Dags för nedräkning

Jag fick ett stort brev i postlådan häromdagen. Det var från Zoé. Hon hade gjort en muckarkalender till mig för att jag skulle kunna hålla koll på hur många dagar det var kvar tills vi träffades. Hon hade gjort en likadan till sig själv, och nu börjar vi varje dag med att plocka en datumlapp ur fickan på kalendern och se hur många dagar det är kvar som vi måste längta efter varandra. Min kalender har jag satt upp på väggen bredvid min säng. Jag får lite små meddelanden från henne titt som tätt, både skrivna och sådana där hon spelat in en liten snutt så jag hör hennes röst. Hon har berättat för mig allt vi ska göra när hon kommer hit...bara hon och jag...ingen annan får vara med. Jag känner mig verkligen utvald.

Det är riktigt kul med muckarkalendrar. Jag fick faktiskt en av Katarina för ganska många år sedan. Då var det bestämt att jag skulle åka ner och hälsa på dem i Luxemburg och hon hade gjort en kalender där jag drog av en liten remsa varje dag. Den påminde om de som man förr såg på butikernas anslagstavlor när det var något man ville sälja. Då drog man av en remsa med ett telefonnummer. Här var det inga telefonnummer utan datum. Storhertigens son skulle gifta sig och jag och en del andra kungligheter skulle närvara, men naturligtvis var huvudsyftet att träffa Zoé.

Jag fick även en muckarkalender av mina arbetskamrater på Fritids innan jag gick i pension. Jag tjatade varje dag hela sista året om hur många arbetsdagar jag hade kvar. Det var ett väldigt kul gäng jag jobbade tillsammans med och alla hade en sån härlig humor. 28 arbetsdagar innan skolavslutningen fick jag kalendern. Där hade de för varje dag skrivit först och främst hur många dagar jag hade kvar att jobba men även lite annat matnyttigt som t.ex. telefonnumret till Fritids. En dag fick jag uppmaningen att inte åka och handla när de hade lunchrast så de slapp att stå i kö för att det var pensionärer i butiken. 

På ett av våra veckomöten fick jag en liten flaska champagne och påminnelser i kalendern om när jag skulle lägga den på kylning. De hade även köpt en liten ask med chokladhjärtpraliner som de dekorerat med siffror i glasyr. Första pralinen skulle jag ta när det var 20 dagar kvar och sen en varje dag fram tills avslutningen. Det var betydligt mer uppiggande än all världens vitamintabletter man tar på morgonen. 

Idag plockar alltså Zoé och jag en lapp ur kalenderfickan och ser att det är  61 dagar kvar tills vi ses.