Jag vet att det finns en uppsjö av appar att ladda ner till sin mobil, men jag har bara det absolut nödvändigaste. Mina barn och barnbarn däremot är mer inne på den linjen. Ibland måste jag erkänna att det skulle var kul att ha någon av alla dessa appar, men det brukat stanna vid tanken. När jag sms:ade med Katarina i tisdags fick jag ovanstående bild. Den var från en app där hon skrev in en viss dag och ett visst klockslag så räknade den ut hur många veckor, dagar, timmar och minuter det var kvar till den givna tidpunkten. Just den här bilden gillar jag skarpt. Den visar hur lång tid det är kvar tills hon kommer hit över en helg. Katarina flyger ensam den här gången och åker direkt från jobbet till flygplatsen. Hon jobbar på Lux Air:s kontor så det är inte någon längre sträcka.
Så skönt att flygturerna nu går nästan som normalt igen. Katarina åker till Kastrup och tar tåget därifrån till Ängelholm, som ligger bara två mil från Åstorp. Där hämtar jag henne på kvällen. Om Rasmus hunnit få sitt körkort är det troligtvis han som agerar taxichaufför. Katarina är hans gudmor och favoritmoster.
Hon brukar åka upp ensam en gång varje höst, men det har helt naturligt blivit ett litet uppehåll nu. Vi har planerat in att jobba i trädgården. Jag behöver hjälp med en del tyngre arbeten där. Katarina är stark som en oxe och har en enorm energi, så jag räknar kallt med att hon fixar hela trädgården medan jag sitter och fikar. Givetvis blir det mycket pratande också och inte bara jobb, men hon säger själv att det känns bra att kunna hjälpa oss och det är alltid roligt att höra. Varken Katarina eller Peter har ju den möjligheten att komma hit när det blir att vi behöver akut hjälp. Då blir det Kvidingegänget som kommer farande. Trots att vi förenklat mycket både ute och inne så är det ändå ganska jobbigt att hålla hus och trädgård i hyfsat skick. Det är vid sådana tillfällen man får svart på vitt att man är inte 25 år längre. Det är bara som man inbillar sig.
Idag ska jag dricka kaffe och låtsas att jag vet vad jag håller på med.
Om någon frågar vad jag gör idag kan jag sanningsenligt svara att just nu dricker jag kaffe.
Jag tycker egentligen att man alltid ska vara snäll mot sig själv. Det är inte liktydigt med att vara egoistisk. Faktum är att om man är nöjd med sig själv blir man automatiskt på gott humör och generösare mot andra. Jag har ätit en tidig frukost men frissan bjuder alltid på en kopp cappuccino när jag sitter där med färg inkletat i håret. När jag fått koppen och hon satt skyddet på min glasögonskalmar så de inte också blir färgade....fast det hade klart matchat hårfärgen perfekt.......letar jag upp en skvallertidning och sitter och njuter. Så lyxigt det känns! Inga krav som pockar på. Jag kan bara sitta och slöa och det är jag som är huvudpersonen just då.
BP har tipsat om ett serum för ögonfransar som lär vara väldigt bra. Igår fick jag hem mitt paket och nu väntar jag med spänning på att snart kunna vifta med mina långa ögonfransar. När jag tittar på Mimmi så undrar jag om BP tipsat henne också om Xflash för det var väldigt så långa ögonfransar hon har.
Att ha högtflygande planer är för det mesta positivt, tycker jag. Jag är nog ändå lite mer jordnära nu emot när jag var yngre. Då tycktes allt möjligt, men det är väl så det är när man är ung. Med åren hinner man prova på många saker och inser att man har sina begränsningar....även om det kostar på att erkänna det. För den sakens skull ska man definitivt inte sluta upp med att försöka. Kanske går det inte precis så som det var tänkt från början, men då är det bara att tänka om. Det finns alltid mer än en lösning på ett problem. Jag har kommit fram till att ibland så är det jag som är problemet. Det gäller speciellt när jag använder vissa verktyg. Göran bara skakar på huvudet för han kan inte förstå att det går att bära sig så bakvänt åt. Det är hur lätt som helst, om ni frågar mig. Jag tröstar mig med att om jag bad honom sätta sig framför symaskinen så skulle han känna sig lika bortkommen som jag gör när jag lånar hans snickeriverktyg. I detta fallet är jag betydligt modigare, för jag vågar i varje fall försöka, men jag inser att mina planer är lite väl högtflygande. Precis som i TV-programmet Vem vet mest? så har jag ju en livlina som jag kontaktar mer än en gång.
Nu har jag nog tagit mig vatten över huvudet igen, för t.o.m. jag förstår att dessa högtflygande planer kommer att kraschlanda om jag själv ska försöka genomföra dem. Vi har haft ett fågelbad i en av rabatterna, men nu bestämde vi oss för att flytta på det så vi kan se det inifrån datarummen. Jag har grävt ett djupt hål som jag ska hälla stenmjöl i och platta till så det blir helt jämnt. Då måste jag använda ett vattenpass och det vet jag faktiskt hur det fungerar. Så långt är det inga problem. Men sen börjar det. En stor trädgårdsplatta ska läggas ovanpå stenmjölet och den orkar jag inte lyfta. Jag fick dit den genom att resa den på kant och "rulla" på plats. Ovanpå plattan ska en megatung stenstod, eller vad man ska kalla det för, placeras. Det är ett betongfundament till en gammal lyktstolpe som jag hittade på ett företag som säljer begagnade byggvaror. Min svärson var med då och lyfte in den i bilen, så det lutar åt att han får hjälpa mig igen. Fundamentet ska limmas fast med stenlim på plattan och det gäller att det blir helt rakt, för överst ska fågelbadet placeras, och är det då inte helt jämnt så ser det konstigt ut när jag häller i vattnet.
Göran kan inte hjälpa till med lyftandet, men han har lovat att vara med och ge goda råd. Risken att vi ska bli irriterade på varandra är stor, men det är vi beredda på och inser att det får vi ta. Till slut ska det stå ett tjusigt fågelbad i rabatten är det tänkt och då är allt groll glömt. När jag grävde hålet till plattan hörde jag ett susande ljud uppifrån och undrade vad det var. Det var en luftballong som flög över vårt hus. De här personerna har verkligen gjort allvar av sina planer på att flyga högt..
Jag hade mycket att göra igår.
Men sen dök det upp något annat som var viktigare så nu har jag mycket att göra idag.
