Det ska vi fira!

Varje dag finns det något att fira. Tro för all del inte att det ligger några djupare tankar bakom detta uttalande. Det FINNS faktiskt nåt att fira varje dag. Vi har ju skippat Annandag Pingst i Sverige, men det finns andra länder som firar den dagen, och det är klart att vi måste sympatifira. Skulle jag bara hålla mig till födelsedagar och namnsdagar inom släkt och vänkrets och de större högtiderna blev det inte många firardagar på ett år.Varje dag på året finns det alltid något land som har en helgdag av något slag. Det är bara att hänga på. Sen har vi alla de här "hittepåfirardagarna" också som Nalledagen, Kanelbullens dag, Pannkaksdagen m.m. Givetvis ska de uppmärksammas.

Idag är det den 261:a dagen på året. Det är väl värt att fira?

En ny kvinna

I förra veckan var jag hos en för mig ny frissa. Det är alltid lite nervöst för man vet inte om det är en frisör som lyssnar på ens önskemål eller en som bara gör efter sitt eget huvud. Jag har tyvärr råkat ut för det någon gång. Tack och lov var detta en mycket skicklig frisör. Vi diskuterade först hur jag ville att det skulle se ut och sen hade hon en del förslag och ändringar, som jag faktiskt tyckte var jättebra. Hon började med att färga håret. När det nu går mot höst vill jag ha lite mörkare färg. Mitt hår var så solblekt och torrt. Jag gillar inte att ha något på huvudet varken vinter eller sommar, så då får jag stå ut med att håret tar stryk.

Hon blandade ihop en varm, brun färg och lät en del solblekta slingor vara kvar så det blev lite liv i det hela. Efter det klippte hon mig. Mitt hår var så långt att jag nästan kunde få ihop till en knut i nacken. Allt det åkte av nu och jag har en mycket lättskött frisyr. Jag gillar när jag inte behöver stå och föna och kamma för länge. Helst ska jag bara behöva rista på huvudet och "lockarna" ska falla på plats av sig själv.

När jag nu ser mänsklig ut är det läge att åka och köpa skor. Jag upptäckte att det börjar gå hål i sulan på mina älsklingsskor. Skor är verkligen inte lätt att hitta......alltså sådana som sitter skönt på foten, är snygga och har ett hyfsat pris. Det är inte lika roligt att åka och handla skor idag som när Rasmus var liten. Han hade alltid så bra idéer när man skulle prova skorna. Han tyckte jag skulle ställa mig på tå först och sen ta lite sicksack steg och snurra runt. När det var avklarat var det till att gå sakta i butiken och så småningom öka takten för att till sist springa en runda. Det sista vågade jag mig aldrig på. Då hade nog personalen låst in sig och ringt efter hjälp.

Min mor

Denna söndagen får Audrey dela med en annan kvinna. Idag är det den 15 september och Sigrid har namnsdag. Min mor, som hette Sigrid, fyllde även år det här datumet och idag skulle hon ha fyllt 95 år. Hon har fattats oss i 14 år. Så roligt om hon hade kunnat firat sin födelsedag idag, för hon älskade fester och att ha människor runt ikring sig. Hon var en riktig matmamma. När inte farmor fanns kvar och kunde stå för julfirandet tog mor över. Vi samlades alltid 16 personer hemma hos mina föräldrar på julafton. Det var som att komma in på en restaurang när mor dukat upp sitt julbord. Allt var givetvis hemlagat och hennes leverkorv nästan slogs vi om. Hur mycket hon än hade gjort så fanns det aldrig något kvar till juldagslunchen. Jag köper olika sorters inlagd sill på burk, men mor gjorde allt från början. För henne var det fusk att köpa färdigt. Det enda hon inte gjorde var att lägga lutfisk i blöt, för ingen utom mor och far tyckte det var gott. Det fanns en sak på hennes julbord som jag aktade mig noga för....den dallrande aladåben, men för henne var det ett måste på ett gammaldags julbord.

Mor var väldigt modeintresserad och eftersom hon var duktig på att sy hade min syster och jag alltid senaste modet. Även när det gällde frisyrer var hon intresserad av vad som var modernt. Jag minns att hon gick med mig och min syster till frissan för att vi skulle få klippt vårt hår som Audrey Hepburn i filmen Sabrina. Vi tyckte vi blev jättetjusiga.

Hon älskade att sticka och virka och gjorde mycket till sina barnbarn. Hon stickade även till sina barnbarnsbarn, men det var bara Rasmus bland mina barnbarn som hon hann göra något till. Mor hoppades alltid på att han skulle bli född på hennes födelsedag, men han kom två dagar tidigare. Han var 1 1/2 år när mor gick bort. Hon stickade bl.a. en blå tröja till honom, som Ulrika skickade till Luxemburg när Zoé föddes för att användas av henne och sen åkte den över till Dallas så mor på sätt och vis fick vara med på ett hörn med Peters barn också. Hon älskade barn och det är tråkigt att mina barnbarn aldrig fick lära känna henne.

Jag saknar henne väldigt mycket.

