Namnsdag

Idag har jag namnsdag. Själv kom jag inte ihåg det i år, men när jag läste min blogg i morse, så hade Mi skickat ett grattis till mig. När jag sen läste tidningen så stod det ju klart där också. Namnet Gunnel kommer från Gunhild, som lär betyda stridsmö. Vet inte om det stämmer in på mig.

I tidningen stod att ca 25 000 är döpta till Gunnel och runt 15 000 har det som tilltalsnamn. Jag tror att det var ett ganska vanligt namn på 40 och 50-talet, för det finns en del i min ålder som heter så. Lite kul är det faktiskt att Görans barndomskompis, som bor snett över gatan mot oss, har en fru som heter Gunnel. I kvarteret precis intill vårt bodde för en del år sen ännu en Gunnel. Hennes man hette Hans. Något som är ännu mer märkligt är att Görans andra namn är Hans, och hans barndomskompis är döpt till Hans.

Inte förrän 1986 kom mitt namn med i almanackan, och då skulle jag firas den 30 januari. Så var det fram till 1992. Då ändrades firardagen helt plötsligt till den 2 april. År 2001 var det dags för en ny flytt. Nu blev Gunneldagen den 1 juni, och där har den varit nu i 12 år. Jag undrar hur länge det varar, och var jag sen hamnar. Det är knappast underligt att man glömmer bort sin namnsdag efter allt "hattande".

Ett sommarprojekt

Idag följde en tjock bilaga med dagstidningen. Den innehöll massor av annonser och små reportage om vad det finns för olika sevärdheter här i närheten och datum för olika evenemang. Jag har suttit med pennan i högsta hugg och kryssat för allt jag var intresserad av....och det var mycket. Ganska så snart förstod jag att jag kommer inte att hinna med allt denna sommaren. Då får jag jobba övertid. Nu misstänker jag att mycket faller bort automatiskt, för att det kommer något annat emellan, men en del ställen SKA jag bara besöka i sommar. Jag struntar i att det är onyttigt. I sommar ska jag ge mig ut på en fikaturné. Det låter väl gott? Det finns så många mysiga fik och en del riktiga kultställen, som man bara inte får missa.

Det är inte nödvändigt att man proppar i sig kakor så man nästan storknar. Bara det att få sitta och insupa atmosfären är värt mycket. Det verkar alltid så avslappnat när man sitter på ett cafe´. Ja, nu menar jag för gästerna så klart och inte för personalen. De skulle nog inte använda det ordet för sin arbetssituation.

Kanske behöver jag träna lite inför turnén. Det är nog bäst att jag bakar en rabarberpaj och besöker Plommoncaféet så jag kommer i stämning inför sommarens projekt.

Mors Dag

Så länge min mor och min svärmor levde, var vi väldigt noga med att fira Mors Dag. Det kunde bli lite stressigt ibland eftersom de bodde 10 mil från varandra och vi ville fira dem genom att åka hem till dem just den här dagen. De var båda uppväxta med att så gjorde man. Men då bodde kanske föräldrar och svärföräldrar ganska nära. I dagens läge har avstånden ökat betydligt. Det är inte alls ovanligt att det är oceaner emellan. Jag bestämde då tillsammans med mina barn att Mors Dag ville jag inte fira så. Man kan visa på så många olika sätt att man uppskattar varandra och det går att göra vilken dag som helst på året. Jag tycker att var och en måste själv få välja hur man vill fira de här extra dagarna som Mors dag och Fars dag. Man väljer det som känns bäst.

Det är idag nästan exakt 8 år sedan som min mor gick bort. En mor som jag gladeligen hade velat fira idag. I stället får jag tänka tillbaka på allt kul vi gjorde tillsammans. Det har skrivits många fina dikter som riktat sig till mödrar, och en av de finaste tycker jag denna är. När vi annonserade om mors bortgång hade vi den med i annonsen.

Till Mor

Då mödrarna kom till
var tanken ganska klar
en mor har något i sig
som ingen annan har.

Hon ger dig all sin omsorg
försöker att förstå
i alla livets väder
hon är att lita på.

Och därför kära Mor
om frågan ställes nu
vem är den bästa modern
jo svaret det är
DU.

En förmiddag helt i min smak

Idag känner jag mig lika lyxig som en Hollywoodfru. Efter frukosten i morse rattade jag min bil till frissan. Jag hade bokat tid för klippning och färgning. Jag har själv färgat håret jättemånga gånger eftersom det är betydligt billigare, men jag tyckte aldrig jag fick den färg jag önskade. Och jag har testat alla färger som hade lite röda toner i sig. Till slut såg mitt hår mörkbrunt ut, och det var inte riktigt meningen.

