Enarmad bandit

Jag kan inte påstå att jag känner mig som en bandit, men däremot enarmad. Historien med axeln tycks bli lång som en följetong. Det känns betydligt bättre, men inte helt ok. Läkaren tyckte att jag skulle röntga den eftersom de inte kan komma på vad det egentligen är för fel. Jag fick ett brev om tid på röntgen i Landskorona om två veckor. Dit måste jag ta mig med först tåg och sen taxi. Väldigt onödigt tyckte jag eftersom jag kan gå till lasarettet här i stan på 25 minuter. När jag ringde och ville omboka fick jag veta att det var tre gånger så lång väntetid i Ängelholm jämfört med i Landskrona. Tre månader kan jag väl vänta, tänkte jag, när jag redan dragits med det onda i ett år. Efter att ha kollat i listorna såg damen att det fanns en ledig tid i Ängelholm redan dagen efter. Det blev en kort väntan.

 

Tur i oturen får man nog säga är att jag när jag var 10 år, bröt min högra arm. Som vanligt under sommarloven var min syster och jag hos farmor och farfar. En dag hade jag varit inne i ladan och hälsat på kattungarna och farmor ropade att det var mat. På den tiden gick jag inte......jag sprang till vad det än var jag skulle göra. Varför jag hade så bråttom minns jag inte. Det var kullerstenar på gårdsplanen och jag trampade väl fel, för plötsligt låg jag raklång med armen under mig. När jag reste mig blev jag rejält rädd, för armen såg ut som ett U. 

Farfar hade varken körkort eller bil och lasarettet var dryga milen bort. Som tur var så fanns det en granne vars son just köpt bil, så han skjutsade oss till Ystad lasarett. Där sövde de mig och drog armen rätt. När jag vaknade upp hade jag gips från axeln och ner över handen. Jag kunde bara vicka lite på fingrarna. Det var underarmen som brutits en bit från armbågen, och jag fick gå i 6 veckor med gipsad arm. 1955 var en extremt varm sommar och jag minns hur varmt och äckligt det kändes. Idag är man som tur är inte lika glad för att kleta på så mycket gips. 

Resten av sommarlovet fick jag träna på att lära mig skriva med vänster hand. På den tiden fanns inga datorer till hjälp i skolan och ingen extra personal som kunde hjälpa till att skriva. Jag blev faktiskt ganska bra på att använda vänsterhanden och det har hållit i sig under åren. Ibland testar jag att skriva med vänster hand bara för att se om färdigheten finns kvar. Det blir klart inte så snyggt men fullt läsligt.

Det finns personer som kan använda både vänster och höger hand lika bra och då är man tvåhänt eller ambidextri. Det har jag haft stor nytta av nu. Samma sak gäller fötter. Det måste vara en fördel för fotbollsspelare. Jag hittade namnet på en del ambidextroösa fotbollsspelare på nätet. Jag tror säkert BP känner till dem. 

Efterfrågad förare

Jag är körkortslös sedan ca 3 månader tillbaka, men det var inte så enkelt. Redan tidigt i våras fick jag brev från Transportstyrelsen att jag måste förnya mitt körkort. Eftersom jag redan bestämt mig för att jag inte ville ha kvar det, så rev jag sönder brevet och tänkte att nu är det ur världen. Om jag inte förnyar det så måste det automatiskt bli ogiltligt, trodde jag. Så fel jag hade. Det dök upp ytterligare två eller tre påminnelser, med ca 1 månads mellanrum, som åkte raka vägen i soptunnan. 

Jag har aldrig tidigare varit med om att vara så eftersökt. Jag fick även ett brev efter att tiden för förnyelse gått ut där det stod att datumet var framflyttat så jag fortfarande kunde ansöka om ett nytt. Jag var precis lika envis som tidigare och slängde även det brevet. Då dök det upp ett brev med lite allvarligare ton. Jag skulle skriva under på ett papper att jag inte ville förnya körkortet och skicka in det snarast möjligt. Om jag inte gjorde det skulle det lämnas vidare så någon kom hem till mig och fick det underskrivet. De måste ha för mycket personal på Transportstyrelsen om de har tid för sånt här trams. Jag gav upp och undertecknade brevet och skickade in det. Sen dess har jag inte hört något mer. Ärendet är förhoppningsvis avslutat. 

Trots att jag är körkortslös är jag ändå ägare till ett fyrhjuligt fordon som är mycket billigare i drift än en bil. Ingen skatt och ingen försäkring behövs och jag tankar det med min egen energi......väldigt miljövänligt.

Paus

 

Ibland bara ramlar idéerna in och det finns hur mycket som helst att skriva om. Andra dagar är det stiltje och hur jag än försöker så poppar inget matnyttigt upp i hjärnan. Då får det helt enkelt bli en bloggpaus och det är egentligen inte så dumt. Efter ett tag börjar det dyka upp nya uppslag och helt plötsligt är man igång igen. 

Några andra som skulle tänka likadant är reklammakarna, tycker jag. En del reklam är hyfsat bra, men många gånger är den urusel. Det jag tänker på är två reklamsnuttar från två olika apotek.

Det ena apoteket har hållit på länge med en massa människor som sitter som publik och en programledare försöker efterlikna olika TV-program. I det sista avsnittet jag såg står tre personer bakom skynken och det enda man ser är deras bara fötter. Givetvis handlar reklamen om fotvårdsprodukter, men måste man göra det så löjligt.

Reklamen är på svenska och det är beundransvärt, för det är ganska ovanligt idag. Nästan allt ska vara på engelska, och det har varit så under lång tid. Nu är det knappast någon som reagerar. T.o.m. jag börjar vänja mig, och det skrämmer mig en aning. Jag tycker vi ska använda svenska språket så ofta vi kan annars blir det snart rödlistat som en del djur och växter.

Ett annat apotek har gått steget längre och gör sin reklam på franska....visserligen med undertexter. Hur många i Sverige förstår och pratar franska? De flesta av oss måste nog läsa undertexterna. Vem kom på den här korkade idéen? Är det så tomt på hjärnkontoret hade det kanske varit läge för en reklampaus. Vilket  blir nästa reklamspråk vi får höra.....spanska, ryska, eller kinesiska?

Hemmafru förr och nu

Jag brukar sitta och slötitta på TV ibland på fm samtidigt som jag dricker en kopp kaffe. Jag är lite svårstartad på morgonen precis som en gammal bil. Inte för att det finns så många bra eller intressanta program att titta på, men TV:n får ändå vara påslagen. Jag brukar trycka på fjärrkontrollen och hoppa från den ena kanalen till den andra. Mycket sällan hittar jag något som jag vill se. Det blir att jag stannar kvar och tittar några minuter innan jag slår över till nästa kanal. 

Det finns tydligen en serie som ges väldigt ofta. Den om hemmafruar i olika städer. Jag tycker det är fel att kalla dem hemmafruar. Den titeln får mig att tänka på min mor och alla andra kvinnor som förr i tiden var hemma och skötte man och barn. De levde verkligen inget lyxliv, som de här damerna gör.

Något som jag lagt märke till är att de alltid är ovänner. De blir så kränkta för minsta småsak. Vad jag minns så var hemmafruarna i hyreshuset där vi bodde bästa vänner och hjälptes åt med barnpassning och vad som än behövdes. De var väldigt måna om varandra. Självklart hade det inte blivit nån "bra" TV om man visat sådant.

Utseendemässigt skiljer sig TV-fruarnas utseende också väldigt från hur jag minns min mors väninnor. De här amerikanska damerna är väldigt tuffa, tycker jag. De genomgår den ena skönhetsoperationen efter den andra och får sprutat in goja både här och där. Hur vågar de? Jag, som är spruträdd, kan inte för mitt liv förstå varför man gör så. Inte är det snyggt heller. Alla ser ut som Kajsa Anka. Kajsa är ju en anka och passar att ha den näbben, men det gör inte de här damerna. 

Sen kommer vi till klädseln. Jag minns hur hemmafruarna förr var klädda i helt normala kläder. En del av dem bar en framknäppt klänning som ofta gick under namnet städrock. Det är inget plagg jag ägt, men lite då och då blir det modernt igen. Det är inget klädmode som de amerikanska damerna har anammat. De klär sig ofta i smala klänningar som är så urringade att brösten lever farligt där. Minsta rörelse kan göra att de hoppar ur "boet".

När jag druckit upp mitt kaffe stänger jag TV:n och återgår till verkligheten. Idag har jag endast en sak på min agenda: städa i mitt hobbyrum. Av någon underlig anledning har det blivit väldigt stökigt där. Jag fick för mig att jag skulle sticka en kofta och då var jag tvungen att leta efter garn som passade till mönstret jag valt. Jag har ett ganska stort förråd av både garn och tyg, så jag behöver inte köpa något nytt. Det är verkligen en stor fördel. Garnet jag valde räcker förhoppningsvis till en kofta, annars får jag fundera ut en annan lösning. Någonting ska det väl bli så småningom.

Fel kvinna på fel plats

 Jag försöker att veckohandla, men ibland blir det ändå så att jag får ge mig iväg efter något som jag glömt. Tack och lov är min butik inte så långt bort. Personalen där är väldigt trevlig och hjälpsam. Så är det faktiskt i vilken butik jag än har besökt här i sta´n. Jag har mina favoritbutiker så klart, men det beror mer på vad de säljer för varor och har inget med personalen att göra. Över lag tycker jag det är ett väldigt vänligt klimat i den här staden. 

