söndag 8 januari 2017

Expert


Naturligtvis pratar jag med mig själv. Ibland behöver jag expertråd.


Jag ser ofta personer som går och pratar rakt ut i luften. Det ser ut som om de går och pratar med sig själv. Förr ansågs det höra ålderdomen till, men i så fall börjar ålderdomen väldigt tidigt. Ibland när man blir omgådd (så heter det klart inte) men jag menar när någon går förbi mig på ett köpcenter eller var som helst och pratar för fullt så blir jag ibland lite ställd. Pratar personen med mig eller med vem? När jag vänder mig om förstår jag att det är inte jag som är samtalspartnern för personen i fråga har blicken riktad långt bort i fjärran och är inte medveten om min existens över huvud taget. Givetvis är det ett mobilsamtal på gång. När min mobil ringer får jag plocka upp den ur fickan och hålla emot örat. Jag tycker det verkar så bökigt att stoppa in en plopp i örat för att ha händerna fria att göra annat under tiden som mobilsamtalet varar. Måste jag göra mer än en sak samtidigt? Kan jag inte bara koncentrera mig på den jag pratar med? Det tycker jag är mer artigt. Ifall någon ser mig och tycker det ser ut som om jag går och samtalar med mig själv, så är det inte för att jag stuckit en propp i örat utan jag går faktiskt och pratar med mig själv. Jag är antagligen i behov av ett expertråd just då.

fredag 6 januari 2017

Mammografi


Jag fick kallelse till mammografi den 13 januari, men eftersom jag ska åka bort den dagen, så ändrade jag tiden till igår i stället. Det är för väl att det skickas ut sådana brev annars hade jag missat den sortens besök. Eftersom det är så lång tid mellan besöken går det inte att få in i en vanlig kom-ihåg-lista. De sista åren har röntgen skett i en källarlokal en bit från lasarettet och idag begav jag mig dit igen...lite sen kanske. När jag kom fram till dörren var den låst! Ingen upplysning om varför fanns uppklistrad, men när jag kikade in genom fönstret hängde en lapp på en vägg där det stod att man skulle hänvända sig till lasarettet. Det var så dags då! Jag borde givetvis ha läst kallelsen lite mer noggrant tidigare. Nu fick jag ta det långa benet före och bege mig springande till lasarettet. Som tur är så ligger det inte så långt från den tidigare undersökningslokalen. 

Nu uppstod nästa dilemma. Nästan hela Helsingborg ser ut som en arkeologisk utgrävningsplats. Bilar och fotgängare får snirkla sig fram bäst de kan. Lasarettets huvudentré kunde man inte använda utan jag fick gå in nånstans på sidan. Där letade jag mig fram till en hisshall och eftersom jag var lite sen, så läste jag klart inte så noga som jag borde, så jag vimsade runt ett bra tag innan jag hittade rätt. Väl framme var jag så andfådd att jag knappt kunde säga vad jag hette. I stället lämnade jag fram mitt körkort. Som tur var så kom jag bara 4 minuter för sent. Min kondis är kanske inte så dålig ändå, för som jag spurtade där på slutet.... det var beundransvärt. 

Från den 1 juli i fjor är mammografin kostnadsfri. Det har i och för sig inte varit så dyrt tidigare heller, men nu kommer förhoppningsvis alla som blir kallade att gå dit. Det är ett väldigt bra system att kolla upp så ofta. 

Jag ska alltså ut och resa den 13 januari. Ulrika, Rasmus och jag ska åka till Luxemburg. Jag och mina döttrar ska gå på en jättestor hobbymässa och Karl Gustav och kusinerna får roa sig själv med besök på ett badhus bl.a. När jag besöker mässor brukar jag ha lite kontanter med ifall inte alla försäljare tar kort. På vägen hem svängde vi inom Väla så jag kunde växla på Forex. Jag sa till tjejen i luckan att jag ville ha 1 500 i Euro. I varje fall så tyckte jag att jag sa det. Hon sken upp och sa: "O, ska du ut på en häftig resa?" Jag såg nog ut som ett levande frågetecken. "Nej," sa jag, " men jag växlar för fler än mig själv." - "Jaha", svarade tjejen, "det blir 15 000 kr." Då ramlade poletten ner. Jag hade nog sagt att jag ville ha 1 500 Euro. Hon ändrade kvickt så jag fick rätt summa. Jag skyller min förvirring på spurten till lasarettet. Motion är inte alltid bra.



torsdag 5 januari 2017

Barn


Grattis Ulrika!

Idag har min äldsta dotter födelsedag. Det sägs att det är något speciellt när man får sitt första barn....och visst är det speciellt. Det är ju första gången. Men det känns precis lika speciellt andra eller tredje gången. Jag har inte erfarenhet av mer, men jag gissar att känslan är samma varje gång hur många barn man än får.