MIn riktiga hårfärg är nåt mittemellan råttfärg och brunt. Kanske inte den mest pigga färg man kan ha på ett hår. Självklart gör frisyren sitt till med. När jag var liten så hade jag lite halvpage och ingen lugg, utan mor drog bak håret och högst upp satte hon fast en megastor Mimmi Pigg-rosettt.

Frisyrer har jag ändrat stup i kvarten. Det är alltid roligt att testa något nytt. När Audrey Hepburn spelade in Sabrina-filmen gick jag till frissan och fick klippt snedlugg. Efter det har jag alltid haft lugg, och det var nu jag började experimentera med färger också. Det var inte alls de enkla preparat som finns nu, utan ville man bli blondin köpte man vätesuperoxid och ville man var rödhårig var det henna som gällde. Tänk att man fortfarande har något hår kvar efter allt vad det har fått utstå.

Det är ganska bökigt att själv färga håret även om det har blivit en stor förbättring mot när jag var tonåring. Luggen och vid sidorna går väl någorlunda, men nacken är hopplös. Även om jag försöker ha en spegel som jag kan se nacken i, så blir det alltid fel ändå. Allting är spegelvänt och det är så irriterande när man gör fel. Ovanpå allt detta så brukar det inte bara bli håret som färgen fastnar på. I regel har jag färg ner i pannan, på öronen och kinderna. Handdukarna får gå raka vägen till soptunnan och badrummet får storstädas efteråt. Så egentligen förstår jag inte varför jag har envisats med att färga hemma i så många år.

Nu är jag gammal och förståndig, och då går jag till ett proffs och får det gjort. Frissan visade olika färgförslag, men jag litade helt på hennes smak, och det blev också det bästa. Hon valde en mahognyfärg som hon sen gjorde lite mörkare slingor i. Efteråt klippte hon en fin frisyr också och efter föningen beundrade jag mig i spegeln. Jag fattar inte att jag kunde bli så tjusig. Naturligtvis ville jag visa resultatet, så jag plockade fram kameran och ställde mig framför spegeln. Jag tänkte att jag skulle ta ett foto så ni fick se hur det såg ut i nacken och från sidan. Den bilden blev ganska ok.

Sen hade jag planerat att ta en bild så ni såg resultatet framifrån med.......och just då så lägger batteriet i kameran av. Typiskt!!!!! Naturligtvis har man aldrig reservbatterier hemma när de behövs. Så besviken jag blev!

Jag säger som Mark Twain

"Ryktet om min död är betydligt överdrivet."

Anledningen till att jag citerar den här författaren är att jag två dagar på rad har fått mail från FBI med suspekt innehåll. En av deras "agenter" skrev och undrade om jag levde.......-"Ja, det känns så i varje fall."....... Enligt honom så hade en man kommit in på deras kontor och påstått att han skulle lösa ut ett bankkort som tillhörde mig, eftersom jag gått hädan. Varför det skulle finnas ett bankkort på FBI:s kontor som tillhörde mig berättade inte agenten. Det måste hur som helst vara ett mycket värdefullt kort, för den här snubben, som hette James Walter var beredd att betala 250 dollar för att lägga vantarna på det. 

Jag gick in på Google och kollade på sidan om FBI. Det konstiga var att de hade en helt annan adress än den som stod i mailet och telefonnumret stämde inte heller. Jag har 48 timmar på mig att meddela dem om jag lever eller inte, sen kan den här Mr Walter lösa ut mitt bankkort. Jag önskar honom lycka till! Lite konfunderad är jag ändå. I första mailet stod att jag måste meddela dem inom 48 timmar, och det var samma tidsram i mailet dagen därpå. Har deras klocka stannat tro, eller det har nåt att göra med olika tidszoner? 

Det dyker upp sådana här tokiga mail lite då och då. I regel är det sådana man kan skratta åt, som att jag har vunnit resor eller miljontals kronor eller att någon ärvt en massa pengar och vill att jag ska förvalta dem. Tänk att folk kan ha så stort förtroende för mig. Jag har alltid tagit det med en nypa salt och skrattat gott, men det här tyckte jag faktiskt var osmakligt.

Liten blir stor

I år fyller Emil i Lönneberga 50 år. Alla Astrid Lindgrens figurer börjar bli lite till åren komna nu. Tänk att ha en sådan fantasi och förmåga att skriva så som hon gjorde. De barn som inte hört en berättelse av Astrid Lindgren är nog lätt räknade. När jag var barn läste jag om Kajsa Kavat. Det är kanske den berättelse som har blivit minst uppmärksammad. Jag gillar den, för den berättar lite om hur vardagen var för människor förr i tiden. Mycket har blivit annorlunda, men för den skull inte alltid bättre. Att barn lämnades på trappan utanför någons dörr, som någon gjorde med Kajsa Kavat, är kanske inte så vanligt idag. Men jag tycker det var ett humanare sätt än som det man läser om idag att barn lämnas inlindade i plastkassar ute i parker eller i soptunnor.

