Lucka 7

Strömavbrott

När det blir strömavbrott blir allt ställt på ända. Det är mycket som inte fungerar längre som spis, kyl, frys, datorn och inga lampor går att tända. Så sårbara vi är egentligen. Jag har en liten katastroflåda i köket där jag lagt ner några stearinljus och tändstickor. Det kändes ganska skönt och veta var jag hade den lådan när det tidigt i våras blev strömavbrott hos oss en kväll. Det blir verkligen mörkt med stort M när inte ens gatubelysningen finns. Jag trevade mig ut i köket och fick tag på lådan. Det dröjde inte länge förrän jag kunde skymta konturer i köket. Nu var det bara till att plocka fram alla ljusstakar jag kunde hitta och sätta ljus i dem.

Jag gillar inte när det är mörkt, och har alltid varit lite mörkrädd. Egentligen passar det inte riktigt ihop med att jag gillar deckare, för där är folk ofta ute och ränner på nätterna. På nåt underligt vis så kan jag ändå tycka det är ok, för jag vet att det är inte på riktigt. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att gå ut sen det blivit mörkt, i varje fall inte ensam. 

Det står ofta i tidningen dagen efter när det varit strömavbrott hur många hushåll som drabbats och hur länge det varade. Det kan klart vara intressant om det hänt här i närheten. Men jag måste säga att jag blev förvånad för några månader sedan när jag läste om ett strömavbrott i bl.a.Ystad och en stor del av Österlen. Hur tänkte de ansvariga på tidningsredaktionen nu? HD ges väl knappast ut på Österlen? Jag hade för mig att utgivningsområdet höll sig till nordvästra Skåne.

Jag misstänker dock att de hade humor för rubriken löd: 

     Beckmörkt i Wallanderland. 

Vilken kanonrubrik! Jag som gillar både Beck och Wallander insåg med en gång att det var en rikstäckande nyhet.

Lucka 6

Adventsljusstakar

I slutet av 1800-talet kom det hit en julsed från Tyskland, nämligen adventsgranen. Den hade 28 ljus och varje adventssöndag tände man sju ljus. Det är därifrån seden kommit att vi har adventsljusstakar med fyra ljus, där vi tänder ett ljus varje söndag. Ända sedan 1920-talet har det varit vanligt i de flesta hem. Världens första elljusstake såg dagens ljus i Göteborg 1934. Det vanligaste är att det finns sju ljus, men det förekommer även ljusstakar med fem ljus. Det viktigaste är att det är ojämnt antal ljus. Till en början kallades de för julottestakar. Förra söndagen plockade jag fram alla mina adventsljusstakar, så nu lyser det i fyra fönster hos mig. 

I sovrummet har jag en brun ljusstake. 

I köket står en träfärgad elljusstake. Ljushållarna är kulformade och manschetterna går i rött och grönt...riktiga julfärger. 

I mitt datarum har jag en modernare variant i silverfärg. Lamporna är pyttesmå, men det tänker man inte på eftersom de döljs av glasstjärnor som ger ett mycket fint ljus. 

Den ljusstake som jag gillar allra bäst är denna i svart smide. Jag köpte den till mina föräldrar för snart 50 år sedan och det är lika spännande varje år jag plockar fram den innan jag vet ifall den fortfarande fungerar.

När andra ljuset brinner

är snart Lucia här.

Hon bjuder oss på kaffe

och bud om julen bär.

Lucka 5

Lyktgubbar

I folktron var lyktgubbar osaliga andar efter lantmätare som fuskat med gränserna när de mätt upp ägorna. Därför var de tvungna att vandra längs med den rätta gränsen och kunde ibland visa sig som irrbloss. I verkligheten är fenomenet en förening mellan fosfor och väte som tränger upp från jorden och självantänds. Man ser det ofta från mossar och myrar.

Förr i tiden var det väldigt mörkt utomhus på kvällar och nätter och ingen vågade sig ut. Om man måste ge sig iväg någonstans var man tvungen att ha en lykta med sig. I mitten av 1700-talet var det husägarens plikt att ha lyktor som lyste längs gatan. Belysningen sattes i sicksack med jämna mellanrum. Vargögon var vanliga. Det var en slags oljelampa som lyste sämre än ett stearinljus. Efter klockan ett på natten släcktes all utebelysning.