Precis lika speciellt känns det att få barnbarn. Det är nästan snudd på att man är nervösare då. Att bli mormor eller farmor är underbart. Nu får man alla godbitar och föräldrarna får ta hand om det övriga.  Alla barn har rätt till en trygg uppväxt omgiven av människor som tycker om dem. Tyvärr är det inte alltid så. Det är ändå förhållandevis bra ordnat i Sverige om man jämför med länder i övriga världen.

En del säger att det var bättre förr. Det tror jag inte alls på. När det gäller skyddsnät för de som behövde någon form av hjälp så var det helt obefintligt. Min mor var äldst av sju syskon. När hon var 12 år blev hon sjuk och blev inlagd på lasarett. Hennes far fick lunginflammation och åkte in nästan samtidigt. Efter några dagar dog han, men ingen berättade detta för mor. En av hennes fastrar tyckte det var helt tokigt och menade på att mor måste få veta detta innan hon kom hem.

Min mormor var nu ensamstående med sju barn i åldrarna 12 år till 5 mån och med en lantgård att ta hand om. Hon klarade givetvis inte av det utan gården fick säljas och de tre äldsta barnen placerades ut hos släktingar. Min mor hamnade hos en faster som verkligen inte var barnkär. Hon var känd i trakten för att vara en elak människa och det intygade mor att hon var. Mor fick jobba som piga hos henne och hon fick verkligen slita där. Efter några år började min far jobba på den här gården och då träffades mina föräldrar, som kände varandra sedan tidigare eftersom de varit skolkamrater.

Så småningom flyttde mor hem och bodde hos min farmor, som var raka motsatsen till den där fastern. Hon tog emot mor med öppna armar och behandlade henne som sin egen dotter. De två kom alltid bra överens och har varit stora förebilder för mig i alla år.

onsdag 4 januari 2017

Världsproblem



Jag läste en insändare under helgen som fick mig att fundera en aning. Det var en man som presenterade sig själv som jordnära och lite till åren kommen (närmare bestämt 76 år) som hade skrivit inlägget. Han reagerade på att det var så många kvinnliga programledare i TV. I Sportspegeln hade han en kväll räknat till tre stycken. Under årens lopp har jag räknat till många fler manliga programledare; speciellt i Sportspegeln. Han var rädd för att SVT skulle utvecklas till att bli ett matriarkat. Det har ju varit ett patriarkat i många år så det är kanske hög tid för en ändring.

Egentligen tror jag inte han behöver vara så orolig. I samma tidning kunde jag även läsa om en undersökning som gjorts angående fördelningen mellan kvinnliga och manliga chefer. Det visade sig...inte helt oväntat....att det var överskott på manliga chefer. Förresten finns det väl ingen könsuppdelning i Sverige mer? Här finns väl ingen som man kan kalla för varken hon eller han. Här är vi väl alla hen?

tisdag 3 januari 2017

Att göra eller inte göra


De flesta har nog en att-göra-lista, tror jag. I varje fall så har alla jag känner det i någon form. Jag har flera stycken. Kalendern är en slags att-göra-lista, för där skriver jag in vad jag måste komma ihåg som tandläkartider, frisörtider och annat. Utan den hade inget fungerat i mitt liv. Jag vet att många lägger in påminnelser i mobilen i stället och då får ett pling eller en annan signal när det är aktuellt. Så tekniskt kunnig är inte jag, och dessutom gillar jag det här gammaldags sättet där jag skriver med en blyertspenna och sen bläddrar fram och ser vad som väntar mig. Blyertspenna måste det vara, för det är ofta det blir omändring i planeringen.


En annan lista, som egentligen är en rolighetslista är den som jag fick inspiration till efter att ha sett filmen "The Bucket list" med Jack Nicholsen och Morgan Freeman. De skrev en gemensam lista på saker de ville göra innan de dog. Båda två hade livshotande sjukdomar och deras tid var utmätt. Så drastiskt är det inte för mig. Jag gör den här listan mest för att fantasin ska få jobba lite. Ibland kan jag skriva upp saker på den som jag vet att det kommer jag aldrig att få vara med om, men sen innerst inne tänker jag ändå.....men kanske..... Jag brukar säga att inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Jag måste börja lyssna på mig själv.


En mer nödvändig att-göra-lista är den på saker som ska fixas här hemmavid, både ute och inne. Många gånger gäller det väldigt banala saker, men när de är uppskrivna på en lista och jag sen kan stryka det när jag är klar, gör att det känns som jag gjort ett helt dagsverke. Det blir lite mer tyngd bakom det hela då. Ibland får man försöka lura sig själv.


