Igår gjorde jag inte mycket

Igår blev det en innedag för mig. När jag drog upp rullgardinerna på morgonen....eller fram emot förmiddagen såg jag att det hade regnat under natten för det var stora pölar på trottoaren. Fönsterrutorna hade fått sig en dusch. Visserligen hade nog en del av den gamla smutsen runnit bort, men det såg inte ett dugg bättre ut nu. Jag får snart beställa hit fönsterputsaren....Bo.

Det fortsatte vara mulet hela dagen men inget regn. Så plötsligt på eftermiddagen hördes en rejäl knall.  Det var väldigt kvavt dagen innan, så jag trodde det skulle bli åska då, men det blev visst en fördröjning. Det kom endast en knall och sen ljusnade det, men min lust att gå ut och promenera var helt borta. 

I stället tog jag fram iPaden och där hittade jag lite av varje som snart fick min hjärna att gå igång. Jag får en hel del mail om träning av någon underlig anledning. Motion är aldrig fel, men nu fick jag läsa om tips på smygmotion ifall man inte hade tid att ge sig iväg till gymmet. Men varför smyga? Det är väl inte förbjudet att träna hemma så det är därför det måste hållas hemligt?

Det fanns ett tips på hur man skulle göra när man pratade i mobilen. Det bästa var att stå upp och det var även viktigt att man rörde på sig under samtalets gång. Det föreslogs då att man vandrade runt i lägenheten som en osalig ande. Jag bor ensam så för mig är det inga problem, men det är värre för de som är några stycken i familjen. Då gäller det att ha klart för sig om det är högerregeln som gäller så det inte blir några kollisioner.

Ett annat tips var att göra en övning varje gång man gick in i köket, som t.ex. 10 knäböjningar......med eller utan hantlar. Förhoppningsvis har man inget på spisen då som håller på att koka över, för då får de där knäböjningarna gå i raketfart. Själv brukade jag förr träna stegklättring....av den enkla anledningen att jag krympt några cm. Det läggs till år men dras ifrån centimetrar. Jag är alltså inte lång och ståtlig längre utan kort och förtjusande. Efter det att jag ramlade huvudstupa nerför stegen en gång jag sorterade i mina garderober, är jag lite mer försiktig. Jag vill gärna känna fast mark under fötterna. 

Jag kikar in

Det har blivit ett långt oplanerat uppehåll här på bloggen som det tyvärr kan bli ibland, men nu mår jag betydligt bättre och hoppas jag kan fortsätta som vanligt. Jag har hunnit få opererat mitt andra öga under den här tiden och det känns skönt att ha det överstökat.

Under bloggpausen passade jag på att läsa bakåt i min blogg och upptäckte en hel massa ”knäppa” kommentarer som slunkit igenom innan jag installerade kommentarsgranskning. Jag har även fast jag inte skrivit nya inlägg på ett tag fått en hel del dumma kommentarer från personen som var upphov till att jag började med granskning. När de aldrig kom in på bloggen började personen kommentera inlägg längre bakåt i bloggen. Kanske i tron att granskningen bara gällde senaste inlägget? Vilken otur för den individen!

 Kommentarerna var rejäla personliga påhopp, svordomar och könsord. Inget som hör hemma i Blogglandia. Hur gärna jag än vill att kommentarerna ska komma in direkt, inser jag att det kommer inte att fungera. Tyvärr drabbar det ju alla ni bloggvänner som skriver trevliga och intressanta kommentarer, men jag hoppas ni har överseende med det.

Jag kom att tänka på den höga rhodedendronhäcken som vi hade i vår trädgård i Åstorp. En sommar hade getingar byggt ett bo i den. Det var inget som vi hade lagt märke till....inte förrän den dagen jag klättrade upp på stegen för att frisera häcken på toppen. Jag lyckades klippa rakt in i getingboet och det var inte populärt kan jag lova. De attackerade från alla håll och jag fick ta ett hopp ner från stegen och rusa in.Vi ringde till Anticimex och en man kom i heltäckande kläder från topp till tå och sprutade något in i boet så att alla objudna husockuppanter försvann. Jag önskar att det fanns nåt liknande Anticimex som jag kunde ringa och som fixade min blogg så all ohyra försvann.

Nu fick jag själv läsa genom inläggen och radera skräpet och det har tagit sin lilla tid. Jag hoppas det inte blir extra jobbigt att kommentera p.g.a. granskningskontrollen. Det skulle var kul och veta om det dyker upp en massa bilder att klicka i eller hur det ser ut när man kommenterar här. Hoppas ni vill berätta.

Det känns otroligt kul att börja skriva igen. Under pausen har jag hållit koll på er och är någorlunda uppdaterad när det gäller vad ni sysslat med.

Grundlurad

 

I fjor odlade jag cocktailtomater, men det var ingen alkohol i dem.

Det måste ha varit fuskplantor.

Morgonstund har inte guld i mund

Jag har använt ögondroppar i många år för mina ögon känns så torra. Det är som att ständigt ha grus i dem. Jag köpte Viscotears som har fungerat jättebra. Enda kruxet är att jag är jättedålig på att pricka rätt när jag droppar. Det hamnar minst lika mycket vätska på kinden som i ögat. Det har i och för sig ingen betydelse, för jag håller på tills det blir rätt och det är enkelt att köpa en ny receptfri tub när den gamla tagit slut.

Därför var jag aningen nervös inför hur jag skulle göra efter starroperationen. Att inte Viscotears alltid hamnade där det skulle var ok, men den här medicinen efter operationen var både mot inflammation och smärta, så det var viktigt att det blev rätt från dag ett. Jag behövde få droppat tre gånger om dagen i tre veckor fick jag veta. Jag berättade för min ögonläkare att jag var orolig, men hon lugnade mig och menade att det var inga problem alls. Väldigt många av deras patienter hade samma problem och det fanns hjälp att få. Så fort operationstiden var bestämd tog de kontakt med kommunen och sen blev jag uppringd av en dam därifrån. Hon förklarade, att någon skulle komma hem till mig tre gånger om dagen och droppa mina ögon. Nu kunde jag andas ut.

Det har fungerat jättebra hela tiden. Jag har träffat på många olika personer under de här två veckorna. Första besöket är mellan halv 8 och 8 på morgonen, sen blir det omkring kl 2 och på kvällen kl 8. Kvällstiden har varit enklast att vänja sig vid, för då är jag ändå inte särskilt aktiv. Eftermiddagstiden är lite besvärligare, för jag känner mig aningen låst att jag alltid måste hålla mig hemma mitt på eftermiddagen. Men det absolut värsta är morgonpasset. Eftersom de kan komma och ringa på dörren redan halv 8 har jag satt alarmet på 7 så jag hinner gå upp och klä mig. Vilken pina att behöva gå upp så tidigt! Jag är långt ifrån vaken då, men det rör sig trots allt bara om tre veckor, så det är överkomligt. Men jag måste erkänna att jag längtar till onsdag nästa vecka när jag slipper bli väckt av alarmet               

Jag har fortfarande inte fått någon operationstid för högerögat, men det blir förhoppningsvis snart, och sen blir det tre jobbiga veckor efteråt. Jag kan lugnt påstå att operationen och droppandet i ögonen har varit rena barnleken i jämförelse med att stiga upp i ottan. 

Ur halvamerikansk synvinkel

En av gångerna jag var i Dallas åkte vi till Fort Worth. Det är en gammal stad några mil söderut. Det kändes som att vara med i en Vilda Västern-film när man promenerade runt där. Det vimlade av män klädda i cowboyhattar och stövlar.

Gatunamnen var lite annorlunda mot hemma. Inte bara för att de var på engelska, men Knivgränd låter faktiskt lite läskigt. 

När det närmade sig lunch gick vi in på ett ställe och beställde hamburgare. Vi serverades den största hamburgare jag sett. Det var omöjligt att äta upp den. Två personer hade lätt kunnat dela på en portion. 

Varje dag föstes en stor hjord med longhorns genom staden. Det var många cowboys till häst som hjälptes åt. Longhorns är en lite ovanlig kreatursras. Man tror det är en blandning av spanska och engelska kor.  Alla djuren är rödbruna och har enormt stora horn. När det gäller fåglar pratar man om vingbredd men här handlar det om hornbredd. Det kan röra sig upp emot 2 m. Hornen ser nästan ut som ett cykelstyre. 

På ett ställe stod en sån här ovanlig kossa bunden och man kunde mot betalning få sitta på hennes rygg. För mig lät det inte alls lockande.

När jag opererades fick jag ett papper med förhållningsregler med hem och även ett litet visitkort, som jag inte tittade så noga på. Häromdagen fick jag syn på det igen och läste lite mer noggrant. Det var från företaget som levererat plastlinsen till mitt öga. Företaget finns i Fort Worth. Vilket sammanträffande! Min syn på vänsterögat blir bättre och bättre för varje dag, men jag har fortfarande inte fått syn på några longhorns på Storgatan. Det blir kanske inte förrän jag fått inopererat en Fort Worthlins i andra ögat också. Jag tror jag ska börja leta fram min cowboyhatt.

Att vara i form

 

Mitt mål här i livet är att hålla formen.

Hittills har jag lyckats bra,

Mitt liv som lapplisa

Att jag älskar att skriva listor och kom-ihåg-lappar är ingen hemlighet. Det hjälper mig att få styr på vardagen och jag trivs med det. Jag hade en fulltecknad lista, men tyvärr har jag inte kunnat stryka mycket på den de senaste veckorna. En förkylning och lite annat smått och gott satte stopp för det. 

Jag har tillbringat mycket tid i min TV-fåtölj, inte med att titta på tv, men att sticka. Det är en lugn sysselsättning som fungerar även om man inte känner sig på topp. Jag har hunnit läsa många bloggar och även bläddrat bakåt både i min egen och andras bloggar. Det var riktigt intressant. Bl.a. såg jag att Karin för ett tag sen skrev om Anden i glaset. Det var en lek som var väldigt populär när jag var ung, men inget som jag testade då.

Men jag har provat på det en gång för ca 30 år sedan. Min väninna bjöd hem mig och några andra för att spela det här spelet. En av damerna var väldigt engagerad och tyckte inte om att vi kallade det för ett spel. Jag vågade inte tala om att jag trodde det var mest båg. Hon hade med sig en bricka där hela alfabetet var markerat plus siffrorna 0 till 9 och orden Ja och Nej. Hon tände ett ljus och höll glaset över det en stund. Sen skulle vi var och en ta glaset och ställa en fråga tyst in i det. Därefter placerades glaset på brickan och vi höll alla ett finger på det. Helt plötsligt började det röra på sig från den ena bokstaven till den andra. Jag var helt övertygad om att det var någon som styrde glaset, men det var inte riktigt läge för att komma med en sån kommentar.

De som hade frågat var nöjda med svaren de fick och sen var det min tur. Då for glaset som ett jehu över brickan mellan bokstäverna. Det blev rena rappakaljan och ingen förstod något.  Vi fortsatte, men det verkade som om "anden" fått hjärnsläpp för vi fick inga vettiga svar. Då sa damen att det måste finnas någon runt bordet som inte trodde på det vi höll på med. Jag kände mig träffad och satte mig vid sidan och såg på när de andra spelade. Det var både första och sista gången jag testade Anden i glaset.

Jag blev emellertid nyfiken och började googla lite. Anden i glaset är en europeisk hemmagjord variant av Ouijabrädet. På 1890-talet dök de första annonserna om det här brädet upp i USA. Det var en leksaksbutik som sålde dem. Brädet beskrevs vara en magisk anordning, som skulle besvara frågor om det förflutna, nuet och framtiden. Det sägs att man kan locka fram onda andar när man använder de här anordningarna, men det har jag svårt för att tro på. Att de såldes via en leksaksfabrikant pekar väl mer på att det är ett spel. Det enda spelet som sålde bättre än Ouijabrädena var Monopol.