Fritt fram

Så ropade vi alltid när vi som barn lekte kurragömma och inte orkade leta efter de sista kamraterna som gömt sig. Fritt fram är det nu ute i samhället. Det har väl varit ganska fritt tidigare också, men det blir mer påtagligt när även äldreboenden börjar ge sig iväg på utflykter. Alla mår bra av att komma hemifrån ibland och se något nytt, och dessutom träffa lite andra människor än de man brukar se dagligen. Smittspridningen är för tillfället väldigt låg i Skåne och det är jag tacksam över. Men det går aldrig att känna sig helt säker. Helt plötsligt kanske kurvan pekar uppåt igen. Mycket kommer det givetvis att bero på hur vi hanterar den här nya friheten. 

Tidningarna fylls med fler och fler annonser om evenemang som startat. Det är konserter, teaterföreställningar, utställningar och loppisar. Visst känns det lockande att få ge sig iväg på något sådant, men jag är nog ändå lite skeptisk. 2-metersavståndet är inte aktuellt längre, men det får inte kortas in för mycket. Jag har aldrig gillat att trängas,  och det värsta jag vet är när någon står och flåsar mig i nacken. De sista två teaterföreställningarna i Köpenhamn som Ulrika och jag beställt biljetter till blev inte av. Danmark har redan öppnat upp mer och mer, men vi känner oss inte särskilt sugna på att åka iväg ändå. Det var en tradition vi hade i mer än 10 år, men inget behöver klart vara för evigt.

Att ge sig ut på egna strövtåg är ganska riskfritt, och jag har ju naturen in på knutarna så för min del kan jag inte klaga. Fast nog längtar jag efter lite normalt liv då man bara kom på en idé om något man ville åka och titta på, satte sig i bilen och åkte dit utan att fundera över om det var knökfullt med andra människor där eller inte. Riktigt som tidigare tror jag inte det kommer att bli...åtminstone inte på länge än. 

Det bästa är ändå att flygningarna från Luxemburg har kommit igång. I morgon kväll kommer Katarina till Åstorps järnvägsstation och jag tar limousinen och åker ner och hämtar henne. 

Skövling

 

Kanske någon av er minns att jag i höstas skrev om när jag skulle frisera två höga cypresser och sågade mig i fingret. Det blev ett besök hos doktor "Mayday" som sydde ihop såret utan bedövning. (Läkaren hette  egentligen något annat, men fick det namnet av den övriga personalen efter alla sina felaktiga behandlingar. Hon blev tack och lov avskedad.) Varje gång jag tittar på de här cypresserna känner jag obehag. Men det är slut på det nu, för de ska bort. Inte bara för att de delvis var skuld till mitt söndersågade finger utan lika mycket för att de är så höga så även om jag klättrar upp på den högsta stegen vi har når jag inte upp till toppen. Visserligen kan jag be Rasmus om hjälp, men jag vill helst fixa det mesta själv. Idag fick häcksaxen vila. I stället gjorde tigersågen mig sällskap. Jag kom osökt att tänka på Motorsågsmassakern, en film jag aldrig sett, men bara titeln ger mig kalla kårar. Tigersågen är ett utmärkt redskap. Man behöver inte alls vara särskilt stark för att kunna såga ner rejäla grenar. Det är nästan som att skära i smör. 

Den ena cypressen är nu snart ett minne blott. Så pass mycket är borta på den så jag ska kunna fläta in chizzandran i blomsterbågen. Det har inte varit plats för det tidigare. Det kommer säkert att bli betydligt ljusare och luftigare där nu. Trädgårdsfirman ska få ta hand om roten till cypressen och även få den äran att såga ner kompisen, som står vid andra änden av rabatten. Ytterligare tre höga buskar har fått respass. I fortsättningen ska det inte finnas några växter i vår trädgård som är högre än att jag kan stå stadigt på marken och fixa till dem. 

Det blev en rejäl hög med vissna grenar kvar på gräsmattan. 

Omtänksamhet

 

Jag har gjort en lång kom-ihåg-lista. Vet bara inte vem som ska göra allt.

Jo, förresten. Det vet jag. KATARINA!!!! Hon kommer hit på fredag kväll och stannar över helgen. I somras sa hon, att jag kunde anteckna allt jag behövde ha hjälp med och naturligtvis vill jag inte göra henne besviken.

Fantasifullt eller fantasifult

Jag har besökt Sofiero slott ett antal gånger. Det är ett mycket populärt turistmål strax utanför Helsingborg. Kung Gustav VI Adolf och han hustru Margaretha fick slottet i bröllopsgåva och det var kronprinsessan som anlade den berömda rhodedendronträdgården. När de blommar i maj är det som att stiga in i en sagovärld. Det finns inte bara rhododendron där utan massor av andra växter och trädgården är indelad i nästan som små rum. Det finns olika promenadstigar man kan gå och då få information om vad som finns där och hur det planerades. 

Informationsbroschyren fanns bara på engelska, men eftersom svenska språket till stor del består av engelska ord och uttryck så är det nog ganska klokt tänkt....antar jag.

Det brukar även finnas minst en utställning inne på slottet varje år. i år handlade den om mode. Inte vad vi kanske i vardagslag tänker på som mode utan mer på hur det kan bli längre fram. Miljötänk och hållbarhet var ledorden. Designelever hade fått göra plagg och det var mycket återanvänt som visades. Jag vill väl inte påstå att det var vackert, men det fick mig att dra på smilbandet många gånger och jag beundrar verkligen deras fantasi. En del tips och idéer fick jag ändå med mig hem.

