God morgon!

Varje nyårsafton visas filmsnutten med Grevinnan och betjänten och varje gång han har serverat klart en rätt frågar han: "Same procedure as last year?" Grevinnan svarar: "Same procedure as every year, James." Om någon frågar mig hur min morgon ser ut nu när Santos bor här, skulle jag kunna svara:"Samma som igår."

Han är alltid lika glad när han vaknar på morgonen. Det gör att jag också blir på gott humör.

Det första jag gör när jag kommit ur sängen är att kolla hur kallt det är ute.

Kläder efter väder.

Sen blir det en kisserunda i skogen.

Så fort vi kommit in är det dags för frukost.

Efter frukost tar jag tekoppen och sätter mig framför datorn.

Nu är det bloggen som prioriteras. Jag skriver något inlägg om jag kan komma på något att skriva om, svarar på kommentarer, läsa alla andras trevliga bloggar och kommenterar där. Dessutom hinner jag maila en del. 

Innan jag vet ordet av så är det dags för lunch. Tänk vad en förmiddag kan rusa iväg.

Minns ni den här?

I september 2012 skrev jag om att jag hade börjat sticka en poncho till mig själv. Redan när jag hade börjat på den så hade jag mina misstankar om att den nog aldrig skulle bli klar.....och det stämde. Den var så otroligt tråkig att sticka. Mönsterbården var skoj, för då hände det nåt så jag inte hela tiden bara satt och tänkte:"När katten tar det här varvet slut?" Slätstickningen däremot var så energidödande så jag fick nästan ta dubbel dos vitamintabletter de dagar jag stickade. Jag höll ändå ut ganska länge. Så pass länge att jag fick bakstycket klart och började på framstycket. Vilken optimist jag var! Till sist blev det som jag hade befarat ett UFO eller OFA (ofärdigt arbete).

Det kändes lite retfullt att så pass mycket garn var låst till ingen nytta, så för någon vecka sedan drog jag ur rundstickan och rev upp alltihop. Vilken skön känsla! Då behövde jag inte längre ha dåligt samvete för att ha ett OFA i källaren. Det har jag visserligen...flera stycken...men inga som är tänkta att bli en poncho. Nu har jag börjat om på nytt. Jag hittade ett annat mönster som verkade mycket roligare. Det är flätor mitt fram, mitt bak och över där jag ska ha armarna. Jag har bara stickat ca 20 cm så det är en bra bit kvar tills den är färdig. Förhoppningsvis ska ni inte behöva läsa ett inlägg om sådär ett år med rubriken "Minns ni den här?"

Fågelräknarhelg

Jag läste tidigare i veckan om att det skulle vara fågelräknarhelg denna helgen. Först tänkte jag att det hade varit skoj att delta, men sen glömde jag bort det.....tills idag. HD skrev om den inbördes placeringen. Talgoxen blev etta för nionde året i rad, pilfinken kom som nummer två och blåmes på en hedrande tredjeplats. Koltrasten var femma, men vem som var fyra stod inte. Resultaten ska lämnas in senast idag, så i morgon kan vi säkert läsa den officiella listan. Hos mig stämmer inte den listan alls.

 Här är pilfinkarna i klar ledning. 

På delad andraplats kommer talgoxe,

koltrast

och blåmes.

Deras inbördes ordning är helt omöjlig att veta. De sitter ju inte still i två sekunder så det är dömt att misslyckas att försöka räkna dem. Men jag har verkligen försökt. Jag har stått gömd bak köksgardinen som en fullfjädrard paparazzi men utan kamera. Kanske skulle jag haft en miniräknare i näven i stället för jag blev avbruten stup i kvarten i mitt räknande. De flög kors och tvärs och brydde sig inte nämnvärt om att det var den stora räknarhelgen. Det är ju ett mänskligt påhitt. Det finns tack och lov en del arter som är lätta att räkna nämligen

rödhake....1st

nötväcka....1st

spillkråka....1st (som jag nu fått veta inte är en spillkråka, utan en stor hackspett)

stenknäck....1st

ekorre....1st.

Han flyger visserligen inte, men han gillar fågelmat.

På lingonröda tuvor

I höstas köpte jag en liten lingonplanta tillsammans med blåbär och kiwi och annat smått och gott. Det ska bli spännande att se hur de här växterna har klarat av vintern. Lingonplantan syns inte under snön, men jag hoppas den har överlevt. Jag misstänker att skörden inte blir så stor att jag behöver köpa någon bärplockare i år. Men jag måste säga att jag är förutseende. Lingon är det hetaste nu på dietfronten.