Böckerna om Kalle Blomkvist var spännande och jag tror det var där mitt deckarintresse väcktes. Det har hållit i sig genom alla år, och via Femböckerna gick jag vidare till Agatha Christie och andra bra deckarförfattare. Astrid Lindgrens böcker har säkert varit inkörsporten för många som blivit bokslukare.  Rasmus på luffen är ännu en söt barnberättelse, och den betyder nåt speciellt för mig eftersom huvudpersonen heter Rasmus.

Den mest berömda figuren är med all säkerhet Pippi Långstrump. Idag en dam i sina bästa år. Vi är nämligen jämngamla. Hon har alltid varit min favorit. Inte bara för att hon har rött hår (som jag alltid velat ha) utan för att hon var så påhittig. Jag tror hon hade gillat att gå på loppisar. Där kunde hon hitta massor av saker som hon kunde använt. Att gå på loppis är ju lite som att gå på skattjakt. Man hittar alltid en grej som man kan förvandla till något annat. Hon hade en förmåga att göra de tristaste saker roliga, som att skura golv med skurborstar på fötterna t.ex. I hennes värld behövde man inte konstra till saker och ting. Man fick vara precis som man ville.

När jag nollade senast hade jag ett kalas med Pippitema. Placeringskorten, som var en bild på Pippi, klippte jag i två delar som två pusselbitar. En bit la jag på tallriken och den andra i en korg. Gästerna fick sen plocka en pusselbit därifrån och leta upp var den passade till. På så vis blev det en ganska kul och oväntad blandning vid bordet. Jag minns inte vad jag bjöd på, men det var inte pannkakor, även om det hade varit det mest riktiga. Barnen uppskattade sockerdricksträdet. I stället för plommon så hängde det sockerdricksflaskor från mitt plommonträd. Det trädet är bra till mycket. Jag hade faktiskt en väldigt stor krukväxt på den tiden...en Benjaminfikus. Den var nästan en meter hög. I den hängde jag lite mindre flaskor med annat innehåll för de vuxna gästerna.

Om några år fyller Pippi och jag jämnt igen. Vad ska vi hitta på då? Kanske nåt med guldpengar och apor.

Nyinvestering

Fastän det är åtta år sedan som Annandag Pingst började räknas som en vanlig dag, känner jag mig lika lurad på konfekten varje år. Nog hade vi haft råd att fira både Annandag Pingst och Nationaldagen. Då hade man ju inte behövt ha nån kompensation ifall Nationaldagen inföll på en lördag-söndag. De som är schemalagda en sån dag skulle ju kunna få extra obekvämt tillägg precis som vid vilken annan storhelg som helst.

Pingstafton var väldigt varm och solig här, men det kan man inte påstå att Pingstdagen är. Det har strilat ett fint regn ända sen jag steg upp i morse. I och för sig gör det ingenting, för det var så torrt i trädgården så det var välbehövligt. Nu kommer det att växa ännu mer...även gräset. Jag har investerat i en ny gräsklippare eftersom Zoé ska bo här i två veckor under sin semester. Då vill hon säkert hjälpa morfar att klippa gräset. Vad är det egentligen som är så speciellt med gräsklippning? Jag tror de flesta småttingar älskar att klippa gräs. När mina barn var på semester hos sina morföräldrar var det alltid gräsklippning som stod högt på önskelistan. Rasmus har alltid varit en hejare på att klippa gräs både här hos oss och hemma i sin egen trädgård. Jag skulle klart kunna testa en gång, men jag försöker behärska mig. Jag är en livlig förespråkare av att man inte ska låna andras grejer i onödan, och det är Göran som är ägare till gräsklipparen.

En annan sak som barn också älskar är att gå i vatten; speciellt vattenpölar. Det finns nog inte många små barn som går runt en vattenpöl, när man har möjlighet att gå rakt i den och gärna hoppa lite med. Det var en fördel när jag jobbade på Fritids och var ute med barnen i skogen, för man kunde glatt testa allting utan att någon tittade snett. Rasmus och jag tog på oss gummistövlar och vadade i Bäverdammen en sommar. Det var en mysig utflykt. För att inte tala om vilken bra motion det var. Här fick jag klättra över stockar och krypa under hängande grenar och dessutom försöka hålla balansen i leran. Jag undrar vad det är för ett mystiskt fenomen som gör att barn älskar "klabbedynga" och vattenpölar.