Morgontoalett

En morgon när jag stod och hällde vatten i kannan för att laga kaffe såg jag att det satt flera pilfinkar i busken utanför köksfönstret. Det kom fler och fler hela tiden. Jag undrade vad som var i faggorna. Då såg jag att alla började putsa sina fjädrar och burrade upp sig så de liknade angoranystan. Det såg skrattretande ut, och påminde lite om när man var på klassresa och alla flickor samlades i flickornas tvättrum. Någon klassresa tror jag inte det var tal om här.

När de var färdigputsade satt de en stund i solen och myste innan de flög iväg. Det här var nog en engångsföreteelse, tänkte jag, men det var det inte. Dagen efter kom en stor flock och gjorde likadant. Jag började fundera på vad det kunde betyda. 

Då slog det mig att jag brukar börja hänga ut jordnötskottar till dem i september som lite snacks innan middagen. De ville kanske bara påminna mig om att nu var det dags. När Rasmus var liten brukade vi plocka stora grankottar och bre jordnötssmör runt omkring och till sist rullade vi dem i fågelfrö på samma sätt som man rullar chokladbollar i pärlsocker. Fåglarna tycker det är smaskens.

I år har vi bestämt att sätta fågelbordet på ett nytt ställe där vi kan sitta inne i soffan och se dem. Det är så trist att behöva stå vid köksfönstret och jag orkar inte stå där hur länge som helst. Det kan ju ta sin lilla tid innan man får en bra bild. Förhoppningsvis ska de bli förtjusta i den nya placeringen och jag hoppas få se lika många olika sorter som tidigare år. Vi har några olika ätstationer till dem och hållare för talgbollar och jordnötter också. Det blir nästan som ett litet restaurangtorg liknande det som finns på stora shoppingcenter.

Jag håller tummarna för att alla ska gilla den nya placeringen och komma hit varje dag. Ekorren såg vi inte röken av i fjor, men i år hoppas jag han dyker upp. Skulle det visa sig att de flesta nonchalerar det nya stället får jag väl öppna upp en jourbutik på den gamla platsen.

En kärvänlig slända

Jag har tre små keramikfigurer placerade på fönsterbrädan framför diskbänken. Det är tre små flickor i blå klänningar och alla tre har en eller flera blommor. En av dem har en hel hatt fylld med blommor. Häromdagen när jag gick ut i köket hörde jag ett konstigt prasslande. Jag började titta runt på golvet för min första tanke var givetvis att det var en mus eller nåt annat farligt. Det syntes ingenting men det prasslade fortfarande. När jag tittade upp emot taket fick jag se vad det var.....en slända. Eftersom köksfönstret ständigt är öppet nu när det är så varmt så hade den förirrat sig in. Den ville kanske ha lite svalka, fast det var fel ställe att flyga in då. Vi har lika varmt inne som ute.

Jag hämtade en flugsmällare och försökte skrämma iväg den mot fönstret så den skulle hitta ut igen, men det var den inte intresserad av. Den hade fått syn på flickorna i fönstret. Det var speciellt en som den föll för; nämligen den som hade en hel hatt full med blommor. Sländan satte sig först avvaktande en bit ifrån.

Men flickan verkade ofarlig så den närmade sig sakta.När den kommit riktigt nära började den klappa flickan på kinden. Det såg så rart ut. 

Flickan log med hela ansiktet. 

Jag ville ändå att sländan skulle ge sig av, så jag började vifta igen och då gav den upp och flög ut. 

Dags att bli vacker

Jag vågar inte längre gå ut och hämta in tidningen på morgonen. Min just-vaknat-upp-frisyr liknar ett fågelbo, så risken är att jag får hyresgäster med mig in. Just nu kan jag tycka att det var bättre förr. Då hade jag både postisch och lösperuk. Det var så enkelt att fixa till frisyren, men det blev klart väldigt varmt under peruken. Vill man vara fin får man lida pin. Praktiskt var det i varje fall, för jag bara lämnade in håret till frissan och hämtade det några timmar senare......ungefär som Dolly Parton berättade att hon gjorde. 

De första åren jag jobbade på Barnsjukhuset var vi tvungna att bära uniform......blå klänning med förkläde och en vit stärkt hätta på huvudet. Håret blev väldigt platt och fult när man gick med den där hättan varje dag. Jag kan inte för mitt liv begripa mig på de ungdomar som går med mössa både ute och inne helt frivilligt. Vi kämpade länge för rätten till att slippa bära uniform och långt om länge blev det tillåtet. Idag är alla som jobbar med barn klädda i lite färggladare kläder och det blir inte så sjukhusaktigt mer. På fotot här ovan sitter jag i främsta raden som nr 2 från höger.

Någon hattmänniska är jag inte, annars hade det löst många problem när håret hänger runt ansiktet. Modistyrket är nästan utdött idag. Jag läste för en tid sedan att den sista modisten i Helsingborg stänger sin butik till nyår. En som alltid bar hatt var den engelska drottningmodern och hon hade alltid kappa och klänning i samma material eller matchande tyg. Trots sin höga ålder var hon mycket tjusigt klädd och inte rädd för mönster eller färger. 

När jag nu inte varken har postisch, lösperuk eller hatt återstår bara att beställa tid hos frissan. Det är återigen dags att bli vacker på salong Vacker, tänkte jag. Jag bokar alltid tid på nätet men nu upptäckte jag att ingen av de två duktiga frissor som tagit hand om mitt hår tidigare jobbade kvar. När  den ena av dem var mammaledig, hittade jag en annan på samma salong som var precis lika bra. Nu var tydligen hon också mammaledig och jag kände inte för att testa ännu en ny bland deras personal. Vi har gott om frissor....och pizzerior...i Åstorp så jag beslöt att välja en här i samhället i stället.  Nu har jag bokat tid hos en som jag aldrig varit hos tidigare. Det ska bli spännande. Hon är strategiskt placerad granne med en pizzeria, så när jag är klippt och fått en klatschig färg i håret ska jag gå inom pizzerian och köpa en pizza med hem. 

Ärlighet varar längst

Hemligheten är att leva ett liv som känns bra på insidan och inte bara ser bra ut på utsidan.

Att låtsas som om allt är bättre än det egentligen är i verkligheten fungerar dåligt. Det går inte att lura sig själv.

Bästa lekplatsen

Jag har tidigare berättat om att Rasmus och jag höll på med olika projekt under somrarna när han var mindre. Det är några år sedan som vi slutade med det. Numera är det mest att han kommer hit och klipper gräset varje vecka. En sommar åkte vi och kontrollerade lekplatser lite runt om i nordvästra Skåne. Det vi tittade extra noga på var vilka lekredskap som fanns och ifall de föll honom i smaken. Det fick gärna vara lite annat också runt ikring som var kul att titta på. Kanske lite träd där man kunde hitta nerfallna löv och kottar som sen hamnade i hobbyrummet. Fanns där lite djur i närheten var det naturligtvis ett extra plus. De lekplatser som inte hade en glasskiosk inom gångavstånd kom definitivt inte med på vår lista.

Den lekplats som vann var Hembygdsparken i Ängelholm. Där finns i sort sett allt man kan önska sig.

Massor av kul lekredskap,

en liten djurpark,

en äventyrsbana uppe bland träden

en restaurang och naturligtvis en glasskiosk med väldigt god glass.

Där finns även gamla museibyggnader med leksaker, dockor och annat gammalt som kan intressera både stor och liten. Dessutom finns en inbyggd scen där Pettson och Findus varje sommar bjuder på föreställningar.

Vi åkte dit väldigt ofta när våra barn var små och våra barnbarn gillar också den här parken. Den enda som ännu inte varit där är mitt yngsta barnbarn Hanna, men det kanske blir av till nästa år när de kommer hit. Jag tror att hon kommer bli lika förtjust som sina kusiner.