I utkanten av Ängelholm finns ett mindre köppcenter där en del butiker samlats. Det är inte som Väla så allt finns under ett tak, men det är i stort sett samma butiksutbud; som t.ex. Jysk, Ö&B, Rusta m.m. En del matbutiker finns här med som Maxi, Willys och Lidl och dessutom sportbutiker och möbelaffärer. Det är ganska långt att promenera dit, men jag har börjat träna så smått. Mitt mål är att kunna gå hela vägen dit och shoppa lite vad jag känner för och sen sätta mig på något av fiken eller restaurangerna och ta igen mig innan jag går hem. I söndags gick jag en etapp och hade en sådan tur att det fanns en bänk placerad väldigt  lämpligt när jag kände att nu orkar jag inte ta ett steg till. Jag har kollat upp så det finns bänkar utplacerade lite här och var, så jag ska nog kunna ta mig dit så småningom. I värsta fall kan jag ta seniortaxi hem med alla mina inköp. 

Det borde vara en självklarhet att de som jobbar inom ett serviceyrka ska vara vänliga. Tyvärr råkade jag ut för något som är ett praktexempel på hur det inte får gå till i en butik. Det hände för något år sedan på Väla. Det var REA i en hobbybutik och jag gick in för att kanske hitta något jag behövde. En person gick runt i butiken och inventerade, och tre andra satt på var sin pall framme vid kassan. De såg väldigt upptagna ut med att prata med varandra. Man visste inte riktigt om man vågade störa dem för att betala sina varor. 

Reapriset skulle dras av i kassan, men det var något fel så det stämde inte. Detta visste kassörskan om och berättade det för sina medarbetare. Det kunde ha räckt, tycker jag. Men nu berättade hon högt och tydligt att igår var det minsann en kund som hade sagt till henne när hon slog in priset, att "det kostar faktiskt bara 6 kr". Det är mycket möjligt att kunden sa så, men jag tvivlar på att hon använde den "gnällspiksrösten" som kassörskan härmade. Det ingår väl ändå inte i utbildningen på gymnasiets Handelsprogram att man ska göra narr av kunderna, och dessutom inför andra kunder. Jag undrar om jag sa eller gjorde nåt som expediten gjorde sig rolig över när jag gått därifrån. Den butiken är definitivt inte med på listan över mina favoritbutiker.

Jag hade ändå tur med vädret

Det är nog det enda positiva jag kan komma på att säga om gårdagen. Solen lyste hela dagen och termometern visade 14 grader. När jag läste om vädret längre fram i veckan såg jag att det varnades för snö till helgen. Det var inritat tre snöflingor och det är nog det antal som kommer falla också. Förr i tiden hade vi fyra årstider i Skåne, men numera finns bara tre kvar, nämligen vår, sommar och höst. Där vintern skulle infinna sig är det bara regn, blåst, enstaka snöflingor, kallt och halka. Det är ingen årstid, det är en onödig tid.

Jag har nog aldrig åkt så mycket taxi i hela mitt liv som sen jag flyttade till Ängelholm. Jag försöker klart gå så mycket som möjligt, men ibland är inte ryggen på humör och då är taxi ett bra alternativ. Här kan jag dessutom åka Seniortaxi alla vardagar mellan 10.00 och 16.00 i hela Ängelholms kommun. Väldigt generöst!

Det är stor skillnad på chaufförerna. En del är väldigt hjälpsamma eftersom jag alltid har rollator med mig, men med en del får jag känslan av att de helst inte vill gå ur bilen utan bara hämta upp mig och köra iväg. Den typen av förare är tack och lov inte så ofta förekommande. Ibland blir jag upphämtad av en slags minibuss. Den är jättehög att kliva in i. När jag äntligen kommit upp och satt mig känner jag mig lika lycklig som jag tror att de gör som bestigit Mount Everest.

Förra veckan fick jag tagit bort stygnen efter operationen. Det blödde ganska rejält och sköterskan satte på ett strips under bandaget. Det skulle sitta kvar till jag kom till min nya fotvårdare. Det var dit jag skulle igår när jag beställde taxi. Återigen var det en minibuss som kom, och jag gjorde mig beredd  att börja klättra. Då tog chauffören fram en liten pall och satte vid dörren. Det blev som en liten trappa och det var hur enkelt som helst att gå in i bilen. Varför är inte detta rutin? Speciellt om det är äldre personer som ska åka. Jag är verkligen inte vig så det stör.

