På den gamla goda tiden

 

Förr i världen innan Internet fanns visste man inte hur många idioter det fanns i världen.

Idag går det inte att räkna dem alla.

Snart lättar dimman

Båda ögonoperationerna gick bra, men tyvärr fick jag sen inflammation i ena ögat och det har varit drygt. I förra veckan var jag på besök igen och nu tyckte läkaren det var ok att prova ut nya glasögon. Det har jag längtat efter länge. Det har klart inte hindrat mig från att kolla runt vad det finns för olika bågar. Jag har bestämt mig för att köpa ett par bågar i rose’guld. Då blir jag inte så låst när det gäller klädfärger. Det finns fyra optiker på samma gata här i Ängelholm, så det är bara till att välja och vraka.

De flesta byggnader på Storgatan är gamla och definitivt inte handikappvänliga om man vill ta sig in där, men de är väldigt charmiga. Alla butiker behöver inte ha stora glasdörrar som öppnas automatiskt bara man går förbi dem. Det gör inte att jag känner mig mer välkommen för det. Personalen i butikerna som är lite svåra att ta sig in i är väldigt hjälpsamma. De ser med en gång när jag försöker lyfta upp rollatorn på trappstegen och då kommer de och öppnar dörren och hjälper mig. Servicen i de här små butikerna är suverän.

Jag har redan varit hos två optiker och letat efter bågar och igår var det dags för butik nr. 3. Tredje gången gillt sägs det ju och det stämmer, för här hittade jag ett par som jag fastnade för direkt. Ulrika följde med som smakråd och det var egentligen hon som fick syn på dem först. Jag provade en hel del andra modeller också, men jag trivdes bäst med de jag provade först. De var i rose’guld med mönster på skalmarna. På måndag är det dags för undersökning och sen dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan jag har falksyn.

Efter optikerbesöket gick vi till Ostbutiken i Soso och åt lunch. Det serverades morotssoppa med linser och till det små bitar av chorizo och syrad grädde. Till soppan fick vi även knäckebröd med en liten bit ost, som jag glömt namnet på, men den var jättegod. Det var ett perfekt avslut på en runda på sta’n. 

Jag tänkte snacka lite skit

Inte så lite egentligen. Jag förvånar mig ständigt över att det finns en del stelopererade hundägare. Det kan inte finnas nån annan förklaring till varför promenadstigarna annars ser ut som rena svinstian ibland. Eftersom hunden inte gör sina behov i flygande fläng, så måste den som varit med ha varit tvungen att stå kvar och vänta. Trodde personen att hunden bara satte sig på huk för att vila, eller hur gick tankarna? Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sin hund. Naturligtvis finns det många som sköter det här alldeles utmärkt, men det borde vara fler som följde deras exempel. Det finns ju hundlatriner uppsatta lite varstans. För en hundägare är en hundbajspåse en nödvändig accessoar.

Tyvärr kan man se samma fenomen på en del trottoarer. Häromkvällen när jag gick hem var det lite halvskumt och det är väl inte alltid jag tittar så noga på trottoaren när jag går. Tack och lov gjorde jag det denna gången och upptäckte nåt mörkt längre fram. Min syn är inte den bästa så jag kunde inte urskilja vad det var förrän jag var riktigt nära. En stor hundlort! Nu kunde jag tack och lov gå ut i cykelbanan för att inte trampa i den. 

Det ska väl inte behövas ett slags körkort för att få gå ut med sin hund på allmän plats utan sunt förnuft borde räcka. De som övningskör med bil blir automatiskt underkända om de missar en stoppskylt. Samma borde gälla för hundägare som nonchalerar en sådan här anordning.

Att vara ägare till en hund är en stor förmån och innebär ett stort ansvar. Jag tror inte alla klarar av att ha och fostra en hund och det är hunden som blir lidande. Det finns inget mysigare än att ha en liten lurvig kompis. Jag saknar fortfarande både Milou och Santos.

Vilodag

 

Idag är det inte mycket som står på agendan.

Det passar mig alldeles utmärkt.

Flicka med pärlörhänge

Jag har alltid gillat örhängen. När jag började köpa den sortens smycken var det med clips, en anordning som påminde nästan om en tvättklämma fast mindre, som klämdes fast runt örsnibben. Det var rena tortyrredskapet. En del clips satt så hårt att man fick huvudvärk och bara längtade tills man kom hem och kunde ta av dem. Vill man vara fin får man lida pin, sägs det, och jag undrar om man då tänkte på gamla tiders örhängen. Efter ett antal år blev det mer modernt att göra ett litet hål i örsnibben och ha örhängen med stift. Jag hade en del modiga kompisar som själv gjorde hål med en stoppnål. Den gruppen hörde jag definitivt inte till. 

Det dröjd ganska många år innan jag fattat mod så jag kunde gå till en juvelerarbutik och få det fixat. Så mycket enklare det blev nu. Jag vet inte hur många par jag har, men det är en hel del, och jag köper fortfarande när jag ser några som jag känner kommer att passa perfekt till mina kläder. 

Den holländske 1600-talskonstnären Vermeer är världsberömd för sin målning Flicka med pärlörhänge. Det har skrivits en bok och även gjorts en film med samma titel. 

Även en del tecknade bilder med motivet har dykt upp.

Jag tycker förstås att jag har den värdefullaste Flickan med pärlörhänge.

Namnsdag

 

Idag har Sigrid namnsdag. Så hette min mor, som skulle ha fyllt 102 år idag. När hon föddes kunde hennes föräldrar inte komma överens om vad hon skulle döpas till, så hennes farmor kom med förslaget att titta i almanackan. Sigrid hade namnsdag den 15:e september och dagen efter var det Eufemia. Det namnet är borttaget från almanackan nu, och jag minns att mor tyckte det var bra, för hon gillade aldrig namnet.

Min mor fick leukemi året innan hon fyllde 80 och läkarna sa att hon kanske hade 3-4 mån kvar att leva. Det struntade hon i och kämpade på i ett år. Under sitt sista år bodde hon växelvis hos mig och min syster. Jag jobbade fortfarande men kunde ordna så att jag bara jobbade varannan vecka. Vi trodde mor skulle tycka det var jobbigt att fara mellan oss systrar, men hon tyckte bara det var kul. Hon packade så glatt sin väska när det var dags att åka till nästa dotter. Hon var en mycket omtyckt svärmor. Annars hade klart inte detta upplägget fungerat så bra. 

Mor var en riktig sagoboksmormor.......inte med vitt hår uppsatt i en knut i nacken.....men hon intresserade sig för att lyssna på barnen och gav sig tid med dem. Sex barnbarn hade hon och alla har så många roliga minnen av henne. Hon fick även träffa fem barnbarnsbarn, varav Rasmus var den yngste. 

Mor var väldigt positiv och ungdomlig i sitt sätt. Min syster och jag har kunnat prata med henne om allting och hon har lärt oss väldigt mycket. Hennes tålamod var enormt. Hon var så stolt och glad varje gång det föddes ett nytt litet barnbarn eller barnbarnsbarn. Nu när jag själv har barnbarn förstår jag precis den känslan hon hade. Det är drygt 20 år sedan mor gick bort, men hon är fortfarande oerhört saknad.

Höstmode

Dior har designat klänningen.

Lindt har designat kroppen.