tisdag 22 augusti 2017

Hjältemod eller äventyrslust


Insikten om vad som är möjligt och vad som är omöjligt skiljer hjälten från äventyraren, har en vis man sagt. Kan det egentligen stämma? Många gånger när man läser om hjältedåd så förundras man över att personen klarat av just den uppgiften. Eftersom det verkar så fantastiskt och helt omöjligt för de flesta förstår jag inte att just hjälten varit övertygad om att lyckas. Troligast är nog att hjärnan kanske kopplats ifrån lite och känslorna fått ta övertaget speciellt när det gällt att rädda liv. Ingen står väl då helt oberörd och tänker att detta är omöjligt. Vi får bara acceptera vad som händer.

Jag har försökt agera som hjältinna några gånger i mitt liv. Första gången var när min syster och jag var hos farmor och farfar under vårt sommarlov. Farfar hade en stor håla som kallade för "massegrav" tror jag. Den var ganska djup och däri låg en äcklig sörja av betblast och annat som rördes ihop och som sen användes till mat åt grisarna.

De som ägde affären i byn hade en flicka i vår ålder som vi alltid lekte med under loven. Vi stod alla tre och tittade på den är sörjan, när min syster stegade ut för att se om man kunde gå på det. Det kunde man givetvis inte, utan hon sjönk ner en bit. Jag, som storasyster, skulle naturligtvis rädda henne och gick efter...och sjönk jag också. Där satt vi båda fast i sörjan upp till knäna och kunde inte röra oss. I detta fallet var jag alltså ingen hjälte för jag funderade inte på om det var genomförbart, men jag kände mig trots det inte som en äventyrare. Margareta, som kompisen hette, var van vid livet på landet och förstod att man måste stå på fast mark för att dra upp de dumma stadsbor som kliver ut i "massegravar". Hon drog upp oss båda två och var dagens hjältinna.

Andra gången jag agerade heroiskt var när jag räddade livet på en duva som hamnat i klorna på en sparvhök. Jag tänkte inte då heller på om det var möjligt eller omöjligt..... så jag vet inte om jag kan räkna mig som hjältinna eller äventyrerska.


12 kommentarer:

  1. Vilken tur att ni blev räddade!
    ....Man ska ta vara på begagnade saker :-)
    Ha en bra dag!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kunde ha slutat illa om vi inte haft en förnuftig kompis med oss.

      Radera
  2. Vilken tur med en rådig kamrat i närheten. Ibland kan vi ta fram oanade krafter men det kan också visa sig bli tvärtom.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att tänka klart i vissa situationer.

      Radera
  3. Så skönt att kompisen var med där och kunde hjälpa er upp.
    Jag tycker att du var en riktig hjältinna som räddade livet på en duva som en sparvhök hade tagit. Det var verkligen modigt gjort.
    Min mamma tyckte att jag var en hjälte då mina två tvillingsyskon bråkade och den starkaste slog den svagaste i magen så han tappade andan och blev blåaktig i ansiktet. Min mamma, jag och tvillingarna var ensamma hemma och min mamma stod bara helt lamslagen så jag tog min lillebror och vände upp och ner på honom och skakade honom tills han började gråta. Då förstod jag att han levde.
    Jag var 10-11 år och småsyskonen 3-4 år. Den händelsen glömmer jag inte.
    Ha det bra.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var verkligen hjältemodigt gjort.

      Radera
  4. haha vilken otur att hjälteinsatsen inte riktigt gick som du tänkt dig. Men har man bara avsikten att hjälpa till oavsett hur det gick så är man en viss sorts hjälte. Många struntar ju ens i att försöka..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt. Lite hjälte var jag nog ändå.

      Radera
  5. Det finns många vardagshjältar bland oss utan att vi tänker på det. Bra att du påminner oss!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det behöver inte alltid vara några stordåd som utförs.

      Radera
  6. Du försökte i alla fall hjälpa din syster, även om det vara på ett lite felaktigt sätt. Tur att ni hade den rådiga lanttösen som visst hur man skulle bete sig i en sån där situation.
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera