Vi har mycket att vara tacksamma för

I eftermiddag ska jag på mammografiundersökning. Det blir sista gången för min del. Jag läste nämligen på kallelsen att undersökningen görs bara fram tills man fyller 74 år, och det gör jag i sommar. Det är en utmärkt service att bli kallad till en sådan här undersökning, och sen några år tillbaka är den även gratis. All förebyggande undersökning eller sjukvård tycker jag är bra. Inte bara för att det sparar in en massa lidande för människor som ligger i riskzonen, det sparar in en hel massa pengar för samhället också.

Tänk så mycket som har blivit annorlunda bara sen jag föddes. Forskningen har gått framåt och många fler sjukdomar botas och man har även fått bukt med en del biverkningar som förr var vanliga vid viss medicinering. Det som gläder mig mest är att barnsjukvården är på topp. När jag jobbade på Barnsjukhuset i Helsingborg för ca 50 år sedan såg det helt annorlunda ut. Det är jobbigt i vilken ålder man än blir sjuk om det sen gäller en själv eller en anhörig, men jag kan inte tänka mig något värre än när ett barn blir allvarligt sjukt.

Alla galor och alla slags insamlingar för barncancervård är utmärkta initiativ. Det verkar faktiskt som om alla tycker likadant, för det är aldrig något knussel med att samla in pengar. Vi är lyckligt lottade i Sverige genom att ha skickliga läkare och många av dem kommer från andra länder. Det finns speciellt en läkare som jag hyser väldigt stor beundran och respekt för; nämligen Stanislaw Garwicz på Barnsjukhuset i Lund. Det är till mycket stor del hans förtjänst att nästan alla leukemisjuka barn idag blir botade. Han började även forska på just biverkningar efter den tuffa behandling de måste genomgå, och alla unga vuxna följs upp och får hjälp. Tyvärr läste jag för ett tag sedan att han inte finns med oss längre.

Gnällspik

Gnälla är som att gunga. Du har något att göra men du kommer ingenstans.

Det är enkelt att klaga på så mycket, men svårare att ta tag i det och försöka få till en ändring.

Kläder som passar

Jag avskyr att handla kläder till mig själv. Det är inte det att jag inte är intresserad av kläder, utan det är snarare så att klädfabrikanterna inte är intresserade av mig. När jag var tonåring var jag mager som en sticka, och då var det absolut inga problem att hitta något som passade. Den figuren har försvunnit med åren och jag vill väl inte precis påstå att jag saknar den, men det var i varje fall inte lika deprimerande att gå in i en klädaffär på den tiden. En ljusning är ändå att det har gått upp för tillverkarna att människan blivit både längre och mer omfångsrik. Butiker med plagg i större storlekar är ganska vanligt numera, men utbudet är långt ifrån lika stort som det som finns i S, M och L. Och hur kul är det att prova ett plagg om man läser på etiketten att det står XXXXXXXXXXXXL eller nåt liknande? De kunde lika gärna ha satt i en etikett där det stod ELEFANT, för det är ju så man känner sig när man läser alla Xen.

På mitt närmaste köpcenter finns en butik med en mycket positiv syn på det här med storlekar. I deras plagg sitter en etikett där man kan läsa antingen S, M eller L precis som i vilken annan klädbutik som helst. Den stora skillnaden är att S, M och L här inte betyder samma sak som i de övriga butikerna. De här storlekarna är mer väl tilltagna och man känner sig som en liten älva när man står där i de stora provhytterna. Jag har köpt mycket i just denna butiken, för här kan jag få tag på väldigt tjusiga modeller som passar alla kroppstyper. Till helgen ska jag ta mig en tur dit igen, för nu vill jag kolla in vårmodet lite.

Smart förvirring

Jag har alltid undrat varför hjärnan kopplar av och på sig själv utan att jag ger order om det. Det händer alltid när jag ska gå ner i källaren och hämta något. Just precis när jag sätter foten på sista trappsteget så släcker hjärnarbetarna ner kontoret och går hem. Det är bara till att knalla upp för trapporna igen, och då......helt plötsligt är det liv i luckan igen. Jag får trösta mig med att jag får lite extra motion. Men det är väldigt irriterande. Sen undrar jag vem det kan vara som plockar bilnycklarna ur min jackficka och lägger dem på de mest omöjliga ställen. Det kan inte vara jag, för så förvirrad är jag väl ändå inte????

För ett tag sen läste jag att det inte är farligt att vara lite småförvirrad. Det tyder på att man är SMART! Jag minns inte var jag läste det, men i varje fall stod det att det var bara nyttigt med lite förvirring för då arbetade hjärnan för högtryck med att lösa problem. Det skulle var kul att veta hur många problem jag hittat lösningar på under alla mina förvirringsår. Alltså tillhör jag en mycket intelligent skara människor. Är det kanske därför som professorer alltid verkar så förvirrade? De löser problem hela tiden.

Det finns en förening för de som har en IQ på över 30 som heter Mensa. Varför kan det inte finnas en förening för alla förvirrade själar? Den kunde t.ex. heta VIRRIG. Egentligen borde alla VIRRIG-medlemmar automatiskt bli medlemmar i Mensa också. Det är ju trots allt vi som löser världsproblemen i våra förvirrade stunder.