 Några forskare har nämligen kommit på att det finns något i lingonen som påverkar vikten på ett positivt sätt...hos möss. Inom en snar framtid kan vi säkert läsa om lingondieten. Det är ingen idé att starta storkok av lingonsylt, för i och med att bären kokas och att man sen sätter till socker, så blir den positiva effekten väldigt snabbt förvandlad till negativ. Det gäller att komma på ett annat sätt att få i sig det röda guldet.

Lingonsylt är inget som jag äter speciellt ofta. I motsats till min far då som åt lingonsylt till i stort sett allt. Jag tror det var bara spaghetti och köttfärssås som han inte tyckte det passade så bra till....och soppa såklart. Lingon i bröd är väldigt gott och det blir så saftigt. En efterrätt som jag åt ofta som barn är Änglamat. Den består av vispad grädde, kaksmulor och lingonsylt. Världens enklaste efterrätt. Överblivna pepparkakor är jättegott att krossa och blanda med vispgrädden och sylten. Jag ska leta genom gamla kokböcker och se vilka recept det finns med lingon. Ibland är det roligt att testa sånt som lagades förr. Förvånansvärt ofta hamnar de här rätterna i kategorin Favoriträtter.

Ekorr´n satt på bordet

När jag ska fylla på fågelmat på morgonen så brukar jag alltid börja med att göra det vid fågelbordet i inkörseln. Som vanligt hade jag kottar och en stor skål med fågelmat med mig. Båda våra bilar stod parkerade framför bordet så jag gick mellan bilarna och skulle precis börja ta fram kottarna för att fästa i häcken. Då fick jag se att det fanns redan gäster på cafeét. En liten ekorre!!!!

Jag vände på klacken och rusade in efter kameran. Som tur var satt ekorren fortfarande kvar när jag kom ut igen.

Han tittade bara som hastigast på mig. Antagligen tyckte han att jag såg ofarlig ut för han fortstte att äta.

Han såg precis ut som man föreställer sig ekorren i visan med blank päls och yvig svans.

Det ska vi fira

Jag har just varit och hämtat hem min Älskling från en kortare sjukhusvistelse. Jag pratar alltså om min Megane. När det gäller skönhetsoperationer är jag lite kluven, men när det handlar om bilar tycker jag det är helt befogat. Det var alltså i måndags morse som jag fick lämna den hos bildoktorn. En hyrbil stod redo för oss att använda under tiden. Det var en gråaktig Volvo V50. Väldigt stor och inte särskilt charmfull i mitt tycke. Min egen bil är en lagom stor grönmetallicfärgad skönhet. Något som förvånade mig när jag var inne i bilhallen var den tråkiga skyltningen. Alla bilar var antingen svarta, grå, beige eller bruna. Den här tiden på året behövs det klatschiga färger. Allting är ändå så grått och trist. Jag garanterar att hade de satt in en gul eller kanske orange bil i hallen, så hade alla samlats runt dem. 

Jag behöver klart inte bekymra mig för vi skulle ju bara låna den här intetsägande bilen några dagar. Den var bred och lång och inte alls i min smak. Det slutade med att Göran fick agera chaufför i stället. Inte förrän idag när jag skulle lämna tillbaka den såg jag att det stod på kontraktet att jag skulle vara förare och det fanns inte uppgift om någon annan förare. Då har vi alltså kört olagligt då några dagar. Jag blev själaglad i morse när de ringde från verkstaden och meddelade att jag kunde hämta min bil. 

Det blev en snabb frukost och sen iväg. Och där stod den!!!! Min bil!!!! Vilken känsla att få sätta sig i den igen och åka hem i en snygg bil. Det är nästan som att jämföra med att sätta sig i en kunglig kaross. Jag kände faktiskt för att vinka lite diskret till de som stod längs vägen. 

En hund för morgontrötta

En del pratar om att det är så jobbigt att ha hund, för man måste gå ut med dem tidigt på morgonen och sent på kvällen. Det är nog lite individuellt det där, tror jag. Santos är väldigt morgontrött, så jag får ofta väcka honom på morgonen. Då tittar han sömnigt på mig och i regel så kurar han ihop sig igen och kryper ner i täcket. Antagligen hoppas han på att han ska vara så kamouflerad att jag inte ser honom.

