torsdag 22 juni 2017

Ullared


Igår följde jag med Rasmus och hans familj till Ullared. Det pratas så mycket om hur långa köer det är där och hur trångt det är inne i varuhuset. Det märktes inget av det alls igår. Vi knallade direkt in efter att vi parkerat bilen, och inne i varuhuset var det väldigt gott om plats. Vi kom dit vid 10-tiden och gick direkt upp i restaurangen och började med frukost. Även där var det gott om plats. Semesterrusningen har tydligen inte börjat än. Det var betydligt trevligare att gå runt och shoppa när man inte behövde snirkla sig fram eller vara rädd för att bli påkörd av en kundvagnsfartdåre.

Allt är givetvis inte billigt här, utan det gäller att ha lite priser i huvudet om man vill spara in lite pengar. Jag bor på en bra plats där jag har mycket nära till väldigt många affärer med hyfsade priser. Med tanke på konkurrensen är de naturligtvis tvungna att inte ligga för högt prismässigt, så att handla i Ullared blir för mig mer lite komplettering.

Precis som tidigare år så var det TV-inspelning i butiken. Jag tycker det börjar bli lite tjatigt nu. TV-programmen är i mitt tycke helt ointressanta och visar en hel del som jag tycker är förnedrande för de medverkande. Självklart har de själva godkänt att medverka, men programidén stör mig.

Vi fyra skåningar strålade samman i restaurangen lite då och då för fika och middag. Inte någon gång behövde vi stå i kö utan det var bara att gå direkt fram och beställa det man ville ha. Jag tror inte att butiken helt plötsligt har börjat tappa kunder. Det var nog bara vi som lyckats pricka in rätt dag för vår shopping. När jag kom hem så tittade jag på min stegräknare. Bara genom att spankulera runt och titta på olika varor så hade jag lyckats gå 8400 steg. Det kändes i både fötter och rygg, så idag blir det en väldigt lugn dag.....och samma gäller för morgondagen.


GLAD MIDSOMMAR

onsdag 21 juni 2017

Envisa koltrastar


Ett par somrar har koltrasten fått bygga bo inne på vår altan. Första gången märkte vi inte att där var något bo förrän vi såg att föräldrarna flög ut och in jämt och ständigt. Vi tyckte det var spännande och såg fram emot att få se ungarna.


De var jättesöta, men tyvärr så såg inte altanen så rolig ut efter att de blev så stora att de skulle lära sig flyga. Det var fågelfritt i några år, men sen var det ett par som "upptäckte" altanen igen. Då hade jag lyckats förtränga hur jag fick sanera altanen efteråt, så jag lät dem flytta in. Denna gången fick de fyra ungar och vi hade ingen möjlighet att använda altanen på lång tid, eftersom vi inte ville störa dem.


I fjor var de helt galna. Vi såg när de flög in och då tog Göran bort boet med en gång innan de hann bygga så mycket. De gav sig inte utan de började om från början. Det gick t.o.m. så långt att de satt med byggmaterialet i näbben och väntade tills Göran plockat bort det som de börjat på och så fort han gick in flög de upp och började bygga som ingenting. Det såg egentligen väldigt kul ut. Till sist rullade Göran ihop nät och täppte till där de möjligtvis skulle kunna bygga. Efter det blev det lugnt..........tills för en månad sedan. Då upptäckte vi att det var ett fasligt flygande fram och tillbaka, men de stannade inte så länge. Göran var helt övertygad om att de skulle inte kunna bygga någonstans och det verkade faktiskt inte så heller. När vi nu kom hem från Dallas så höll de fortfarande på att flyga ut och in på altanen så Göran kikade efter lite mer noga. Då visade det sig att de hade lyckats krypa genom nätet på nåt mystiskt vis och längst in i ett hörn hade de börjat på ett nytt bo. Som tur var fanns det inga ägg i boet. Det plockades ner och nu är det barrikaderat överallt så det bör vara helt omöjligt att snirkla sig in någonstans.