När fotvårdaren tittade på min tå igår tyckte hon inte det såg bra ut. Såret gapade och var lite infekterat. Hon trodde att stygnen tagits bort för tidigt. Det var bara för mig att ringa till VC och beställa en ny tid för undersökning. Jag ska dit i eftermiddag och just nu känns det inte alls kul. Historien med tån verkar bli lång som en följetong.

Irriterande

Jag har varit ganska förskonad från konstiga mobilsamtal en längre tid, men nu har det startat igen. Jag svarar aldrig om jag inte känner igen numret, utan då går jag först in på Eniro och kollar vem som söker mig. Är det någon jag inte vill prata med blockerar jag numret och sen är det problemet löst.

Även om jag har en skräppostmapp i min dator slinker det igenom en hel del oönskade mail. Visserligen är det enkelt att kasta dem i papperskorgen, men det är ändå lite irriterande. En som mailar mig väldigt ofta är Donald Trump eller någon i hans stab. I de senaste mailen har det stått att de ville ha mig som rådgivare, och det kan jag förstå. Det behövs folk med fungerande hjärnor bland alla pajaser. Jag undrar så hur han har fått tag på min adress. Jag fick aldrig några mail från Biden.

Häromdagen kom det ett mail från Elon club. "Nääää," suckade jag, "nu får det vara nog! Har jag en slags inbyggd idiotmagnet, som drar till sig alla tosingar?" Så illa var det tack och lov inte. Mailet kom från affärskedjan Elon och inte från Elon Musk.

Snart är jag ogiltig...

 ....som bilförare. Jag har inte varit bilförare på länge. Sista gången jag satt bakom ratten var nån gång i juli 2023. Då bodde jag i Åstorp och var i full gång med att packa ner mina prylar i flyttlådor. Dessförinnan hade jag kört i skytteltrafik mellan huset och återvinningscentralen. När allt sådant var överstökat var jag inte i så stort behov av en bil, så då övertog Rasmus den. Han ställde upp som chaufför de få gånger jag behövde skjuts.

Igår fick jag brev från Transportstyrelsen att det var dags att förnya körkortet. Jag har bara använt det som legitimation de senaste åren. Det går ut om några månader och jag har bestämt mig för att inte förnya det utan skaffa mig ett internationellt ID i stället. För min del räcker det bra. Jag ska beställa tid hos polisen och fixa det så snart som möjligt.

Det stod i brevet att om jag inte längre behövde mitt körkort kunde jag begära det ogiltigt. Då skulle jag beställa hem blanketten "Ogiltighet på egen begäran". Varför? Om jag inte förnyar mitt körkort blir mitt gamla automatiskt ogiltigt. Är det inte lite slöseri med arbetskraft att skicka in en sådan blankett som ska registreras? Jag kan inte tänka mig att jag får avslag på min begäran, så för mig låter detta väldigt löjligt.

Ingen Pavlova

Tack för alla peppande kommentarer, vykort, mail och sms. Det fick inte nervositeten att försvinna, men jag kände mig inte så ensam längre. I  torsdags var det dags för operation. Jag kom dit i god tid. Bedövningen var precis så otäck som jag föreställt mig. Läkaren fick göra om den för den verkade inte första gången. Sen kände jag klart ingenting när han skar. Själva operationen var snabbt överstökad, och jag fick ett stort bandage om tån. Som jag befarat så kunde jag inte ta på min vanliga sko. Vilken tur att jag varit förutseende och tagit med en raggsocka och en innesko med rem. Det kändes bra att komma hem och veta att nu skulle det bara bli bättre, enligt vad läkaren sa. När bedövningen så småningom släppte kändes det förstås inte så, men jag fick försöka tänka positivt ändå. 

Igår var jag på VC och fick nytt bandage, och efteråt kunde jag faktiskt ta på min vanliga sko. Nu har jag mycket att ta igen. Mina planer på att ströva kring i staden och fotografera alla mysiga platser har legat på is ganska länge, men nu ska det bli av. Bara tanken på att kunna gå obehindrat får mig på gott humör. Det är troligtvis ändå säkrast om jag tar det försiktigt i början, och någon tåspetsdans blir det inte tal om.

Jag gjorde en anmälan till IVO och häromdagen fick jag besked från dem att de kom inte att utreda händelsen mer. Det gjordes endast om det var fara för bestående men eller dödsfall. Så allvarligt var det ju inte i detta fallet, men allvarligt nog kan jag tycka. Jag har haft värk och inte kunnat gå normalt i tre månader, men det är bara att acceptera för beslutet går inte att överklaga. Nu återstår bara att ta kontakt med mitt försäkringsbolag för skadestånd. Jag hoppas att fotvårdarens försäkringsbolag får betala ut en del. Hon måste få sig en näsbränna. 