Nu är jag inte så lättlurad, utan han får lämna den varma bädden och göra mig sällskap på en morgonpromenad. De sista dagarna har det inte varit några problem när vi väl kommit utanför ytterdörren. Det är tydligen en tik här i grannskapet som löper och Santos går eller rättare sagt springer gärna till skogen nu. Vi går långa rundor på morgonen, som vi inte gjort tidigare. Vi är båda två väldigt pigga och alerta när vi kommer tillbaka in igen. Man kan nästan tro att man hamnat mitt i tjurrusningen i Pamplona så fort jag tagit selen av Santos. Han far som ett jehu runt i rummen och ligger klistrad som en racerbil i kurvorna. Själv tar jag det lilla lugna och trycker på knappen till kaffekokaren. 

Med sikte på Balettakademin

Så här i början på året droppar det in annonsblad med erbjudande om olika slags kurser. Det är intressant att läsa och se vad som erbjuds. De sista åren har det varit väldigt mycket datakurser, och det verkar fortfarande vara populärt. Själv tittar jag mest på de sidorna där jag hittar olika slags hantverkstekniker som lärs ut. Under årens lopp har jag gått på åtskilliga kurser. Det är alltid kul att lära sig nåt nytt. En del som jag har lärt mig har jag fastnat rejält för och fortsatt med hemma, och en del har jag tyckt bara varit sådär. Men nån gång kanske jag får nytta av den kunskapen ändå.

Det blir fler och fler kurser som riktar sig till äldre personer både när det gäller data, motion och språk. Ofta är kurserna på dagtid och det passar ju perfekt för de som är lediga hela dagen. Idag såg jag en annons som det stod var lämplig för de som var 40+ och där måste väl pensionärer också räknas in. Det var en kurs i balett. Först trodde jag att jag läst fel, men det hade jag inte. Om man har som mål att bli prima ballerina är det kanske lite sent påtänkt för det är väl nästan i 40-årsåldern som de pensionerar sig. Nu var det nog inte så allvarligt menat med balettdansningen, för det stod att huvudsyftet var att man tränade upp styrka och balans. Således var det inte tal om några piruetter. Jag undrar ändå lite över vad slags skor man förväntas använda där. Tåspetsskor är helt uteslutet för min del kan jag med bestämdhet säga, för jag måste ha ortopediska inlägg i mina skor och det kan jag aldrig knyckla in i en balettsko. Det kommer kanske att bli lika populärt bland pensionärer att träna balett som att gå på gym......och varför inte? Allt som gör att man blir glad och mår bra är värt att prova på.

Varm om öron och händer

Vintern har kommit till Skåne. Troligtvis är det bara en snabbvisit. Snön har vräkt ner några dagar och nu blåser det som attan. Det gör att snön fyger över vägen och bildar stora drivor. Inte alls lyckat om man ska ut och köra bil. Idag var jag tvungen att åka iväg tidigt med min bil till verkstaden. Det var dags att reparera bucklan som blev när grannen backade på den. Jag har inget större obehag av detta, för det kostar mig inte ett öre och dessutom får jag använda en hyrbil under tiden helt utan kostnad. Det kan vara lite farligt förståss, för den bilen jag lånat är nyare och en ny bil är alltid nåt speciellt. Men jag har inga planer på att byta bil. Den jag har fungerar perfekt (förutom när råttorna tror att det är en restaurang).

I och med att Santos bor här nu, så blir det ett antal promenadturer oberoende av väderleken. Det är skottat en bit där vi går och då är det ganska skönt att strosa i egna tankar medan Santos närsynt går och läser "tidningen" så han får reda på alla nyheter om vem som lämnat doftspår överallt. Ibland får jag väl erkänna att jag önskar att det fanns en inomhuskissehall för hundar. Jag tror faktiskt att Santos med hade uppskattat det, för han är ingen snöälskare. Just nu är det kramsnö och när vi kommer in så har han stora snöbollar som sitter fast i pälsen och jag måste sätta honom i badkaret och duscha av honom. Han är så liten så egentligen hade han fått plats om jag ställt honom i fotbadsbaljan.