Jag har varit uppkopplad

Nu menar jag inte uppkopplad på nätet utan kopplad till en liten bandspelare. I onsdags var det dags för mitt årliga dygns-EKG. Jag hade tid till kl. 8 på morgonen och då tejpade sköterskan fast lite sladdar på mig som anslöts till en minibandspelare. Den las i en tygväska som jag sen hade hängande i ett band runt halsen som ett halsband. Enda skillnaden mot ett riktigt halsband var att det hängde innanför tröjan i stället för utanpå. Jag fick även med mig ett papper där jag skulle skriva upp tidpunkten för de olika moment jag gjorde under dagen. Då kunde läkaren sen se ifall min puls höjdes vid vissa tillfällen. Min puls är mycket låg och det har visat sig vid tidigare kontroller att den sjunker rejält på natten och att hjärtat även gör uppehåll. Första gången jag hörde det blev jag lite skraj, men läkaren sa att det var tillåtet att det gjorde så, och det får jag klart lita på.

Jag har alltid haft låg puls och aldrig haft några besvär av det, och det har jag inte nu heller. Det är visst vanligt annars att man blir trött och yr. Att de kollar upp mig varje år känns väldigt tryggt. Doktorn sa att jag kunde ta pulsen lite då och då, men jag försöker att låta bli så mycket som möjligt. Det första året efter att jag blev remitterad till hjärtmottagningen räknade jag pulsen i tid och otid. Jag höll på att bli helt nipprig. När den var för låg, enligt mig, sprang jag upp och ner i källartrappan och viftade med armarna innan jag kollade på nytt. Så får det inte bli igen. 

Det är nog snart tid för en cykeltur igen. Vartannat år måste jag göra ett arbetsprov på en motionscykel. Jag äger ingen riktig cykel längre, men när barnen var små brukade vi ta med fika och cykla ut i skogen. Jag hade sån kondis att jag t.o.m. kunde cykla uppför den branta backen här på Söderåsen. Idag tycker jag det är motigt bara att gå uppför den. Motionscykeln är perfekt. Jag behöver aldrig oroa mig för punktering och hur sakta jag än kör så kan jag ändå hålla balansen. Det blir nästan som att cykla med stödhjul.

Idag är det fredagen den trettonde, men det är definitivt ingen otursdag. Idag fyller nämligen Rasmus 16 år.

Stjärnstatus

Chansen är nog väldigt liten att jag ska bli ombedd att skriva mitt namn och lämna hand och fotavtryck på Hollywood boulevard. Enda gången jag lämnar fingeravtryck och skriver min autograf är när jag förnyar mitt pass och fotavtryck gör jag bara hos ortopeden.

De som får äran att lämna sina avtryck på den berömda trottoaren är hyfsat välavlönade personer, men det är möjligt att de inte själva har den uppfattningen. Jag läste nämligen att det gjorts en undersökning bland 1000 välbeställda hushåll som hade tillgångar på i genomsnitt 22 miljoner kr. Nästan hälften ansåg inte sig som förmögna medan den andra hälften var relativt nöjda. Varför gör man en undersökning bland folk som har så vansinnigt mycket pengar? De lever ju inte i den verklighet som de flesta andra gör. Det hade varit bättre att fråga människor med normalinkomst ifall de var nöjda. Då hade resultatet garanterat blivit helt annorlunda. De som inte var nöjda tyckte att de hade behövt 47 miljoner kr för att känna sig rika. Jag har inte så stora krav. Jag hade nöjt mig med 46.

Att köra eller inte köra....bil

Det är nog många som borde ta sig en funderare på huruvida de är en bra bilförare eller inte. Det klagas ofta på kvinnors bilkörning, och många män gör sig roliga över att de flesta kvinnor väljer bort att fickparkera. Jag kan tala om att det är inte för att vi inte kan som vi väljer bort det utan det är för att vi är inte så lata utan vi kan gå några meter extra. Dessutom finns det väldigt många kvinnor som är skickliga på den slags parkering, men jag är inte en av dem.

Uttrycket att kvinnor kör som höns är gammalt och förlegat. Jag tycker i stället vi ska säga att karlar galet som tuppar....eller i varje fall tutar och väsnas i trafiken helt i onödan. Har ni tänkt på att om en person får motorstopp vid en ljussignal eller var som helst så det bildas en kö (det händer både män och kvinnor), så är det alltid männen som slänger sig på tutan och skriker och gapar så de blir illröda i ansiktet. Tror de motorn har somnat så de kan väcka den med det oljudet? Ofta är det nybörjare som råkar ut för detta. De har faktiskt en skylt baktill på bilen där det står ÖVNINGSKÖR med stora bokstäver, så det borde alla läskunniga klara av att se. Har man så dålig syn att man inte ser det bör man inte köra bil.

Tänk vad kul om en av dessa tutmusikanter fick motorstopp i rusningstrafik och alla biliter bakom i kön startade en tutkonsert. Där skulle jag velat vara med! För att förgylla dagen ännu mer så skulle bilskrället helst inte starta alls, utan bärgningsbilen skulle få forsla bort den ackompanjerad av biltutor.

Improvisation

Jag vet inte heller hur man lever sitt liv. Jag improviserar.

Det finns inget rätt eller fel. Man får gå på magkänslan.