Det fanns två tjusiga klänningar där som kronprinsessan Mary av Danmark lånat ut. Den blommiga föll mig inte alls i smaken, men jag gillar den gröna, som hon bar på förlovningsfesten.

Bland det återanvända fanns bl.a. denna jeansklänning. Det syns tydligt att den är sydd av slitna jeans . För att göra det så bekvämt som möjligt för sig vid sömnaden, så skippades ärmarna. I stället kunde man sticka in dem i ett annat par jeans och låta midjelinningen gå runt nacken så det ser ut som en slags bolero. Snyggt? Nej, knappast!

Allt ska användas och det blev tydligen några stuvbitar över så det precis räckte till ett par skor.

Den här modellen är knappast lämplig på en middagsbjudning. Var sticker man ut händerna så man får tag på besticken?

Aha! Det fanns ett hål någonstans. Men man måste tydligen vara vänsterhänt. Modellen i förgrunden är en riktig Kajsa Warg modell....man tager vad man haver.

Har man tröttnat på sina gamla gardiner är det bara till att plocka ner dem med ringar och allt och använda som kjol.

Det hela hålls på plats med ett överblivet veckband. Mycket praktiskt att inte klippa i det hela ifall man ångrar sig och vill hänga upp gardinerna igen. 

Det fanns ännu en "riktig" klänning på utställningen; nämligen denna som Alice Bah Kunke använt på en Nobelfest. Den är sydd av ett gammalt sidenlakan och ett antal av hennes egna gamla sidenblusar. Inget som jag valt ifall jag blivit bjuden på Nobelfest, men smaken är så olika. 

Många av skyltdockorna hade en mask framför ansiktet gjord av eterneller. Jag vet inte om det skulle symbolisera evighet när det gällde modet. Maskerna var väldigt tjusiga och hade passat som dekoration på en vägg.

Nästa Sofierobesök kommer nog att bli i maj nästa år. Då är garanterat allt jag kommer att få se otroligt vackert.

TUT, TUT!

Rasmus har alltid varit intresserad av bilar.

Han provkörde alla slags modeller.

Det var meningen att han skulle överta morfars gamla Volvo, men tyvärr så blev det så mycket att göra vid på den till sist, så vi sålde den.

Rasmus ville ändå ha en Volvo och till slut fick han tag på "önskebilen" som han köpte efter jul i fjor. Den har han använt när han övningskört och idag var det dags för uppkörning. Jag har väntat neröst på sms från honom. Jag visste att uppkörningen började halv 9 och strax före halv 10 kom sms:et: " Jag klarade testet!" Det trevligaste sms jag nånsin fått. Körkortet skickas hem till honom om en vecka och sen ska jag utnyttja Kvidinge Taxi flitigt.

Motionstips

Min favoritövning på gymmet är horisontella huvudvridningar. Jag går in, vrider huvudet från höger til vänster några gånger och tänker:"Aldrig i livet!" och sen går jag ut.

                                                           Det är lagom ansträngande.

Jag längtar

 

Jag vet att det finns en uppsjö av appar att ladda ner till sin mobil, men jag har bara det absolut nödvändigaste. Mina barn och barnbarn däremot är mer inne på den linjen. Ibland måste jag erkänna att det skulle var kul att ha någon av alla dessa appar, men det brukat stanna vid tanken. När jag sms:ade med Katarina i tisdags fick jag ovanstående bild. Den var från en app där hon skrev in en viss dag och ett visst klockslag så räknade den ut hur många veckor, dagar, timmar och minuter det var kvar till den givna tidpunkten. Just den här bilden gillar jag skarpt. Den visar hur lång tid det är kvar tills hon kommer hit över en helg. Katarina flyger ensam den här gången och åker direkt från jobbet till flygplatsen. Hon jobbar på Lux Air:s kontor så det är inte någon längre sträcka. 

Så skönt att flygturerna nu går nästan som normalt igen. Katarina åker till Kastrup och tar tåget därifrån till Ängelholm, som ligger bara två mil från Åstorp. Där hämtar jag henne på kvällen. Om Rasmus hunnit få sitt körkort är det troligtvis han som agerar taxichaufför. Katarina är hans gudmor och favoritmoster. 

Hon brukar åka upp ensam en gång varje höst, men det har helt naturligt blivit ett litet uppehåll nu. Vi har planerat in att jobba i trädgården. Jag behöver hjälp med en del tyngre arbeten där. Katarina är stark som en oxe och har en enorm energi, så jag räknar kallt med att hon fixar hela trädgården medan jag sitter och fikar. Givetvis blir det mycket pratande också och inte bara jobb, men hon säger själv att det känns bra att kunna hjälpa oss och det är alltid roligt att höra. Varken Katarina eller Peter har ju den möjligheten att komma hit när det blir att vi behöver akut hjälp. Då blir det Kvidingegänget som kommer farande. Trots att vi förenklat mycket både ute och inne så är det ändå ganska jobbigt att hålla hus och trädgård i hyfsat skick. Det är vid sådana tillfällen man får svart på vitt att man är inte 25 år längre. Det är bara som man inbillar sig.