...och hans matte och husse, dotter och måg från Luxemburg. Jag börjar snart låta som Rasmus. För honom är Santos nr 1 och Katarina och Karl Gustav är bara några som följer med på köpet. Numera har jag ingen chans att få passa Santos. Det är Rasmus som tar hand om det. Tidigare när de bodde i Helsingborg var jag dagmatte åt Santos. Han började på hunddagis men blev så stissig och konstig , så jag erbjöd mig att ta hand om honom på förmiddagen. Sen klarade han sig till Katarina kom hem på kvällen. Precis som med barn så är det inte alla hundar som trivs på Dagis. När det gäller hundar måste det vara tillåtet att säga Dagis. Det sägs ju att det går inte att lära gamla hundar sitta. Ligger nog något i det, för jag kan fortfarande komma på mig att säga Dagis i stället för Förskola, trots att jag jobbade inom Barnomsorgen.
I Luxemburg har de hittat en annan lösning för Santos. I stället tar jag hand om Rasmus efter skolan. Han tycker det är skönt att komma hem och leka med kompisar eller bara göra det han själv vill i stället för att vara på Fritids. Eftersom jag är ledig, så är det ju inga problem. Det är en mormors, och farmors också, privilegium att få passa sina barnbarn. Det spelar ingen roll om de går på två eller fyra ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar