En perfekt hobby

Det är märkligt hur fritidssysselsättningar rangordnas. När jag var barn och tonåring var balett och ridning det som räknades som någon slags överklasshobby. Det var bara barn till välbeställda föräldrar som hade råd att ta lektioner i balett och ridning. Det blev snabbt ändrat, och då kom något annat högst upp på listan i stället. Jag har aldrig förstått varför en sport eller sysselsättning anses "finare" än någon annan. Det viktigaste är att man gör något man gillar och det här klasstänket är förlegat.

I dag hoppas jag det inte är riktigt samma uppdelning, utan att ungdomar kan ha råd att syssla med den sport eller hobby de gillar. Det finns inget som säger att ens ekonomi har att göra med lämpligheten eller talangen för en viss sport. Givetvis kostar utrustning och träning olika för olika sysselsättningar och så kommer det nog alltid att vara. Det bör däremot inte vara så dyrt att inte alla kan hitta någon fritidssysselsättning som passar. Det måste ändå i längden bli betydligt billigare för samhället.

Mina barn provade på olika sporter när de var yngre och en del var de mer intresserade av än andra. Man måste inte bli en stjärna bara för att man tränar. Det finns så många andra fördelar med det, som t.ex. att man får bättre hälsa och kanske känner sig mer nöjd.

 En väldigt lyxig fritidsvariant som slår allt annat är att ligga i hängmattan och slappa. Den är endast för de som inte behöver jobba utan bara kan ligga och vänta på att pengarna ramlar in, som när man är pensionär t.ex.  Det är en hobby jag tror jag ska testa nästa sommar. Men jag har ett stort problem. Hängmattan måste fästas i vardera änden och det lämpligaste i en trädgård är då två träd. Jag har bara ett träd i min trädgård, nämligen plommonträdet. Var ska jag fästa andra upphängningen av hängmattan? Kan jag tro be Göran stå och hålla i ena delen så jag åtminstone får gunga en liten stund?

S, M, L eller XL?

Du behöver inte vara smal för att vara vacker. Skönhet är storleken på ditt hjärta och inte dina jeans.

En människas inre berättar mer om personen i fråga än vad utseendet gör. Ett vackert yttre kan lura och manipulera många, men ett stort och givmilt hjärta vinner i längden.

Grattis BB

I morgon fyller Brigitte Bardot 85 år. Hon tillhörde en av mina idoler när jag var tonåring. Jag var så avundsjuk på hennes långa, blonda hår och smala midja. Eftersom Brigitte var brunett från början, så såg jag chansen att blondera mig för att bli mera lik henne. Jag har nästan för mig att jag köpte vätesuperoxid och blandade ihop nån goja som jag kletade i håret. Inte katten blev jag blond...det blev orange! Då köpte jag en annan sorts hårfärgning på tub i brunt. Jag tänkte att jag måste ha tillbaks min normala hårfärg. Det blev fiasko! Färgen tog väldigt ojämnt så jag blev randig som en zebra. Idag hade det nog inte varit så tokigt, men på den tiden var man inte så vågad. Jag var tvungen att gå till frissan med mitt randiga hår.

Efter det besöket var jag blondin med en dragning åt kycklinggult. Jag hade inte särskilt långt hår, men jag kunde i varje fall locka och rufsa till det lite. Svart kring ögonen och rosa läppstift och så var det klart.

När Brigitte gifte sig med Jacques Charier hade hon i stället för brudklänning en smårutig bomullsklänning med massor av vidd i kjolen. Det här rutiga tyget blev givetvis högsta mode. Det gick att få i nästan alla färger och kallades för Bardotrutigt. Naturligtvis sydde jag mig en sådan klänning.

På den tiden var min midja i stil med Brigittes. En fyra-fem stärkta underkjolar under klänningen och sen var man hur tjusig som helst. För att kjolen skulle stå ut rejält köpte jag en underkjol av nät...inte hönsnät men nästan skulle man kunna tro. Det var så vasst att var man barbent så fick man rivsår och hade man nylonstrumpor så gick de sönder. Därför var det viktigt att alltid ha en vanlig underkjol närmast benen.

Vad jag vet så har inte Brigitte gjort några ansiktslyftningar. De bilder man ser av henne idag visar en rynkig äldre dam med ljust rufsigt hår och några extra trivselkilon. Men det går ändå inte att ta miste på vem det är. All heder åt en stjärna som låter naturen ha sin gång. Naturligtvis måste det få synas att man blir äldre. Det är ju helt naturligt.

Rantafaj

Ibland behövs det ett rejält rantafaj. Åtminstone hemma hos mig. Vissa perioder ser det ut som det bodde en storfamilj här, trots att vi bara är två vuxna. En del dagar hinner jag helt enkelt inte lägga allt på sin rätta plats, och förresten vem har bestämt vilken plats som är den rätta? Jag kanske känner just då att jag hittat en ny perfekt plats för den här grejen. Pedanteri är en sjukdom som jag hoppas jag är immun mot. Det är faktiskt inte bara jag som "glömmer" att plocka undan onödigt krafs. Så när det gäller oordningen här så är vi nog lika goda kålsupare båda två.

För många år sedan såg jag ett engelskt program om två damer som åkte runt och städade. Bostäderna de kom till var naturligtvis hemska; annars hade det så klart inte blivit något TV-program av det. Nu kunde man gotta sig åt att "så skitigt är det i varje fall inte hemma hos mig". På senaste tiden har det varit andra aktörer som åkt runt och städat......både män och kvinnor. Här har de oftast hamnat hos människor som samlar på allt och inte kan tänka sig att göra sig av med något. Det måste kännas hemskt. Jag samlar också på en del, men med jämna mellanrum så gör jag en sortering och slänger iväg det jag inte har användning för. Det skrivs och pratas mycket om att "döstäda" men det tycker jag är ett konstigt uttryck. Jag städar inte för att mina barn inte ska behöva rota i alla mina saker och ha besvär med att slänga en del när jag inte finns kvar längre. Jag städar för min egen skull för att livet ska kännas enkelt och jag ska trivas....det är mer en "livsstädning".

Tillbaks till rantafajandet. Min farmor sa alltid så när hon tyckte det behövdes en rejäl storstädning. Det är egentligen den enda städning där man verkligen ser att man lagt ner hela sin själ. Att springa runt med dammtrasan stup i kvarten är inget som tilltalar mig alls.

Vitt i trädgården

Bilden här ovan illustrerar inte riktigt det jag tänkt skriva om förutom att det visar vitt i trädgården. Det vita jag tänker på nu är olika växter. De flesta perenner och buskar har blommat klart, men det finns en del som inte vill sluta helt och det gläder mig.

Vi har en ensam rhododendronbuske på framsidan som blommar med vita blommor. Vanligtvis kan vi se dem samtidigt med när våra lila rhododendron blommar, men i år envisas den här busken med att lysa vitt igen. Jag tackar givetvis inte nej till en höstblomning.

Längs med infarten planterade vi i våras två lagerhägg. De blommade båda två i somras, men den ena tyckte inte den var riktigt klar, så det kom fler blommor i början på september och det finns fortfarande knoppar kvar. Det ska bli spännande att se hur länge den tänker blomma.

Våra ölandstokar har blommat rikligt hela sommaren och gör så fortfarande. Vi vet sen tidigare att blomningen håller på långt fram på hösten.

Den gula kornellen blommade i somras och sen har det inte synts så mycket mer än blad på den, men helt plötsligt upptäckte jag några nya vita klasar. Den här busken planterade vi mest för grenarnas skull. När bladen ramlat av syns de gulaktiga grenarna, som är perfekta till dekoration.

Bollhortensian blommar för fullt och de flesta "bollarna" börjar bli lite rosafärgade nu. Min mor plockade alltid in hortensiorna och torkade dem. Sen hade hon tjusiga dekorationer hela vintern.

Den japanska busken framför altanen får rosa knoppar, som när de slår ut brukar vara vita med en rosa kant runt. Den här ensamma blomman är dock helt vit.

Det är härligt med lite färg i trädgården på hösten. Det piggar upp när man går där ute och rotar. Det lyser inte bara vitt utan även blått och rosa. Jag hoppas det fortsätter så länge än.

Jag är normal

Om du inte lyckas på en gång så är du helt normal.

Är det kanske därför man alltid säger tredje gången gillt?

Gata eller väg

Det är ganska kul med gatunamn. Storgatan, Västergatan och Torggatan finns nog i de flesta svenska samhällen. I mitt bostadsområde har alla gator trädnamn som Granvägen, Tallvägen, Björkvägen osv. Ganska smart egentligen för vi har skogen alldeles inpå knuten så det finns en viss koppling. Nedanför backen som kallas för Odenbacken finns Odengatan, Torsgatan och Baldergatan bl.a. Precis bredvid ligger Prästgatan och den sträcker sig fram emot kyrkan. Det är ofta så att det blir ett visst tema i de olika bostadsområdena.

Det finns en del gator som jag undrar om inte de som hittat på namnen har haft storhetsvansinne eller möjligtvis sjuk humor. En boulevard är en lång och bred trädkantad gata. Tänker man på Paris och New York där det finns gator med sådana namn så är det inget märkligt, men det finns sju Boulevarder i Sverige bl.a. i Stockholm och Kristianstad. Stockholm är i mina ögon helt ok och Kristianstad är väl sådär. Men jag förstår inte hur man kan döpa en gata i det lilla samhället Kvidinge till Boulevarden. Den har absolut inget gemensamt med en amerikansk eller fransk boulevard. Inte ens om man blundar när man går där kan man inbilla sig att man är i en storstad.

Stora personligheter brukar få gator uppkallade efter sig så naturligtvis finns det en gata som heter Gunnels gata. Den ligger i Saxnäs i södra Lapplandsfjällen. Givetvis är jag nyfiken på den här gatan och orten man hittar den i. Saxnäs är ett litet samhälle som hör till Wilhelmina kommun, så jag antar att Gunnels gata inte är någon stor boulevard. Men det är bättre än ingenting. Jag letade efter en vägbeskrivning dit, och det visade sig att jag måste åka 122 mil och det tar ca 13 timmar med bil utan pauser inräknade. Lite väl jobbigt, tycker jag. Ett annat alternativ är att flyga först till Stockholm och sen till Wilhelmina och ta buss därifrån. Jag skulle nämligen också vilja bli fotograferad när jag står och pekar på gatuskylten precis som Rasmus gjorde när han hittade "sin" gata i Vimmerby.