Beskrivning

 

Jag är inte snygg, överdrivet smal eller vältränad, men jag är rolig och tycker om choklad.

Det måste väl räknas till pluskontot?

Skrämmande diet

 Enda gången jag läser skvallertidningar är när jag sitter i väntrummet hos doktorn eller tandläkaren. Det finns inte mycket annat att fördriva tiden med där. Sista gången läste jag något mycket underligt. Man kan förbränna lika mycket kalorier genom att titta på en skräckfilm som att ta en promenad på en halvtimme. Det låter som en saga men det är forskare som testat detta på försökspersoner, så det bör väl stämma då. När man blev rädd så utsöndrades adrenalin och syreupptaget blev större. Det hade även inverkan på ämnesomsättningen. 

Kroppen återgick till det tillstånd som var vanligt hos våra förfäder långt tillbaka i tiden när de kämpade varje dag för att överleva. Det finns hemskheter nu med, men vi lever ändå i en betydligt tryggare värld än vad stenåldersmänniskorna gjorde. 

Någonstans mellan 130 och 190 kalorier försvann beroende på vilken film man såg. I topp låg The Shining med Jack Nicholsen. Mest kalorier förbrändes när man blev rejält skrämd, så det var inte så att man minskade i omfång under hela filmen. Det är inte så många kalorier som försvinner efter varje skräckupplevelse, tycker jag. Det måste vara ett maraton av sådana här filmer om det ska bli en synbar skillnad. Jag märker att jag har tittat alldeles för lite på den slags filmer på sista tiden. Det blir till att omvärdera skråckfilmsgenren. Den har väl inte alltid haft så gott rykte, men nu kanske den t.o.m. kan bli indragen i en ny diet. 

I fortsättningen kan jag alltså med gott samvete sitta i TV-soffan och titta på skräckfilm medan jag mumsar på choklad. De kalorier jag stoppar i mig skräms bort under filmens gång.

Ett brev betyder så mycket

När jag var tonåring var det handskrivna brev som gällde och inte som idag mail eller sms. Jag hade en hel del brevvänner både i Sverige och utomlands. Då fick jag chansen att träna både att skriva läsligt, stava rätt och lära mig en hel del nya ord på köpet. Med tiden tunnade brevskrivandet av och till sist upphörde det helt. Postutlämningen är inte mycket att hurra för......varannan dag....och ibland kommer det inte fram alls. I så fall får man skicka det med Royal Mail, men jag tror inte de har etablerat sig i Ängelholm, för jag har aldrig sett deras bilar här.

Idag skriver jag i stort sett aldrig brev, vilket är lite synd. Jag blir själv så glad varje gång jag får ett handskrivet brev, vilket så klart inte är så ofta. Men häromdagen hände det! Brevet kom från min syster. Hon är en av de få jag känner som fortfarande hellre skriver "riktiga" brev än skickar mail. Ett par dagar senare dök ännu ett brev upp eller ner på min dörrmatta. Någon avsändare hittade jag inte och det gjorde mig klart nyfiken. Jag sprätte upp kuvertet och började med att kolla vem som undertecknat det. Jag har redan hunnit glömma namnet, men det stod även adressen och den gick till Rikets sal. Förr brukade Jehovas vittnen alltid komma och ringa på dörren, men här är portkod till de flesta hyreshus, så de har fått fundera ut en ny metod. En eloge till att de bemödat sig om att skicka ett handskrivet brev, men det är bara till att konstatera att alla brev betyder inte lika mycket för mig. 

Förr i tiden

 

När jag var ung använde vi inte smileys. Vi skrattade själva. 

Det var riktigt kul.

Tillökning

 

Jag har alltid gillat de tre aporna som inget ser, 

inget hör

och inget säger. 

De finns avbildade i ofantligt många variationer. Man tror att idéen till de här aporna kom från Indien, via Kina till Japan redan på 700-talet. Den mest kända och kanske mest bevarade bilden av dem finns ovanför ett snideri från 1600-talet i en japansk stad.

