Den här statyn står i Stadsparken i Ängelholm. Den heter Cykelhjälm, knäskydd och flytväst....vad hjälper det mot ensamhet? En mycket tänkvärd titel. Ensamhet är en folksjukdom idag. Det gäller både barn och vuxna och ganska mycket äldre i dagens samhälle. Det var inte så fel som man gjorde förr när flera generationer bodde tillsammans. Alla kunde hjälpas åt. Givetvis hade det inte fungerat idag med tanke på de arbetsvillkor som finns nu, men skillnaden mellan då och nu är milsvid. Man skulle vilja plocka russinen ur kakan och ta det bästa från den tiden och blanda med det bästa som är nu. Att ha någon i närheten som man litar på och kan få hjälp av när det behövs är guld värt.
När jag var tonåring läste jag alla böckerna i Anne på Grönkulla-serien. De var lättsammare än Kulla Gulla-böckerna, som också var väldigt populära. Anne pratade alltid om sin väninna som en själsfrände. En flicka som hon litade blint på och vågade berätta allt för. Hittar man en sådan person gäller det att hålla i den hårt. Jag har haft turen att träffa några sådana personer, där jag med en gång kände samhörighet. Det var precis som om vi känt varandra i evighet. Tyvärr finns en del av dem inte kvar längre. Det är inte lika lätt att skaffa nya vänner när man blir äldre, men det är absolut inte omöjligt.
Jag har märkt sen jag flyttade hit att det är lättare att få kontakt med andra människor här än det var i Åstorp. Vad det beror på vet jag inte. Här hälsar många när man möter dem även om vi inte är bekanta, och det är inte ovanligt att man stöter på en helt okänd människa och plötsligt är man igång och diskuterar något. Det känns inte som om det finns någon misstänksamhet mot det som är okänt. Att vara nyinflyttad i Ängelholm har inte varit besvärligt.
Jag gillar när inte alla tycker likadant, för då får man veta orsaken och ibland börjar man själv tänka efter att den andra personen kanske inte har så fel. För det mesta är det väl mänskliga varelser man känner gemenskap med, men man kan t.o.m. ha något gemensamt med en tecknad figur, som katten Gustav t.ex. Jag tycker att vi har mycket gemensamt. Han är en riktig själsfrände.
Hahaha! Katten Gustaf eller Garfield är "min idol". Han sitter i på min sänggavel och vakar över mig. Hade alla Garfieldhäften som jag importerade (för dyra pengar) från USA på 1980-talet. Kollade varje tv-avsnitt också - såklart.
SvaraRaderaNu har jag inte flyttat från mitt hem sedan jag flyttade in här 1981. De flesta av mina grannar har bott här längre än jag/vi. Undantag - de som bor i ettor. Där är "omsättningen" stor.
Sedan är det ju en fråga om man vill ha "vänner" nära inpå. Jag vill det inte. Okej, jag fikar med en granne och byter "läckerheter" och fotbollsnyheter med en annan, men mera än så är det inte.
Det kanske är ett storstadssyndrom att man gillar anonymiteten. Jag vet inte. Jag var betydligt mera social när jag var "ung". Seen it, done that som man säger. Efter min mans död för drygt två år sedan är jag rätt nöjd med hur jag har det. Tycker bara att det är "störande" när grannar tränger sig på. Som tur är, är det bara en granne, och henne klarar jag av lätt.
Oooops, så osocial jag är. Jag har ju bloggen, där kan jag vara social utan att vara (o-)social om du förstår vad jag menar;-)