Lucka 17

 Läskiga djur

Sjuttonårscikadan är en insektsart, som först beskrevs av Carl von Linné år 1758. Ögonen och vingvenerna är rödfärgade medan ryggsidan är svart. Den nordamerikanska sjuttonårscikadan lever i sjutton år i marken som larv och suger näring från trädens rötter. Eftersom alla individer är lika gamla uppträder de bara vart sjuttonde år. Under en kort period är träden fulla av sjungande cikador, som parar sig och lägger ägg. Sedan dröjer det 17 år tills nästa generation dyker upp.

Cikadan åstadkommer en del skada på vissa kulturväxter under de cirka 2 veckor de lever ovan jord och deras sång, som kan mäta upp till 120 decibel upplevs som störande. Under denna tiden äter inte de vuxna cikadorna något. Deras enda uppgift är att hitta en partner och föröka sig. De kan ändå skada unga träd på grund av att deras sammanlagda tyngd knäcker grenarna. Efter att ha lagt ägg i träden och äggen kläckts faller cikadornas ungar till marken där de gräver ner sig och lever där tills det är dags för nästa parningsperiod. Den stora mängden cikador på ibland upp till miljarder gör det möjligt för fåglarna att lätt hitta mat åt sina ungar och det brukar bli bra häckningsår.

Det finns även trettonårscikador och man räknar med att dessa två arter kommer att dyka upp samtidigt 2076. Det blir ett naturfenomen av bibliska mått. Invånare i de 16 stater i nordöstra USA där de här insekterna dyker upp berättar att de får gå med gummistövlar för det blir som lervälling på marken av alla döda cikador, bilister kör med vindrutetorkarna påslagna och altaner får sopas rena innan det går att använda dem. 

En vuxen cikada är 2-3 cm lång med ett vingspann på ca 7cm. Jag gillar inte insekter; speciellt inte de som har onödigt många ben, och kan de då dessutom flyga är det etter värre. Jag lider med amerikanarna även om det bara rör sig om ett par veckor. Vilken tur att de inte finns i vårt land.

 Jag säger som Birgitta Andersson i monologen Sverigebruden: "Jag är så glad att jag är svensk."

Ovälkommet besök?

Jag gick och la mig i sängen en stund i går eftermiddag och låg och kollade på min iPad när jag plötsligt hörde ett krafsande ljud i väggen bredvid sängen. Med tanke på att jag är hysteriskt rädd för möss och andra liknande otäckingar så befarade jag det värsta. Jag hade visserligen haft balkongdörren öppen mycket senaste tiden p.g.a.värmen, men det vore ju maximal otur om jag fått besök. Jag kikade först under sängen innan jag vågade sätta ner fötterna, men där var det tomt med undantag av några dammråttor. 

När jag rest mig upp fick jag syn på en minilyftkran precis utanför sovrumsfönstret. En fönstertittare?!?! Korgen var placerad precis mellan mitt sovrumsfönster och balkongdörren till hobbyrummet. Där är min toalett placerad och där är bara ett minifönster så det verkade lite långsökt. Helt plötsligt sänktes armen och stannade utanför våningen under min. 

Då gick det upp ett ljus för mig. Ett par dagar tidigare hade jag fått ett meddelande om att hyresvärden skulle göra en service i ventilationsrören, men där stod att de behövde komma in i lägenheten och det gällde nästa vecka. Tydligen finns det ett sätt att kontrollera utifrån också som måste göras och jag förstod att det var det som de höll på med. 

Det är mycket nytt jag måste vänja mig vid efter att inte ha bott i lägenhet på över 50 år. I huset visste jag precis vilken dag och vilket klockslag hantverkarna dök upp och jag var tvungen att vara hemma och öppna för dem. Om jag inte är hemma när de dyker upp här går de in med huvudnyckel och det har jag lite svårt att acceptera. Jag inbillar mig inte varken att de stjäl eller förstör något, men bara känslan av att en för mig okänd person går runt i min lägenhet när jag inte är där känns lite obehagligt. Kanske jag vänjer mig med tiden.

