torsdag 20 december 2018

Lucka 20

Julgodis


När jag var barn brukade vi göra godis tillsammans med vår mor. Det blev oftast att vi kokte knäck. Mor stod alltid för kokningen och vi fick hjälpa till att hälla i lite av den sega massan i strutar som hon gjort av smörgåspapper. Massan var jättevarm så vi fick hålla strutarna med grytlappar. När mina barn var små använde vi i stället färdigköpta knäckformar. Det var betydligt enklare.



För 150 år sen var äpplen och nötter det vanligaste julgodiset för de flesta. Hasselnötterna plockade man själv. Jag köper också hem röda juläpplen men nötterna hoppar jag över, för jag tycker det är så jobbigt när de fastnar i tänderna. Jag har en väldigt gammal nötknäckare, men den skulle jag aldrig använda till att knäcka med. Det är den alldeles för värdefull för. I stället hänger den på köksväggen som prydnad. 






Julens gottebord påminner om det konfektbord som på 1800-talet alltid serverades efter en större middag på slott och herresäten. Något som jag ofta var med och gjorde som barn var kristyrfigurer. Det var mest farmor som var skicklig på sådant. Hon vispade ihop äggvita och florsocker och gjorde en strut av papper som hon sen spritsade ut massan med. Jag minns att hon hade en liten tutformad metallgrej som hon hade längst fram på pappersstruten. Med den bildades liksom ränder i massan, precis som dagens tårtspritsar. Innan massan hunnit torka fick jag och min syster snabbt trycka fast ett litet bokmärke av en ängel och farmor satte fast en tråd. De här änglakaramellerna hängde sen i granen hela julen. När granen skulle slängas ut fick vi äta kristyrgodiset om vi ville. Jag kommer ihåg att det var enormt sött och inte alls gott. 


Farmor köpte alltid var sin marsipangris till sina fyra barnbarn. Det kändes lite speciellt att det bara var vi som fick det och inte de vuxna. Min farmor kunde konsten och få oss barn att känna oss mycket betydelsefulla. 

18 kommentarer:

  1. En alldeles speciell nötknäckare - verkligen fin! Förstår att du inte nänns använda den - tror den gör sig bäst som prydnad :)
    Ännu en lucköppning som väcker nostalgikänslor! Mormor och morfar hade alltid massor med olika prydnader av kristyr i julgranen, vilket aldrig förekom i mitt barndomshem hos farmor och farfar. I bageriet fanns en anställd konditor som var en riktig konstnär när det gällde att tillverka marsipanfigurer och jag minns hur jag stod där med tindrande ögon och såg på när han trollade fram både grisar och tomtar :)
    Jodå ... jag fick också alltid en stor marsipangris till jul.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Idag tycker jag att marsipan är alldeles för sött, men den där lilla "julgrisen" slank alltid ner hemma hos farmor.

      Radera
  2. Vilken fin nötknäckare, förstår att den får hänga på väggen.
    Vi gör inget julgodis, har nog inte gjort något sen jag blev sjuk. Men vi köper en hel del skumtomtar. Sofie brukar mickra dem lite varma och mjuka. I år tror jag inte att vi sätter fram något, Astrid har fått smak för godis, och hon lär få godis på de andra ställena som de ska till under julhelgen, Therese vill inte att hon ska äta så mycket.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har inte heller mycket godis, men något måste man bara ha.

      Radera
  3. Den nötknäppare! Så häftig!
    Marsipangris från barndomen minns jag att vi fick men inte de vuxna :-)
    I egen familj gjorde jag marsipankulor av mandelmassa som jag färgade med hushållsfärg.
    Något knäckkok och karamellkok blev det också samt ischoklad.
    Skålen med nötter o nätknapparn på en röd servett bredvid hör till.
    Nostalgisk i sinnet går jag nu ner i tvättstugan :-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk så mycket husmödrarna gjorde förr. Nu kan vi bara åka till affären och enkelt ta med oss hem det vi vill ha. Men det var ändå en speciell känsla att få vara med från början, och man behöver inte göra allt, men en del sätter lite extra piff på det hela.

      Radera
  4. vi får se hur det blir med den saken, fått diagnosen diabetes nyligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då gäller det att vara uppmärksam.

      Radera
  5. Det är trevligt med julgodis, men när yngste sonen är hemma fixar ha det, så jag slipper. Fast jag kokade lite fudge igår kväll, men den blev lite lös. Men god!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fudge är alltid gott oberoende av konsistens.

      Radera
  6. Julgodis hör julen till och min favorit är marsipan. När jag var liten gjorde vi marsipanfigurer med men pappa för han var den husligaste. Den traditionen fortsatte vi med när barnen bodde hemma men i år har jag inte gjort några. Nästan så att jag ångrar det nu men vi blir inte lottlösa. Äldsta fröken har gjort annat godis och jag ska göra en sort med pepparkakor och mandelmassa.

    Kram och njut när det blir så dags.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu är det inte många dagar kvar till julafton. Jag ser fram emot det.

      Radera
  7. Det enda julgodis som gjordes i mitt barndomshem, vad jag kommer ihåg, var just knäck. Den gjorde min mamma, aldrig vi barn. Jag tycker att knäck verkligen hör julen till.
    Jag har kokat knäck många jular sedan jag flyttade hemifrån. Numera blir edt inget av den varan, inte efter att en seg knäck drog ut en hel tandfyllning.
    Marsipan fanns aldig hos oss på julen... är inte heller förtjsut i marsipan nu.
    Fick ett tips i kommentaren här ovanför. Fudge... det ska jag koka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fudge gillar jag också, men köper alltid färdigt.

      Radera
  8. Oj, vilken nötknäppare!
    Jag känner igen mig från min barndom när du berättar om knäckkokningen och smörpappersstrutar. Det gjorde också jag med min mamma och ibland också något som vi kallade smörknäck, en skarp, hård variant som man bara lät stelna på ett smörpapper och sedan bröt i bitar.
    Vi äter nästan inget julgodis alls numera. Förmodligen för att vi redan är så söta men alltid åker någon liten pralin av något slag ner lite grann i förbi farten.
    Ett riktigt gott inlägg hittade jag här idag!

    SvaraRadera
  9. Haha! Jag försöker varje jul bättra på min söthet, men jag kan inte märka någon förbättring.

    SvaraRadera
  10. Jag älskar din sista mening. Vilken fin egenskap din farmor hade.
    Knäck har jag inte vågat mig på, på många år. Fast jag förstå att min tandläkare skulle vilja att jag provade. ;)
    Kram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Jag undviker också knäck av samma anledning som du. Min farmor var helt fantastisk.

      Radera