fredag 24 april 2015

Min lille Santosängel


I tisdags hade jag en veterinärtid till Santos på morgonen. Han skulle sövas för röntgen och några tänder som skulle plockas bort. I måndags kväll fick han helt plötsligt ett epileptiskt anfall. Det har aldrig hänt tidigare och jag blev jätterädd. Det varade bara ca 30-40 sekunder och sen var han sitt vanliga jag igen.

Jag berättade för veterinären vad som hänt och han menade på att eftersom han var så gammal så kunde det vara en tumör. Det var två veterinärer som undersökte honom och de tyckte han verkade ovanligt pigg för sin ålder (14,5 år). Det bestämdes att de skulle börja med att ta blodprov för att komma fram till vad som var felet innan de sövde honom. Veterinären ringde mig efter en timme och berättade att Santos hade en stor tumör inkapslad mellan mjälte och lever. Det kanske skulle gå att operera honom, men det betydde också en hel del olika tester innan och cellgifter efteråt. Med tanke på hans ålder var det inte det bästa utgångsläget, men det var upp till mig att bestämma. I samråd med Katarina kom vi fram till att det var inte rätt gentemot Santos. Han har haft ett långt och bra liv och då ska inte hans sista tid bara vara ett enda lidande.

Jag frågade veterinären vad han hade gjort ifall det varit hans hund. Hans svar var, att han hade inte tvekat en sekund på att låta honom somna in med tanke på tumörens storlek och hundens ålder. Det avgjorde det hela för oss. Santos fick somna in i tisdags förmiddag. Jag är ju helt övertygad om att vi tog rätt beslut för Santos skull, men det gör varken sorgen eller saknaden mindre.


27 kommentarer:

  1. Så ledsamt. Jag kan knappt föreställa mig hur jobbigt det måste vara, även om beslutet helt säkert var det bästa. Många varma kramar till dig.

    SvaraRadera
  2. Men så sorgligt. Jag får tårar i ögonen. Men han slapp lida, för det verkar ju som han haft det bra ända tills nu. Nu får du gå ensam på dina promenader, vilket måste kännas trist. / Britt

    SvaraRadera
  3. Här sitter jag med tårarna rinnande....Santos blev ju en kär bloggvän, han också.
    Men ni tog ett klokt beslut med tanke på Santos bästa.
    Ett svårt men nödvändigt. På sätt och vis så var det bra att det hände det som hände så ni fick veta om den stora tumören. Nu fick Santos leva lycklig ända in i det sista.
    Men sorgligt är det så det känns ända in i mitt hjärta. Jag vet hur jobbigt det är att ta avsked av
    en vän av Santos slag.
    Varma kramar till er alla!

    SvaraRadera
  4. Åh, så ledsen jag blir. Din kärlek till Santos har strålat rakt igenom så många av dina inlägg. Han hade det oerhört bra, den hunden, han fick bli gammal och han fick hjälp att gå vidare när det var dags.
    Stor kram.

    SvaraRadera
  5. Neeeej men va tråkigt, stackars dig som tagit Santos till dig så.
    Förstår att du är lessen och att det blev ensamt utan din vän, nu kommer ju dina promenader att
    bli så ensamma.
    Men nu vet du ju att lilla Santos inte lider mera, och att han hade haft en bra liv.
    Beklagar din vovvesorg!!

    Kram Rantamor.

    SvaraRadera
  6. Usch, nu gråter jag när jag läser vad du skriver!
    Men ni gjorde helt rätt, han ska inte behöva lida. Men visst är man egoist och vill behålla dem så länge som möjligt. Vi gjorde nog galet med vår storpudel, fast veterinären sa att det inte var mer att göra, så "tvingade" vi dem att varje dag i över en vecka ge honom en kortisonspruta.....utan resultat så klart - men jag skulle ha kvar min hund till varje pris. Så jag förstår att du är förtvivlad...
    Stor kram till dig ♥

    SvaraRadera
  7. Hunden blir ens bästa vän, det förstår alla som haft hund. Men dryga 14 år är ett långt hundliv, och har han dessutom levt livet gott. Det var nog inte mycket att tveka över.
    Trevlig helg och ha det gott!

    SvaraRadera
  8. Så sorgligt! Fast det var nog ett klokt beslut att låta Santos somna in efter ett långt och gott hundliv och bespara honom en massa lidande.
    Varm kram, Ingrid

    SvaraRadera
  9. Jag vet hur det känns Gunnel. Jag var ju i samma sits, med min hund, som jag berättat tidigare !
    Det tar tid innan sorgen går över, men det gör det.
    Men det är så sorgligt, stackars Santos, men
    han har det bra nu, så tänkte jag när min hund gick bort.

    Kramar på dig.

    SvaraRadera
  10. vad hände ? det skulle ju stå Amanda ! men det blev min e-post istället ?
    men det är ju jag Amanda, du visste väl ? kram igen !

    SvaraRadera
  11. Via "Att bo i USA" har jag hittat hit till din trevliga blogg. Jag har följt den en tid men aldrig kommenterat förr, men nu kände jag att jag ville skriva några rader. Eftersom jag själv haft hund och är en stor hundälskare så vet jag vilken sorg du bär på nu.
    Det är så hemskt att ta farväl av en älskad mjuk och lurvig kamrat. Plötsligt verkar hemmet tyst och tomt och hela tiden väntar man att få se en viftande svans och ett par kloka, tillitsfulla ögon. Just nu finns inte mycket att säga till tröst men din fina, lilla Santos har det bra nu. På ett sätt har våra husdjur det bättre än vi - de behöver inte plågas när ålder och sjukdomar börjar ge allt färre anledningar till "svansvift".
    Varma hälsningar!

    SvaraRadera
  12. Å vad sorgligt. Men jag tycker det var rätt beslut, men jag vet att det är ett svårt beslut, något av det svåraste man kan göra.

    Många kramar till dig och er

    SvaraRadera
  13. Men åh så ledsamt....Helt klart att ni gjorde rätt...Men ändå vilken fruktanvärd sorg och saknad. Stora varma kramar från mig!!!

    SvaraRadera
  14. Så tråkigt.....och så jobbigt att ta ett sånt beslut, jobbigt men nödvändigt och väldigt klokt.
    Tänker på dej!

    SvaraRadera
  15. Nej, vad ledsen jag blir Gunnel.
    Ni som hade sett fram emot att vara pensionärer tillsammans.
    Det måste vara ett av de svåraste besluten man måste ta som hund (eller djur)-ägare.
    Jag tror att Santos har det bra i hundhimlen men självklart är sorgen stor hos er som är kvar.
    Varm kram!

    SvaraRadera
  16. Sorg och saknad är tunga bördor att bära. Jag tänker på dig!

    Kram
    ~ Maria ~

    SvaraRadera
  17. Oj vad sorgligt. Du som alldeles nyss hade fått denne lille goding till din alldeles egen... Men det var rätt beslut, så hade jag också gjort. Djur har det bättre än vi människor, slipper plågas.

    SvaraRadera
  18. Kära tider lille goe Santos så sorgligt, snyft och tårar faller . . . .
    Att Santos fick somna in i Sverige måste väl ändå få kännas bra för dig Gunnel.
    Att få gå igenom en lång behandlingstid när han är till åren kommen, nej det ville inte Santos.
    Jag tycker oxå att du tog rätt beslut, vem vill se sin käre vän lida.
    Han fick somna in utan smärta, det är det viktigaste man kan ge en kär vän.
    Tänker på dig vännen.
    Tröstekram till dig från mig/ Eva

    SvaraRadera
  19. Å, jag beklagar verkligen. Att mista en kär familjevän är inte alls kul. Men det var ju bäst för honom. Trots att han var sjuk så var han ju pigg, så ni får minnas honom, och ni slipper se honom lida.
    Tänker på dig, och mina tårar trillar ner för kinderna <3
    Styrkekramar till dig och de dina!

    SvaraRadera
  20. Jag förstår att det känns tomt, att något fattas... Förtroendet, ögon som kollar om du vill komma ut en sväng, som kollar varje steg du tar... Det är sorgligt att mista en familjevän.
    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  21. Vad sorgligt för dig och er. Vilket tufft besked att få och sedan ta ställning till. Givetvis fattade ni rätt beslut. Det var bäst för Santos. Styrkekramar från Bosse. <3

    SvaraRadera
  22. Men... ååh... så sorgligt... men, så klart det bästa beslutet med tanke på förutsättningarna. Skönt att veta att han inte behöver plågas. Vett hur det känns... hur tungt det är, men ändå en lättnad när beslutet är taget och allt är över
    Kram

    SvaraRadera
  23. Beklagar!

    Alltid jobbigt att förlora en familjemedlem. Men som du skriver, det var säkert det bästa för Santos, för han fick ha det bra in i det sista.

    Tröstekram till dig!

    SvaraRadera
  24. Men vad läser jag :-( och blir otroligt ledsen för din skull. Du som var så lycklig att han skulle få bo kvar hos dig och så detta. Visst hade han blivit gammal, men verkade pigg in i det sista. Beklagar verkligen sorgen och vet precis hur det känns. Det var helt rätt beslut, för han var till åren och ett sånt ingrepp hade kostat på krafterna, om han ens hade klarat det.

    SvaraRadera
  25. Åh jag beklagar verkligen er förlust. Så tungt att förlora en så kär väl <3

    SvaraRadera
  26. Åh så tråkig läsning. Förstår att ni har det tufft.
    Att ha hund - eller annat husdjur - är så fantastiskt härligt för det mesta.
    Men så är det det där med åldrande och sjukdom. En dag kommer man till en gräns.
    Så fruktansvärt att behöva fatta beslut.....
    Styrkekram

    SvaraRadera
  27. Visst känns det, även om man vet att det är rätt beslut. Vi fick ju för bara en dryg månad sedan ta farväl av vår vovve så jag vet att tankarna far omkring.
    Kramar till dej från Finas mammis

    SvaraRadera