Jag byltar på mig rejält när vi går ut, men jag har upptäckt att jag fryser ändå alltid om fingrarna. Jag funderar på att sticka mig ett par Lovikkavantar igen, för de är garanterat varma. Kanske borde jag sticka ett par till kungen också och ge honom i födelsedagspresent. Visserligen fyller han år mitt i sommaren, men när han fyllde 50 fick han ju en tvättbjörnsmössa som han använder nu. Expressen hade gjort en undersökning om vem givaren var och lyckats ta reda på det. Vilken lättnad att få svaret på den gåtan! Om jag skickar ett par Lovikkavantar till kungen kan jag då tro kalla mig för kunglig hovleverantör?

Andersson och Pettersson och..........

Idag är det väldigt vanligt att byta sitt efternamn. När jag var barn, var det bara några få som gjorde det, och de ansågs gärna lite högfärdiga. Vad nu det har med namnbyte att göra. Högfärdig kan vem som helst vara oberoende av namn. Mitt flicknamn är Andersson och det räknas fortfarande till de mest vanliga efternamnen i Sverige.

Längre tillbaka i tiden så var det andra regler för barnens efternamn. Om det var en pojke satte man -son efter faderns förnamn och ifall det var en flicka blev det -dotter. I så fall skulle jag ha hetat Folkesdotter och jag minns att min far pratade om det ibland, men det blev aldrig av. Min farfar hette Anders Andersson men både min far och hans systrar fick Andersson som efternamn. Om farfar ville vara modern eller vad det var som fick den här gamla seden att sluta där vet jag inte.

Något som jag tyckte var konstigt var när man pratade om kvinnorna förr i tiden. Min farmor hette Anna Andersson men kallades alltid för Anna Anders Anders. Om det är nåt typiskt skånskt vet jag inte, men jag tycker det är diskriminerande. Hon var ju en egen person och inte ett slags bihang till farfar. En av grannarna hette Nils Olsson och hans hustru hette Anna. Hon kallades då Anna Nils Ols. Om någon hade kallat mig för Gunnel Göran Mobergs hade jag kreverat. Det är bra att det är lite mer jämlikt nu. Vid giftermål är det lika vanligt att kvinnan behåller sitt efternamn eller att båda parter använder hennes efternamn. Det som är mest praktiskt måste klart gälla och inte gamla förlegade seder.

Idag fick jag ett sånt där mailerbjudande om lån igen. Det behöver jag ju inte fundera över nu efter lönepåslaget. Detta kom från Ikanos bank och var undertecknat Jacob Jönsdotter. Nu tycker jag faktiskt att det går till överdrift med könlösheten. Ordet "hen" gillar jag definitivt inte, men att en man använder ett efternamn som så tydligt visar att det gäller en flicka tycker jag är enbart löjligt.

Stackars barn

Igår kväll var jag gräsänka, vilket inte händer så ofta. Santos och jag slängde oss i var sitt hörn av soffan och tittade på lite olika program. Jag kom då in på ett amerikanskt program om små skönhetsdrottningar. Det var från Las Vegas där de hade en tävling för småflickor från 3 år och uppåt. De sminkades med läppstift och rouge och där klistrades lösögonfransar på flickstackarna. De flesta hade väldigt vackert hår, men trots det så nålades det på löshår så barnen skrek i högan sky. Det borstades och kammades och sprayades för fullt.

En liten rödhårig flicka tvingades att ha linser för att hennes ögon skulle glittra i grönt!!!!! Jag har nästan för mig att det var samma flicka som också fick ha en tandprotes eftersom hennes tänder var "helt vanliga" och hon då inte kunde visa upp något filmstjärneleende. Flickorna ålade och kråmade sig inför domarna så jag nästan mådde illa. Hur i all världen är de föräldrar funtade, (det ska i ärlighetens namn sägas att det var mest mammor där), som åker iväg med sina barn på sådana tävlingar? Mammorna som var där uppförde sig som om det var världens undergång ifall deras lilla flicka inte vann. En av mammorna skällde ut sin lilla 4-åring som om det var en trotsig tonåring hon hade att göra med.

Jag måste säga att jag tyckte inte någon av flickorna var speciellt söt när de var sminkade, däremot var de jättegulliga när de var helt normala. Hur länge dröjer det tro innan vi får se små pojkar med inoljade kroppar som ska visa upp sina muskler? Osmakligt i allra högsta grad.

Snart badar jag i pengar

På måndag måste jag ringa till min bank. Jag är nämligen i desperat behov av ekonomisk rådgivning. Igår fick jag ett brev med uppgifter om min nya pension.

Jag har fått löneförhöjning!!!!!!!! Ökningen är på hela 48kr!

Jag undrar vad jag har uträttat för stordåd för att bli så rikligt belönad. Först tänkte jag att det här fixar jag själv, men sen blev jag lite osäker. Jag vill ju inte satsa så mycket pengar på något oseriöst. Vi har en personlig bankkvinna som vi vänder oss till när vi behöver råd, och jag tror bara hon blir glad om jag hör av mig. Jag har fullt förtroende för att hon kommer att placera mina pengar på ett klokt sätt.

Värdefullt

Om man räknar det ekonomiska värdet så är det nog inte speciellt stort, men för mig är det oersättligt. På ett av mina barnkalas fick jag av en kompis två små porslinsljusstakar. De har alltid stått framme så jag har kunnat titta på dem...först i mitt rum och senare i alla lägenheter jag bott i tills vi flyttade till vårt hus.  Nu står de i bokhylleserien tillsammans med en liten porslinsurna, som jag också fått i födelsedagspresent.

Urnan är ca 15 cm hög. Min faster gav mig den när jag fyllde 10 år.

Det är rosor på både ljusstakarna och urnan precis som på den lilla porslinskorgen. Jag minns att mor hade den stående på en byrå i sovrummet och hon brukade lägga småsaker som ringar och örhängen i den.

T.o.m. insidan är dekorerad med blommor.

När jag var barn var jag så förtjust i den här vasen. Den har från början tillhört min mormor, och mor var så noga med att den skulle stå uppe på ett högt skåp så att ingen skulle kunna stöta till den. Därför finns det inte ett hack eller märke på den.


 Damen som är avbildad påminner faktiskt lite om min mormor. Hon var en ganska stor kvinna med väldigt mörkt hår. Däremot tror jag aldrig att hon ridit på en elefant.  Det är som en liten berättelse på den här vasen. Damen sitter på elefantryggen och spelar ett instrument. När man vänder på vasen kan man se en hög bergstopp i bakgrunden. Var den är tillverkad har jag ingen uppgift om, men för mig har den alltid varit lite exotisk. Jag blev jätteglad när jag fick den av mor. Några blommor har jag aldrig haft i den och det kommer aldrig att ske heller. Det beror inte bara på att jag oroar mig för att den kanske går sönder, utan lika mycket för att den är så rikt dekorerad så jag tycker inte det passar med blommor i den. Det blir för mycket av allting då. Jag tycker blommor är vackrast i enkla vaser, så blicken dras till blommorna och inte vasen.

Favoritresmål

New York Times har gjort en lista på 52 olika platser i världen som de anser är värda att besöka. Helsingör står som nummer 43 på den listan. Den staden har jag besökt otaliga gånger och jag gillar den. Det är en kort färjetur på 20 minuter från Helsingborg och sen är man på den danska sidan.  De har bevarat så mycket gamla hus och det finns små pittoreska gränder man kan promenera i. Kronborgs slott och Hamlet känner de flesta till. För många år sedan när den svenska kronan var väldigt bra i förhållande till den danska så åkte många över för att handla mat och vin. I takt med ändrad kronkurs och alla skriverier om köttfusk  och smittor så är det nog i stort sett ingen som reser dit av den anledningen. Men en "rö´ pölse" på Blomstertorget är inte fel. Precis vid färjeläget står massor av blomsterförsäljare och det är en fröjd att gå runt där och titta på alla blommor. De är dessutom väldigt billiga.

Sverige är också representerat på listan och då är det Umeå som valts ut. Själv har jag aldrig varit så långt norrut, men jag gissar att det är mycket vackert där. Precis som det är på många andra platser i vårt avlånga land. Ofta har man otroligt fina och spännande platser på nära håll som man aldrig besöker. Möjligtvis om man får långväga gäster, som är lite nyfikna på omgivningen. Många historiska platser kan man åka förbi ofta utan att skänka dem en tanke. Knappt en mil från mig finns Monumentet i Kvidinge. Det som hände där på Kvidinge Hed är anledningen till att vi idag har en kung som heter Karl XIV Gustav.

Vem som har ställt samman den här listan eller vilka krav som ställdes på platserna för att få komma med vet jag inget om. Jag gissar att listan skulle se helt annorlunda ut ifall någon annan gjort den. Enligt mitt sätt att se så fattas det tre otroligt viktiga platser, nämligen Kvidinge (och då tänker jag inte på kungligheter), Luxemburg och Dallas. Får nog skicka ett mail till New York Times så de uppdaterar sin lista.

Småland är ett farligt land

Den här långa, gråa, blåsiga och regniga vintern får gärna vara slut nu. Ifall det inte ska bli nån snö, så är det bättre att det blir en vettig årstid direkt......som vår t.ex. Det blir till att tillbringa mycket tid inomhus och försöka tänka ut nåt uppiggande man ska göra sen när det blir bättre väder. Jag har bra kläder, men det gör det inte mycket roligare att ge sig ut när det är dåligt väder. Santos tycker precis likadant. Smart vovve!!!

Jag kom att tänka på hur mycket mina barn nu mer eller mindre omedvetet gör med sina barn, som vi gjorde när de var små. Det måste betyda att de uppskattade det. Ett gott betyg. På somrarna t.ex brukade vi hyra stuga i olika landskap varje år. Ulrika har fört vidare den traditionen, så nu gör hon och hennes familj likadant. Minst en vecka hemifrån när man inte kan ta tag i varken tvätt, städning eller trädgårdsskötsel är helt nödvändigt. Väl hemma igen uppskattas allt man har mycket mer. Det är vissa dagliga sysslor som hänger med på semestern också, men på nåt vis så känns det ändå lättare. Efter att Rasmus började skolan har han blivit intresserad av vad de har läst om där, och då vill han gärna uppleva platserna i verkligheten.

Både han och hans pappa är riktiga storfiskare. De åker ofta iväg själv och provar fiskelyckan. Min mobil ringer varje gång det blir napp och jag blir uppdaterad om sort, längd och vikt. De har ett par somrar hyrt stugor i Småland i närheten av fiskesjöar. Första stugan de hyrde där för ett antal år sen var lite läskig tycker jag, men det kan också vara så att Rasmus bredde på lite extra när han berättade för mig. Han har ibland en förmåga att överdriva. De hade sett älgar utanför staketet till stugan, och det kanske stämde. Sen berättade han att det bodde getingar i ena dörrkarmen, så de hade fått hälla vatten på dem så de försvann och det fanns även en myrstack ute på tomten. Rasmus berättade att den var stor och att det kryllade av myror. "Och vet du mormor", fortsatte han, "det är inga vanliga myror. Det är Smålandsmyror, och de är jättestora. Nästan som möss."

Denna sommaren har de hyrt en stuga i Västergötland. Förhoppningsvis är det ofarligt att semestra där.

Var kom de bacillerna ifrån?

Jag har fått en släng av "slängarsjukan". Den brukar aldrig drabba mig så hårt i vanliga fall, men den här gången är det riktigt allvarligt. Jag står inte och vrider och vänder på sakerna och funderar över vad jag kan använda dem till....jag bara slänger dem. Det är inte alls likt mig. Två mindre rum nere i källaren har drabbats de här sista dagarna, och de ser helt annorlunda ut nu. Man kan gå in i dem och t.o.m. vända sig där inne utan att välta ner en massa prylar. Allt som jag kasserade ställde jag i ett hörn och Göran var väldigt snabb att lasta in allt i bilen och köra till tippen. Han var antagligen rädd att jag skulle tillfriskna och ångra mig ifall sakerna stod kvar för länge.

Det finns två rum till i källaren som står på tur nu, och det är lika bra att få det överstökat under helgen. Om jag ska var helt ärlig så var det välbehövligt, för jag hade tryckt in så mycket på hylllorna och många av sakerna har inte använts på flera år. Sen är det bara våra hobbyrum kvar. Då är jag säkert mitt gamla vanliga jag igen och låter allt bra-och-ha stanna kvar. Där inne är det ändå lite mer rotation på grejerna, för det är inte bara jag som plockar bland garn och tyger utan mina döttrar inventerar där också ibland. Det tycker jag är toppen! Då blir det tomt på vissa ställen så jag med gott samvete kan fylla på nytt.

Ja må han/hon (inte hen) leva

Efter att ha jobbat med barn i hela mitt vuxna liv, känns det lite svårt att bara släppa det helt. Jag tycker fortfarande att det är intressant att läsa om allt nytt som planeras inom både förskola, skola och fritids. En del kan jag väl tycka är mindre genomtänkt, men det fanns många sådana förslag under tiden jag jobbade med. Då kunde man mer vara med och diskutera och kanske ändra så det passade på det ställe man jobbade. Nu är det bara att nicka instämmande eller slita sitt hår.

