söndag 26 februari 2012

Host, host!


Både Göran och jag vaccinerade oss mot influensan i höstas. Nu stod det att läsa i tidningen att det var inte så många som hade gjort det i år, vilket betydde att det var en hel del som drabbats. Visserligen kan man ju bli smittad även om man vaccinerat sig, men det blir väl lindrigare då. Faktum är att det har varit många i min omgivning som varit sjuka sista tiden med HÖG feber och ont i HELA kroppen. Själv har jag bara fått en släng av den kvinnliga influensan. Den är betydligt lindrigare, så jag har bara haft halvhög feber och ont i halva kroppen. Konvalescenstiden för kvinnor är aldrig så lång, så jag är redan på benen igen. Men jag tar det väldigt lugnt.

Man läser om vårtecken var och varannan dag nu; snödroppar, yrvakna fjärilar och kuttrande duvor. Ifall kuttrande duvor hör våren till så är det vår hos mig alltid. Jag behöver bara gå ut i trädgården så hör jag duvkutter på nära håll. Min man tävlar sedan snart 40 år tillbaka med brevduvor, och han har byggt ett duvslag åt dem i trädgården.



Jag har berättat om en speciell händelse tidigare:

" När duvorna släpps ut för sin dagliga flygträning så kommer de i samlad trupp (flock) och gör djupdykningar ner i trädgården. Jag försöker hålla mig undan då, för jag känner mig lite som tjejen i Hitchcock-filmen Fåglarna. Ända sedan jag såg den filmen har jag haft fågelfobi. Minsta lilla "pjodd" som flyger för nära kan få mig ur balans. Fast en gång agerade jag som en riktig hjältinna. Jag satt vid min dator när jag plötsligt hörde en duns mot fönsterrutan. När jag tittade ut såg jag att en duvhök fått tag på en av duvorna och satt klorna i ryggen på den. Utan att tänka for jag ut och hittade dem i källarnedgången. Där satt duvhöken och glodde på mig med sin mordiska blick. Men han var kanske lika rädd som jag? Åtminstone försökte jag inbilla mig det. Jag slog armarna runt huvudet, blundade och började gå nerför källartrappan. När jag tagit några steg hörde jag nåt som svischade förbi mitt huvud. DUVHÖKEN! Kvar nere i källaren satt en förskräckt duva och halvvägs ner i trappan stod jag ......lika förskräckt. Men jag hade räddat livet på duvan. Jag tycker jag borde fått medalj."

Jag väntar fortfarande på den där medaljen. 

19 kommentarer:

  1. Helt klart borde du få tapperhetsmedalj!Det är så härligt att få träffa henne live! Annars blir det mest på nätet man träffas.Kram!

    SvaraRadera
  2. Tur att datorn finns, eller hur?
    Själv vaccinerar jag mig aldrig mot någonting, och trots det blir jag ytterst sällan sjuk.

    Krya på dig, och ha en bra söndag
    mvh

    SvaraRadera
  3. Även hos oss har duvorna flyttat in. Dom är helt orädda i år. sitter där på balkongräcket och fönsterblecken och tittar in. problemet förr om åren har varit att dom smutsat ner en del får se hur det blir i år men visst är det mysigt när dom "kluckar"
    Ha en fin morgondag

    SvaraRadera
  4. Klart att du ska ha en medalj en sån där med kunbgen dinglande under en blå rosett...du kan ju klippe bort kungen om du inte gillar han...eller byta ut fotot med en duva på...

    Krya på dig...

    SvaraRadera
  5. Sonen och sonhustrun är just nu jättedåliga i förkylning eller om det kan vara influensa. Jag håller mig därifrån, men ringer varje dag och kolla läget. Nu är sonhustrun lite bättre i alla fall, så det går åt rätt håll.

    Tapperhetsmedalj borde du absolut få!

