Den som spar han har

När min son var liten ville han ha en hamster. Det fick han och han döpte den till Piff efter Piff och Puff i Kalle Anka-avsnittet med julgranen. Piff bodde i en liten bur och Peter tyckte det var kul att tita på när han stoppade in frön i kinderna så de blev som ballonger. Det fanns alltid gott om mat i buren, så egentligen behövde den lille hamstern inte samla på sig så mycket och gömma undan. Det är väl därifrån vi fått ordet hamstra. 

På TV har jag sett några avsnitt som visar personer som verkligen hamstrar saker. Det är inte så att de har en hobby så det bara är en sorts grejer de plockar hem. Nej, de samlar på i stort sett allting, och ingenting som finns kvar i huset sen åratal tillbaka slängs. Här är det inte samlarmani det handlar om utan det är en sorts sjukdom. I regel bor de här personerna på landet eller i mindre samhällen och de har nästan alltid ett eget hus. Det är nog förutsättningen för att man ska kunna samla som de gör. Alla rum från källaren och upp är belamrade. Ibland har de t.o.m. svårt att ta sig fram till sin säng. Köket brukar vara en sanitär olägenhet. 

TV-teamet ställer upp med psykolog och personer som kan hjälpa till att plocka bort saker och de sätter sätter också dit containrar. Det är inte det lättaste jobbet för dem. I regel är den de är där för att hjälpa inte alltid med på noterna. Anhöriga, som tidigare försökt förbättra för sin släkting, ställer upp även nu. Efter långa förhandlingar brukar det ändå sluta med att huset töms och det går inte att känna igen från första gången man såg det.

Jag är nog själv lite av en hamster. Jag har under årens lopp samlat på en hel del olika saker som miniserviser, fingerborgar, miniskor och plåtburkar. Burkar i alla storlekar och former är perfekta att förvara mindre saker i. Det blir som att jag förenar nytta med nöje. I mitt syrum har jag en hel del plåtburkar som jag samlat på mig under åren. 

I den största burken har jag vita skoband, som jag använder till när jag syr babyskor. De två andra innehåller öljetter i olika färger och storlekar.

De här "rokokoburkarna" gömmer träpärlor och osorterade knappar.

Rosita Wachtmeisters målningar har jag alltid tyckt om och jag kunde inte låta bli att köpa den här kattburken när jag såg den på en loppis.

Jag var tonåring i slutet av 50-talet och början på 60-talet, så burken med James Dean väcker många kul minnen till livs. Väskan har innehållit godis, men nu har jag fyllt den med skärpspännen.

En gång fick jag en flaska champagne i en mycket tjusig förpackning. Champagnen är slut men burken finns kvar. Den lilla dockburken rymmer strassnitar.

 Jag gillar den annorlunda formen på dessa två burkar och motiven påminner om gammaldags bokmärken.

Två av burkarna har samma motiv men olika storlek. Den art-deco-inspirerade saknar lock. men kommer ändå till användning som förvaring för rundstickor.

Den här asken är så långt från plåt man kan komma, men jag måste ta med den ändå. Det är en pappförpackning som har innehållit nylonstrumpor. Nylonstrumpor var ett dyrt kapitel förr. När jag flyttade till Åstorp för drygt 65 år sen fanns en manufakturaffär, som det så fint hette, i samhället. Damen som ägde affären tog emot nylonstrumpor för "uppmaskning". Eftersom strumporna var så dyra, så var det vanligt att lämna in dem för lagning. Jag minns hur min mor ibland gick dit med strumpor när det "hade gått en maska". Lagningen var så skickligt gjord så strumporna såg ut som nya efteråt.

Vid sidan om bron

Rönneå slingrar sig genom Ängelholm och det finns många broar i staden som går över ån. Det finns även många parker här och alla har så fina planteringar. De pyntas extra inför alla helger och andra dagar eller veckor som bör uppmärksammas. Över huvud taget tycker jag det görs mycket för att staden ska kännas inbjudande. Häromdagen passerade jag en av alla broar och precis när jag gått över den upptäckte jag en liten trappa som gick ner mellan några höga buskar. Det var inte så lätt att se vad som fanns där, men jag blev givetvis nyfiken. 