Honan kom flygande flera gånger om och satte sig på klädställningen och tittade upp emot taket. Hon gjorde några försök att flyga upp, men det misslyckades. Jag stod inne i TV-rummet och kikade för att vara säker på att hon inte skulle kunna hitta nåt kryphål. Jag har ingenting emot att de vill bo i vår trädgård. Det finns gott om höga buskar och häckar och de får gärna bygga på utsidan av altanen. Men de är lite kräsna och vill helst bo på "gräddhyllan" och där är vi inte överens.


tisdag 20 juni 2017

Åldersrelaterade intressen?


Jag läste en väldigt underlig intervju häromdagen. Den handlade om en dam som snart fyllde 50 år. Hon påstod att när man kom upp i den åldern så förväntades en kvinna att bli pysslig, göra bordsdekorationer och längta efter barnbarn. På henne lät det inte som något positivt alls, utan mer lite löjligt. Milda makter......då har jag alltid varit i 50-årsåldern för jag har alltid gillat att pyssla, har alltid gillat att duka och dekorera snyggt och jag har alltid älskat barn. Om nu det här levnadssättet är synonymt med 50-årsåldern så måste det betyda att jag fortfarande är 50 år.


När jag var i 10-årsåldern "jobbade" jag som barnflicka varje dag under sommarlovet. När sen skolan var i gång satt jag barnvakt de flesta helger. Jag utbildade mig för att ta hand om barn och har jobbat på spädbarnshem, barnsjukhus, daghem (eller som det heter idag förskola), fritidshem och skola. Jag är så lyckligt lottad att jag fått tre egna barn och fyra barnbarn. Men jag kan inte påstå att jag längtade efter barnbarn innan de var födda. Då hade jag så mycket annat att pyssla med. Men nu....när de finns .....längtar jag ständigt efter dem.


En inredares jobb är att hitta på nya idéer och lösningar så det ska bli trivsamt där man bor eller arbetar. Det är dessutom väldigt populärt just nu att pyssla med saker i hemmet. Jag tror inte att alla inredare är 50-åriga kvinnor utan det är ett intresse som alla kan ha både män och kvinnor oberoende av ålder.


Hon hade även synpunkter på pensionstiden. Enligt henne var det många som pensionerade sig alldeles för tidigt. Det tror jag faktiskt inte att det är så många som har råd att göra. Själv började jag jobba på Barnsjukhuset i Helsingborg när jag var 19 år och jobbade sen fram tills jag var 65. Efter ca 45 års passande av arbetstider så var det rena himmelriket att bli pensionär. Bara en sån enkel sak som att man vaknar en morgon och tänker att.....näää, jag struntar i att gå upp nu....jag somnar om i stället....och det kan vara antingen en måndag eller en tisdag eller vilken vardag som helst.


Nu har jag dessutom tid att åka bort när jag vill, göra allt roligt jag aldrig hann med tidigare och helt enkelt bara njuta av livet. Ibland verkar det som om det är något fult att ha den inställningen. Men det struntar jag fullständigt i. Jag längtar inte alls efter att börja förvärvsarbeta igen. Det är toppen att var pensionär, över 70 och kunna pyssla och träffa barnbarn lite när som helst. Jag kan inte låta bli att undra vad som förväntas av en 50-årig man. Med dagens jämställdhetstänk borde det vara samma.


måndag 19 juni 2017

Fådda blommor



För ett tag sen fick jag några sticklingar från en Mårbackapelargon av Ingrid på Gotland. De som känner mig tycker nog det verkar lite vågligt att skicka något sådant till mig. Men jag överlämnade dem genast till Göran. Det är han som tar hand om den sortens växter. Det blev flera små krukor som stod i fönstret ganska länge. De växte och såg ut att trivas.


Ulrika, som har gröna fingrar (alltså inget hon ärvt efter mig), fick två plantor med sig hem.


Hon toppade dem och snart kunde hon se att det bildats knoppar på båda plantorna. Två stänglar blommar för fullt nu och det är fortfarande en del knoppar som inte slagit ut. Det kommer nog att bli en lång blomningsperiod.

De plantor som Göran behöll blommar tyvärr inte, men det kanske kommer så småningom. De stod inte så soligt de veckorna vi var iväg, så det är möjligt att det har försenat knoppsättningen. De är ändå buskiga och fina, men givetvis hoppas vi på att de ska blomma lika tjusigt som Ulrikas gör.

söndag 18 juni 2017

Färgstarkt


Jag är inte perfekt, men jag är ett unikt exemplar.