Det har blivit en hel del stillasittande senaste tiden. Eftersom jag har ett stort förråd av garn och tyg så bestämde jag mig för att försöka minska på det. Garnerna har jag samlat i färger och då upptäckte jag att vissa färger fanns det bara ett nystan av. Det räcker inte långt, men det räckte nästan till ett par raggsockor, och de var perfekta att ta med till VC när jag skulle ge mig iväg hem efter operationen. 

Det blev ett par snurrsockor utan häl. 

Jag fann även ett nystan av något tunt mjukt garn, och det räckte till en liten halsduk. 

I fredags fick jag en överraskning via posten som gjorde mig oerhört glad. Det var precis vad jag behövde efter allt elände med tån. BP hade tidigare visat på sin blogg orange tandborstar, som jag föll pladask för. Hon var så omtänksam att hon köpte en till mig och skickade hit. Egentligen är den är alldeles för tjusig för att gömmas på toaletten. Tusen tack, BP!

Tjänstledigt

 Jag bloggar bara deltid; tisdag, torsdag och söndag, så det är inte så ansträngande, men jag behöver ändå 

ta lite ledigt.

Jag har inte mått så bra senaste tiden. Jag vet inte om det är oron inför operationen eller det är nåt annat som inte stämmer. Förra veckan var jag hos läkaren, för min tå ser fortfarande bedrövlig ut, och jag har jätteont. Det är tre månader sen fotvårdaren lekte Jack Uppskäraren. Varje vecka har jag fått besöka VC så sköterskan har kunnat kontrollera och lägga om såret. Alla dagar däremellan har Ulrika bytt bandaget. Jag är alldeles för stel för att själv fixa det. Tack och lov har det inte blivit infekterat, men det har heller inte blivit bättre.

Läkaren konstaterade nu att det enda alternativ som fanns kvar var att operera. De ska ta bort halva nageln. Han försökte lugna mig med att operationen tar bara 20 minuter och det kom att bli bra efter det. Jag oroar mig inte så mycket för operationen. Det som får mig att bli helt hispig är tanken på bedövningen. Jag är livrädd för sprutor! Egentligen hade jag hoppats på att bli sövd, men det är lokalbedövning som gäller. Tån är öm och det går knappt att nudda den, så hur läkaren ska kunna sätta en spruta i tån utan att jag far i taket är för mig en gåta. 

Jag har fått en tid till torsdag morgon. Ulrika är väldigt omtänksam. Hon har tagit tjänstledigt från sitt jobb och följer med mig dit. Det känns tryggt att hon sitter och väntar på mig tills operationen är över. Jag misstänker att jag kan inte ha någon sko på foten direkt, så jag tänker ta med en raggsocka och sen får jag hoppa på ett ben. 

Att vara en passionerad pensionär

 

 Bilden av hur det är att vara pensionär har ändrats mycket. När jag var barn tyckte jag att pensionärer var jättegamla, och det var inte ofta man hörde talas om att äldre människor planerade resor och annat kul, vilket idag är vardagsmat. Det vanligaste var att de framställdes som personer som satt i parken och matade duvor. Så totalt fel! Både då och nu. Fantasin och lusten att roa sig tar inte slut för att man uppnår pensionärsåldern. Då börjar en ny tid som på många sätt är mer hektisk än tidigare.

Nu har man tid att göra allt sådant som jobbet tidigare inkräktade på. Det är bara att välja och vraka. Jag har stortrivts som pensionär från första dagen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin undrat över vad jag skulle sysselsätta mig med under dagen. Snarare har det varit så att jag tänkt:" Hur i all världen ska jag hinna med allt jag vill?" Jag har alltid haft många saker jag tyckt om att göra, så det har inte bara varit en endaste hobby. Sömnad och handarbete är givetvis nr. 1, men jag testar gärna sådant som jag inte gjort tidigare, bara för att se ifall jag fixar det.

Jag har ända sedan jag var ung älskat att skriva listor på vad jag ska göra under dagen. I regel stämmer det inte in med vad jag sen gör, så jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Det är mycket sällan jag kan stryka allt på dagens lista. Det gör inte så mycket för det är jag som är chef i firman och jag är mycket förstående. 

Jag läste en dikt, som jag tycker stämmer in på hur livet kan vara. Den är skriven av Siv Andersson. Hon är från Örebro och har skrivit scentexter till bl.a. Ulla Skoogs ståuppföreställningar och sångtexter till Meta Roos. 

När tiden inte räcker till

Av Siv Andersson

Det händer alltför ofta att tiden går för fort

och nog känns det som om andra får mycket mera gjort.

