Änglarna i Ängelholm

Jag måste erkänna att jag var lite orolig hur det skulle kännas den här julen. Nu har ett helt år gått då jag fått uppleva alla bemärkelsedagar och helger utan Göran. En del säger att det blir bättre sen, och det vill jag tro på. Saknaden blir klart kvar men kanske på ett annat sätt.

Flytten till lägenhet har definitivt gjort att det mesta känns lättare. Innerst inne är jag en positiv själ och kan se det komiska i det mesta. Det räddar många trista situationer. Jag körde i skytteltrafik till återvinningscentralen innan jag flyttade, men jag märker att jag hade behövt tagit ett par rundor till. Det svåraste har varit att få plats till mina hobbygrejer. I huset hade jag två syrum plus två rum där jag förvarade tyger och pysselmaterial. I lägenheten har jag ett hobbyrum och givetvis ett förråd i källaren. Jag får jobba som en skållad råtta med att sy och sticka så det mesta av materialet försvinner. 

Det har varit lite trångt i lägenheten under julhelgen. Jag och ca 50 "väninnor" har försökt samsas om utrymmet. Det har varit ett evigt flaxande här, för naturligtvis hade jag inte hjärta att lämna bort mina änglar. 

Det var inte riktigt plats för en stor gran så jag fick tag på en liten med slinga och allt klart. Där hängde jag alla småänglarna som tidigare flög runt i en mobil. 

I fönstren placerades stjärnorna som Göran gjort tillsammans med ett antal änglar. 

Man kan väl säga att den här vingförsedda damen "hänger på låset." 

Märkligt nog hittade jag utrymmen för samtliga damer. Ja, en del håller mig sällskap året om. Jag är kanske inte så värst änglalik själv, men jag säger ändå som en av mina söndagsbloggare för något år sen: "Jag är faktiskt en ängel. Hornen är där bara för att hålla glorian på plats."