Ordet bror förekom ofta, särskilt i äldre svenska, som tilltalsord mellan män. t.ex. -"Kan jag hjälpa bror?" Före dureformen var det viktigt hur man titulerade varandra. Män lade bort titlarna genom att bli "du och bror" med varandra. Då drack man en brorskål eller duskål.
Titelsjukan grasserar fortfarande även om jag tycker det har blivit betydligt bättre. Förr i tiden, speciellt före dureformen, var det helt omöjligt att säga du till någon. Barn niade sina föredrar och äldre släktingar även om de träffades dagligen och verkligen kände varandra. Det visade givetvis på artighet, och lite av det hade inte skadat om det funnits kvar, men på ett modernare sätt. Min syster och jag sa alltid du till både farmor och farfar, vilket våra äldre kusiner aldrig gjorde. Mor försökte tillrättavisa oss någon gång, men då sa min syster till farfar:-"Är vi inte så bekanta så vi kan säga du?". Det tyckte farfar bestämt att vi var.
En titel som visar på vilket yrke man har var väldigt viktigt, och det verkar vara så för en del även idag. I regel var det mannen som hade en "finare" titel, för de flesta kvinnor var hemmafruar. Men då kunde de åka snålskjuts på mannen och vara med på ett hörn av hans titel. En doktors fru blev naturligtvis doktorinna, även om hon inte hade en susning om hur man behandlade sjukdomar. En konsuls fru blev konsulinna.......som Margaretha Krook i "Morrhår och ärtor". Fast där var det grannfrun som hört fel och trott att mannen var konsul i stället för konsulent. Göran var snickare, så det betyder att jag kunde titulera mig snickarinna, vilket jag aldrig gjorde. För mig finns inga finare titlar än Mormor och Farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar