Naturlig konst

                                             

Jag gillar att gå på konstutställningar och utställningar över huvud taget. Man behöver få lite inspiration från andra ibland. Vissa dagar är det helt nerstängt på hjärnkontoret, men det räcker med att man ser något nytt som fångar ens intresse. Då dras persiennerna upp igen. Jag har läst om en del konstutställningar på nära håll och de ska jag försöka få tillfälle att besöka. Under tiden får jag gå ut i naturen och se mig om. Där upptäcker jag otroligt många "konstverk".

                             

På väldigt nära håll, nämligen ute i vår trädgård, hittade jag den här omslingrande gruppen för en del år sedan. Jag vet inte om det är konst, men det är i varje fall konstigt. Sen en del år tillbaka ligger köksträdgården i träda och kommer att få göra så i fortsättningen också. Det enda jag sätter numera är potatis, för de sköter sig i stort sett själva och det är så gott med nyuppgrävd potatis. 

                             Den här megastora "fågeln" flög förbi mitt köksfönster en morgon. 

I ett stengärde ligger denna sten och hälsar hjärtligt välkommen in i skogen. Nästan som på ett riktigt galleri, där det alltid är lite välkomnade information vid entrén. Skogen är ett stort galleri där konstverken skiftar ofta.

Här var det snudd på att jag fick ett foto på en konstnär men han ville inte var med på bild, så han tog ett jätteskutt. 

Sov du lilla vide

När vi flyttade in i vårt hus för snart 50 år sedan valde vi att ha ett av de större rummen som sovrum, eftersom det även skulle ge plats åt en barnsäng. Sen har det under årens lopp blivit en hel del omflyttningar till min stora glädje. Man kan nästan säga att det är en hobby för mig. Det behöver inte vara så att alla möbler bytar plats, men det går att variera väldigt mycket i en möblering. I takt med att barnen växte och ville ha egna rum så har vi haft vårt sovrum i stort sett i alla rum på ovanvåningen. Till sist hamnade vi i det minsta rummet. Jag tyckte inte det gjorde så mycket eftersom vi bara var där när vi sov. Det var viktigare att barnen hade lite svängrum så de kunde ta hem kompisar.

Efter att alla barnen flyttat hemifrån inredde vi huset efter våra egna önskningar och behov. Vi behöll ändå det lilla sovrummet, men Göran och jag kunde ha var sitt datarum. Mitt rum användes också ibland som gästrum. Vi har varit ganska nöjda med att ha det så tills för något år sedan när det var så infernaliskt hett. Vårt sovrum vette åt söder och eftersom det var så litet så blev det som i en bakugn. Det gjorde ingen nytta att vi hade två fläktar + takfläkt igång hela tiden. Vi diskuterade fram och tillbaka men varken Göran eller jag ville ge avkall på att ha ett eget rum. Det kändes väldigt lyxigt. Dessutom är det ganska tungt att dra runt på stora sängar. 

Det har ändå legat och gnagt i bakhuvudet på mig att det hade varit bra med ett större sovrum. Nu är inte Göran den som hoppar högt och ropar hurra så fort jag nämner ommöblering, men jag tänkte att när han nu inte är hemma så passar jag på....när katten är borta osv. Jag tog hjälp av Bo och Rasmus och de slet med två enkelsängar och en dubbelsäng. Göran och jag har var sin höj-och sänkbar enkelsäng och motorn till dem väger en del. Det var ändå ingen konst för två starka grabbar och de bar in dem i mitt datarum. 

Jag fick kassera mitt gamla databord och köpa ett mindre som fick plats bredvid min säng.

Dubbelsängen, för gäster, bars in i vårt gamla sovrum och där passade den perfekt. 

Jag älskar änglar och det passade så bra med änglatavlorna och alla foton på Milou och Santos...mina två änglahundar.

Göran  blev väldigt nöjd med ommöbleringen och jag tycker faktiskt att jag sover betydligt bättre nu för det är mycket luftigare i rummet. Det vetter åt norr, så även om det mot förmodan skulle bli en het sommar ska vi inte behöva ligga och flämta som fiskar på torra land.

Dröm eller verklighet

 

När jag vaknade i morse var jag vacker som en filmstjärna, huset var nystädat och trädgården ogräsfri. 

Illusionen varade bara tills jag tagit på mig glasögonen.