Maskerad

I morgon är det dags för final i Masked singer. Jag har ännu inte lyckats gissa rätt på vem som gömmer sig bakom någon av maskerna. Ledtrådarna har varit för svåra för mig. Min favorit är Kameleonten, och jag hoppas hon vinner.

Kameleonten är ett spännande djur. Man kan säga att den vänder kappan efter vinden. Den kan smälta in var som helst. Det är nästan som att vara osynlig. Jag har aldrig sett ett sånt djur i verkligheten och det är inget jag längtar efter heller.

Djur precis som växter är indelade i en massa olika grupper. Jag tycker det räcker med två grupper, nämligen gulliga djur och läskiga djur. I den första gruppen räknar jag givetvis in hundar, katter, bondgårdsdjur och en del vilda fyrbeningar. I den andra kategorin räknar jag in allt som krälar eller har onödigt många ben som t.ex. spindlar. Jag är inte speciellt förtjust i insekter över huvud taget. Jag vet att alla levande varelser, förutom terrorister och maktgalna politiker, behövs och gör nytta, men det betyder inte att jag måste gilla dem. 

Ett jobb för råttfångaren i Hameln

 Det är en medeltida sägen som bröderna Grimm skrev ner. I den ursprungliga versionen finns inte råttorna med. Det skrevs inte om dem förrän på 1500-talet. Sagan utspelar sig i slutet på 1200-talet och staden Hameln har invaderats av råttor. En man försäkrar ortsborna att han kan få bort råttorna och han tar fram sin flöjt och lurar ner dem i floden Weser, där de drunknar. Efteråt vägras han betalning och han blir naturligtvis arg. Flera dagar senare återvänder mannen när de vuxna är i kyrkan. Han tar fram sin flöjt igen och den här gången är det barnen som luras med av melodin. De går in i en grotta och försvinner. Det finns olika teorier kring verkliga händelser som låg till grund för sägnen; alltifrån att det rörde sig om pest och att de förvisades från staden i hopp om att stoppa smittan till det som hålls för mest troligt, nämligen att barnen gjorde en pilgrimsfärd och i så fall skulle råttfångaren ha varit en vuxen ledare. 

Råttfångaren hade verkligen behövts i Helsingborg häromdagen. En man promenerade ner mot centrum och såg att det sprang råttor i gräset. Plötsligt sprang en av dem upp i trädet som en ekorre. När han tittade upp såg han att det satt kanske 10 råttor uppe i trädet och käkade bär. Det är inte helt ovanligt att råttor klättrar upp och försöker äta talgbollar som egentligen hängts dit för småfåglarnas skull. Tack och lov har jag aldrig fått syn på en sån gynnare här.

För en del vintrar sedan vägrade min bil helt plötsligt att starta och när jag lämnade in den på verkstaden fick jag veta att en slang var avbiten. Det såg ut som om någon tagit rejäla tuggor av slangen. Reparatören var helt övertygad om att det varit en råtta som kalasat på min bil.

Jag har inte mycket gott att säga om råttor, men när jag läste om minröjarråttan Magawa kom jag på att fördomar kan man ha om i stort sett allt. Berättelsen om den här råttan fick mig att omvärdera deras existens....i varje fall när det gäller påsråttor. Magawa var en gambiansk påsråtta som vägde 1,2 kg och var 70 cm lång. Han utbildades av den belgiska välgörenhetsorganisationen Apopot till att leta efter landminor. Bland alla råttor som tränades blev han den mest framgångsrike. Ett område stort som en tennisplan söktes av på 20 minuter. För en mänsklig minröjare kunde det ta upp till fyra dagar. Råttorna tränades att upptäcka en kemisk förening som finns i sprängämnena. Det påminner lite om hur polisens knarkhundar jobbar. En polishund har ju alltid en husse eller matte, men jag vet inte om Magawa också hade det. Han fick en förtjänstmedalj i guld när han pensionerades 2020. Magawa blev åtta år gammal och under sin levnad räddade han livet på många människor.

Lucka 21

Smaragdboa

I mitten av 1700-talet beskrev Carl von Linné smaragdboan med det vetenskapliga namnet Corallus caninus. Låter som det skulle vara en kanin, men caninus betyder visst "från hund" på latin. Smaragdboan kallas även för hundhuvudboa eller bara hundboa. Det påstås att formen på ormens huvud påminner om ett hundhuvud. Den lever i fuktiga, tropiska regnskogar och kan hittas i amazonområdet där den är mest aktiv under natten. På dagen vilar den på en gren. Längden är mellan 150-230 cm och den kan bli över 20 år gammal. 

Det finns även en variant som kallas för den nordliga varianten. Det är ormar som lever i de nordliga delarna av Sydamerika och det är denna variant som hålls i terrarier. De tycker om att ligga på horisontella grenar, och därför måste terrariet vara brett men inte alltför högt. Jag, som får stora skälvan bara av att skriva om de här krälande varelserna, kan inte begripa hur man vill ha sådana djur i sin närhet....inte ens om huvudet påminner om en hund. 

Färgen på boan är grön med vita teckningar. Jag har aldrig sett en sådan orm i verkligheten men eftersom den kallas smaragdboa antar jag att den gröna färgen påminner om smaragder. Den föder levande ungar och de är rödorange. Efter ett halvår har ungarna också fått den smaragdgröna färgen. 

På film har jag sett när ormtjuserskor dansar runt med en orm runt halsen. Många tittar på det här med skräckblandad förtjusning, men det har säkert fifflats mycket med det djuret och många gånger är det rena djurplågeriet. 

Jag har faktiskt haft en orm som slingrat sig runt mig. Ja, inte runt halsen, men runt handleden. Den var svart med guldhuvud och svanstipp och hade smaragdgröna ögon.

Den enda gröna boa jag kan tänka mig att ha slingrande runt halsen är en fjäderboa.

Halloween

Ute i butikerna samsas både Halloweenpynt och julpynt just nu. Nog tycker jag det hade varit roligare om man hållit sig till en firarhelg i taget. Det är nästan två månader till jul, så vi hinner säkert köpa vad vi behöver även om vi väntar till efter Halloween. Ett år när jag var i Dallas strax före den här spökhelgen hade många börjat ställa ut sitt pynt. Där dekoreras trädgårdarna något enormt med uppblåsbara saker och i stort sett allt man kan komma på. Givetvis är det en mycket större helg där än hos oss. Men naturligtvis måste det firas här också....det är ju en helg som firas i USA. Allt som kommer från den delen av världen måste vävas in i det svenska samhället. Då är det konstigt nog inte så mycket prat om att vi måste bevara allt som är svenskt.

Mors Dag firades i maj och snart är det Fars dag. Det är också firardagar som importerats från USA, men för väldigt länge sen. Kanske därför som de räknas som "svenska" helger. I framtiden kommer säkert Halloween också att vara en "typisk" svensk helg. Den enda typiskt svenska helg jag kan komma på är Midsommar.

Även om jag är lite anti när det gäller att vi importerar allt från USA kan jag ändå uppskatta den här helgen lite grann. När Rasmus var liten pysslade vi och gjorde speciell, läskig mat som prinskorvsfingrar med mandelnaglar och......

......marängsviss med mandariner och hembakta spökmaränger.

Ett stort plus tycker jag är att så mycket dekorationer är orange. Här får jag verkligen mitt lystmäte tillgodosett.

 Ett år klippte jag ut fladdermöss i filt och fäste på matrumsstolarna. Det är nog enda gången jag varit så nära en fladdermus utan att bli helt hysterisk.

Hos min son i Dallas klär både barn och en del vuxna ut sig och går runt och tigger godis. I år är Hanna utklädd till en figur från en Toy story film, som jag inte känner till. Hon ser inte särskilt skrämmande ut. De flesta Halloweenklädslar som säljs i butikerna här i närheten passar om man vill låtsas vara Dracula, vampyr, skelett eller häxa. Jag har en häxhatt i mina gömmer och den passar fortfarande.

Jag försökte ta ett foto i spegeln och visa hur jag ser ut, men det var svårt.

Vilken vinkel jag än fotograferade ifrån så ramlade brättet ner över ögonen. Men ni ser väl ändå att det är jag?