Ulrika och jag bestämde oss för att undersöka detta lite närmare en dag hon var ledig. Då såg vi att det var en liten plantering som ingen av oss kände till sen tidigare. Fastän den var placerad precis intill en av infarterna till Ängelholm så syntes den inte så bra från gatan, och definitivt inte när man kom åkande i bil. Det kändes lite som att komma in i en hemlig trädgård. Höga buskar växte hela vägen runt så det var nästan helt insynsskyddat. Bänkar var utplacerade på många ställen och det var så skönt att sitta där och njuta av stillheten mitt i sta´n. Jag tog reda på att den här vackra platsen heter Rosentäppan. 

Precis när vi kommit ner för trapporna såg vi en liten damm. Ulrika hade kameran med sig och jag bara pekade på det jag ville ha fotograferat, sen skickade hon över alla bilder till mig. Jag har sen lång tid tillbaka insett min begränsning som fotograf.

K

Mittemot dammen stod en staty med titeln Docka vid näckrosdamm.

Växterna var tätt placerade och det fanns inte en tillstymmelse till ogräs någonstans.

Jag tog ett foto inifrån parken ut emot bron och vägen som leder in till centrum. Att bo i en liten stad är mysigt. Nästan allting är på promenadavstånd.

Lyssna noga!

 

Så fort jag ser en bit choklad hör jag två röster inne i mitt huvud. 

Den ena säger:-"Ät den!" och den andra säger:-"Hörde du? Du skulle äta den!"

Hippopotomonstrosesquipedaliofobi

 

Man borde inte hänga upp sig på saker och ting, men ibland är det svårt att låta bli. Eftersom jag gillar grammatik är det ofta ord och uttryck som kan få mitt blodtryck att stiga. Det långa ordet jag skrivit är den ironiska och lite skämtsamma benämningen på fobin för långa ord. Då är detta knappast ett passande namn. Bara genom att läsa eller höra ordet så utlöses fobin. Hur tänkte man då? Jag hörde en sketch med Fredrik Lindström där han undrade över just fenomenet med ord som inte passar in riktigt. Ta läspning. t.ex. De enda som inte kan uttala det här ordet riktigt är just de som läspar. Precis som läs-och skrivsvårigheter...dyslexi. Det ordet kan vem som helst ha svårigheter att läsa.

Världens längsta platsnamn har 85 bokstäver. Det är namnet på en kulle i Nya Zeeland. Tack och lov så kallas kullen för Taumata, men det finns en skylt med hela namnet. Världens längsta ord lär vara det engelska ordet för proteinet titin. Det innehåller 189 819 bokstäver. 

Motsatsen till alla de här långa orden är förkortningar, som är så populära idag. De är inte alltid så lätta att förstå. I stället för att gissa sig till betydelsen kan man kolla i en speciell ordlista. Här följer ett litet utdrag från den.

Backup - ligga på mage

E-post - långsammare än både A-post och B-post

Fildelning - en 1/2 liter var

USB - landet som kommer efter USA

Bluetooth - hos den som ätit blåbär

Hemsida - gavel på huset

Internminne - anekdot från Kumla

Pust, stånk och stön

 

Jag tycker om värme i lagom dos, men det är definitivt inte lagom dos nu längre. Hela förra veckan var det runt 30 grader här. Det är absolut inte nyttigt för hälsan. Jag satte klockan på alarm så jag kunde gå och handla innan det blev outhärdligt hett. Som tur är öppnar min matbutik redan kl. 7 och då var jag där och hängde på låset. Inne i butiken var svalt och skönt, så handlingen var snabbt överstökad. Kvickt in med varorna i kyl och frys när jag kommit hem och sen hoppade jag i säng igen och fortsatte min skönhetssömn. 

Förr i tiden hade vi fyra årstider i Sverige. Vart har de tagit vägen? När jag var barn visste man att i april började våren komma så sakta och hela maj var en ljuvlig vårmånad. Jag instämmer i sången : ” Sköna maj välkommen!”. 

Sommarlovet började i juni och sträckte sig fram emot slutet av augusti. Det var sol och varmt, men en skön värme. Det enda året jag minns som lite speciellt var 1955. Då var det verkligen varmt! Hur många grader det var minns jag inte, men jag minns att jag bröt armen under sommarlovet. På lasarettet sa doktorn att de hade haft många både arm och benbrott den sommaren. Om det hade något samband med värmen vet jag inte, men det verkade lite underligt.

Den enda årstid som fortfarande lever upp till namnet är hösten. Det börjar bli lite svalare och löven ändrar färg. Det blir rena färgexplosionen i naturen. Löv, bokollon och kastanjer ramlar ner på marken. När mina barn var små gick vi alltid in i skogen och plockade med oss hem lite av varje. När jag sen började jobba på Fritids fortsatte jag på samma vis. Jag måste erkänna att det fortfarande kliar lite i fingrarna när jag ser så mycket som ligger på marken i parker och på trottoarer. Det är som en hobbybutik med halvfabrikat…helt gratis. 

Vintern, åtminstone här i Skåne, är ingen vinter i egentlig mening. Kallt kan det bli förstås, men nederbörden kommer mycket sällan i form av snö, som den gjorde när jag var barn och även när mina egna barn var små. Under ”vintermånaderna” blir det mest regn, frost och bilolyckor. Många bilförare har alldeles för höga tankar om sin egen körförmåga. Det kom snö, rejält med snö, vintern 1979. Hela södra Skåne var igenkorkat och det gick inte att ta sig fram på vägarna. Jag förstår inte varför det alltid måste vara sådana ytterligheter när det gäller vädret. Varför kan det inte vara lagom? Sverige påstås vara landet Lagom. Det enda som inte är lagom här är vädret.

Upprop

Välkomna till kursen "Det är lätt att stiga upp tidigt på morgonen". 

Vi träffas för gemensam frukost kl. 13.00.

En gammal barnvisa

Barnvisan "Huvud, axlar, knä och tå" (engelska: Head, Shoulders, Knees and Toes) kommer ursprungligen från USA. Man har kommit fram till att texten fanns redan 1912, men är inte helt säker på vem som skrev den. Visan sjungs ofta till melodin "There is a Tavern in the Town". Den svenska texten skrevs av Karl-Axel Elmquist på 1950-talet. Sången blev väldigt populär via scoutrörelsen och den är översatt till många språk.

Jag har sjungit den otaliga gånger tillsammans med mindre förskolebarn. De får på ett kul sätt lära sig namnen på kroppsdelarna och även röra på sig lite. Det som barnen gillade allra mest var att samma vers sjöngs om och om igen, så de lärde sig snabbt texten. Dessutom sjöngs visan fortare och fortare för varje gång och till sist gick det så snabbt att de hann inte med att göra rörelserna. Det brukade sluta med att man bara såg armviftningar och hörde en massa skratt.

Det finns en vuxenversion också: "Plånbok, glasögon, nycklar och mobil." Fast jag nöjer mig nog med att sjunga: "Glasögon, nycklar och mobil" för jag har mina betalkort i mobilskalet. Barnvisan är perfekt till ädregympa. Det är inga avancerade rörelser. Dessutom går den bra att använda när man ska på läkarbesök. Sjunger man den och gör alla rörelser glömmer man inte bort vad man behöver hjälp med hos doktorn. 

Just nu hade jag behövt hjälp med ögon, axel, knä och tå. Det har nämligen visat sig att jag fått infektion i det senast opererade ögat. Nu är det ögondroppar som gäller igen ett tag framöver. Axel och knä har jag artros i sen många år tillbaka och historien med tån är lång som en följetång. Det blev aldrig riktigt bra efter operationen.

Jag har fått den här melodin på hjärnan, men jag struntar i att göra rörelserna. I stället sätter jag mig i TV-fåtöljen och trycker på knappen så ryggstödet sänks och fotstödet höjs. Sen sitter jag där och nynnar för mig själv och tänker att allt ordnar sig säkert till sist.