    SvaraRadera
  6. ja, du borde verkligen fått medalj för den bravaden
    mm, kvinnlig influensa är ju mycket mildare än manlig dito :)
    Sv: nej, det är nog inte så mycket att göra med det bordet, tyvärr
    kramar

    SvaraRadera
  7. Zoega: Jag vaccinerade mig aldrig heller så länge jag jobbade, men det rekommenderas till pensionärer.

    Lisbeth: Brevduvorna håller sig till sitt slag, så jag slipper skit på fönsterblecken.

    Rantamor: En duva dinglande under en blå rosett tycker jag låter snyggt.

    Ingrid: Förkylning är inget man drar på sig frivilligt.

    Ansepanse: Får kanske stöta på om den där medaljen igen.

    SvaraRadera
  8. Ja, äldre har sämre motståndskraft än de yngre
    Men personligen tycker jag det är en dyr utgift

    SvaraRadera
  9. Hej!
    Det låter som du kravlat dig ur sängen iallafall o tagit dig till datorn. Skönt.
    Mycket modigt av dig i situationen med duvhöken. Ibland kommer rädslan efteråt.
    Nu är det inte långt kvar till Symässan i Malmö. Har varit inne o läst om den. Verkar vara mycket annat än tyg. Vilket kanske är synd, men dit ska jag försöka ta mig ändå. När det varit på Slagthuset har jag varit med o det har varit bra.
    Syr du något till lilla Zoe´?

    SvaraRadera
  10. Ja du ska absolut ha en medalj. jag skulle nog oxå tycka att det var lite läskigt. Kram på dig.

    SvaraRadera
  11. Lavendia: Jag har varit på Symässan på Stadion för en del år sen och den var mycket sevärd. Min dotter och jag ska åka dit på lördagen. Då kanske vi ses? Jag har sytt och stickat en hel del till Zoé. Ibland får man hejda sig lite. Hon ska ju hinna använda kläderna med innan de blir för små.

    Annika: Duvhöken har så hemsk blick, tycker jag.

    SvaraRadera
  12. Så spännande med brevduvor! Har bara sett på TV för länge sedan.
    När jag var lite hade jag fyra tama duvor - dom åt ur min hand. Bröderna Cartwrigt kallade jag dom - Adam, Ben, Hoss och Joe....

    Vårtecken kan jag inte påstå att jag sett. Förutom solen då förstås. En meter djup snö döljer det mesta i den vägen...

    SvaraRadera
  13. Festliga namn du hade på duvorna. Min man har bara nummer på sina, men Rasmus har valt ut en duva som sin egen, och den heter givetvis Zlatan.

    SvaraRadera
  14. Jag vaccinerade mig också mot influensorna i höstas, för att vara på den säkra sidan
    så om man skulle ha otur att få en av influensorna, så blir den nog lindrigare i alla fall.
    Jag har hört och läst att ovanligt många fått influensan i år, och märker det även bland mina bloggvänner

    Ja, det är så mysigt med de vårtecken som börjar komma....man blir lika glad och förundrad varje vår när man ser hur allt liv väcks igen efter den långa vintern

    Mysigt med brevduvorna och oj...vilken händelse med duvhöken och duvan som du lyckades rädda livet på,
    trots din fågelfobi...
    Ja, du är nog värd en medalj för det :-)
    Kramar

    SvaraRadera
  15. Våren är nog den årstid som jag gillar bäst. Det är så kul när man ser allt som börjar växa, och så är det lagom varmt.

    SvaraRadera
  16. Brevduvor....spännande....och en medalj är du värd när du räddade duvan.

    Fy för influensa. Hoppas det är snabbt övergående. Krya på dig.

    SvaraRadera
  17. Hoppas du är bättre. Kan du inte visa vad du sytt som kommer att pryda den sötaste i Luxenburg?

    SvaraRadera
  18. Raija: Känns betydligt bättre idag.

    Lavendia: Har tagit foton av en del, så jag gör ett inlägg senare. Kul att du är intresserad.

    SvaraRadera