Man försöker fånga dagen men den liksom flyr ifrån en,

man skriver långa listor som snart når upp till månen.....

Och plötsligt kan man se det i ett större perspektiv

- det är ju bara jag som bestämmer i mitt liv.

Så även om det känns som om ingen tid blir över

så gör jag här och nu just det jag bäst behöver.

Här är ditt kylskåp

Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.

Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.

Minnenas television

TV-utbudet idag är enormt. Jag har ingen aning om hur många kanaler det finns att tillgå. Själv nöjer jag mig med det programutbud som ingår i min hyra. För mig räcker det mer än väl. Det sänds program dygnet runt, så vaknar jag på natten och inte kan somna om händer det att jag går upp och kollar om det är något vettigt program på TV. Ibland är det faktiskt det och då blir det mindre trist att vara sömnlös i Ängelholm.

                                

När man tänker på hur det ser ut idag känns det overkligt att det 1960 genomfördes att vi skulle ha en TV-fri dag i veckan. Onsdagen valdes ut till att bli den speciella dagen. På den tiden fanns endast en kanal och sändningarna startade med barnprogram kl. 17.30 och under vardagkvällarna slutade sista programmet kl. 22.00. Jag vet inte hur länge man kunde se TV på helgen. Detta låter som överförmynderi. Det är inget som skulle gått att genomföra idag, och jag ser inte heller nyttan med det hela. Efter 1 1/2 år upphörde förbudet.

                                     

Nu pratas mycket om att vi måste minska skärmtiden och det är mer befogat idag. Det gäller både barn och vuxna. Jag erkänner att jag kan sitta lite onödigt länge framför datorn ibland. Mobilen är nog ändå den största tidstjuven. I stort sett allt fixas med hjälp av mobilen: bankärenden, mail, sms, spel och informationssök. Ibland används den t.o.m. att ringa med.

Jag skulle inte vilja var utan varken TV, dator eller mobil. Vi får inte vara bakåtsträvare, men givetvis måste allt användas med måtta. 

I Trollskogen

Det är längesen jag fick samtal från säljare nu, vilket jag inte saknar. Så fort jag ser ett jättelångt nummer i displayen blockerar jag det. Skräppost på datorn dyker tyvärr upp en hel del, men det är lätt åtgärdat. Häromdagen fick jag en underlig kommentar på min blogg. Jag kontaktade Mamsellen och fick då veta att en person skrev tråkiga kommentarer på hennes blogg. Jag råkade själv ut för nåt liknande för många år sedan och då skrev jag inlägget som följer efter kommentarerna.

1. 
   Anonym21 januari 2025 kl. 14:40

   Snäälla,var vänlig att inte kommentera hos mammselen.
   Mvh,dotter

   SvaraRadera
   Svar

   1. 
      Gunnel21 januari 2025 kl. 15:15

      Varför?

      Radera
   2. 
      birgit21 januari 2025 kl. 17:19

      Du vill inte veta

      Radera
   3. 
      Gunnel23 januari 2025 kl. 00:11

      Jo, det vill jag, och jag tänker fortsätta kommentera hos Mammsellen eftersom jag gillar hennes blogg.

                                     

Jag började blogga för lite mer än två år sedan. Till en början var det bara min familj och mina arbetskompisar som läste den, men med tiden har den skaran utökats rejält. Jag tycker det är jättekul att skriva om lite av varje, som händer här kring mig. Min humor är åt det sjuka hållet, men jag hoppas verkligen att ingen har tagit illa upp nån gång. Det har aldrig varit min mening. Jag försöker skriva så ingen ska känna sig sårad.

Jag har kommit i kontakt med otroligt många trevliga personer tack vare bloggen. Det konstiga är att efter en tid känns det som man är gamla bekanta....även om vi aldrig träffats på riktigt. Jag läser många bloggar och kommenterar när jag tycker jag har nåt att tillföra det som står i inlägget. I annat fall låter jag bli. Därför händer det ibland att jag bara läser och inte skriver något. Det betyder inte att inlägget var tråkigt, utan bara att jag inte visste vad jag skulle skriva. Nån gång kanske jag bara skriver en liten hälsning, men det ska kännas att det kommer från hjärtat då, annars är det bara falskt.

Samma händer i mina bloggar har jag märkt. Om jag räknar antalet kommentarer per dag och jämför med de som besökt min blogg, så stämmer det aldrig. Det finns helt klart många som läser min blogg utan att kommentera en endaste gång, och jag tycker det är helt i sin ordning. Det är inget tvång att kommentera. Då blir det så konstlat, tycker jag.

Detta är ju mina åsikter om bloggandet, men jag har förstått att det inte gäller för alla. En bloggare har retat upp sig rejält på mig. Först blev jag uppläxad för att jag inte kommenterade ofta nog, och det verkade som det var väldigt viktigt vem som hade kommenterat senast. Sånt har jag aldrig hållit koll på. Det händer att någon skriver i min blogg flera gånger innan jag skriver nåt tillbaka. Det finns också de bloggar där jag skriver kanske en gång och aldrig mer. Det ska väl ändå vara frivilligt om man vill sända ett meddelande? Det är ju inget jobb man har. Jag fick så nog av alla måsten under tiden jag jobbade, så när jag nu är Lyxlirare så tar jag mig vilka friheter som helst.

Jag fick en trist kommentar av den här bloggaren, som jag plockade bort. Därefter klickade jag i så jag måste godkänna alla kommentarer innan de kommer in på bloggen (ifall ni undrar varför det har blivit lite annorlunda). Då fick jag följande kommentar:

"Tack för att mina kommentarer raderas hos dig.

Har förstått att du går i samma fotspår som vissa andra Och jag saknar dej inte "

Eftersom jag lagt till kommentarsgranskning, så hamnade den ju i min inbox. Jag valde att inte publicera den, för jag tyckte inte det var nåt intressant för de som följer min blogg att läsa. Tyvärr retade det upp den här personen ännu mer, och lite senare kom nästa "trevliga" kommentar:

"Knäppkärringar som raderar kommentarer hela tiden är inte värda att kommentera hos. Ha det bra i din lilla värld" 

Ja, vad ska man säga? Jag väljer att bara skratta åt alltihop och lägger det bakom mig. Jag kommer att skriva i min blogg det jag känner för att skriva om just nu och kommentera i andras bloggar om jag tycker jag har nåt av värde att skriva där. Bloggen har jag för att det är kul, så jag tänker inte slösa energi på att bry mig om sådana här påhopp.

Jag såg att det var 13 år sedan detta hände, och jag har varit förskonad från liknande saker sen dess. Det var flera bloggare som drabbades av hennes skrivariver. Jag lyckades ta reda på hennes riktiga namn och adress, men helt plötsligt försvann hon från bloggvärlden. Om hon blev portad av Blogger eller anmäld på annat sätt vet jag inte. Det finns smarta personer som kan leta upp det mesta på nätet, så de där anonyma trollen är egentligen inte så anonyma som de tror. 

Själsfränder

 

Den här statyn står i Stadsparken i Ängelholm. Den heter Cykelhjälm, knäskydd och flytväst....vad hjälper det mot ensamhet? En mycket tänkvärd titel. Ensamhet är en folksjukdom idag. Det gäller både barn och vuxna och ganska mycket äldre i dagens samhälle. Det var inte så fel som man gjorde förr när flera generationer bodde tillsammans. Alla kunde hjälpas åt. Givetvis hade det inte fungerat idag med tanke på de arbetsvillkor som finns nu, men skillnaden mellan då och nu är milsvid. Man skulle vilja plocka russinen ur kakan och ta det bästa från den tiden och blanda med det bästa som är nu. Att ha någon i närheten som man litar på och kan få hjälp av när det behövs är guld värt. 

När jag var tonåring läste jag alla böckerna i Anne på Grönkulla-serien. De var lättsammare än Kulla Gulla-böckerna, som också var väldigt populära. Anne pratade alltid om sin väninna som en själsfrände. En flicka som hon litade blint på och vågade berätta allt för. Hittar man en sådan person gäller det att hålla i den hårt. Jag har haft turen att träffa några sådana personer, där jag med en gång kände samhörighet. Det var precis som om vi känt varandra i evighet. Tyvärr finns en del av dem inte kvar längre. Det är inte lika lätt att skaffa nya vänner när man blir äldre, men det är absolut inte omöjligt. 

Jag har märkt sen jag flyttade hit att det är lättare att få kontakt med andra människor här än det var i Åstorp. Vad det beror på vet jag inte. Här hälsar många när man möter dem även om vi inte är bekanta, och det är inte ovanligt att man stöter på en helt okänd människa och plötsligt är man igång och diskuterar något. Det känns inte som om det finns någon misstänksamhet mot det som är okänt. Att vara nyinflyttad i Ängelholm har inte varit besvärligt. 

Jag gillar när inte alla tycker likadant, för då får man veta orsaken och ibland börjar man själv tänka efter att den andra personen kanske inte har så fel. För det mesta är det väl mänskliga varelser man känner gemenskap med, men man kan t.o.m. ha något gemensamt med en tecknad figur, som katten Gustav t.ex. Jag tycker att vi har mycket gemensamt. Han är en riktig själsfrände.

Vi älskar lasagne.