Hjälp

Alla dagar på året är en firardag för någon. Antingen är det en födelsedag, namnsdag, bröllopsdag eller annan bemärkelsedag. Sen har vi alla helgdagar som också firas av de flesta. Till detta kommer alla hitta-på-firardagar om allt mellan himmel och jord. Det finns musarmsdagen, kladdkakans dag, kanelbullens dag och jag vet inte allt. Speciellt om det är något ätbart som firas så är affärerna på hugget. Det slås upp stort och annonseras om det i god tid, så ingen ska kunna glömma bort den dagen.

Det finns en dag som jag tycker verkligen är värd att fira; nämligen 112-dagen, men konstigt nog är den väldigt anonym. På större platser vet jag att SOS Alarm anordnar en del saker för allmänheten, men i min kommun uppmärksammas det inte alls. År 1996 gick Sverige över till det här larmnumret som är samma i hela Europa. Det är smart att ha samma nummer, för då behöver man som turist inte känna sig orolig om det händer en olycka. Man blir tillräckligt nervös ändå utan att behöva leta fram ett telefonnummer för att få hjälp. Om den här dagen firas mer utomlands vet jag faktiskt inte. Det är ett väldigt lämpligt firardatum för 112-dagen....den 11 februari....11/2.

Idag känns det bra att ha en mobil med sig när man åker hemifrån. Det är ändå en extra säkerhet. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå in i skogen utan den numera. Det är inte så att jag går och pratar i den hela tiden, utan den är mest med som en försäkring ifall nåt händer. Nu inbillar jag mig inte att den motar bort varken banditer eller vilda djur, utan jag tänkte mer på om jag ramlar eller nåt. Då kan jag ringa hem till Göran och tala om det. Jag tror inte han kommer springande för att hjälpa mig upp eller stötta mig hela vägen hem, men han kan åtminstone tycka synd om mig. Skulle det hända en svårare olycka kunde jag ringa112.

Våren är kommen

Jag har haft en underbar helg i Luxemburg. Det var soligt och varmt alla dagarna och en eftermiddag visade termometern ca 20 grader ute på altanen. Resan dit är väldigt enkel, för det är inte så lång väntetid mellan de olika bytena från bil, båt, tåg, flyg och till sist bil igen. Mina snälla grannar skjutsade mig in till Helsingborgs färjeläge, så jag slapp ta bussen in dit. På det viset tjänade jag in mycket tid. Båtturen är endast 20 minuter lång och i regel står tåget och väntar i Helsingör och det är bara att hoppa på.

Framme på Kastrup blev det lite väntan eftersom incheckningsdisken inte öppnade förrän 2 timmar innan flyget startade. När jag kommit genom säkerhetskontrollen gick jag direkt och köpte något att äta och sen var det dags att bege sig till gaten. Det är i regel ganska små plan som flyger till Luxemburg och de får alltid starta och landa ganska långt bort från terminalen. Det kändes nästan som om jag gick halvvägs till Luxemburg, för jag gick och gick och gick.....Vi var bara 31 personer inbokade så vi hade tillgång till två säten vardera. Jag gillar när jag slipper sitta och trängas.

När dörrarna ut emot vänthallen i Luxemburg öppnades såg jag med en gång min dotter. Hon hade sällskap av en liten unicorn.....en liten häst med färgglad man och ett horn i pannan. Det hade varit karneval i Zoés skola och hon var utklädd till unicorn. Hon har själv väldigt långt hår så det behövdes inga lösa hästsvansar här, men hon hade en overall på sig som påminde om hästarnas färger. Hon kom springande och kramade om mig och jag kände mig verkligen välkommen.

Zoé älskar kläder, dockor och i stort sett allt som är "flickigt". För en tid sedan köpte jag ett Barbiemönstrat tyg, och av det sydde jag en kjol till henne. Det blev en hel del tyg över och det räckte även till en liten prydnadskudde.

Jag hade två hjärtformade innerkuddar, som min mor sytt och stoppat med skumgummiremsor, som man gjorde förr. De låg på min säng när jag var tonåring, men sen har de bara blivit liggande i många år utan ytterfodral. När jag sytt färdigt Barbiekudden funderade jag på vad jag skulle göra med den andra innerkudden. Min kusin gifte sig för snart 60 år sedan och jag var tärna och bar en lång, rosa brokadklänning, som min mor sydde till mig. Efter bröllopet kortade jag av den och använde den några år till. Så småningom sydde jag om den till en kjol åt Ulrika när hon var tonåring. Rosa är Zoés favoritfärg så det passade bra att göra en kudde av brokaden. För att det inte skulle bli alldeles för intetsägande köpte jag silverglittriga bokstäver och sydde på och dekorerade med några lila blommor. Jag tycker om när jag kan återanvända och göra saker av gammalt material. I den här kudden har både gamlamormor, mormor och moster varit involverade.

Fantasiresa

Det sorgliga är inte när man inte når sina drömmar. Det är när man inte har några.

Ofta blir det inte som man drömt och önskat men det har inte så stor betydelse. Under tiden man fantiserat har man hittat en massa nya drömmål.