Lucka 17

 Läskiga djur

Sjuttonårscikadan är en insektsart, som först beskrevs av Carl von Linné år 1758. Ögonen och vingvenerna är rödfärgade medan ryggsidan är svart. Den nordamerikanska sjuttonårscikadan lever i sjutton år i marken som larv och suger näring från trädens rötter. Eftersom alla individer är lika gamla uppträder de bara vart sjuttonde år. Under en kort period är träden fulla av sjungande cikador, som parar sig och lägger ägg. Sedan dröjer det 17 år tills nästa generation dyker upp.

Cikadan åstadkommer en del skada på vissa kulturväxter under de cirka 2 veckor de lever ovan jord och deras sång, som kan mäta upp till 120 decibel upplevs som störande. Under denna tiden äter inte de vuxna cikadorna något. Deras enda uppgift är att hitta en partner och föröka sig. De kan ändå skada unga träd på grund av att deras sammanlagda tyngd knäcker grenarna. Efter att ha lagt ägg i träden och äggen kläckts faller cikadornas ungar till marken där de gräver ner sig och lever där tills det är dags för nästa parningsperiod. Den stora mängden cikador på ibland upp till miljarder gör det möjligt för fåglarna att lätt hitta mat åt sina ungar och det brukar bli bra häckningsår.

Det finns även trettonårscikador och man räknar med att dessa två arter kommer att dyka upp samtidigt 2076. Det blir ett naturfenomen av bibliska mått. Invånare i de 16 stater i nordöstra USA där de här insekterna dyker upp berättar att de får gå med gummistövlar för det blir som lervälling på marken av alla döda cikador, bilister kör med vindrutetorkarna påslagna och altaner får sopas rena innan det går att använda dem. 

En vuxen cikada är 2-3 cm lång med ett vingspann på ca 7cm. Jag gillar inte insekter; speciellt inte de som har onödigt många ben, och kan de då dessutom flyga är det etter värre. Jag lider med amerikanarna även om det bara rör sig om ett par veckor. Vilken tur att de inte finns i vårt land.

 Jag säger som Birgitta Andersson i monologen Sverigebruden: "Jag är så glad att jag är svensk."