Det är ursprungligen en buddhistisk tanke att den som inte utsätts för något ont inte heller tänker eller gör något ont. Rena önsketänkandet. Det fungerar naturligtvis inte i vår tid där allt går att förvränga. I Östasien tog man fasta på det och menade på att det var bra med censur för då kom det inte in onda tankar eller sedvänjor i landet. När jag tänker på censur så går inte mina tankar åt det hållet. Det går ju också att tolka aporna så att de medvetet inte hör, ser eller säger något för att slippa ta ställning och reagera, vilket är fegt. 

Nu har trion fått en ny medlem, som är summan av de tre första. Han ser ingen, han hör ingen och han pratar inte med någon. Dessutom har han ofta ont i nacken och tummarna.

Att det är just apor som fått symbolisera det här uttrycket är egentligen en japansk ordlek. På klassisk japanska lyder ordspråket: mizaru, kikazaru, iwazaru. Zaru som avslutar alla tre orden låter likadant som det japanska ordet för apa. Varje apa har ett eget namn. Mizaru eller Minai (inte se), Kikazaru eller Kikanai (inte höra), och Iwazaru eller Iwanai (inte säga). Då borde den fjärde apan heta Mobilzaru eller Mobilnai.

Motivet med aporna förknippas också med en myt om hur gudarna sände tre spejare till jorden för att rapportera människornas fel och brister. Bilden av de tre aporna blir i det sammanhanget ett uttryck för förhoppningen om att gudarnas informanter ska ha en förlåtande inställning och inte rapportera allt. 

En ganska vanlig måndag

Gårdagen handlade väldigt mycket om motion och träning, när jag väl kom ur sängen. Jag somnade sent  eller tidigt måndag morgon...vid 01-tiden. Det är inget ovanligt eftersom jag är en nattuggla. Jag vaknade till några gånger under natten men inte förrän framåt kl. 10 kände jag att det kanske var dags att stiga upp. 

Min fysioterapeut har visat mig en del rörelser som jag måste göra både morgon och kväll, och en del av dem gör jag i sängen innan jag går upp. När jag sen masat mig ur sängen fortsätter jag med resten av övningarna. Jag gör det inte för att det är kul eller känns skönt, utan för att jag förhoppningsvis ska kunna röra mig lite bättre utan att ha ont i fortsättningen. 

Jag skulle egentligen kunna sjunga: Höften, axel, knä och tå i stället för huvud, axlar, knä och tå när jag håller på med mina övningar för det är just det som det handlar om. Ja, huvudet är väl ok, enligt mitt sätt att se, men axel, höft, knä och tå har jag artros i. För att ändå se det från den ljusa sidan så är det bara högersidan allt elände hamnat i. Till vänster är jag helt ok. 

Måndagen är den dagen jag veckohandlar, och efter en sen frukost gav jag mig iväg till butiken. När jag handlat klart sätter jag mig alltid en stund i parken och vilar, för då är jag halvvägs hemma. Jag brukar använda en bänk som är strategiskt placerad så jag ser trafikljuset där jag ska gå över gatan. Därifrån ser jag när det blir rött och vet då på ett ungefär när jag behöver börja gå för att var framme när det slår om till grönt. Tid är pengar.

Det var inte länge jag hann vara i lägenheten förrän jag måste ge mig iväg ut igen. Nu var det dags att gå till fotvårdaren. Hela måndagen försvann, kändes det som och inget vettigt blev gjort. När jag lagt mig på kvällen kom jag på en viktig sak som jag hade glömt bort.....lunchen!!! Vilken fadäs! I dag får det bli två luncher.

Onödigt vetande

 

Det är ingen mening att hålla reda på hur gammal man är. Det ändrar sig hela tiden. 

Dessutom är det ingen viktig information.