Jag hatar möss

Det spelar ingen roll om de är överdragna med päls eller nåt plastmaterial. De är lika irriterande båda sorterna. Levande möss är dessutom skräckinjagande. Det är inte jag som har stått modell för de där skämtbilderna där en kvinna står uppe på en stol och en liten mus sitter nedanför och tittar på henne.....men det kunde mycket väl ha varit så.

Den musen jag retar mig på mest nu är min datormus. Mitt uppe i allt när jag sitter och skriver så lägger den av. Kopplingen förlorad står det på dataskärmen. Jag öppnade locket på undersidan och kollade....efter vad vet jag egentligen inte, men det var en reflexrörelse. Naturligtvis upptäckte jag inget konstigt, så jag satte fast locket igen. Och nu fungerade den! Vilket datamusgeni jag är! Glädjen blev kortvarig för ganska snart kom samma meddelande upp igen och pilen på skärmen ville inte flytta sig en millimeter hur mycket jag än klickade och körde runt med musen. Till saken hör att jag har tappat den i golvet ett par gånger så det kan vara det som är problemet.

Idag ska jag köpa en ny mus och förhoppningsvis ska den inte strula så. Jag hatar möss, som sagt var. Det enda muspar jag kan acceptera är Musse och Mimmi Pigg, men de lär jag väl aldrig få träffa på i verkligheten. Jag får nöja mig med en liten kopia av Mimmi.

Det är inte det sämsta.

Dunderhonung

Surrande saker som bin, getingar, flugor och humlor hör sommaren till. Flugor och humlor är mest irriterande men de två andra vill jag inte gärna ha i närheten. För många år sen var det en bisvärm som hängde i en av våra buskar. En bit från vårt hus bodde en man som hade bikupor och han kom genast och plockade bort dem. Det är inte så värst länge sen som några getingar byggde bo i våra rhododendron. Det upptäckte jag när jag höll på att klippa dem. Antagligen hade jag råkat röra vid deras bo, för de blev riktigt ilskna på mig. Anticimex skickade hit en man som sprutade nåt gift så de försvann och sen har det varit lugnt.

Jag har läst att biodling är ganska populärt. Det är tur att någon vill syssla med det, för honung är jättegott. Jag minns när jag var barn att då kokte mor vatten och la en sked honung i för att bota halsont. Det kändes betydligt bättre efter att jag druckit det varma honungsvattnet, och jag använder fortfarande den här gamla huskuren när jag känner att jag är lite sträv i halsen.

Biodlare har tydligen problem för det finns inte den sortens blommor kvar längre som bina behöver för sin honungstillverkning. Idag är det knappast vanligt med en massa ängar som det var förr. Nu är det byggt nästan överallt. På ett av hotellen i Luxemburg har man installerat bisamhällen för att blommor och träd ska pollineras. Det är ett sätt att värna om miljön i staden. På Lux Airs kontor sattes också bikupor upp på taket. Det var kanske inte helt genomtänkt eftersom det även fanns en rökruta där för den personal som ville ta en rökpaus. En av Katarinas kolleger blev stucken vid ögat och ansiktet svullnade upp. Varningstexten på cigarettaskarna stämmer bra in....rökning är farligt.

Hyresgäster

I morse när jag öppnade ytterdörren för att gå ut och hämta tidningen låg det en humla på dörrmattan. Jag trodde den var död, så jag sparkade till den för att den skulle fara iväg från mattan. Men helt plötsligt fick den liv och flög iväg. Antagligen hade den slumrat till en stund. Solen värmde redan och eftersom vår ingång är lite indragen så blir det som ett bås. Det var säkert varmt och skönt där. Humlor tycker jag väl är ganska ok, men getingar gillar jag inte alls.

För en del år sen var det ett gång som byggde bo i våra rhodedendronbuskar. Det märkte vi inte förrän jag skulle tukta dem. Antagligen klippte jag nånstans i deras bo för de blev fly förbaskade och en hel armé anföll mig. Jag fick en del stick, men som tur var så ramlade jag inte ner från stegen i rena förskräckelsen. Det kunde ha blivit allvarligare än getingsticken. Det blev att ringa till Anticimex som kom och sprutade på dem. Sen var det lugnt igen.

Ett par dagar har vi fått in getingar både på toaletten och i köket. De rummen vetter mot infarten, så jag började kolla hur det såg ut på utsidan. Rasmus hade sett en geting som flög in mellan tegelstenarna och panelen vid ingången, sa han. Jag tog fram min getingspruta och sprutade för glatta livet. Tyvärr hjälpte det inte utan det fortsatte att flyga ilskna getingar in och ut hos oss.

En morgon, när jag tittade upp mot taket, fick jag syn på ett litet bo. Det måste ha kommit dit snabbt, för jag hade inte sett det tidigare trots mina inspektioner. Jag letade fram en hög stege och beväpnade mig med getingkulspruta och långärmad tröja. Förts sprutade jag in i hålet på boet och sen duckade jag. Det ramlade ut några getingar och då fortsatte jag attacken. Till sist vågade jag mig på att riva ner boet, och sen sprutade jag runt omkring så länge det fanns någon ammunition kvar. Nu verkar det vara getingfritt....i varje fall för tillfället.

Vi har en annan hyresgäst inomhus...nämligen Rasmus. Denna veckan är hans klass ute på prao. Rasmus är på OJ, matbutiken här i kommunen. Han är väldigt hjälpsam. Jag behöver bara nämna att det skulle vara gott med något att äta eller dricka när vi sitter framför TV:n, så går han ut i köket och fixar det. Han får gärna bo här nästa vecka också.

Underligt firande

Igår var det Internationella musarmsdagen. Den ingår i alla tokiga nya firardagar vi har att tillgå nu. Att fira den här dagen är det väl inte meningen man ska göra precis. Det är nog mer att den ska uppmärksammas så människor tänker på sin arbetsställning framför datorn. Själv tycker jag inte att jag har några större problem varken med hand eller arm. På mig känns det mer i nacken när jag har suttit för länge. Jag tycker absolut vi ska börja fira Nackens dag.

Uttrycket Musarm låter väldigt snurrigt. OK, jag vet att det heter datormus, men nog kunde man ha kommit på ett annat namn. En riktig mus har väl inga armar? Den är väl som alla andra fyrbenta varelser och har fyra ben.

Jag undrar vem som egentligen kom på att den där grejen man klickar med skulle kallas för mus. Den varken ser ut eller känns som en mus. Ja, känns vet jag inte förståss, för jag har aldrig känt på en mus och tänker inte göra det heller. Man behöver inte veta allting. Men möss har ändå lite päls och den här grejen är helt kal. Klickare tycker jag är ett mer passande namn, och Klickarm låter inte alls så tokigt. Det kan vi väl fira nästa år?

Nyårslöfte del ett av tolv

Mitt nyårslöfte för i år var att göra en sak varje månad som jag aldrig gjort tidigare. Jag trodde inte det skulle vara så svårt, men när jag försökt fundera har det varit helt tomt på idéer. Annars brukar det vara så mycket jag vill testa. Det hade varit lite snopet om jag skulle bryta löftet redan första månaden, fastän jag tror aldrig nånsin jag har hållit ett nyårslöfte mer än några veckor. Andra slags löften är jag väldigt noga med. Har jag lovat något så håller jag det.

Då kan man ju undra vad det är för speciellt med nyårslöften. Det är inte bara jag som har svårigheter med dem, utan de flesta hamnar nog i löftesbrytargänget. Det kanske är för att löftena är så trista som att sluta röka, sluta äta kakor och godis och att gå ner i vikt eller nåt liknande. Egentligen skulle det heta nyårsförbud, för det är just det som det är. Man lovar att förbjuda sig själv att göra saker man gillar.

Vi har haft solsken och ganska milt väder några dagar och jag passade på att gå en tur i trädgården för att se vad som hade hänt där i vinter. Jag riktigt längtade efter att få börja dela och flytta om på perennerna och t.o.m. rensa ogräs. Inte vet jag vad som flög i mig, men jag gick in i garaget och hämtade mina trädgårdshandskar och tänkte att lite skräp skulle jag väl ändå kunna plocka undan.


Ormbunkarna har ännu inte börjat visa några livstecken, men runt dem har jag en massa pärlhyacinter, och deras blad är höga. Jag såg även lite ogräs där emellan som jag drog upp. I kanten har jag skuggbräcka och varje år är det alltid någon planta som blir så brun på bladen. När jag plockat bort dem så växer de och blir fina igen. Det såg ut att vara väldigt mycket bruna blad runt en planta och jag tog tag om dem och drog upp.