Sofias änglar med filialer

Jag tittar ofta på TV-programmet Sofias änglar för det är så kul att se hur bra det går att ordna för de som har eller har haft det jobbigt. I dylika situationer är minsta tänkbara hjälp ovärderlig. Bara det att någon annan människa bryr sig gör att det känns lättare. Jag har träffat Sofias änglar eller Ulrikas änglar kanske de borde heta i stället. Ulrika är ungefär som Sofia den som styr upp det hela och Bo och Rasmus är snickarna och allt-i-allo-killarna som fixar det mesta.

Jag har haft stor hjälp av alla tre den här tiden Göran legat på lasarettet. Det mesta vill jag försöka göra själv, men när det kommer till tyngre saker så kallar jag in gänget. Vi bor bara 15 min från varandra med bil och det är en stor fördel. Det behövs aldrig så lång planering i förväg utan jag kan få en idé om nåt jag behöver ha hjälp med och en liten stund senare är arbetsstyrkan på plats. 

Änglarna har filialer i både Luxemburg och Dallas. Givetvis har det inte varit lika enkelt nu under pandemin. I vanliga fall är det alltid något som de tar tag i när de är hemma på besök. Nu har i stället både Katarina och Peter gjort som så många andra, nämligen jobbat hemifrån. De är betydligt skickligare än vad jag är när det gäller att leta information och beställa varor och tjänster på nätet. Så härligt det är att bara lämna in en önskelista och sen uppfylls alla önskningar ungefär som när tomten kommer med julklappar.

Datorn har varit igång dygnet runt. Vi har en grupp på Hangouts där vi alla fyra varit uppkopplade och det har varit väldigt bekvämt. Det räckte att jag skrev ett meddelande så kunde alla läsa det i stället för att jag skulle skicka iväg tre likadana meddelanden. Så fort någon av oss skrivit något har det plingat till i dator och mobil och alla har fått samma information samtidigt. Perfekt! 

Jag har alltid tyckt att datorn är en helt nödvändig pryl att ha och nu under pandemin har det verkligen visat sig att så är fallet. Det mesta går att fixa via datorn så man slipper ge sig iväg ut i folksamlingar. Visst längtar jag efter att själv kunna åka iväg på en mässa eller gå på teater, men den tiden kommer säkert också.

Dags för nedräkning

Jag fick ett stort brev i postlådan häromdagen. Det var från Zoé. Hon hade gjort en muckarkalender till mig för att jag skulle kunna hålla koll på hur många dagar det var kvar tills vi träffades. Hon hade gjort en likadan till sig själv, och nu börjar vi varje dag med att plocka en datumlapp ur fickan på kalendern och se hur många dagar det är kvar som vi måste längta efter varandra. Min kalender har jag satt upp på väggen bredvid min säng. Jag får lite små meddelanden från henne titt som tätt, både skrivna och sådana där hon spelat in en liten snutt så jag hör hennes röst. Hon har berättat för mig allt vi ska göra när hon kommer hit...bara hon och jag...ingen annan får vara med. Jag känner mig verkligen utvald.

Det är riktigt kul med muckarkalendrar. Jag fick faktiskt en av Katarina för ganska många år sedan. Då var det bestämt att jag skulle åka ner och hälsa på dem i Luxemburg och hon hade gjort en kalender där jag drog av en liten remsa varje dag. Den påminde om de som man förr såg på butikernas anslagstavlor när det var något man ville sälja. Då drog man av en remsa med ett telefonnummer. Här var det inga telefonnummer utan datum. Storhertigens son skulle gifta sig och jag och en del andra kungligheter skulle närvara, men naturligtvis var huvudsyftet att träffa Zoé.

Jag fick även en muckarkalender av mina arbetskamrater på Fritids innan jag gick i pension. Jag tjatade varje dag hela sista året om hur många arbetsdagar jag hade kvar. Det var ett väldigt kul gäng jag jobbade tillsammans med och alla hade en sån härlig humor. 28 arbetsdagar innan skolavslutningen fick jag kalendern. Där hade de för varje dag skrivit först och främst hur många dagar jag hade kvar att jobba men även lite annat matnyttigt som t.ex. telefonnumret till Fritids. En dag fick jag uppmaningen att inte åka och handla när de hade lunchrast så de slapp att stå i kö för att det var pensionärer i butiken. 

På ett av våra veckomöten fick jag en liten flaska champagne och påminnelser i kalendern om när jag skulle lägga den på kylning. De hade även köpt en liten ask med chokladhjärtpraliner som de dekorerat med siffror i glasyr. Första pralinen skulle jag ta när det var 20 dagar kvar och sen en varje dag fram tills avslutningen. Det var betydligt mer uppiggande än all världens vitamintabletter man tar på morgonen. 

Idag plockar alltså Zoé och jag en lapp ur kalenderfickan och ser att det är  61 dagar kvar tills vi ses.

Som en boomerang

 Jag är bra på att misslyckas, men jag är ännu bättre på att resa mig och komma tillbaka.

Tusen tack för alla omtänksamma kommentarer och mail. Nu dyker jag upp här igen som en boomerang. Det har varit en minst sagt orolig och omtumlande tid där känslorna åkt jojo mellan hopp och förtvivlan. Så många negativa händelser radade upp sig efter varandra som jag inte på något vis kunde påverka så jag tappade lusten helt att skriva. Vis av skadan så tar jag det extra lugnt då, eftersom jag märkt att annars blir det totalt kaos i min hjärna. Vilka tråkigheter som än händer så rullar dagarna på som vanligt och när man tittar bakåt förvånas åtminstone jag över att det mesta ändå tycks fungera.

Trots alla reserestriktioner under pandemin har Göran varit iväg på en del "semesterturer" med All inclusive, som det heter på svenska. Det har blivit en del resor till lasarettet med mellanlandningar här hemma några dagar. Lasaretten är fullbokade så de skickar hem patienterna långt innan de är så pass friska att det är acceptabelt. Jag undrar egentligen hur vettigt det är ekonomiskt när en patient är hemma ett par dagar och sen får ambulansen komma och hämta igen. En gång kan väl gå men när det upprepas flera gånger måste vem som helst begripa att det är något fel. Många gånger fick Göran ligga kvar på akuten eftersom det inte fanns en enda ledig säng att uppbringa på någon avdelning. Stackars sjukvårdspersonal! De sliter som djur och när man då läser om hur det fifflas inom andra yrkesområden blir man heligt förbannad. Det känns inte speciellt säkert att vara inneliggande patient längre. Det är alldeles för lite personal för att det ska fungera tillfredsställande. P.g.a. platsbrist fick Göran byta avdelning flera gånger. Jag hade skickat med en medicinlista där jag noggrant antecknat dos och tid för varje medicin, men antagligen för att han flyttades runt så strulade det många gånger. Jag tycker förstås ändå inte att det ska vara så svårt att läsa innantill. Göran visste exakt hur många tabletter han skulle ta och vid vilken tid, så det löste sig ändå, men han fick själv påpeka det flera gånger. Jag tänker på de som är lite vimsiga eller kanske inte vågar säga ifrån eller ifrågasätta saker och ting. Det kan bli förödande. 

Jag har slutat klättra på stegar...nästan...sen jag ramlade tidigare, men det är tydligen ingen garanti för att jag ska hålla mig på benen. En dag när jag var överlastad med väskor och skulle gå in i hallen snubblade jag på tröskeln och ramlade raklång. Min första tanke var att innehållet i väskorna gått sönder, men det visade sig att allt var helt. Nästa tanke var hur pass illa jag slagit mig och jag försökte resa mig upp. Eftersom jag numera är vig som ett kylskåp så gick det naturligtvis inte. Till all lycka var min svärson i närheten och kunde lyfta upp mig. En stark kille! Jag kunde stödja på båda benen och jag försökte böja knäna och det gick bra även om det stramade. Alltså hade jag inte brutit några ben. Jag andades ut. Det värkte nåt infernaliskt i ena knäet och jag plockade fram isklabbar och höll mot knäet för att minimera svullnaden. Det svullnade ändå upp ganska rejält och sen var det dags för lite färg. Blåmärkena sträckte sig från knäet och ner över tårna. Högerarmen fick sig med en törn för jag ramlade mot ett element, så den är också färggrann. Vilken tur jag ändå hade! Det hade kunnat gått riktigt illa. 

För tillfället är det bara det absolut nödvändigaste som görs här hemma. Jag tror aldrig att jag nånsin lidit av Syster Duktig-syndromet. Antagligen är jag för lat för det eller för envis, kanske. På en skylt läste jag en gång:"Livet är för kort för att göra tråkiga saker" och det skriver jag helhjärtat under på. Ju äldre jag blir desto mer tycker jag att det stämmer. Jag undrar om inte de här restriktionerna och isoleringen gör att allt fler tycker så nu. Jag har slängt bort fler och fler "måsten" och de samlas nu i kategorin Onödigt, som växer dag för dag. Det är viktigt att ha roligt för att kunna orka med vardagen.

Nu är Göran hemma igen och vi försöker hitta tillbaka till vardagslunken....den bästa lunken. Än en gång stort tack för all omtänksamhet ni visat under min bloggpaus.

Ett eget språk

 

Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.

Men det är ett språk som alla kan förstå.

Jag kommer att pausa bloggen ett tag.