I Europa var Paris den stad som först fick gatubelysning redan på 1700-talet. I Sverige fick Göteborg som första stad utebelysning 1846. Till en början var det gaslampor och då gick varje kväll en lykttändare runt och tände alla lyktor med en stång. I slutet av 1800-talet började elljuslampor användas. 

Till julskyltningen sättes alltid julbelysning upp över gatorna. Här i samhället hänger den mellan varje gatlykta och det blir extra ljust.  I Åstorps centrum var det samma lysande stjärnor i många år och det var så vackert. Sen helt plötsligt kasserades de och ersattes med nyare modeller som inte alls var lika fina. Varför måste allt gammalt försvinna? En kommun har väl knappast råd att hålla på med slit-och-släng-metoder?

Till min lycka läste jag sen i tidningen att innevånarna i Görslöv ett antal kilometer härifrån hade köpt de här gamla lamporna och satt upp dem på sina gatlyktor. Vilken tur att det finns människor som sätter värde på gamla, vackra saker och inte tycker att allt måste var nytt. Det finns endast en gata i det här lilla samhället men på den hittar man en välförsedd garnaffär, en stor blomsterhandel och en hobbybutik. Julmarknaden är alltid välbesökt och det är en lite gammaldags stämning över den. Tyvärr blir det ingen julmarknad i år. Initiativtagaren till det hela har flyttat från byn och det är ingen som är intresserad av att ta över. Förhoppningsvis blir det en ändring på det till nästa år.

Lucka 4

Ljusa melodier

"Nu tändas tusen juleljus" är sannolikt den mest kända och mest sjungna julsången. Emmy Köhler skrev både text och melodi till den 1898 och nästan 100 år senare 1996 valdes den in i den svenska psalmboken. Där har den nr 34. Jag minns att vi sjöng den när jag gick i skolan och sedan har mina barn sjungit den under sin skoltid och den är fortfarande med på julreportoaren i skolorna. Det känns lite tryggt med en så gammal julvisa och jag tycker den är så fin.

"Låt mig få tända ett ljus" är det många svenska artister som sjungit in. Melodin är Mozarts vaggsång. När jag var ca 10 år gick jag på dragspelskurs, och då fick vi lära oss spela den här visan som hette "Wiegenlied".

A capella-sången "Tänd ett ljus" är ännu en sång som handlar om ljus och som gruppen Triad framförde. Det var tre killar som sjöng varav Niklas Strömstedt nog är den man känner till mest.

En av mina favoritartister är Björn Afzelius, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. När han sjunger lyssnar man intensivt, för varje ord är viktigt. Han har sjungit in både "Två ljus" och"Ljuset". Den sista melodin är en av mina favoriter, och jag tror inte den texten lämnar någon oberörd.

Ljuset

Jag ser hur ljusen brinner ut;
jag ser hur varje liv tar slut.
De strålande bloss
som lyste för oss
tar slut
de brinner alla ut.

Jag ser hur livet rinner bort;
hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig
som skulle bli mitt liv
tar slut
ska också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet i natt
och såg ut i rymdens evighet
och jag såg en svag men tydlig glöd;
jag såg att nya stjärnor föds.
Och fast det var natt
blev det ändå aldrig svart.
Där ute
tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström
men vårt liv är en oersättlighet.
Så innan min låga flämtar till
och skymningstimmen tiger still
vill jag vara ett bloss
för de som följer oss
en tid;
ett ljus på deras stig
en tid;
ett ljus i deras liv.

Lucka 3

Rampljus

Rampljus är en film av Charlie Chaplin där han själv spelar en gammal komiker. Att stå i rampljuset har aldrig varit något som jag längtat efter. Skådespelare och filmstjärnor gör det dagligen och det är väl i stort sett självvalt. Ibland kan jag förståss tycka att det går lite till överdrift. Även en kändis borde få ha ett privatliv. Dessutom är mycket av det som skrivs i skvallerpressen bara fantasier. Det känns väldigt bra att inte vara en kändis eller intressant person som alla vill veta allt om.

Därför har jag väldigt svårt att förstå de personer som ställer upp i dokussåpor. Givetvis vill de stå i rampljuset, men nog är det ett väl högt pris de får betala. Det är fritt fram för programmakaren att klippa och redigera så det blir "bra" enligt ledningens sätt att se. Det betyder ofta att de agerande utmålas som lite fåniga och rent ut sagt förlöjligas. Varför? Tror de som gör programmen att TV-tittarna gillar sånt eller har de bara själv väldigt snedvriden humor?

Det är på tiden att samtliga TV-kanaler anställer en person som har fantasi och kan komma med lite nya idéer. Det som körs nu har hållit på alldeles för länge. Småbarn gillar att höra samma saga 100 gånger i rad, men vuxna har med största sannolikhet större krav.

Lucka 2

Blixt och dunder

Det ljusfenomen som jag ogillar allra mest är blixtrandet. Jag kan inte se att det gör någon nytta över huvud taget...tvärtom. Kanske minnet spelar en del spratt ibland, men jag har bestämt för mig att det åskade mycket mer när jag var barn, och då var det nästan uteslutande på sommaren. Det hörde liksom till den årstiden. I sommar har vi inte haft mycket åskväder här, men under hösten har det kommit några rejäla oväder. Det är otäckt när blixtarna kommer tätt och speciellt när det är mörkt, för då blir det så påtagligt. Knallen som följer efter är i och för sig inte farlig, men den är ibland så kraftigt att man hoppar till.

I gamla tider trodde man att det var Tor som slängde iväg sin hammare Mjölner när det åskade. De stenyxor som hittades i marken trodde man kom från Tors hammare. Dessa åskviggar togs om hand och murades ofta in i väggarna, eftersom det sades att åskan aldrig slog ner två gånger på samma ställe.

Min farfar hittade den här stenyxan när han plöjde en av sina åkrar för snart 90 år sen, och mina föräldrar hade den hemma hos sig i många år. Nu ligger den i min ena bokhylla. Det går nästan att likna det vid att den är inmurad i väggen, så det måste väl betyda att åskan inte kommer att slå ner i vårt hus?

Lucka 1

Dopljus

Det största undret är när ett barn ser dagens ljus. En fin tradition tycker jag det är att att de barn som döps får ett dopljus med sig hem. Det tänds första gången vid dopet.

Min äldsta dotter döptes i Björnekulla kyrka och det var hennes farmor som bar henne.

När min andra dotter skulle döpas höll kyrkan på att renoveras och hon blev då döpt i Västra Broby kyrka som även den hör till Åstorps kommun. Det var min mor som var fadder då.

När vår son döptes så var Björnekullakyrkan klar och dopet hölls där. Här ligger han i famnen på sina storasystrar.

Jag sydde en dopklänning till Ulrika och den använde jag sedan till alla barnen. 

Jag broderade deras namn och dopdatum på underkjolen.

När det var dags för barnbarnen att döpas så kom klänningen till användning igen och jag broderade in deras namn också. Det är nu 6 st som använt klänningen och förhoppningsvis kan den användas till fler generationer.

Första barnbarnet som kläddes i den här klänningen var Rasmus, som döptes i Kvidinge kyrka, och det var Katarina som var gudmor.

När Zoé döptes i Mölle kapell hällde Rasmus vatten i dopfunten.

Zoé hade samma rosa band runt midjan som hennes mamma och moster haft. Nu var det Ulrika som var fadder.

Daniel döptes i Dallas i Prince of Peace Lutheran Church, som tidigare varit en bilhall. Den var jättestor och väldigt fint inredd. Här var det Annes bror och svägerska som var faddrar. Den här prästen var väldigt humoristisk och när han efteråt skulle berätta vad faddrarnas egentliga uppgift var, kom han med ett påstående som uppskattades mycket av Daniels förädlar. Han sa, att det var faddrarna som skulle bekosta barnets collegevistelse. Jag antar att han höll två fingrar i kors bak ryggen när han sa det.