När jag tittade på dem, såg jag att det var inte bara bruna blad....det var även en förfryst groda!!!! Jag släppte allt på marken och ryggade tillbaka. Grodan rörde sig inte. Nej, den hade klart legat där hela vintern och var stendöd. I normala fall hade jag tagit kameran och fotograferat, men jag befann mig nästan i chocktillstånd. För första gången i mitt liv hade jag hållit i en groda. Om jag får bestämma kommer det att vara sista gången också. Det blev inget mer trädgårdsarbete för mig den dagen.

Julklappstips?

Denna veckan erbjuder Lidl radiostyrda odjur. Vem i all världen köper något sådant? En radiostyrd bil eller annan figur kan jag tänka mig, men inte en råtta eller en fågelspindel. De är dessutom väldigt stora...spindeln är 23 cm och råttan 26 cm. Bara tanken på att se dem ränna runt på golvet får mig att rysa. Dessutom är det 3 års garanti på eländet....men så långlivade hade de aldrig blivit i mitt hus. För 179 kr, som de kostar, kan jag tänka mig många andra mycket trevligare julklappar till barnbarnen.

Det är skönt att vara ute i god tid med inköpen. Vi ger sen ett antal år tillbaka bara klappar till barnen, och det är vi alla mycket nöjda med. Julklappsspelet har vi alltid varje jul. Det är så enkelt att köpa en present för en bestämd summa, och sen slår vi tärning om vilket paket vi ska få. Det är bara en lek, men det blir ändå väldigt stissigt när klockan tickar iväg. Varje år är det en present som blir favorit, och som alla vill ha.

I år infaller julafton på en söndag och då blir det inte så många "vanliga dagar" som behöver tas ut som semester. Det betyder att i år kan Zoé och hennes familj fira jul med oss. Jag är van vid sen när jag var barn att vi alltid var så många som firade jul ihop, men alla släktingar bodde med bara några mils avstånd, så det var inga större problem. Här är det mycket sällan vi samlas med alla barn och barnbarn samtidigt till jul. Det får bli Skype för de som inte kan vara med.

Jag är helt övertygad om att Halloween är en högtid som mest attraherar barnen. Det sa man förr om julen, men det tycker inte jag stämmer alls. Jag älskade julen när jag var barn, och det gör jag fortfarande. Min farmor tyckte också det var en mysig högtid, för då kom alla hennes barn och barnbarn på besök samtidigt. Till kvällen bäddades det i alla rum och jag tror nästan att farmor hade kunnat sova på golvet bara för att alla vi andra skulle få plats. Det behövde hon inte, men hon valde den minst bekväma sängen åt sig och farfar. De låg i en gammal utdragssoffa i köket, och när man behövde gå ut och hämta nåt där, fick man hoppa över dem.

Alla stannade kvar till efter nyår, och nyårsafton firades alltid hos min ena faster. Dessa traditioner höll i sig tills jag var tonåring och farfar sålde sin gård. Jag minns så roligt vi kusiner hade. På den tiden fanns varken TV, mobiler eller "paddor" utan vi satt och lyssnade på de vuxnas berättelser om gamla tider eller också spelade vi nåt spel. Jag kan inte minnas en endaste gång då jag tyckte det var långtråkigt. Ifall vi kusiner inte själva kunde komma på nåt att göra, så var det alltid någon vuxen som hade tid och lust att engagera sig.

Imse Vimse spindel

klättrar uppför trå´n

ner faller regnet, spolar spindeln bort.

Den barnvisan började jag sjunga på för flera veckor sen, men jag kom aldrig längre. Jag har suttit här och försökt hålla rätt tonart så jag kunde fortsätta sjunga när vädret mer stämde överens med det i visan. Det blev en lång väntan. Men....... ÄNTLIGEN....igår kunde jag tralla vidare.

Upp stiger solen, torkar bort allt regn

Imse Vimse spindel klättrar upp igen.

Nu är både jag och spindeln glada. 

