En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.

Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det!" Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån.