måndag 15 september 2014

Min mor


Idag skulle min mor ha fyllt 90 år. Hon har varit borta i drygt 9 år. Jag tänker fortfarande ofta på henne, och då är det alla kul saker vi gjorde tillsammans som jag minns bäst. Hon var en mycket hjälpsam och omtänksam person. Det fick inte bara jag och min syster erfara utan även svärsönerna, barnbarnen och barnbarnsbarnen. Mor hann träffa 5 av sina barnbarnsbarn. När Rasmus var liten så stickade hon en ljusblå tröja till honom med lång ärm och knäppning fram. När Zoé föddes fick hon överta den här tröjan, för att hon också skulle ha haft något på sig som gamlamormor gjort och när Daniel föddes blev det hans tur. Även om inte mor fick träffa dem i verkligheten så har hon ju på sätt och vis fått omfamna dem ändå.

Mor älskade barn och varje sommarlov och även andra lov kom barnbarnen på besök och var hos henne en tid. Då sydde och stickade hon till deras dockor och spelade fotboll och badmington. Barnbarnen kunde övertala henne att göra det mesta. Hon blev inte irriterad på deras hyss utan kunde se det komiska i det hela.

När mor gick i skolan var det inte tal om att lära sig engelska, men när min son och hans amerikanska fru skulle komma hit för första gången, tränade hon in några fraser. Hon kunde säga :"Welcome to Sweden", till Anne när de möttes. Mor var redan märkt av sin sjukdom då och var mycket trött. Efter en stund kände hon för att lägga sig och vila. Då reste hon sig upp och sa:"Excuse me". Sen tog hon sin rollator och knallade iväg till sängen. Hon var så go´.

Mor var mycket envis och det gav hon prov på även sen hon blev sjuk. Läkarna meddelade oss efter de ställt diagnosen att hon nog hade 3 mån kvar att leva. Pyttsan! Mor höll igång i 13 månader och så fort hon var pigg försökte vi göra något roligt. Min syster och jag träffade henne varje dag, och det kändes inte alls som någon uppoffring. Vi hade roligt när vi träffades. Vi spelade kort, handarbetade och bara pratade ibland.

Mor var ofta inlagd på lasarettet. En gång jag åkte dit var Rasmus och hans mamma också med. Barn fick inte komma in på avdelningen, så jag gick in för att hämta mor. Hon hoppade ur sängen, tog sin rollator och smet iväg. Där stod jag med hennes skor i handen. Hon hade inte tid att ta dem på sig. Hon skulle ju träffa Rasmus.

Tills sist blev sjukdomen för svår och läkarna sa att det var inte etiskt försvarbart att fortsätta med nån behandling. Ett tufft besked att få. Min syster och jag sov över i mors rum eftersom personalen trodde att hon nog bara klarade ett par dagar till. Men tji fick dem! Det tog en vecka. Mor var nersövd hela tiden, men en gång första kvällen vi var där inne så tittade hon upp och såg att vi var hos henne. Då sträckte hon ut sina händer och vi höll henne sen i handen hela tiden. Jag försöker övertyga mig själv om att hon uppfattade att vi var hos henne. Idag känns det väldigt tungt.


17 kommentarer:

  1. Godmorgon vännen!Vilken fantstisk mor!! Jag fick tårarna i ögonen när jag läste din kärleksbeskrivning av er mor!! Hon har påverkat er alla i rätt riktining i livet!! .Gett er ett bra föredöme hur en mor ska vara.......................................Har du provat pilatesboll??Morgonkram!

    SvaraRadera
  2. Så fint du har beskrivit din mor... sorgligt att hon inte finns bland er längre - men hon fortsätter trots allt leva genom er, hennes ättlingar som barn, barnbarn, barnbarnsbarn...
    Så fint minne för alla med den blå tröjan som alla barnbarnsbarnen fått ta del av.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Jag blir alldeles rörd när jag läser. Som tur är hade ni en god och tät kontakt. Och det låter som om ni är lika på något sätt.
    Jag har min mamma kvar, hon är 87 om två veckor. Hon är pigg och bor hemma. Jag har god kontakt med henne, men inte alls lika tät. Jag tror att hon vet hur mycket jag tycker om henne.

    SvaraRadera
  4. Så fint och ömsint du skriver Gunnel!
    En mor dör aldrig, hon finns där alltid
    Jag är övertygad om att hon var fullständigt medveten om er närhet.
    Varm kram!<3

    SvaraRadera
  5. Jag blev så rörd när jag läste om det fina du skrivit om din mor! Man tar ju ofta sina föräldrar för givet, men en dag finns de inte kvar längre och då gäller det att ha så fina minnen som du och din syster har :)
    Och jag är helt övertygad om att er mor kände att ni fanns hos henne ända in i det sista!
    Ha en fin dag!
    Kram!

    SvaraRadera
  6. du har så fina minnen ! och
    du skriver så vackert....kram !

    SvaraRadera
  7. En sån berättelse om din mor som berörde mig så att jag sitter här me gråt i halsen.
    En sån glädje att få minnas en mor som man älskat,
    och så bra att ni kunde vara hos henne ända in i det sista.

    Påminner om min mor som vi trodde det var färdigt med i sommar,
    men som hostat upp sig och mår rätt bra just nu.
    Blev stomiop. och har kateter direkt från njuren...väger sisådär en 40 kilo,
    men envis som en åsna, bor hemma med viss hjälp, så henne sjunger vi inte ut i första taget... =)
    Blir snart 88 år.

    Undrar om jag blir lik mor brukar jag tänka ibland,
    då får barnen verkligen något att bita i....hahahahahaha......

    Tjingelingen kraaaam från Rantamor.

    SvaraRadera
  8. Mycket vackert skrivet och hon var en mkt speciell mor det förstår jag.
    Mina ögon flödar, ser ej att skriva, men tack för din berättelse.
    Tröstekram/ Eva

    SvaraRadera
  9. Så fint du skriver om din mor. Förstår många minnen ger sig till känna idag och att det är och har varit en tung dag. Sorg är jobbigt.
    En stor varm kram till dig idag.

    SvaraRadera
  10. Det lyser så bra igenom texten det du skriver, din kärlek och saknad, efter någon du höll kär. En fin hyllning som gör mig rörd. Tänk att hon också var fotbollsspelare. Ett gott hjärta och envishet i de rätta lägena är en bra personlighetsgrund att stå på. Kram Bosse

    SvaraRadera
  11. Förstår att du saknar din mamma när jag läser om hur hon var. Tror aldrig saknaden försvinner oavsett hur många år det går. Min pappa dog för 16 år sedan och jag tror knappt det går en enda dag utan att jag tänker på honom. Min mamma blir 89, är frisk och pigg men vi har inte någon nära kontakt. Det är ju också en slags sorg.
    Kram till dig!

    SvaraRadera
  12. Så rart att din mor lärde sig några engelska fraser för att kunna prata något med sonhustrun.

    SvaraRadera
  13. Fint du skriver om mamma. Satt och log när hon inte satt på sej skorna när hon skulle träffa Rasmus.
    Det är snart 27 år sen min mamma gick bort saknar henne varje dag.
    Vad har ni tänkt göra med den fina blåa tröjan?
    Jag skulle göra ett tittskåp och sätta den i med ett foto på henne,
    Kram och ha en bra dag

    SvaraRadera
  14. Så vackert du skriver om din lilla mor. Jag förlorade min mamma i unga år, hon dog vid 48 av en plötslig hjärnblödning. Då var min dotter 5 år och vi hade flyttat till Sverige till mammas stora sorg. Jag var enda barnet. Har insett att vi aldrig hann umgås och lära känna varandra som två vuxna kvinnor utan levde alltid i ett mor-dotter-förhållande. Jag har nu levt 12 år längre än min mor fick göra och märker att det är först nu jag umgås med min dotter på "lika villkor" dvs. hon lär mig mnst lika mycket som jag lär henne.
    Kramen

    SvaraRadera
  15. Fick upp en tråkig text när jag skickade min kommentar Error stod det över hela bildrutan! Du skriver så vackert om din mor
    Kram

    SvaraRadera
  16. Så fina minnen du har av din mor! Du kan också känna dig nöjd med att ha varit en så god dotter som du beskriver. Det är inte alla som har haft en sådan djup och varm relation till sin mor. Förstår att du saknar henne.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
  17. Just såna dagar känns saknaden extra mycket. Du har skrivit så fint om din mamma. Förstår att ni hade en nära och fin relation.

    SvaraRadera