Man bör följa receptet noga

Det stod att vinet skulle reduceras.

Det klarade jag galant.

Tre mammor

 Jag har tre böcker av Gunnel Linde som heter 

När jag var mamma, När mamma vara mamma  och När mormor var mamma

När min mormor var ung arbetade hon som piga på en bondgård. Äldste sonen där fattade tycke för mormor och de gifte sig. Han var betydligt äldre än mormor....hela 22 år, men det var tydligen ett lyckligt äktenskap ändå. Min morfar lär ha varit väldigt snäll. De fick 7 barn, där min mor Sigrid var äldst och efter henne kom 6 pojkar. Mor var väl inte så begeistrad, så när det var dags för barn nummer sju att födas sa hon: "Blir det en pojke slänger jag honom på gödselhögen." Naturligtvis blev det en pojke och morfar frågade henne då om de skulle slänga bebisen. Men mor var väldigt barnkär och så klart ville hon behålla sin lillebror. När mor var 12 år blev hennes far sjuk i lunginflammation och dog efter någon vecka. Nu stod mormor ensam med 7 barn där mor var äldst, och den minste brodern var 5 månader. 

Mormor fick sälja gården och flytta till ett mindre torp. Det var inte lätt för henne att försörja så många barn. De tre äldsta blev utplacerade hos släktingar. Så hemskt att splittra en familj på det viset. Mor hade oturen att komma till en mycket elak faster. Hon var känd i byn för att var mycket otrevlig mot alla. Mor berättade hur hon fick slita i jordbruket när hon kom hem från skolan. Fastän det var hennes släktingar fick hon aldrig sitta med vid matbordet utan vänta tills familjen var klar och då fick hon och pigan äta. 

Det var en ganska stor gård och de behövde mycket hjälp så min far kom att jobba där så småningom. Mor och far förlovade sig efter ett tag och när farmor hörde hur min mor blev behandlad tyckte hon att mor skulle flytta hem och bo hos dem i stället. Min farmor var mån om alla människor. Mor och far bodde i ett litet rum hos farmor och farfar och mor började jobba i en pälsaffär där hon utbildade sig till pälssömmerska. 

Mina föräldrar flyttade till Eslöv efter att min syster blivit född och då jobbade far på en firma som sålde jordbruksmaskiner. Mor var hemmafru ända tills min syster och jag blev tonåringar. Då började hon jobba inom åldringsvården.

Jag fick mitt första barn, Ulrika när jag var 24 år och sedan dröjde det 3,5 år innan lillasyster Katarina såg dagens ljus. 1,5 år senare var det dags för minstingen Peter att göra entré. Jag jobbade på Barnsjukhusets spädbarnsavdelning i Helsingborg när jag väntade Ulrika. På den tiden var även de för tidigt födda barnen placerade där. Idag har de en egen avdelning, Neonatalavd. Jag älskade att jobba med de där små knytena. De var som dockor.  Efter att Ulrika fötts var jag mammaledig i 6 mån och därefter sa jag upp min tjänst. Det var det vanligaste på den tiden och det var inga problem med att få komma tillbaka och jobba igen efter några år, vilket jag gjorde när Ulrika var ett par år gammal, fast då valde jag att jobba natt och med det förbehållet att jag ville bara hoppa in strönätter och inte ha en fast tjänst. Jag fortsatte att jobba så under många år. På det viset kunde jag vara mycket hemma med barnen. Inte förrän alla tre gick i skolan och klarade av att gå hem själv och fixa mellis började jag jobba dagtid. Då dök det upp ett jobb inom skola och barnomsorg och det passade mig perfekt. Jag fick samma lov som barnen. Jag har alltså jobbat med barn i hela mitt liv...från bebisar till sjätteklassare. 

Om jag jämför hur livet varit för oss tre mammor så är det utan tvekan jag som har haft det lättast. Även om allt i samhället inte är perfekt idag, så är det ofantligt mycket bättre än förr. 

Det går inte att lita på alla

För några veckor sedan fick jag ett sms från Anticimex att de skulle göra en trygghetskontroll i huset. Det var i samarbete med mitt försäkringsbolag, stod det. Vi har bott i samma hus i drygt 50 år och haft samma försäkringsbolag hela tiden, men aldrig fått gjort någon trygghetskontroll. Jag blev lite konfunderad, för jag får så många mysko sms, mail och telefonsamtal och eftersom det går att läsa nästan dagligen att någon äldre person blivit lurad, så var jag helt övertygad om att jag nu var utsedd till att bli nästa offer. Det är möjligt att jag är misstänksam i överkant, men hellre det än att bli lurad.

Jag ringde upp mitt försäkringsbolag och undrade om det stämde med verkligheten. Jodå, det gjorde det. Det visade sig att eftersom försäkringen numera är skriven på mig och den då räknades som en nytecknad försäkring så ingick den här kontrollen helt gratis. Dagen efter sms:et kom ett brev med information både från Anticimex och försäkringsbolaget. I fredags var det dags för besiktning på morgonen. Besöket tog ca 1 timme och inga fel på huset hittades. Det låter ju positivt inför en försäljning.

När jag satt och tittade på TV i torsdags lite senare på eftermiddagen njöt jag också av en kopp kaffe. Jag tänkte att jag skulle ta något nyttigt till kaffet, så det blev en skiva knäckebröd med mjukost. När jag bet första tuggan kändes det som om något fastnat mellan tänderna. "Knäckebrödet så klart", tänkte jag. Men så fel jag hade! Det var en bit av en framtand som lossnat och kilat sig fast. Jag fick loss biten och tittade i spegeln. Det var ingen rolig syn. En rejäl bit fattades. Klockan var över fem men jag chansade och ringde min tandläkare. De jobbar sent på torsdagar och jag kunde få en tid redan på morgonen dagen efter. Det var då försäkringskillen skulle komma, så jag bestämde mig för att ha is i magen och vänta med att få tanden lagad till på måndagen. 

Igår var det då dags för tandläkarbesök. Det var ganska snabbt och enkelt avklarat och nu kan jag le med hela tänder igen. Tyvärr höll inte tandläkaren samma taxa som försäkringsbolaget. Nu har jag i varje fall lärt mig en viktig sak. Inget mer knäckebröd för min del till fikat. Det får bli gräddbakelse istället.....garanterat mjukt att bita i.

Annons

 

Sökes

 Träningskompis. Helst en som inte har tid på vardagar och inte orkar på helger.

                                             Svar till: Pantertanten 

Inget är som väntans tider

Det spelar ingen roll vilket företag eller vilken institution man ringer till idag. Det går aldrig att få tala med en levande människa direkt. Första anhalten är alltid telefonkön. Det borde räcka med att stå i kassakön i butiken, tycker jag. Vissa gånger är kötiden enorm. Då måste det väl ändå vara något fel? Hade det inte hjälpt en del genom att anställa mer personal som kunde ta emot samtalen, eller det är mer praktiskt på detta viset? Till sist så tröttnar man på att vänta och lägger på luren. Det blir då en "irriterande" person mindre för kundtjänst att hjälpa. 

Innan man kommer så långt som att få en plats i kön blir det till att lyssna på en hel massa alternativ att välja mellan. Tryck hit eller dit. Första alternativet brukar vara om man vill ha informationen på engelska. Ska importen av engelska glosor fortsätta eller t.o.m. öka i samma takt som tidigare så kan de snart slopa den frågan och köra allt på engelska rakt av. Det blir kanske så i framtiden att svenska språket hamnar i gruppen minoritetsspråk.

När man äntligen kommer fram och får prata med en person som bör kunna hjälpa till har jag många gånger upptäckt att jag nästan varit mer informerad om ämnet än personen som ska hjälpa mig. Då blir jag minst sagt irriterad. Helt bortkastad tid! Även om jag är pensionär och min telefonväntan inte inkräktar på någon arbetstid så inkräktar den på min tid, och den är precis lika viktig. 

 Jag hatar att köa, men här är jag åtminstone först i kön.

Tillbaka till framtiden

Jag måste försöka få till en vardag igen även om det känns motigt. Tyvärr har jag inte haft energin att svara på kommentarer, men jag har läst vad ni skrivit många gånger om och jag känner mig väldigt priviligerad över att ha så många underbara bloggvänner. Jag har varit inne och läst bloggar lite då och då, och det har gjort mig mer och mer sugen på att själv börja skriva, men varje gång jag satt mig framför datorn med avsikten att få till ett inlägg är det precis som om fantasin sagt tack och adjö. Det har varit helt tomt inne i huvudet. Så kan jag i och för sig känna det även när jag inte sitter framför datorn. 

Det jag sysslar mest med nuförtiden är sortering, paketering och slängning. Jag har ett stort tyg och garnförråd och olika sorters sybehör. Eftersom jag planerar att flytta till lägenhet är jag tvungen att välja ut det jag absolut inte vill avvara...resten får gå till återvinningen eller loppis. Jag har försökt att trycka ner så mycket som möjligt i flyttlådorna, så de är ganska tunga, men jag får leta upp starka hjälpredor när jag ska flytta. I väntan på flytten har jag inrett ett rum till kombinerat sy och datarum och i mitt sovrum fick jag plats med ett par bokhyllor som jag också fyllde med tyger och annat hobbyrelaterat. 

Min förhoppning är att få tag på en trerumslägenhet så jag har ett vardagsrum, ett sovrum och ett kombinerat gäst och syrum. Jag vill gärna att när barnen kommer och hälsar på ska de kunna sova över hos mig så vi kan träffas så mycket som möjligt. Det betyder klart att jag måste göra mig av med en hel del möbler innan flytten, men det tar Bo, min svärson hand om. Han har sålt massor; både möbler, lampor och Görans snickerimaskiner. Det som inte går att sälja skänker jag eller åker med till återvinningen. Jag är en flitig besökare där nu. Eftersom jag åker dit så ofta känner personalen igen mig och är väldigt hjälpsamma. Ett par gånger jag varit där har de tagit hand om och tömt min bil. Jag behövde bara stå och vänta tills de var klara så jag kunde köra hem igen. Vilken service!

Ett kort inlägg

Tusen tack för alla hälsningar och omtänksamma ord på min blogg. Jag går in lite då och då och kikar. Tyvärr är varken ork eller humör på topp, så något inlägg blir det inte. Jag känner ändå att med tiden vill jag börja skriva igen, för jag älskar ju att skriva. Just nu är det så mycket på gång och så mycket som snurrar i mitt huvud, så det får dröja ett tag. Göran gick bort den 6 januari och jag är så ledsen. Som tur är kom alla tre barnen hem och jag har haft och har fortfarande stor hjälp av dem. De fixar det mesta, för själv känner jag mig ganska handlingsförlamad. Dagarna går mest åt till att sortera och slänga en massa saker. Efter att ha bott i huset i 50 år så har vi samlat på oss väldigt mycket, både Göran och jag. Våra hobbies och att vi haft så stor plats har klart gjort att vi kunnat förvara mycket material. Min förhoppning är att få tag på en lägenhet i Ängelholm, där Ulrika med familj numera bor. Kommunikationerna där är betydligt bättre än i Åstorp, så jag kan enkelt ta mig till Köpenhamns flygplats om jag vill åka och hälsa på mina andra barn. Än en gång tack för att ni tänker på mig.