Hemslöjden 100 år

Min farmor satt aldrig bara rakt upp och ner i en fåtölj. Antingen stickade hon på ett par strumpor eller så virkade hon mellanspetsar, som hon sen sydde in i lakan. Och hela tiden så pratade hon oavbrutet. Det var så kul att sitta och lyssna på henne, för hon hade så mycket att berätta om hur det var förr. Jag har kvar många dukar och många mellanspetsar som hon virkat. En del har jag sytt ihop till större dukar, som jag använder ibland vid högtider, och en del har jag använt att göra kuddar av. Även min mor var en duktig både stickerska och virkerska. Hennes virkburk står nu som prydnad i mitt vitrinskåp.

Jag har fått mors gamla mönsterböcker både om stickning och virkning. Hon hade flera pärmar också som hon klistrat in mönster i. Det är kanske inte så konstigt att jag gör likdant; jag är ju uppfödd med att klippa och klistra. Jag hittade även så gamla mönster som från när jag var baby. Det är så kul, för mor antecknade på allt vilken färg, storlek, när hon stickat det och till vem. Så finurlig hon var. 

 Jag har använt en del av mönstren jag fått av henne. Babymodeller blir sällan omoderna, så de går att sticka år efter år. I ett av hennes häften hittade jag det här mönstret.

Det blev en liten kofta till Zoé, men utan krage.

Det finns många gamla hantverkstekniker som nästan ingen känner till längre. Då är det bra att Hemslöjden anordnar kurser, så inte kunskapen går helt förlorad. Förr så var det ju föräldrarna som lärde upp sina barn, men när det blev möjligt att köpa industriframställda varor så försvann den biten. Givetvis kan inte alla vara lika intresserade av hantverk, men då har de säkert nåt annat intresse och allt är lika viktigt. Konstigt nog så anses inte stickning, virkning och annat handarbete som kvinnor utför som nåt viktigt jobb. Någon har t.o.m. kallat det för förspilld kvinnokraft. Så urbota dumt! Min definition av "förspilld kvinnokraft" är när kvinnan efter hon kommit hem från sitt arbete tar hand om ALLT hushållsarbete medan hennes man eller sambo väldigt övertygande spelar rollen  som "den osynlige mannnen".

Siwan och jag

Idag har Siw Malmkvist och jag namnsdag. Vi heter båda Siv, Gunnel, Margareta, så vi samsas om ett par namnsdagar till. Naturligtvis behöver man inte heta Siv för att bli firad idag. Det är ju Internationella kvinnodagen eller Damernas Dag, som Rasmus säger. Kvinnor har fått det bättre i jämförelse med hur det var förr...i vissa delar av världen i varje fall. Det finns mycket kvar än som kan förbättras. Framför allt ska alla flickor ha rätt till samma utbildning som pojkar, och räknas som lika mycket värda. Tyvärr kommer det säkert att dröja väldigt länge innan alla inser att både män och kvinnor behövs för att allt ska fungera. Det nedvärderande sätt man har att se på kvinnor i vissa länder hör inte hemma i vår tid. Men så länge det finns gamla kufar kvar, så länge håller det synsättet i sig. Tack och lov så finns det många intelligenta karlar, och målet är såklart att ALLA män i HELA världen börjar använda sin hjärna att tänka med och inte bara har den som nån slags fyllnadsvadd i skallen.

Pappersarbete

Idag har jag verkligen varit flitig. Det beror bara på att jag var så illa tvungen till det. Jag får massor av nyhetsbrev varje dag med tips och ideér om allt man kan göra och väldigt mycket mönster. Då tänker jag alltid att jag skriver ut det en annan dag. I dag bestämde jag mig för att det var "en annan dag". Jag hade laddat skrivaren med nya patroner och jag fyllde på papper med jämna mellanrum. Milda makter vad jag har skrivit ut mönster idag. Ett tag var jag rädd att jag skulle behöva komma dragande med brandsläckaren för det luktade varmt. Det var säkert bara skrivarens sätt att säga: NU RÄCKER DET! Jag får skriva ut resten "en annan dag".

Nu startade moment två: att klippa ut och klistra in mönstren, sätta dem i plastfickor och sortera så de hamnar i rätt pärm. Jag har ett jättelångt bord i hobbyrummet så jag kunde bre ut mig ordentligt, och tur är det. Annars hade jag fått ta golvet till hjälp, och krypa runt där är inget som mina stela leder fixar. Jag har spelat musik väldigt högt hela dan, till Görans fasa. Vi har nämligen inte alls samma musiksmak. Han har uträttat väldigt många och långa ärenden idag.