Jakt utan licens

Jag har en stor, bred säng i mitt datarum så att långväga gäster kan sova över. För det mesta är det Rasmus som sover i den. Ibland lägger han sig innan jag hunnit skriva klart på datorn och så var det härom kvällen också. Han låg och tittade på sin iPad och jag läste bloggar. Helt plötsligt ropar Rasmus:"En spindel!" Jag for upp från datastolen och hjärtat bultade i 190. -"Var då?" undrade jag. Rasmus pekade upp emot taklisten och där satt en äcklig, svart  spindel. Halva kroppen var gömd bakom listen, men det räckte mer än väl med den halvan jag såg.

Den ena idéen efter den andra for genom mitt huvud på hur jag skulle få bort den. Om jag tog en dammvippa skulle den bara försvinna in helt bakom listen och sen kanske komma fram igen en annan gång. Jag måste komma på ett sätt att få bort den från taket. Då kom jag att tänka på dammsugaren. Jag sprang efter den och tog bort munstycket på den så jag bara hade det långa röret kvar och tryckte igång den. Sen smög jag försiktigt fram med dammsugarröret i högsta hugg och spindeln for in i det. En lyckad operation! Jag band en plastpåse om röret så den inte skulle kunna klättra ut igen.

-"Är du med i Ghostbusters?" undrade Rasmus. Ja det kan man kanske tro. I filmen Ghostbusters så använder spökjägarna något som liknar en dammsugare. -"Det går visst lika bra att jaga spindlar med den," konstaterade Rasmus.

Rymdödlor

Jag läste en liten notis i tidningen som fick mig att undra om det var ett försenat aprilskämt. Det stod att USA skulle sätta av en hel del pengar för att forska om hur man skulle skydda sig mot faror från yttre rymden. Är det tro en invasion i stil med den man ser i filmen V som amerikanarna är rädda för? Jag minns att många satt som klistrade framför TV:n varje gång det visades ett nytt avsnitt i den serien. Själv såg jag de första avsnitten, men efter hand som det kom fram vad det var för sorts varelser som landat på jorden, så avtog mitt intresse. Ödlor som käkar möss är inget jag vill se varken i verkligheten eller på TV. Skräckfilmer i all ära, men detta var för läskigt. Det var inte spännande...det var bara äckligt!

Jag kan tycka att det måste finnas många andra projekt att lägga pengar på än "hotet från rymden". Miljöproblemen är något som nog inte hade skadat att man lagt ner lite mer energi på, liksom att se till att alla människor behandlas lika och har samma rättigheter. Detta är givetvis inget som bara USA borde tänka på, utan det gäller för alla länder. Om samtliga ledare i världen kommit bättre överens hade det kanske inte varit så svårt att hindra "ödlor" från att invadera vår jord.

Ibland undrar jag om det inte redan smugit in en del utomjordingar lite här och där. Man ser ofta bilder på varelser med kisande ögon och plutande munnar precis som ödlor och det de har att säga är ljusår från vanligt mänskligt sunt förnuft. Vi behöver inte bekymra oss om att det ska bli som i filmen V. Alla hemska saker som händer idag slår den tidens händelser med hästlängder. Man skulle kunna tro att vi redan lever i en värld där V:et blivit uppgraderat till W.

Gulliga och ogulliga getingar

Det är länge sedan jag hade hand om en liten bebis nu, men konstigt nog så kändes det ändå ganska naturligt. Till och med att byta blöjor gick som en dans. Antagligen sitter det i ryggmärgen. Jag fick även tillfälle att mata Hanna med flaska. Mammaledigheten är tyvärr inte så lyxigt lång i USA som vi är vana vid här i Sverige, så Anne hade redan hunnit börja jobba innan vi åkte dit. Det var så roligt och se hur glad Daniel var för sin lillasyster. -"Hanna´s so cute", sa han flera gånger och pussade henne. Hanna log och svarade på sitt språk. Babyspråk är nästan som esperanto.......det förenar människor i hela världen. Daniel förstår svenska, men pratar engelska. Han kallade mig för grandma och Göran för farfar.