Innan jag slutade var det redan på gång med genustänket, och det finns mycket bra idéer där som går att arbeta vidare med. Men det får inte gå till överdrift. Jag läste om en förskola i Stockholmstrakten där genuspedagogiken enligt mitt sätt att se nog hade spårat ur en aning. Det är bra att man uppmuntrar flickor och pojkar att göra och leka sånt de normalt inte gör, men de ska definitivt inte hindras från att nån gång återgå till det "gamla, invanda" systemet. Det är inte skadligt. Om man vill att pojkar och flickor ska leka samma lekar och göra samma saker i förskolan, borde man nog se till att verkligheten såg så ut också. Hur är det egentligen ställt på våra arbetsplatser eller i hemmen? Är det så likvärdigt där för kvinnor och män? Nej, långt därifrån. Här finns mycket att göra, och vi vet ju att barn gör som vuxna gör och inte som de säger.

Det jag reagerade mest på var faktiskt deras syn på födelsedagsfirandet. Det diskuterades om det var rätt att fira födelsedagar eftersom ålder är en diskrimineringsgrund. Jag är mållös!!!! Barnen är i förskolan fram tills de är 6 år och jag tror knappast de märker av nån åldersdiskriminering under de här första åren. Vänta tills de kommer upp i medelåldern eller ännu värre pensionsåldern. Då kan man börja prata om åldersdiskriminering. Hur skulle det vara om det gjordes något åt den? På en avdelning hade man slutat fira födelsedagar och på en annan där barnen var 3-5 år så firades med fruktsallad men medaljen, som de tidigare fått, hade dragits in...till barnens stora förtret. Inte konstigt alls. Visst katten ska man fira födelsedagar...och de ska firas rejält. Det är ju något speciellt med den dagen man är född och självklart ska den uppmärksammas!!!!

I slutet av sommaren fyller jag 68 höll jag på att skriva, men jag blir faktiskt 69. Men som Joan Collins lär ha sagt: "Ålder är bara en siffra. Helt irrelevant såvida du inte är en flaska vin". Jag håller helt med henne. Naturligtvis ska jag ha ett stort kalas då och jag ser fram emot måååååååånga presenter. Det hade varit kul att få en medalj också.

Ändrade motionsrutiner

Resultatet hos läkaren igår blev inte alls det jag förväntat mig. Jag var nästan helt säker på att jag hade fått hälsporre, men det trodde inte min husdoktor. Hon skickade iväg en remiss till röntgen och trodde att det möjligtvis kunde vara artros. Jag fick värktabletter och förmaningar om att stödja så lite som möjligt på foten. Vilken otur när jag förhandlat mig till att ha Santos här i några månader! Jag hade räknat med att vi skulle ut på spatserturer dagligen. Nu blir det i stället Göran som får följa med honom ut på de längre promenaderna. Santos och jag får ta "kortkisserundorna". På helgerna är han hos Rasmus på "träningsläger" och då blir det spring och bus så han förhoppningsvis är nöjd en vecka.

Det är bra med motion även om det nu är artros jag har drabbats av, så jag får damma av motionscykeln nere i källaren och trampa på. Funderar lite på att ordna till ett ställ på styret där jag kan placera en bok eller kanske iPaden. Inomhus måste det väl ändå vara tillåtet att cykla utan att ha båda händerna på styret. Det är knappast nån större trafik nere i källaren, så olycksrisken är minimal. Det bästa med en motionscykel är, att hur långt eller länge jag än cyklar, så är jag alltid hemma och kan sätta mig och vila eller t.o.m. lägga mig i TV-soffan så fort jag känner att jag inte orkar en minut till och väljer att hoppa av cykeln.

Så glad jag blir

Tack för alla omtänksamma kommentarer på mitt inlägg igår. Idag hade jag bättre tur och ska åka till läkaren i eftermiddag. Det var inte bara ni bloggläsare som var bekymrade över min hälsa. Även redaktionspersonalen på tidningen Må bra undrade över hur det stod till. Jag blev nästan lite rörd. Tänk att de gjort sig besvär med att trycka upp en stor bilaga riktad direkt till mig i färg och med stora bokstäver. Det var naturligtvis inga svårigheter för brevbäraren att se vem som skulle ha den posten. Konstigt att han inte ringde på och frågade vad som fattades mig?

