Ordet tant är känt i svenska språket sedan 1700-talet. Det var då ett ganska vanligt tilltalsnamn för både moster och faster. Under 1800-talet började det bli mer och mer vanligt att använda ordet om äldre kvinnor i allmänhet. I vardaglig betydelse menas oftast en medelålders eller äldre kvinna. Idag uppfattas det som lite nedsättande och ironiskt att kalla någon för tant. "Tanten" anses som mindre värd....omodernt klädd och oftast ovillig att lära sig nya saker. Så fel! Varken utseende eller klädsel har något att göra med hur personen i fråga är, men fördomar har funnits alltid. När jag var barn kallade vi kvinnor som inte var släkt med oss för tant. Vi gjorde det med respekt och inte ironiskt. Det var mer en hederstitel. Senare började åldersnojan slå till. Helt plötsligt var det fult att bli äldre. Alla skulle till varje pris se unga ut och göra samma saker som ungdomarna. Patetiskt! Vi säger alltid när det gäller barn att varje ålder har sin tjusning och det stämmer även när man blir äldre. Det jag gjorde när jag var i 40-50-årsåldern känns inte lika intressant längre. Nu är det andra saker som är mer lockande, och det är väl så det ska vara……man ska njuta av livet just nu.
Susanna Arwin är en konstnärinna från Växjö, som hållit på med ett projekt om "den svenska tanten" både när det gäller skulptur, måleri och screentryck. Susanna lär ha sagt:-"Att vara tant har för mig inget att göra med de yttre attributen. Det är ett tillstånd där de inre kvaliteterna såsom trygghet, enkelhet, rättframhet, civilkurage, fötterna på jorden och en okonstlad vanlighet är grunden. Man kan säga att när man är tant, är man så vanlig att man blir ovanlig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar