Somliga går i trasiga skor

Jag köpte ett par röda moccaskor på Scholls för kanske 20 år sedan. Det är alltså inte skorna på den här bilden. Det är de bästa skor jag nånsin haft. Eftersom jag har besvär med mina fötter, som viker sig inåt måste jag ha inlägg och de här skorna hjälpte också till att det kändes bra att gå. I början hade jag dem mest lite sporadiskt, eftersom jag var rädd för att få för mycket fläckar på dem. Sen blev det att jag hade dem på jobb och det kändes faktiskt som jag svävade fram. Efter ytterligare några år var de så väl använda att de inte var snygga att ha på jobb längre, så de fick bli hemmaskor. Det har de varit sen dess.

Skorna var en sån modell som man bara trampar i utan snörning. Det var ett slags resårbandsmönster fram över plösen, som gjorde att de satt bra. Åren gick och jag gick med mina skor. Ibland märkte jag att jag tappade en liten bit av sulan på dem. Ingen fara. De fungerade fortfarande perfekt. Men med tiden var det mer och mer av sulan som försvann och till sist kunde jag se golvet genom dem. Jag funderade på om det inte gick att laga dem. När Peter var tonåring och spelade tennis så använde han ett slags gelelim som han lagade sina tennisskor med. Jag minns inte vad det hette och det finns kanske inte kvar heller, så jag forskade inte vidare. Att gå till skomakaren och få lagat dem var inte att tänka på. Det enda som var kvar nu på slutet var ovanlädret. Igår åkte de i soptunnan och det var nästan så jag grät en liten skvätt. Mina ersättningsskor är ok men inte mer.

Jag förstår inte att jag blev så fäst vid de här skorna. Jag älskar ju skor i olika modeller och alla färger och vill gärna ha många att byta med. Det måste ha varit något magiskt med dem. Kanske som de röda skorna som Judith Garland letade efter i Trollkarlen från Oz.

I helgen var jag iväg och ökade på skoförrådet, när jag ändå köpte lite nya kläder. Jag provade ett par vita med korkdetaljer. De passade perfekt till blå jeans och en kortärmad blus. I garderoben hänger redan en vit jeansjacka.

Jag köpte även ett par tunna blommönstrade långbyxor och en jättelång tröja i aprikosfärg. Till det passade ett par väldigt mjuka och sköna skor som nog kan tävla med mina favoritskor. Det är väldigt humörhöjande när man hittar både kläder och skor samtidigt. Jag behövde det för att trösta mig efter förlusten av mina älsklingsskor.

Maj

Månaden maj är lite annorlunda mot de andra 12 månaderna. Inte bara när det gäller vädermässigt och vilka helgdagar som firas den månaden utan även det att maj aldrig börjar med samma veckodag som någon av de andra månaderna. Det gäller samma när det är skottår. I år var 1 maj en måndag. En av de återstående månaderna börjar på en tisdag. Vi har 3 som startar med en onsdag och en med början på en torsdag. Fredagen har fått två månader på sin lott precis som lördagen och söndagen. Varför det blir så vet jag faktiskt inte, men det är lite märkligt.

1 maj har varit en stor firardag länge och det gäller för Mors dag också. Den firas alltid sista söndagen i maj. En gammal benämning på denna månaden är Blomstermånaden. Det stämde säkert in bättre förr, tror jag. Numera är maj ofta en ganska kylig månad och så mycket bevänt med blomstrandet är det inte. I varje fall inte i början av månaden. När det väl sen kommer igång så gör det så med besked. Hur vädret än är under den här månaden så blir det i varje fall ljusare för varje dag som går och det gör att man känner sig lite piggare. Det ger hopp om att sommaren är i antågande.

Något som är starkt förknippat med månaden maj är majblomman. Den började säljas redan 1907. Det var Beda Hallberg som tog initiativ till detta. Behållningen av försäljningen går till att hjälpa barn som behöver lite extra stöd. Majblomman byter färg varje år och det var från början tänkt att vart femte år skulle den vara blå. Den traditionen tog slut från och med 2012 då riksförbundet bestämde att barnen skulle var med och välja ut färgerna. I år är den prickig som en nyckelpiga. Blomman tillverkades i Sverige fram till 1999, men när maskinerna slutade fungera valde man att köpa blommorna från Kina.