Hanna hade så många jättesöta kläder och jag tog på henne en body en dag som var så otroligt mjuk. Det var från Victoria Beckhams kollektion och det var fullt med små getingar på den. Getingar är ju som alla vet inte mitt favoritdjur, men de här höll sig på plats och ofredade ingen så det var ok. Anne hade köpt en skjorta med samma mönster till sig själv, som jag tyckte var väldigt snygg.

Några dagar senare överlämnade Peter ett paket till mig. Hanna hade tydligen beställt en skjorta till mig, men jag misstänker starkt att hennes mamma hjälpt till.

Dessutom hade hon beställt en långärmad tröja ur samma kollektion. Även den var väldigt behaglig att ha på sig.

Väl hemma i Åstorp igen fick vi veta att det flugit upp getingar mellan brädorna i taket vid ytterdörren. Det märktes inget de första dagarna när vi gick där ut och in, men helt plötsligt när jag öppnade ytterdörren en dag, såg jag en jättestor geting sitta uppe vid taket. Den var närmre 3 cm lång och tjock som ett finger. Jag blev så chockad att jag glömde hämta kameran. I stället slängde jag snabbt igen dörren och låste. Jag vet inte om jag inbillade mig att getingen annars skulle ta tag i handtaget och komma inflygande. Efter att litet tag hade jag sansat mig och då körde jag ner och inhandlade en flaska Raid. Visserligen stod det att det var för att få bort getingar inomhus, men jag tänkte att jag chansar. När jag kom hem sprutade jag där jag trodde de hade sina ingångar. Inget hände, så det kan hända att jag inte hittade rätt plats.

Det är inte första gången vi invaderats av flygande otäckingar. När vi var nyinflyttade här och skulle plantera thujahäcken grävde grannen och Göran rakt ner i ett jordgetingbo. Några år senare hade en svärm rymt från en biodlare i närheten och hade sammankomst i en av våra buskar. Vi ringde ägaren och han kom och hämtade hem sina skyddslingar. Getingar är inte att leka med. De som hade sitt bo i rhodedendronbuskarna när jag klippte dem anföll hej vilt. Där klarade vi inte själv av att bli av med odjuren utan vi fick anlita Anticimex. Förhoppningsvis ska jag kunna avhysa de här oönskade hyresgästerna utan deras hjälp.

Läskiga djur

5. Råttor och möss

Jag har en kategori på min blogg som jag har döpt till Läskiga djur. Det handlar om sådana djur som jag anser vara läskiga. Jag är fullt medveten om att alla inte tycker som jag. Jag har tidigare skrivit om spindlar, maskar och ormar, mördarsniglar och fladdermöss. Idag hade jag tänkt berätta lite vad jag tycker om råttor och möss.

Jag vet inte vilket som är värst. Råttan är betydligt större klart, men den har jag inte sett så ofta. Möss är lite vanligare och mindre, men för den skull inte ett dugg mer välkomna. Mina farföräldrar hade bondgård och där var det vanligt med båda sorterna. En gång när jag gick in till grisarna för att titta på de små kultingarna, såg jag en stor råtta som sprang och gömde sig bakom några brädor. Jag kom väldigt snabbt ut från stian, och kultingarna vågade jag bara hälsa på när farfar följde med i fortsättningen.

Möss hörde nästan till vardagen hos farmor och farfar. Man hörde dem dagligen springa runt uppe på vinden. De blev tydligen aldrig trötta. Farfar hade en stor bur som han fångade dem i. Farmor hade en väv uppe på vinden och där brukade mor sitta och väva. Jag förstår inte hur hon vågade. Men mor var också uppfödd på landet, och där kanske man såg lite annorlunda på det hela.

Enda gången jag sett en råtta i närheten av vårt hus var när den sprang på fönsterblecket ute på altanen. Det var värre än en skräckfilm! Den odågan bet itu en slang på min bil också till råga på allt. Alla skämtteckningar visar alltid att en kvinna står uppe på en stol och en liten mus sitter nedanför. Det är inget kul alls. Jag hade gjort precis likadant. En stor elefant är ju rädd för en liten mus, då är det väl inte så konstigt att en liten människa är det.

Möss i alla former, färger och material som jag varit med och själv tillverkat är helt ok. Då vet jag att de är helt ofarliga.