Vi har en dietfri zon där vi bor. I mitt fall är det TV-soffan.

Vi är båda två helt övertygade om att vågen ljuger.

När vi tränar gör vi fler ligg-ner än sitt-upp.

Vi tycker morgnarna skulle starta nån gång vid lunchdags.

Vi har inte alltid rätt, men vi har aldrig fel.

Mayday! Mayday!

 Det är anropet för när ett fartyg eller flygplan är i fara. Jag befinner mig på landbacken, så jag borde egentligen ropa

HJÄLP!!!!!

Under många års tid har jag regelbundet gått och fått fotvård. Man ska unna sig själv att bli ompysslad, tycker jag. När jag flyttade blev jag tvungen att leta upp en ny fotvårdare, och jag hittade en på promenadavstånd. Första tiden tyckte jag det fungerade bra, men sen vet jag inte vad som hände. Fotvårdaren sa, att jag hade nageltrång. Nageltrång???? Då har man väl ont? Jag kände ingenting annorlunda, men hon tog en skalpell och skar bort en liten bit av nageln. Nästa gång jag kom dit hade jag nageltrång på fler tår, enligt henne.

Ett par gånger jag varit på besök fick jag ringa och komma tillbaka igen efter ett par dagar, för jag hade så ont. Tån såg till sist väldigt konstig ut. Precis som om nageln sjönk ner i tån på nåt mystiskt vis. Sista gången jag var där i november skar hon av en stor bit av nageln och drog bort. Hon visade stolt upp så mycket hon tagit bort. Det gjorde vansinnigt ont! Dagen efter blödde det och tån svullnade upp, så jag fick ringa vårdcentralen.

Sköterskan där blev helt chockad och menade på att det var endast läkare som fick använda skalpell och skära bort nagelbitar. Som tur var hamnade jag hos en väldigt skicklig och omtänksam sköterska. Jag har nu gått hos henne för omläggning två gånger i veckan i snart två månader. Det har bildats nåt som heter svallkött över nageln, och det hoppas hon ska försvinna med tiden. En läkare har kollat på tån och tyckte först det var bäst att operera bort nageln, men nu har de bestämt att avvakta och se om svallköttet försvinner. Det ser ut som en liten bilring runt nageln. Jag måste säga att jag föredrar bilringar runt midjan i stället för svallkött runt nageln.

Den här fotvårdaren påminner om läkaren jag stötte på i Åstorp när jag sågat mig i fingret. Hon sydde ihop såret utan bedövning. När jag kom dit och skulle ta borta stygnen fick jag veta att hon fått sparken. Hon hade tydligen behandlat fler patienter illa. De kallade henne för doktor Mayday och det var ett passande namn. När man träffar på en sån typ befinner man sig verkligen i en nödsituation och behöver ropa på hjälp. 

Både läkaren och fotvårdaren tillhör nog samma falang. De påminner lite om Triaderna. Jag påstår inte att de har liv på sina samveten, men de saknar helt empati. 

Lucka 18

 Svenska Akademin

Svenska akademin är en kunglig akademi, som instiftades 1786 av Gustav III med syfte att "arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet". Det bör väl betyda att vi ska vårda vårt språk och behålla våra svenska ord och inte försvenska alla ord och uttryck som kommer speciellt från USA....eller ännu värre....använda ordet rakt av ibland utan veta vad det egentligen betyder. Där tycker jag akademin har misslyckats totalt. 

Medlemsantalet är 18 st och de kallas även för De Aderton. Deras valspråk är "Snille och smak". Det sägs att kungen från början ville ha 20 medlemmar, men att han tyckte De Aderton lät mer högtidligt.

Det var givetvis enbart män som blev invalda i akademin från början. De valdes från tre olika kategorier: skönlitterära författare, lärde och herrar. Med herrar avsågs män som genom sin börd, samhällsställning eller umgängesvanor kunde representera god smak. Det är väl tveksamt om det går att sätta likhetstecken där. Förebilden var Franska Akademin. Inte förrän 1924 valdes den första kvinnan in i akademin. Det var Selma Lagerlöf.

Gustav III bestämde att ständige sekreteraren i Svenska Akademin skulle sitta på sin post livet ut, men den principen har övergivits. Även i detta fallet är det övervägande män som innehaft posten. 2015 tillträdde Sara Danius som första kvinna...en frisk fläkt bland gubbarna. 

Akademin delar sedan 1901 ut Nobelpriset i litteratur. Det förnämsta priset som Akademin delar ut anses det  Gustavianska stora priset vara. Det består av en guldmedalj och har delats ut till bl.a. Selma Lagerlöf, Herbert Tingsten, Astrid Lindgren, Evert Taube och Tove Jansson.