Att sitta still flera timmar är ingen höjdare, men jag har det så fiffigt ordnat så jag har motionscykeln i hobbyrummet. Varje gång jag har behövt sätta i en ny CD så har jag tagit mig en cykeltur. Ju snabbare musik, desto fortare cyklar man ju. Det liksom smittar av sig.

Nu är dagens skörd insatt i pärmar och jag ska sätta mig och titta i dem. Jag tycker faktiskt jag är värd en paus efter en hel dags pappersarbete. Och makens öron kan också behöva vila sig, antar jag.

Ängelholm - en (mar)drömskommun?

Ibland undrar man om inte politikerna håller för både ögon och öron, så de slipper se och höra vad resultatet av deras beslut blir. På kort tid har det skrivits om inte fullt så roliga saker från Ängelholms kommun. Först handlade det om fladdermössen som tagit över Badhuset och nu sist var det de äldre som inte fick smör på skorporna till förmiddagsfikat. Undrar egentligen om de fikar med skorpor på Kommunhuset, eller det kommer fram smaskigare saker där. Efter ramaskri från höger och vänster, så har det nu blivit bestämt att de äldre visst ska få smör på sina skorpor...och det redan idag. Däremot så var det mer tveksamt med serveringen av Proviva och frukt. Småsnålt är bara förnamnet!

De flesta komuner brukar vilja skryta och gärna bjuda in folk från när och fjärran för att visa hur bra allt fungerar. Kanske Ängelholms kommun bjuder in till kaffe med dopp i Batmans grotta?

Kanonfotograf

När min äldsta dotter gick på högstadiet fanns det något som hette "fritt valt arbete" eller nåt liknande. Eftersom Ulrika alltid varit intresserad av att fotografera, så var det ett givet val. Hon sparade till sin första kamera när hon var sådär 8-9 år. Då var det en kamera med filmrulle, som skulle lämnas in för framkallning. Vilka bilder det blev! Naturligtvis många jättebra foton, men också många som vi har skrattat gott åt. Bilden som hon tog av Milou, min lille Silkyterrier är min absoluta favorit. På högstadiet fick hon inte bara lära sig att fotografera utan de framkallade bilderna själv också. Så bekvämt det är nu att bara föra över sina foton på datorn och sen klicka i vilka man vill ha framkallade. Jag får erbjudanden från Fuji film stup i kvarten om 100 eller 50 bilder gratis. Det enda jag behöver betala är portot.

Min svärson är också väldigt intresserad av fotografering, så det är helt naturligt att Rasmus också blivit en kanonfotograf. Utan att skryta så tar han faktiskt mycket bra foton. Hela motivet är med på bilden, vilket jag kan missa ibland. Ibland har vi varit ute på fotoexpeditioner. Rasmus har så kul idéer om vad man kan fotografera. Barn tänker inte så stelbent som vuxna kan göra ibland.

Han fotograferar rakt upp i luften.

Det blev en tjusig trädkronebild.

Sen hittar han nåt på marken.

Det blev en SKITBILD!

Tillägg

Kungen vill ha några miljoner extra de närmaste åren eftersom familjen utökats. Det talades bara om Daniel, men det är möjligt att han ansökte om höjt bidrag innan bebisen var född. Jag undrar om jag kan söka retroaktivt bidrag för 2 svärsöner och en svärdotter. Dessutom har jag två barnbarn också, kungen har bara ett. Vi är väl alla lika inför lagen?

Grattis Peter

Idag fyller min yngste år. Tyvärr har jag inte så långa armar att jag når och ge honom en födelsedagskram.  På bilden är Peter 6 mån och han har alltid varit en gladlynt gosse. Med två äldre systrar var chansen att han skulle slippa ifrån att diska eller städa eller nåt annat hushållsarbete väldigt liten. Det var millimeterrättvisa som gällde dem emellan, och det fixade de så bra utan min hjälp.

Redan när Peter gick på mellanstadiet deklarerade han att när han blev vuxen skulle han åka till USA och jobba och tjäna mycket pengar. Jag tog det mest som en önskedröm och sa: "Gör du det så kan jag åka och hälsa på dig". Jag trodde inte i min vildaste fantasi att han verkligen skulle göra det. Han visste nog inte själv riktigt vad han skulle jobba med när han var så pass ung, men han intresserade sig ganska tidigt för datorer. Efter Högskolan började han jobba på ett dataföretag i Helsingborg. Nära och bra. Det här företaget hade kontor lite runt omkring i världen; och bl.a. i San Diego. Naturligtvis sökte Peter sig dit. Han skulle stanna där ett år var det sagt, men den amerikanska tideräkningen stämmer inte alls med den svenska, så han är fortfarande kvar....12 år senare.

Numera bor han i Dallas med sin fru Anne. Han har i varje fall flyttat lite närmare Sverige.