fredag 16 februari 2018

Hjärnspöke


Hjärnan agerar säkert på egen hand ibland. Jag tänker på hur man kan börja tänka på och oroa sig för saker som man tidigare aldrig funderat över. Jag har...tror jag...i hela mitt liv haft väldigt låg puls. När jag var tonåring svimmade jag väldigt ofta, men fick alltid höra att det berodde på att jag växte och det hände så mycket i kroppen just under tonåren. På den tiden ifrågasatte man inte så mycket utan accepterade de vuxnas förklaringar. Jag kanske hade låg puls redan då?


Någon idrottskvinna har jag aldrig varit utan bara motionerat så där till husbehov. När Björn Borg var i ropet läste man om att han hade så extremt låg puls, för att han var så vältränad. Det var även läkarnas förklaring till det hela. Jag hade aldrig kunnat slå Björn Borg i en tennismatch, men i en pulsmatch hade han legat risigt till. Vid alla läkarundersökningar jag varit på, har det bara konstaterats att min puls var låg och jag fick alltid frågan ifall jag tränade mycket. När jag berättade att så inte var fallet togs det aldrig upp mer, och jag antog att allt var frid och fröjd. Inte förrän en AT-läkare tyckte att det inte verkade ok började saker och ting hända. Nya rön har också visat att det går inte att träna sig till en så otroligt låg puls, utan det har lite samband med hjärtats förmåga att arbeta. En remiss skickades till Hjärtmottagningen och då började hjärnspökena att vakna till livs. Helt plötsligt trodde jag, som normalt är en sansad person, att det var något allvarligt fel på mig. 


Jag började räkna min puls femtioelva gånger om dagen. När den var i mitt tycke på tok för låg sprang jag upp och ner i källartrappan och viftade med armarna och sen räknade jag pulsen igen. Hade den inte stigit tillräckligt tog jag ett par rundor till. Jag påminde nästan om de löpare som vunnit sprinterlopp och springer ärevarv efteråt. De brukar alltid få sitt lands flagga som de springer med så den viftar för fullt. Jag borde kanske också ha något att vifta med? Stryktvätten ligger nere i källaren och jag kunde klart grabbat tag i en skrynklig T-shirt och sprungit vidare.

Efter att jag fått besked från undersökning och arbetsprov har de där spökena krympt en aning. Både hjärta och kondition fick godkänt. Dock ska allt kollas upp på nytt efter ett år. Äntligen känner jag mig som mitt gamla vanliga, förnuftiga jag igen. Nu räknar jag inte pulsen femtioelva gånger om dagen...det blir nog bara elva.


18 kommentarer:

  1. Fördelen med att komma till en AT-läkare är att de ofta är grundliga i sina undersökningar. Men det kan vara nog så jobbigt om man blir orolig.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns ändå tryggt och veta att jag kommer att kontrolleras med jämna mellanrum.

      Radera
  2. Intressant! Min kollega som tävlar på elitnivå har extremt låg puls och en kardiolog konstaterade att det berodde på hans goda kondition. Hans puls är så pass låg att det är inskrivit i hans journaler och han bär en bricka som visar hans ordinarie puls. Lite motsatta åsikter...

    Skönt att du känner dig en smula lugnad nu.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har också alltid fått höra att låg puls betydde bra kondition, men tydligen är det inte vad alla läkare anser.

      Radera
  3. Så bra att spökena försvann och att du blev ditt "gamla" jag!
    Det snöar lite här nu Vi har fått 2 cm inatt
    Ha en bra dag!
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Bra att du är under kontroll. Blir den för låg, eller till besvär, så får du en pacemaker, misstänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är planen, men eftersom jag inte känner mig yr så tyckte läkaren det gick att vänta.

      Radera
  5. Jag förstår absolut att du fick hjärnspöken. Men skönt att du fick lite lugnande besked :)
    Kram och trevlig fredag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jobbigt när man får något i huvudet och inte kan släppa det.

      Radera
  6. som dottern, lågt blodtryck, vet inte om det är bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har högt blodtryck och låg puls. Knepig kombination.

      Radera
  7. Jag svimmade ofta som tonåring jag också. Om jag blev rädd eller upprörd dånade jag bara av, vilket satte skräck i elaka lärare och andra.
    Jag har alltid haft lågt blodtryck, så det var väl anledningen till svimningsanfallen. Efter att jag fått Eva o Bosse åt jag blodtryckhöjande medicin ändå tills jag blev gravid med Krister. På den tiden var jag väldigt smal, men nu 7-8 kg senare är det blodtryckssänkande som gäller.
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade också alltid haft lågt blodtryck förr, så jag blev lite förvånad när läkaren sa att det var för högt vid senaste undersökningen.

      Radera
  8. Det här med hjärnspöken kan ställa till det rejält - och man kan plötsligt se saker på ett helt galet sätt. Skönt att alla prover verkar helt OK! Hoppas nu du kan göra dig av med ditt hjärnspöke.
    Ha en fin lördag!
    Kram

    SvaraRadera
  9. Jag känner igen mig själv mycket i din text. Tur du fått ner det till elva. Snart kanske under tio rundor. Jag är också uppväxt med att det enbart är riktigt positivt med låg puls. Beviset på en vältränad kropp. Synd att du och BB inte fick gå en match. Själv kunde jag tänkt mig en armbrytning mot en annan BB med fransk accent.
    Helgkram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Och som den gentleman du är så hade du väl låtit Brigitte vinna?

      Radera