Något trist som hänt sista tiden är att det varit en hel del stölder och förstörelse i Hembygdsparken. Eldhs staty Mor har funnits i parken under många år, men för några veckor sedan var det någon som tyckte att den skulle bort. Polisen har inga spår efter förövarna och det är nog inte så troligt att den kommer att hittas.

En del av parken kallas för Pytteskogen och där finns bl.a. en jättestor stol att klättra på 

 och en önskebrunn.

Det här huset kallas för Pepparkakshuset. Det ska påminna lite om huset i Hans och Greta, men detta är mest dekorerat med "godis". (Det skymtar något i fönstret. Kan det vara Hans?) Nu hade några förståndsbefriade individer fått för sig att klottra och förstöra det. Jag undrar hur det ser ut i huvudet på de som håller på så här. Vad finns det för glädje i att förstöra för barn och även vuxna, för parken är omtyckt av alla. 

Plattsittning

Nej, rubriken är inte felstavad. Jag vet att det heter plattläggning, men det beskriver inte riktigt det jag tänkt berätta om. Göran och jag har jobbat som sittande plattläggare några dagar. För några år sedan plockade vi upp plattorna vid utgången från altanen. Nu kunde vi inte komma på varför vi gjort det, men vi måste ha haft en vettig anledning till det. I vilket fall som helst så är allt det historia och nu har vi åter en plattsatt gång utanför altanen.

Jag plockade fram högtryckstvätten och rengjorde alla plattorna och vi åkte iväg och köpte stenmjöl som skulle läggas underst. Göran hade en del bra grejer som hjälp vid själva läggandet, för det får inte vara så att de vickar när man går på dem. Det enklaste var att Göran gjorde underarbetet med att få marken slät och sen hjälptes vi åt med att lägga dit plattan. Vi har en trädgårdspall som man kan vända på och ha när man ligger på knä också, men Göran tyckte det fungerade bra att sitta på den. Vi är inte så viga nån av oss längre.

Jag tyckte det var orättvist att bara Göran skulle få sitta och jobba, så jag drog fram en trädgårdsstol som jag satt på medan han gjorde grovjobbet. Vi jobbade så svetten rann, men det berodde mest på att solen sken och att det var kanonvarmt. Vår altan är placerad i söderläge och just där vi höll på fanns inga skuggande träd eller buskar.

För varje platta som lades så kontrollerades den med ett vattenpass. Jag vet att om det är "i våg" så ska den där bubblan vara i mitten, men det var den inte alla gånger. Jag var lika klok var det skulle läggas under mer stenmjöl så plattan låg rak. Då är det bra att ha en snickare vid sin sida. När bubblan var i mitten och plattan bankats till var det dags för mig att gå upp på den och utföra några danssteg. När vi såg att den inte gungade fortsatte vi med nästa. Det tog sin lilla tid, men det är bättre att vara noggrann annars blir det bara att man går och retar sig på det som är fel. Åtminstone gör jag det.

Väder och vind

I fredagens tidning fann jag ovanstående bild. Tycker redaktionen att vi ska bygga vårt eget väder som man bygger med legobitar? Underbart! Då kan var och en själv bestämma vilken dag det ska vara sol och vilken dag det ska regna. Temperaturen kan få variera efter humöret under dagen. Åskbitarna kommer jag inte att använda, och jag gissar att många tänker likadant. Det kommer säkert att bli en stor hög med åskbitar över. Man kan kanske byta in dem mot lite fler solgula legobitar? Antagligen var detta bara en information om hur det ska bli i fortsättningen för det följde inget byggmaterial med. Kanske delas det ut senare.

Den ende meterolog som jag litat på till 100% är Papphammar. Ingen tvivlade väl på honom när han sa: "I morgon får vi väder".