Fotoutmaning

Veckans fotoutmaning hos Edith och jag och Mamma med ambitioner har temat Metall.

Jag tycker om gamla saker och det är alltid något speciellt om det finns en historia eller händelse förknippad med dem. De här silversmyckena hör egentligen inte ihop. Örhängena, som är clipsörhängen, har jag ärvt efter min mor. Jag minns att hon ofta bar dem när hon skulle gå på fest. Själv har jag aldrig använt dem, eftersom de klämmer så hårt om örsnibben, så jag får huvudvärk efter en stund. Ett tag funderade jag på att få dem omgjorda med stift, så jag kunde använda dem, men då hade det inte blivit riktigt detsamma. En del saker är kul att ha bara och titta på och minnas.

Halsbandet har jag också ärvt efter min mor, och hon har i sin tur ärvt det efter sin moster. Varken min mor eller jag har använt halsbandet, för det har en lite ruskig historia förknippat med sig. Min mors morbror var ingen trevlig person. En gång försökte han strypa sin fru med just det här halsbandet. Det bär spår efter den händelsen. Kedjan närmast låset är rak och fin, men längre fram är silverringarna utdragna och sneda. Hur jag än försöker rätta till dem, så går det inte. Ett tydligt bevis på vad det varit med om. 

Fler bilder på temat Metall hittar du här.

Spegel, spegel på väggen där.

Någon har sagt att barnbarn är livets efterrätt, och det stämmer. Det kvittar hur stora eller små de är, det finns inga andra människor i hela världen som är lika fantastiska. Som mormor/farmor är man naturligtvis väldigt objektiv i sin bedömning. 

Jag har förmånen att få träffa Rasmus nästan hur ofta jag vill. Han går i tredje klass nu och det är mycket läxor, fotbollsträning, matcher och kompisar som tar tid, men han brukar kunna klämma in mormor lite då och då. Han är mitt första barnbarn och eftersom vi inte har så långt till varandra, så har vi alltid hittat på en massa kul saker. Det är lite besvärligare att träffa Zoé och Daniel. Där får jag förlita mig på flygbolagen, och visst går det bra, men det kan aldrig bli några spontanbesök. Zoé brukar ringa på Skype ibland för att säga godnatt eller vinka godnatt, och det är så mysigt. Daniel får vi vänta att se på Skype till helgerna, eftersom tidsskillnaden sätter käppar i hjulet där. 

När barnbarnsabstinensen blir för stor, så sätter jag mig framför datorn och tittar på foton och filmer på de små underverken. Idag hittade jag foton på alla tre i dubbel upplaga. Perfekt! Det är som att ta dubbel dos Se-på-fan-medicin. Nu klarar jag mig ett tag igen.

Rasmus beundrar sin spegelbild. Han är finklädd och ska snart ge sig iväg på bröllop. Kortet är taget för några år sedan.

Zoé sitter framför samma spegel och tycker att dockan också ska spegla sig.

 Daniel upptäckte en glad gosse i spegeln på dagis.

Torsdagar

Torsdagen är väl knappast en dag som man sätter i samband med något speciellt. Fredagen däremot har nog i alla tider räknats som en städdag. Allt skulle vara fint till lördagen och söndagen, när man var ledig och kunde göra lite vad man tyckte. Måndagen anses säkert av en del som den tyngsta och tråkigaste dagen i hela veckan. Helgen är slut och nu börjar vardagen igen. Tisdagen tycker jag är en liten mellandag utan någon större betydelse. Onsdagen kallas ibland för "lill-lördag" eller "piglördag". 

I år däremot är en del torsdagar lite speciella. Åtminstone en torsdag varannan månad. Vi hoppar över februari, för det är en sån där opålitlig månad som inte kan bestämma sig för om den ska vara 28 eller 29 dagar lång. I stället går vi direkt på april och tittar på första torsdagen i den månad. Det är den 4/4. Efter ett hopp på två månader hamnar vi i juni. Där har vi en torsdag med datumet 6/6. Nästa skutt tar oss till augusti (min månad) och 8/8....en torsdag. Höstmånaden oktober innehåller torsdagen den 10/10 och till sist är vi framme vid julmånaden. Dagen före Luciadagen är en torsdag......12/12. 

Den 4/4 kom jag hem från min resa till Luxemburg. Vad jag kommer att göra den 6/6, 8/8, 10/10 och den 12/12 återstår att se. Det blir antagligen nåt torsdagskul.

Fotriktig handväska

Den här skolika handväskan fick jag i present av mina döttrar för många år sen. Jag har inte använt den som väska utan jag satte en blomma i den och har den som dekoration i trappnedgången till mina syrum.

Jag är inte bara skotokig, jag är väsktokig också. Men de två sakerna hänger ju lite ihop. På loppisar kan man hitta roliga väskor som man kan piffa upp lite. Det är kul att ha väskor i alla färger så man alltid har nån som matchar ens kläder och skor.

Betty Boop är jag väldigt svag för, och jag har skaffat mig en del tygkassar med hennes bild på. 

 Det blir oftast så att man har en favoritväska, som hänger med överallt. Till sist hänger den inte ihop nånstans och då blir det problem. Det tar lite tid innan jag vänjer mig vid en ny väska. Den gamla kunde jag hitta vad som helst i om det så var beckmörkt. Med en ny väska tar det lite tid att minnas var alla fack finns och vad jag lagt i dem. Jag gillar när det är lite plats i väskan, för det är ju en hel del grejer som man inte kan vara förutan. Hur liten väskan än är brukar jag få plats med plånbok, kamera, penna med måttband (en mycket fiffig anordning där jag kan dra ut ett smalt måttband ur pennans översta topp) och ett anteckningsblock. Jag brukar ofta få syn på lite kul och annorlunda idéer och då är det bra att snabbt kunna skissa av dem och eventuellt ta lite mått. När jag sen kommer hem lägger jag alla uppgifterna i en speciell låda. Där kan de, om jag ska var helt ärlig, få ligga kvar länge, men ibland känner jag för att testa om någon av ideérna går att genomföra. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra och ibland blir det bara skit av alltihop. Men då har jag i varje fall försökt.

Lergökastan

Så kallas Ängelholm ofta. Staden har en lergöksorkester som funnits sedan 1966. Lergökar lär finnas i många länder och i Köln anordnas varje år en lergöksfestival. Jag läste att lergökarna kan se ut på olika sätt både när det gäller färg och form. Det har även funnits en slags fåglar som man delvis fyllde med vatten och blåste i så det hördes som fågelkvtter. Jag minns att jag hade en sådan när jag var liten, men den var inte av keramik utan av glas. I Luxemburg anordnas varje år Annandag Påsk en keramikmarknad som på luxemburgiska heter Emäischen. Jag ville naturligtvis besöka den. Alla barn man mötte gick och blåste i en  liten keramikfågel, Peckvillercher. Det satt ett band fäst vid fågeln, så den kunde hänga som ett halsband. I en liten by som heter Nospelt tillverkas den här lilla fågeln och det blir en ny modell för varje år med årtalet stämplat i botten.

Det fanns även andra sorters fåglar och djur på marknaden. Vid ett stånd var utställt fullt med smala, långhalsade katter i skarpa färger. Det var väldigt färgglatt. Men tyvärr stod där en skylt att fotografering var förbjuden. Som tur var så såg jag inte många sådana skyltar utan jag kunde klicka fritt.

Jag såg fantasifåglar precis överallt: tjocka, magra, långhalsade, långbenta och i de mest skrikiga färger som tänkas kan. Det gick inte att missa dem. Även icke flygkunniga djur var representerade såsom ödlor och grodor.

Det var en väldigt ovanlig keramikmarknad. Den påminde inte om någon jag varit på tidigare. De här jättestora och ibland riktigt fula djuren passade säkert jättebra att ha som dekoration på restauranger, barnsjukhus, affärer, skolor eller teatrar. Det är mycket tveksamt ifall de hade platsat i ett vanligt hem. Jag hade blivit mörkrädd av att ha ett sånt föremål hemma hos mig, men på marknaden var det väldigt charmigt. Saker och ting måste inte alltid tas på så fullt allvar, och det var en riktig bli-glad-marknad. Man gick med ett leende på läpparna hela tiden och tittade på den ena skapelsen tokigare än den andra.

Även keramiksmycken såldes och de var mycket tjusiga. Det fanns lite lokala varor också som man kunde köpa, som honungssnaps och olika slags godis. Marknaden var på ett stort torg inte långt från palatset, som ligger mitt inne i stan. Man kan nästan missta det för ett vanligt stort, påkostat hus. I utkanten av marknaden såldes även blommor. De hade placerat allt i en cirkel och det var nästan  synd att köpa något, för då fick man förstöra lite av skyltningen. Men det rättades givetvis till snabbt.

Att vara miljövänlig

Det märks att alla längtar efter våren nu. Alla man möter pratar inte om annat och i tidningen står spalt efter spalt om allt som man måste börja tänka på nu när våren snart är här. I söndagsbilagan stod om hur härligt det är att torka tvätt utomhus. Visst är det! Det luktar så otroligt friskt och gott när man plockar in den. När vi flyttade in i vårt hus för 40 år sedan, så hängde jag ut all tvätt i trädgården sommartid. På vintern och regniga dagar fick den hänga i tvättstugan. Med tre små barn fanns det inte en chans att gå och vänta tills det blev uppehållsväder. Tvättmaskinen hade jour alla dagar. Jag har aldrig kunnat dra några linor mellan träd så tvätten hängt och fladdrat så där romantiskt i vinden. Vi har alltid bara haft ett plommonträd, så det fick bli torkvinda i stället. Egentligen mer praktiskt, för då kunde barnen ha hela gräsmattan att springa runt på utan att vimsa in sig i tvätten.

På den tiden tänkte jag väl inte så mycket över tvättsituationen. Tvättstugan har jag i källarplan och först fick jag bära upp den våta tvätten och hänga ut i trädgården, sen skulle den plockas ner igen och ner i källaren för strykning och mangling och till sist upp för trappan igen så att all färdig tvätt kunde läggas på plats. För 40 år sen var jag ung, smärt och pigg. De tre epiteten stämmer inte alls in på mig nu. Därför är det också en annan ordning på tvättandet nu. Jag har fortfarande tvättstugan i källarplan, men det blir inget rantande upp och ner för källartrappan med våt tvätt mer. Jag plockar ur tvättmaskinen, lyfter den några decimeter upp och slänger in i torktumlaren. Det är naturligtvis inte lika miljövänligt som det jag gjorde förr, men man kan vara miljövänlig på så många olika sätt. Och skulle någon tycka att jag verkar för bekväm av mig, så får jag väl ta till den gamla vanliga ursäkten:

Idag har jag har inte kunnat hänga ut någon tvätt för jag hade inget snyggt att sätta på mig som matchade tvättkorgen.

Kloka ord

Tillfredsställelsen ligger inte i att ha mycket att göra, utan i att ha mycket att göra och inte göra det.