Jag har även en Göran-lista. Den innehåller naturligtvis saker jag vill ha snickrat till hemmet. Nu när helgerna är över och vardagslunken är igång, så blir det till att ta tag i lite större projekt. Jag har stora planer för vår hall, och Göran tyckte inte att min idé verkade helt ogenomförbar. Det låter lovande.

måndag 2 januari 2017

Jullovet är snart slut


Rasmus sover över här nu när han har  jullov. Eftersom hans färäldrar jobbar på vardagarna, så tycker han det är lite trist att vara ensam hemma. Dessutom har han skolkompisar som bor i Åstorp. Han är väldigt hjälpsam, så det är en fördel att ha honom här. Han har talets gåva och är inte tyst många minuter. Vi har samma sorts humor och lika lätt för att skratta. Det är så befriande att få vara lite barnslig ibland. Rasmus tittar aldrig snett på mig om jag inte alltid gör saker på "rätt" sätt.

Julhelgen är en stor mathelg även om vi dragit ner på mycket av det som man alltid serverade förr. Hur lite man än äter så lyckas man ändå alltid bli proppmätt. Kan det tro bero på att det är så många olika sorters smårätter så man inte har nån större koll på hur stor portionen blir när allt läggs ihop? På juldagen lagade jag en pastagratäng och skivade ner lite julskinka i den. Det var riktigt gott att äta något som inte alls påminde om julmat.

Under mellandagarna passade vi på att motionera lite i skogen. Vi har inte haft någon snö, så det blev till att vandra i lera, men det gick bra det med. Motionsslingan är belagd med flis och där är riktigt bra att gå. Det är ärligt talat inte mycket färg i skogen nu, och det kan bli lite enformigt att gå där.....hur skönt det än är. Vi bestämde oss för att hitta på lite olika lekar när vi gick inne i skogen för att det skulle kännas lite lättare. Motionsslingan är väldigt kuperad och då är det bra och ha något att sysselsätta hjärnan med så man inte hela tiden tänker: "Jag orkar inte uppför en backe till. Nu vänder jag."

Först valde vi ut en bokstav och sen gällde det att hitta på så många saker som möjligt i skogen som började på just den bokstaven. Vi turades om att säga vad vi såg. Kunde man inte komma på något så åkte man ut. Jag lyckades vinna en gång. Sen tog vi till den gamla vanliga leken där man ska leta upp två saker som finns i skogen och göra ett sammansatt ord av det. Jag kom mest på sådana där vanliga ord som t.ex. GRAN+KOTTE = grankotte. Ibland blev det kanske inget ord som man kunde hitta i Svenska Akademins ordlista, men huvudsaken att vi förstod vad det var. Här vann Rasmus stort. Hans vinnande förslag var LÖV+EN= statsminister.

söndag 1 januari 2017

2017


Hoppsan! Köpte jag champagne i stället för mjölk nu igen?


Så är vi då inne på ett nytt år. När det är något trist man måste göra så känns det som om man trampar i sirap. Allting tar evighetslång tid. Men när man ser bakåt och då speciellt ett helt år bakåt fattar man inte vart det tagit vägen. Det var ju nästan igår eller förrgår som det var nyårsdagen 2016.

Nyårsafton firade vi här hos oss som vi brukar göra. I år gjorde jag lyckokakor som skulle delas ut till tolvslaget. Jag har bakat sådana tidigare på Fritids tillsammans med barnen där, men jag tyckte det var så bökigt så jag förenklade receptet. 

Jag tog gul filt och klippte ut cirklar. Sen vek jag dem på mitten och sydde ihop kanten, men länmnade en liten öppning. Kakorna ska vikas en gång till och då var jag tvungen att sy med ett par stygn för att de skulle bli kvar. När man gör dem i deg så är det enklare att bara trycka till dem. Jag tycker inte att de "äkta" lyckokakorna är särskilt goda. De är alldeles för söta för min smak.


Jag skrev fyra lappar som jag stack in en i varje kaka. På lappen hade jag skrivit en sångtitel eller en mening från en låt. Den meningen skulle passa ihop med något som fanns i rummet. Jag skrev t.ex. "Jag går och fiskar" och då fanns en liten lapp med en siffra på vid en prydnadssak av en japansk man som står och fiskar. På en lapp stod det "Natten går tunga fjät" och den sifferlappen fanns vid Luciatåget. Mitt på bordet hade jag tidigare satt en korg med inslagna paket. Varje paket hade en siffra. På så sätt visste jag att alla fick rätt paket fast inget namn stod skrivet där.

Jag önskar alla ett riktigt

Gott Nytt År!