Din placering i kön

Den frasen har jag hört till leda idag. Eftersom det onda i foten inte vill ge med sig, ringde jag idag till läkarstationen. Jag hade räknat med att det skulle bli lång väntan i telefonen, så jag hade laddat upp med kaffe, tidning och TV. När jag slagit numret var det en röst som bad mig välja olika alternativ och efter det knappa in mitt personnummer, för att allt sen skulle gå snabbare. Jag fick nr 25 i kön......och det hade jag länge. Tydligen hade många tänkt precis som jag att de skulle vänta att ringa sin läkare till efter helgerna. Rösten upprepade väldigt ofta vilket nummer man hade i kön och däremellan var det tyst i luren. Skönt! Jag avskyr när det alltid måste spelas musik när man väntar. Det måste inte vara ljud överallt. Hjärnan behöver ha lite tyst också ibland. Jag vill själv välja om jag vill lyssna på musik och vilken slags musik det då ska vara. Vem är det egentligen som väljer den musik som spelas under väntetiden? Det har jag aldrig funderat över tidigare, men det måste ju vara någon som har programmerat in det en gång i tiden.

Jag tog kaffekopp och tidning och satte mig i soffan framför TV:n. Det var morgonprogram på ett par kanaler och det blev mest slötittande från min sida. Jag var så fokuserad på min köplats. När "din placering i kön är 25" upprepats en 10 gånger så la jag luren bredvid mig och läste tidningen i stället. Jag lyssnade av telefonen med jämna mellanrum och kunde konstatera att det skulle komma att dröja innan jag fick prata med en levande människa på den läkarstationen.

Efter ca trekvart började det likna något. Kön hade betats av och jag var nere på ensiffrigt. Till slut hade jag nummer 1 i kön och det hördes en gammaldags ringsignal i luren innan en dam i deras växel svarade. Tyvärr så jobbbade min läkare bara halva dagen idag och alla hennes akuttider var upptagna. Sköterskan jag pratade med trodde precis som jag att det nog var hälsporre jag drabbats av, men föreslog att jag skulle ringa på nytt i morgon eftersom min läkare då var där hela dagen.

Jag ska redan ikväll innan jag går och lägger mig "ladda" kaffekokaren, så jag bara behöver trycka på knappen innan jag går ut och hämtar tidningen i morgon bitti. Därefter ska jag åter igen placera mig framför TV:n och så fort klockan blir 8 ska jag slå det redan inprogrammerade numret till läkarstationen. Sen kan jag slå på TV:n, hälla upp kaffe och bläddra i tidningen (kvinnor kan ju göra mer än en sak samtidigt) medan jag lyssnar på den mässande rösten: "Din placering i kön är ......."

Att uppföra sig som en pensionär (för att inte irritera andra)

När jag var i affären häromdagen hamnade jag i kön bakom två damer, som diskuterade en gemensam väninna. Det är inte artigt att tjuvlyssna...jag vet....men jag hade inget annat att göra. Den här väninnan hade tydligen som ung varit mycket förtjust i att dansa och resa kors och tvärs i världen och till de här damernas fasa så fortsatte hon med det även sen hon blivit pensionär. Enligt dem så var det inte "pensionärsmässigt"....vad det nu är för någonting. Jag tycker det låter som rena drömtillvaron. Dans är bra motion och då träffade den här damen säkerligen på många trevliga människor också. Att resa kan aldrig vara fel, och när ska man göra det om inte när man är pensionär. Det är ju då man har som mest gott om tid....eller i varje fall möjlighet att åka när som helst på året.

Det skrivs och talas så mycket om att äldre personer ska hålla sig aktiva både kroppsligt och mentalt för att förbli friska. Det finns en hel del gympapass direkt riktade till seniorer, och allt fler sysselsättningar annonseras om att de är utmärkta för de som inte är så unga längre. Allt som får hjärnan att arbeta lite extra måste vara perfekt. Det gör ju att man blir pigg och glad och det är  väl den bästa friskvården som finns. Bara för att man blir äldre måste man inte sätta sig i en fåtölj och vänta på att....i bästa fall bli äldre. Talet om att sitta i parken och mata duvor är helt förlegat. Om några månader börjar tävlingssäsongen för brevduvorna igen, och då har Göran fullt upp med att sköta om dem......inte i parken utan i vår trädgård. Då sitter jag under plommonträdet med min iPad och bloggar. Det är kanske inte heller "pensionärsmässigt"? Men ärligt talat så bekymrar det mig inte alls.