hela är att en trafikräknare berättade att under sitt arbetspass såg han 12 människor som log, 15 som såg nöjda ut men däremot 8569 som såg ut som om de sålt smöret och tappat pengarna. Det fick Harry Lindquist, som grundade Läkarmissionen, att instifta en årligt återkommande Vänlig vecka. Ursprungligen firades den i november. Kanske som en liten försiktig början på att var snäll inför julen. Tidigare delades även ut pris till Årets vänligaste svensk, men det upphörde 1999. Då bröts också traditionen med själva firandet. Inte förrän 2014 lanserade Läkarmissionen åter Vänliga veckan. Denna gången placerades den i vecka 7 i samband med Alla hjärtans dag.

Idag är det alltså Alla hjärtans dag. Inom den katolska kyrkan tros den dagen ha firats sen 400-talet. Kopplingen till romantik och kärlek kom först på medeltiden i England och Frankrike. I Sverige har firandet inte förekommit i någon större utsträckning förrän på 1960-talet. Redan 1956 försökte NK lansera årets Skottdag, den 24 februari, som Alla hjärtans dag, då kvinnor skulle ge en present till mannen de älskade. Året därpå flyttade NK firandet till Valentindagen, efter amerikanskt mönster.

Precis som vanligt så har Vänliga veckan gått nästan obemärkt förbi, medan däremot Alla hjärtans dag säkert kommer att firas rejält. Jag tror inte att Vänliga veckan existerar i USA....jag är nästan säker på det.....för i så fall hade vi firat den med pompa och ståt.

Jag missade en bal på slottet

....eller i varje fall ett prinsesskalas i Dallas. Mitt yngsta barnbarn Hanna fyllde 3 år i lördags. Är man prinsessa måste man klart klä sig som en sådan också med lång klänning, tiara och spira.

Hanna är en företagsam prinsessa som klarar av det mesta. Naturligtvis ville hon dekorera tårtan, som var rejält hög.

Det ser läckert ut när man skär i den. Då kommer alla de olika färglagren fram.

Lite trist var det allt att inte kunna vara med på kalaset. Det fick bli lite Skypeprat i stället, men nästa månad kommer hon hit med sin familj, och då får vi ha ett "svenskt" kalas med prinsesstårta och presentutdelning. 

Hon hade kalas för en del av sina amerikanska kusiner och när de satt vid bordet gled hon nerför trappan i äkta prinsesstil.