I tisdags var jag hos tandläkaren. Det är ett helt år sedan sist. Jag brukar normalt gå dit 2 gånger om året, men det är inte mycket som är normalt nu. Som vanligt hade jag inga hål, men det behövdes tas bort lite tandsten. Kalaset gick på 1400 kr. Jag är oerhört tacksam att jag har starka tänder. Det måste var ett elände för de som måste betala för lagningar och andra behandlingar. Jag ser fram emot den dagen då även tänderna räknas in som något som tillhör kroppen och faller under sjukförsäkringen.
När det gäller hjälpmedel av allehanda slag som rollatorer, rullstolar och annat så är det upp till varje kommun att själv bestämma hur de vill betala för det. Åstorps kommun är väldigt givmild. Alla hjälpmedel som lämnas hos en person under en och samma månad kostar 300 kr och det är en engångssumma. I grannkommunen är det mycket snålare. Där får invånarna själv stå för många av hjälpmedlen. Nog tycker man det skulle vara lika för alla.
I dag ska jag punga ut med 1400 kr igen, men det gör jag med glädje. Jag har en tid hos frissan och ska få klippt topparna för de är så slitna och få lite rolig färg i håret. Allt som höjer humöret tycker jag är värt att betala för.
Coronan har gjort att många satsat på att göra om hemmavid. Det märks när man kommer till ett byggvaruhus, för det är nästan mer kunder där än i matbutiken. Det är inte så konstigt, för det är definitivt mycket roligare att köpa hyllplan, spik och skruvar trots att det är aningen mer hårdsmält.
När Göran nu inte har kvar sina brevduvor blir det mycket mer tid över för snickeriarbete. Jag längtar till att mitt syrum också ska bli lika luftigt och lättstädet som hans snickarrum, och jag vet att Zoé längta efter att hennes pysselrum ska bli klart. Det blir till att jobba på ordentligt.
