måndag 16 januari 2017

Snurrigt



Det stod i tidningen om en ung kille som studerade till gymnastiklärare, men som kanske inte skulle bli godkänd av en anledning som jag tycker verkar väldigt skum. Han kunde nämligen inte slå kullerbyttor. Orsaken till detta var att han efter en olycka varit tvungen att hålla sig stilla och ta medicin som gjort att han gått upp avsevärt i vikt. Innan dess var han väldigt aktiv och sportade mycket. P.g.a. sin vikt kunde han nu inte slå en kullerbytta, men han visste ändå hur han skulle lära ut konsten till eleverna.

Det hade varit lite underliga turer fram och tillbaka, och alla var väl inte överens om hur det skulle bedömas. En del tyckte att han var en dålig förebild för eleverna. Ja, hade han gjort något brottsligt, så kan jag hålla med om det, men inte katten är man ett dåligt föredöme för att man inte kan slå en kullerbytta? I så fall finns det många dåliga föredömen i vårt land. Jag får räkna in mig i den gruppen.

Att slå kullerbytta lär vara bra för att slippa få "paddnacke" som man kan drabbas av genom att sitta för länge framför datorn eller läsplattan och risken att många barn kom att drabbas av detta var stor, enligt en undersökning som gjorts. Det ger besvär från både axlar och nacke och är givetvis inte bra, men där tror jag inte att kullerbytta är universalmedicinen. Det gäller nog att ändra på hela levnadssättet och göra lite andra saker tillsammans med barnen. Sitter vuxna framför datorn så gör klart barnen likadant.

Har den här konsten en så livsavgörande betydelse för en människa? Funderar man att jobba på cirkus är det nog ganska lämpligt att kunna det, men vill man bli präst, snickare, läkare eller vilket annat yrke man än väljer har det nog inte så stor betydelse. Kommer det bli så nu i framtiden när man ska skriva sitt CV att man får företräde till en tjänst om man skriver att man kan slå en kullerbytta?

söndag 15 januari 2017

Otursdagar



Ibland önskar jag att en del dagar var som en dator och jag kunde trycka Ctrl+Alt+Delete


Enligt historien fick Tycho Brahe på 1500-talet i uppdrag av kejsar Rudolf II att bestämma vilka dagar på året som kunde anses som otursdagar. Han kom fram till att det fanns 33 st. Dessa "förkastade" dagar skrevs in i Bondepraktikan och under de här dagarna var det inte så lyckat att varken flytta, byta arbete eller gifta sig. Hur han kom fram till det vet jag inte.

Även fredagen den trettonde anses som en otursdag. Jag tror ändå att det är mest lite skrockbetonat. Det finns personer som har riktig fobi för just det här datumet och man säger då att de lider av paraskavedekatriafobi. Trygg Hansa gjorde en gång en undersökning och kom fram till att det skedde 7% mindre olyckor fredagen den trettonde än vilken annan dag som helst.

Jag flög till Luxemburg fredagen den trettonde och det gick alldeles utmärkt. När jag kom fram fick jag träffa Zoé, så det var definitivt ingen otursdag. Däremot när jag åker hem idag söndagen den femtonde känns det mer som en otursdag. Detta är en dag då jag önskar jag kunde trycka Ctrl+Alt+Delete.

fredag 13 januari 2017

På väg


Idag åker vi till Luxemburg. Flyget går inte förrän efter 8 ikväll, så jag har gott om tid. Bo skjutsar oss till Kastrup och sen hämtar Katarina oss när vi kommer fram. Flygturen på ca 1 1/2 timme är precis lagom. Då hinner jag läsa några kapitel i en deckare och äta det som bjuds på planet. Det är väl att inte resan tar längre tid, för man sitter ganska trångt. Det är inget stort plan om man jämför med de som vi åker med när vi ska hälsa på Peter.

Eftersom vi bara ska stanna över helgen, så behövs inte så mycket klädombyte. Vi åker ner med relativt tomma väskor, men de blir nog ganska fyllda innan vi ska hem, gissar jag. Jag besökte den här hobbymässan, som vi ska gå på i morgon, för tre år sedan. Då tyckte jag den var stor och jag hittade massor av saker som jag "behövde". I år är det nåt slags jubileum så den ska vara ännu större. I värsta fall så lovade Katarina att vi kunde låna en extra väska av henne till hemfärden, annars får hon ta prylarna med sig när de åker upp till påsk.

Det är alltid intressant att besöka stora mässor. Även om det finns många försäljare som visar nästan samma saker, så dyker det alltid upp något nytt som fångar ens intresse. Jag har sett att det ska finnas åtminstone en svensk försäljare där, annars kommer de flesta från Tyskland och Holland. Något som jag alltid köper när jag går på sådana evenemang är böcker och mönster. Förra gången köpte jag tidningar med jättefina bilder på saker man själv kunde göra. Det värsta var att jag begrep inte ett ord av vad där stod. Trots det så har jag bestämt mig för att någon gång ska jag testa om jag inte kan klura ut det bara genom att titta på fotot. Det heter ju att trägen vinner.

Jag har köpt en bok från Japan...skriven på japanska. Det låter som jag är helt stollig, men den här boken har väldigt ingående bildbeskrivningar på varje moment, så det är inte helt omöjligt att jag fattar hur det ska göras. Om det lyckas så ska jag ta ett foto och visa på bloggen.....men det lär dröja.


torsdag 12 januari 2017

Veteranfordon


Jag fick ärva min fars gamla Volvo för 17 år sen. Då var den 11 år gammal. Den går som en klocka och reparationerna på den är lätt räknade. Det är uteslutande Göran som kör den, för jag har inte armstyrka till det. En mer tungstyrd bil har jag aldrig kört. När Rasmus var liten kallade han den för skruttbil, men nu har han ändrat uppfattning. Han vill överta den när han fått körkort och det räcker mer än väl med en bil till oss, så det möter inga hinder. Ibland har morfar hämtat honom vid skolan och kompisarna har tyckt det varit en häftig bil.

Jag föredrar lite mindre och lättstyrda bilar och den jag har nu är helt perfekt. Det finns bara en sak med Volvon som är bättre än min Clio, och det är att den snart är skattebefriad. Vid 30 års ålder räknas den som veteranbil. Jag är veteranförare så jag tycker jag kunde få lite rabatt i varje fall.


Förra helgen fick vi ett antal snöflingor och vi gav oss in i skogen för att se hur det såg ut på backarna där. Det såg lovande ut när det gällde pulkaålkning. Jag kom då på att i källaren stod min sons snowracer och tog plats. Den baxades fram ur sitt hörn och vi stegade iväg till skogen. Snowracern är mer än 30 år gammal så den måste också räknas som ett veteranfordon. Den har förståss alltid varit skattefri.

onsdag 11 januari 2017

Galghumor


Det är inte bara motions och bantningstips i tidningarna nu efter jul. Det är även en hel del som rör inredningen. Det gäller nya färger som är på modet och lite udda inredningsdetaljer. Ett reportage handlade om hur man kunde förvara sina kläder på ett annorlunda vis. Jag måste säga att det var inget som tilltalade mig alls. Många inredningstidningar visar hur man möblerar med en klädställning och låter sina kläder hänga framme på den. Jag kan tänka mig att yngre människor kanske tycker det är en kul grej, men för mig verkar det bara rörigt. Dessutom har jag gott om garderober i huset så jag behöver inte göra så. Jag har en klädställning, men den står nere i min tvättstuga  och på den hänger jag sånt jag har tvättat och som inte går att centrifugera.

En stege var också med, men det är då inget nytt. För en del år sedan så stod det stegar i vart och vartannat rum som visades upp. Där slängdes plädar, gardiner och lite annat smått och gott på pinnarna. Nu gällde det skor och kläder som skulle hängas upp där. Ett annat förslag var att rulla ihop sina jeans och stapla rullarna ovanpå varandra i en öppen hylla eller ovanpå en byrå. Det såg ungefär ut som när jag dänkt mina påslakan och rullat ihop dem innan jag börjar mangla. Ibland är det lite svårt att hålla sig för skratt. Jag undrar om inte trendexperten funderar ut det tokigaste som går att hitta på och låtsas som om det är det allra senaste. För inte kan det väl vara allvarligt menat? Jag har i varje fall aldrig hälsat på hos någon som har möblerat sina hem efter de här reportagen. Någon enstaka detalj, kanske, men det är allt.


När jag tänker efter så har jag faktiskt en udda upphängning av ett plagg hos mig. Min mors brudklänning hänger i en kedja från taket i mitt datarum. Men den hänger där som ett konstverk.

tisdag 10 januari 2017

Då och nu



Rasmus och jag satt och pratade om hur det var förr i tiden när jag var barn. Jag berättade att min farmor hade ingen tvättmaskin utan de eldade under en stor bykgryta ute i ett av uthusen på gården. För att tvätten skulle bli ren så hade farmor en lång träpåk i stil med en åra som hon körde runt i vattnet med. På så sätt så valsade tvätten runt precis som i en tvättmaskin. Ganska smart egentligen. Hon använde också ett tvättbräde som hon gnuggade tvätten emot. Det var ju det som sen blev så modernt att spela musik på.

Jag talade om för honom att min syster och jag brukade bada i tvättgrytan efter att farmor tvättat klart.  Rasmus hade lagt på minnet att hon körde runt i tvättvattnet med åran så det nästan blev små vågor i grytan. "Var det gammeltidens jaccuzzi?", undrade han. Det kan man nog säga att det var, fast ingen hade hört talas om det då.

Min farföräldrar hade även en väggtelefon och det var inte bara att slå ett nummer på nummerskivan. När man lyfte på luren så var det en telefonist som svarade och undrade var man ringde ifrån och vart man ville bli kopplad. Det är så långt ifrån dagens mobiler som det går att komma. Telefonen använde man bara till att ringa med och man fick vara så snäll att hålla sig stilla för sladden räckte inte så långt. Ifall man inte var hemma så gick det inte att bli nådd. Det låter egentligen riktigt skönt. Sådana saker tror jag gjorde mycket för att inte dåtidens människor var lika stressade som vi är idag.


Min farfar hade varken bil eller körkort, men han hade två starka ardennerhästar och en vagn med både fram och baksäte. På somrarna fick min syster och jag följa med på små utflykter runt Kabusa. Det påminde lite om att åka cabriolet i värsta rusningstrafiken med långa bilköer. Vinden blåste i håret och det gick inte att hålla någon högre hastighet.

måndag 9 januari 2017

Avjulat



När mina barn bodde hemma så plockade jag inte bort julsakerna förrän den 13 januari som är den sista juldagen, eftersom vi ville fira Ulrikas födelsedag först. Numera är kalaset hemma hos henne och jag plockar undan julsakerna ibland direkt efter nyår. Det är en skön känsla när alla tomtar och änglar har förpassats till sommaridet nere i källaren. Ja, en del änglar bor kvar på ovanvåningen året om förståss.

Helgen som gick passade jag på att städa ut julen. Det som åker iväg först är julgranen och allt som hänger i den. Denna julen fick vi tag på en gran som fortfarande inte barrar, men i det fallet är jag benhård. Julgranen ska ut först, sen är det dags för övriga julprydnader och gardiner. Lika roligt som det är att plocka fram allt, lika kul tycker jag det är att plocka undan det igen. Nu kan man på allvar börja längta efter vår.

I år tog det lite längre tid än vanligt att få bort allt juligt. Det berodde på att jag var så makalöst ordentlig. I många år har jag retat mig på en del granprydnader där jag bara haft en jättetunn tråd att hänga upp dem med. Att hänga upp går väl an, men när de ska bort igen.......STORT IRRITATIOSMOMENT! Nu samlade jag ihop de där retliga prydnaderna och trädde i ett 2 mm brett sidenband i stället. Nästa år kommer det gå i raketfart att klä av granen.