Det är inte illa bara det. Som barn och yngre är det nog mer viktigt att inte sticka ut från mängden utan vara så lik kompisarna som möjligt. Så skönt det är när man kommit så långt i sitt tänkande att man kan känna sig glad över att inte vara som alla andra. Världen hade varit väldigt grå och trist då. Det behövs lite färgklickar bland oss människor. Det livar upp tillvaron. Att vara en färgstark person betyder inte att personen i fråga klär sig i färgglada kläder. Jag tycker det handlar mer om personligheten.

fredag 16 juni 2017

Livsviktiga prylar


Jag tror det skulle vara väldigt svårt att vara utan en dator eller mobil idag. Man vänjer sig fort vid saker och de blir som en nödvändighet. Innan jag hade mobil tänkte jag väl aldrig på att jag kanske kunde råka ut för något så jag behövde ringa efter hjälp. Visst hände det ibland men det löste sig ändå, även om det inte var lika enkelt som idag när man bara plockar fram mobilen och ringer den man vill ha tag på.


När jag fick min första dator för väldigt många år sedan använde jag den mest till att skicka mail. Med tiden blev det mer och mer och idag har jag väldigt svårt att tänka mig ett liv utan dator. Det är så bekvämt att fixa allt via nätet och det är lätt att hålla kontakt med barn och barnbarn långt borta via Skype.

Med en iPad blev det ännu bekvämare. Nu kan jag sitta var som helst och vara uppkopplad. Den är så enkel att stoppa ner i handbagaget när jag åker iväg nånstans. Ibland när jag sitter i vardagsrummet med min iPad och ser nåt jag vill ha utskrivet bara klickar jag på SKRIV UT och då rasslar det till inne på mitt datarum och det kommer en utskrift. Jag tyckte det var väldigt avancerat....

....tills jag fick se Peter´s skrivare. Ja, han har en vanlig skrivare också, men den nya är en 3D skrivare. Här används inga bläckpatroner utan det är en slags plasttråd. Han har skrivit ut en del leksaker till Daniel. Nu när vi var där så fick Göran utskrivet en mätsticka med ett hål på mitten. Den kan man använda för att sätta runt en bräda och vinkla hur man vill. Sticker man en penna ner i hålet så får man direkt mitten på brädan utan att behöva räkna eller mäta.


Det finns beskrivningar på olika saker att ladda ner från nätet, och Peter har själv gjort en del beskrivningar. Till mig hade han skrivit ut ett par högklackade skor. De är tänkta att vara ett mobilställ, men det tycker jag är synd. Då syns de ju inte och när han nu hade den goda smaken att skriva ut dem i orange så ska de väl inte döljas. Jag har satt dem i vitrinskåpet tillsammans med mina andra miniatyrskor.


torsdag 15 juni 2017

Rhodedendron


Det är tydligen ett väldigt gynnsamt år för rhodedendronbuskarna i år. I många trädgårdar och parker så är det överfullt med blommor i lila och olika röda nyanser. Lila är nog det man ser mest av, och det är den färgen som våra buskar också ståtar med.


Från början hade vi fyra buskar längs med väggen, men den som stod längst ut vid gaveln blev så liten och tanig i jämförelse med de andra. Troligtvis var det för att den var mer utsatt för vind där. Till sist tog vi bort den och de tre som finna kvar har fyllt upp väggen totalt. Det har även funnits klätterhortensia som klättrade upp längs väggen bakom buskarna, men den är dold sen flera år tillbaka.


Knopparna ser nästan ut som små kottar innan de slagit ut helt.


Själva blomman är mycket vacker.


Även det som sitter kvar efter att blomman tappat sina blad är nästan som en prydnad. De första åren när inte buskarna var så höga plockade jag bort alla fröställningar, för min mor påstod att då blommade buskarna rikligare året efter. Jag vet inte hur mycket sanning som ligger i det, för jag plockar aldrig bort något från dem nu och de bara fortsätter att blomma och blomma. Buskarna når upp över takrännan och de är ganska breda, så även om jag står på en stege så når jag inte allt. Ungefär vart tredje år brukar jag kapa dem så de inte blir för höga. Våra buskar är snart 45 år gamla, men de på Sofiero är över 100 så våra ska kunna växa många år ännu.