Kusiner

Jag har som de flesta vet fyra barnbarn...två flickor och två pojkar. När jag tittade genom mina foton upptäckte jag att killarna påminner ganska mycket om varandra.

De gillar båda två att dammsuga.

Att hjälpa till med att fixa saker i huset är också ett gemensamt intresse.

Thomaståget har kört många bil både i Kvidinge och Dallas.

Att klättra i träd gillar nog de flesta barn. Det behöver inte vara några höga träd, men känslan av att ha kommit upp en bit från marken och sitta och dingla med benen kan alla uppskatta. Att klättra upp brukar inte vara några problem, men när det gäller att komma ner behövs ibland hjälp.

Coola killar bär ofta svarta "brillor" .........

.......och tycker om att prata i mobilen.

När det kommer till de två tjejerna är det för tidigt att upptäcka några likheter än, för Hanna är bara några månader gammal. Att Zoé gillar prinsessor och tiaror är ingen hemlighet.

Jag undrar om inte Zoé har fått en själsfrände här. Det ser ut som om det lutar lite åt prinsesshållet i Dallas också för Hanna har redan börjat testa med hårband.

Annorlunda firande

I år anordnades för första gången Valborgsmässofirande på Tomarps kungsgård utanför Kvidinge. Kungsgården har anor från 1400-talet och tillhörde då Danmark eftersom Skåne var danskt. Inte förrän på 1600-talet kom det i svensk ägo. Idag arrenderas gården av en kvinna som anordnar mycket konstutställningar där och även ger guidade turer genom medeltidborgen. Det finns möjlighet att äta mat eller fika där för de som så önskar. Ett bågskyttegille från Helsingborg stod för anordnandet av årets festligheter.

Jag tyckte det lät väldigt spännande, för de skulle finnas där i tidstypiska kläder och man skulle få prova på bågskytte. Festen började halv 6 och halv 8 skulle de med brinnande pilar sätt fyr på bålet i vallgraven.

Det fanns korvgrillning och ponnyridning för barnen, men det var alldeles för mycket dötid när man bara stod och tittade på klockan och hoppades att den skulle bli halv 8. Som tur var så visade vädret sig från sin bästa sida och det var relativt varmt, men jag förstår inte varför det var så snålt med aktiviteter. Medeltiden är en spännande tid och det finns festligheter med medeltidstema på många platser i Sverige, så det kunde inte ha varit så svårt att plocka lite ideér därifrån. T.ex. så hade det varit alldeles utmärkt om borgen visats upp under ledning av en duktig guide som berättat lite om husets historia. Det kunde ha anordnats en medeltidsmarknad med människor som sålt mat eller hantverk med anknytning till tiden. Det kunde även ha varit lokala hantverkare av alla de slag över huvud taget. Vilken chans att få visa upp sig här. Omgivningen är mycket vacker och det var väldigt mycket folk där. Med lite mer att bjuda på hade det kunnat bli en stor fest.

Äntligen blev då klockan halv 8 och både män och kvinnor samlades och sköt iväg eldpilar så att bålet till sist brann för fullt.

Det var mycket fint, men hade varit mycket mer spektakulärt om de väntat tills det börjat skymma. Fast då måste det till lite mer som fyller ut väntetiden. Jag hoppas på det till nästa år.

Höjdpunkten var faktiskt storkboet. Det var placerat högt upp och var jättestort. Förr om åren har det bott två storkpar på Tommarp i var sitt bo, men i år var det visst bara ett par som kommit hit. Precis utanför Rasmus hus är en stor åker och där spankulerar de ofta omkring.

Det är ståtliga fåglar och det såg så graciöst ut när de flög iväg. Ulrika tog en perfekt bild på paret.

Sköna maj

Förr i tiden så gick ungdomar i Skåne runt till gårdarna i byn och "sjöng maj" på Valborgsnatten. Jag tror inte det förekom så mycket i städerna, men på landet var det mycket vanligt. De sjöng och tiggde ihop mat och brännvin till vårfesten som de sen skulle anordna. Nu var det nämligen vår när maj månad hade kommit. Idag är det inte så säkert längre. När de sjungit klart och fått sina gåvor satte de en kvist vid grindstolpen som tack. Ifall någon inte öppnade för dem eller gav några gåvor sjöngs en lite spydigare visa som avskedssång.

När jag var hos min farmor kom alltid ett gäng på 1:a maj och sjöng bl.a. Majvisan. Då plockade farmor fram kakor och bjöd på. Det var oftast skolbarn som gick runt på den här tiden, och det var mest för att de tyckte det var kul. Ingen fest ordnades senare utan det var bara en endaste dag som de samlades och gick runt till grannarna.

När jag gick på Läroverket i Eslöv på slutet av 50-talet så blev vi tillfrågade av musikläraren om vi ville gå runt och sjunga maj. Det var helt frivilligt eftersom vi var lediga den dagen, men de flesta elever ställde upp. Vi delades in i grupper och sen gick var grupp till den del av staden som den blivit tilldelad. Jag minns inte vilken tid vi började på morgonen, men det var ganska tidigt. En av oss knackade på dörren till huset och sen började vi sjunga. Oftast blev vi bjudna på kakor eller godis och de gånger någon gav pengar så lämnades de till läraren sen, som skickade dem till nån insamling.

Idag tror jag inte det förekommer att skolbarn går runt och sjunger maj längre. I varje fall inte i större samhällen. Många gamla seder har försvunnit och nya har kommit till. Påskkäringarna t.ex. har pensionerats. Nu är det mest monster som knackar på dörren i november.

Våt eller torr surf?

Du är aldrig för gammal för att lära dig nya saker

Det är något som jag verkligen skriver under på. Men med tanke på damen på bilden så gäller det inte alla aktiviteter. Surfandet får vara för min del. De enda vågor jag surfar på är etervågorna. Eftersom jag är urdålig på att simma så är det inte med på min lista över saker jag vill göra någon gång. Jag tycker inte ens det ser frestande ut när jag ser det på TV:n. Jag fattar inte tjusningen med att stå så ostadigt mitt ute i havet och bli dyngsur. Tacka vet jag att sitta helt torrskodd i min sköna stol framför datorn. Där tillbringar jag många timmar med att surfa på nätet.....så egentligen är jag en surfare. 

Vips är det vispat

Min farmor var inte mycket för nymodigheter och när det gällde hushållsredskap så använde hon saker som hennes mamma använt före henne. Det viktigaste var att redskapet fungerade för det som det var tänkt. Jag minns hennes gamla trävisp som hon vispade sockerkaksmeten jättesnabbt med.

När jag flyttade till min första lägenhet var det så kul att leta runt efter vad som behövdes i köket. För det mesta var det saker som man måste använda handkraft för att använda. Det var inte så mycket elektriska prylar som idag. Min första visp t.ex. var en helt vanlig, gammaldags visp.

Efter en tid köpte jag en sån där som hade ett handtag på sidan så man vevade den. Lyxigt värre. 

När elvispen kom in i mitt kök var det ännu bättre. Enda kruxet var att det stänkte så infernaliskt när den gick på högvarv. Det spelade ingen roll hur hög och smal skål jag än använde....det var vita prickar både här och där i köket ändå när jag vispade grädde. Kanske höll jag den i fel vinkel eller nåt sånt. Vi ska ju inte tala om hur köket såg ut när det hände att man lyfte upp vispen innan den var avstängd. Det har jag faktiskt råkat ut för ett par gånger.

Det senaste på vispfronten hos mig är en liten manick där man häller grädden i en liten behållare, sen skruvar man fast locket och trycker ner det. Då sätter vispningen igång. Så länge jag håller locket nertryckt så vispar apparaten. Visserligen går det inte att vispa för mycket åt gången, men det är helt tillräckligt för mina behov. Jag såg att det fanns en påse rabarber kvar i frysen. Rabarberpaj skulle smaka gott. Dessutom har jag ett paket vaniljvisp i kylskåpet. En perfekt kombination till fredagsmyset. Nu måste jag plocka fram min superba vispmaskin igen. Toppen!